Det händer att jag ibland glömmer bort att jag bor i ett förlovat land. Jag bor nämligen i landet med de många vågade och modiga initiativen. Ett sådant initiativ är Collegium Musicum. Jag hoppas kunna återkomma med ett längre reportage om deras verksamhet inom en snar framtid, men nu tänker jag skriva om kvällens konsert.
Kvällens konsert, som var en programpunkt i festivalen Virtuosy, var som så ofta en positiv upplevelse. Jag är ganska bortskämd vid det här laget med att nya horisonter öppnas, och ikväll var inget undantag.
Collegium Musicum leddes av deras fantastiskt begåvade dirigent, Ivan Ostapvytj. Jag är visserligen lekman, men jag kan avgöra om jag hör och ser ett gott anslag, och det har nämnda dirigent. Trots att ensemblen är liten, fjorton musiker fördelat på violin, viola, cello och kontrabas, så lyckas Ostapvytj, med sitt fantastiska anslag får ensemblen att lyfta. Jag är mycket imponerad av den precision och passion som han kan förena. Lägg därtill att han är ung, så förstår du nog att vi här talar om en framtidens storstjärna.
Kvällens konsert bestod av fyra verk. Två av dem för mig helt nya. Ensemblen inledde med Richard Wagners Siegfried idyll, omgjord till stråkensemble och piano. Vackert och svävande i sommarnatten. De spelade även Serenad för stråkar av Edward Elgar (op 30).
Kvällens solist var oboisten Marija Karpinets, som bor i Norge men kommer från Ukraina. Karpinets har en mycket varm och krämig ton, samt en inlevelse i musiken som gör att det känns extremt ledigt och till och med enkelt.
Karpinets spelade två verk. Inledningsvis spelade hon ett stycke av den amerikanska kompositören Samuel Barber, Konsert för oboe och stråkar (op 48). Han är ett helt okänt namn för mig, men jag kommer definitivt att söka upp fler kompositioner av honom. Karpinets lysande tolkning gav mersmak.
Kvällens verkliga höjdpunkt var dock den brasilianska kompositören Brenno Blauth. (Tyvärr finns det ingen svenskpråkig text om honom på wikipedia). Flera avsnitt klingade mycket bekant, och det kan bero på att jag är ganska förtrolig med brasiliansk folkmusik, som Blauth låtit sig inspireras av. Detta fick vi veta av vår utmärkta konferencier, Taras Demko (en av initiativtagarna till Collegium Musicum). Karpinets spelade den mycket dynamiska konserten för oboe och stråkar.
Något som förhöjde kvällens upplevelse var att Collegium Musicum hade blivit sponsrade av Lvivs ljusfabrik. Istället för den ibland trista belysning, som vi har på filharmonin, hade de levande ljus och belysning vid varje notställ. Jag är evigt tacksam över att några nu äntligen vågat utmana den föga mysiga ljussättningsnormen som man har på filharmonin. Något som vi åhörare och musiker annars måste utstå.
Jag delar ett litet filmklipp från kvällens konsert där ni hör Karpinets spela Samuel Barber. Filmen och fotot är fångat av Gustav Söderström.
På förekommen anledning vill jag påminna mina läsare att denna artikel är författad av Sophie “Sonia” Engström. I princip allt material på viewpoint-east är författat av mig.
