viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Så här på en måndag är det kanske inte så många som tänker på vin, men eftersom jag snubblade över Bákkhos, eller Dionysos som han också kallas, idag i Helsingborg lämpar det sig ju väl att jag uppehåller mig vid honom en stund. Fast nu snubblade jag ju egentligen inte över honom, enär det var en maskaron över en port som jag såg. Anledningen till att jag tror att det är just han det handlar om, beror givetvis på de vinrankor som nästan tycks ha vuxit upp ur hans huvud. Hans åldriga ansikte är inramat, eller inklämt mellan grenarna. Han ser butter och lite surmulen ut, men det kanske blir så om man fått för mycket vin på hjärnan.

De flesta avbildningar av Bákkhos visar dock en viril man med ett krus i handen. Oftast ser han ut att roa sig kungligt. Men inledningsvis var han faktiskt inte vinets gud, utan istället fruktbarhetens gud. Någon gång under århundradenas lopp förändrades hans status och han blev istället vinets gud, samt att han anses vara teaterns beskyddare. Visste brukar man associera extas, vansinne och vildhet till hans karaktär, samtidigt som man också brukar förknippa honom med civilisation. Dessa två olika del av hans karaktär kan te sig som oförenliga, men denna slutsats bygger på att han gav människorna både fest och kultur samtidigt. Med andra ord är han således en gud i grekiska mytologin med många ansikten.

Den version av Bákkhos som jag mötte idag går att finna över porten till en vacker byggnad på Sundstorget i Helsingborg. Huset tillkom 1906-07 under den tid då Helsingborg växte i takt med industrialiseringen, och det ritades var Ola Anderson, som skulle rita många av de byggnader som byggdes i Helsingborg under förra sekelskiftet. Han utbildade sig i Malmö, men det var en studieresa till Berlin som skulle forma hans arkitektoniska uttryck. Intressant nog tog han aldrig någon arkitektexamen, men trots det har hans hand satt stor prägel på Helsingborgs stadskärna. Men vem som beslöt att sätta en butter Bákkhos ovanför porten har jag inte lyckats vaska fram.

(Läsningstid: 2 minuter)

Man förknippar väl sommaren mest med blommor, bad, solsveda, släktmiddagar, grillkvällar och säkert mer därtill, men sådant är ju ofta individuellt, eller släktbetonat, så jag låter en längre förteckning bero. Det är förvisso också så att sommaren på många sätt och vis också är på hjul. Nej, nu tänker jag varken på bilsemester eller husbilar, utan på alla dessa fagra cyklar som under vintern fört ett vemodigt liv, undangömda i något mörkt och dystert förråd, men under sommaren dammas av för att kunna användas som transportmedel till och från stranden. Dessa sommarcyklar är dessvärre ofta illa skötta och därtill ibland klädda både med rost och spindelväv. De tyckts dock ha en tjänstvillig läggning, så de låter sig trampas på trots att de skulle behöva en rejäl uppfräschning för att kunna sägas vara i god vigör.

Nåväl, idag var det dock inte en cykel som av detta slag som fångade min uppmärksamhet, utan en flakmoppe. Elegant stod den i Vikens hamn och blickade ut mot sundet. Måhända drömde den om att företa sig en längre resa. Till Domsten, kanske, för det var ditåt den blickade. Flakmoppen i fråga var av märket Crescent och den gröna färgen säger tydligen att den har tillverkats någon gång mellan 1974-1986. Den ser ju ganska oglamorös ut, men skenet bedrar, ty när de säljs landar slutsumman ofta på runt 30 lakan.

Lite längre bort stod en annan Crescent, men detta var en stilig orange herrcykel och bördig från 1970-talet skulle jag tro. Trots att denna cykel är stilig tycks man bara behöva punga ut med någon hundralapp om man vill glida runt på en sådan. Med andra ord kostar den inte skjortan, eller för att använda det danska uttrycket “koste det hvide ud af øjnene”.

Det tordes väl känt för alla och envar att Crescent är ett svenskt företag, och att det i begynnelsen grundades i USA. Allt började när en viss August Lindblad importerade några cyklar till Sverige från USA år 1890. Det blev tydligen succé, ty snart började han importera fler cyklar från samma företag, som sedemera bildade företaget Velociped AB August Lindblad som snart skulle bli Sveriges kanske mest omtyckta cykel- och också mopedföretag. Och kanske är så än idag.

(Läsningstid: 2 minuter)

Mellan Hovs hallar på Bjärehalvön och Tylösand norr om Halmstad har sandbankarna låtit Kattegatt skölja in och skapa en fem mil lång och mjuk böj i landskapet, i det som kallas Laholmsbukten. Längst i söder dominerar klipporna men därefter löper en sandstrand i varmt beige ton, som fogligt låter vågorna skölja in över sig. Vid stranden i Halmstad kan man med blicken följa hela kustlinjen till Hovs hallar och bakom den syns Kullaberg blygt titta fram genom havsdiset.

Det är egentligen svårt att föreställa sig att även detta är gamla dansktrakter, ty minnet av den danska tiden här tycks nästan helt borta. Möjligen beror det på att det inte är lika lätt att färdas mellan Danmark och Sverige, som det är i Skåne. En annan möjlig förklaring kan ju vara att man lyckades bättre med försvenskningen av Halland efter freden i Roskilde år 1658. Och dessutom talar man kanske inte så gärna om försvenskingen av Skåne, Blekinge och Halland, eftersom det måhända inte är den mest fagra delen av vår historia.

Nåväl, en annan mycket rimlig förklaring är att jag inte hade tid att fundera över dylika spörsmål, enär målet för min resa var att träffa en kär vän som for enkom för vänskapens skull hela vägen från Göteborg. Det passar dessutom utmärkt att färdas till just en bukt för dylika möten, ty ordet har en samhörighet med ordet “vik”, och därtill finns det ett äldre, kanske för många okänt, uttryck som lyder “då vore godt att hafva en vän i Viken”. Uttrycket syftar egentligen på att det kan vara bra att ha en vän som rycker ut när man råkar i knipa. Men dagens möte handlade inte om några knipor, utan en pratstund där allsköns ämnen avhandlades. Precis så som tordes ske vänner emellan.

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Kattegatt förs havsbrisen varligt in i Öresund. Danmarks linje tonas ner och man kan blott urskilja den som en svag grå nyans i fjärran. I sundet utanför Viken sticker Svinbådan upp ur vattnet, och med det omkringliggande diset ser den nästan ut som en nål som förtvivlat försöker hålla fast horisonten. Svinbådan har varnat sjöfarare för grunda vatten sedan 1866. Initialt var det ett skepp som hade fjättrats till botten, men år 1960 placerde man en riktig fyr på platsen, och idag är den, tillsammans med badstugorna, ett välkänt kännemärke för Viken.

På en strand sitter två kvinnor och tittar ut mot Svinbådan och havet som gömmer sig i brisen. Kanske gör de som jag, låter blicken löpa längs med havets vanligvis bryska streck (som idag är lite luddig i kanten), där himlen ofrånkomligt stupar. Och kanske känner de som jag, hur de hjälplöst dras mot horisonten, av törst efter något outforskat.

Men så fastnar min blick på något annat, långt närmare än horisonten. Nämligen några av de vackra rosa blommor som skiljer mig från kvinnornas strand. Efter att rådfrågat min bok om växter drar jag slutsatsen att det kanske kan röra sig om såpnejlika. Ja, det är tydligen så att denna blomma kallas just så, enär den kan användas vid rengöring. Enligt min bok ska den sprida en angenäm doft i skymningen, men faktum är att just dessa blommor inte verkar vara särskilt nogräknade, ty de doftar även mitt på ljusa dagen.

Se där, man behöver inte leta efter outforskat bortom horisonten, ty ny kunskap går faktiskt att finna precis där man står.

(Läsningstid: 3 minuter)

Trelleborg är, som ni säkert redan vet, inte bara ett ortnamn utan även ringformade borgar som vikingakungen över Danmark och Skåneland, Harald Blåtand, byggde som försvar mot fientliga anfall. Man tror att flera av dessa borgar tillkom omkring år 980, samt att det var många till antalet, och att det också är därför som man funnit flera lämningar efter sådana borgar.

Det tycks råda lite olika uppfattningar om hur namnet trelleborg uppstod och vad det betyder. Några menar att det kan syfta på de träpålar som användes för att bygga borgarna. Andra hävdar att det syftar på trälar, alltså namnet på medeltida slavar, och enligt den teorin skulle trälarna ha hållits fångna i den ringformade borgen. Ortsnamnet Trelleborg återfinns tydligen inte bara i Sverige utan även i Danmark.

De flesta av trelleborgarna övergavs efter Harald Blåtands tid men några få av dem användes långt efter, så som den man har funnit i skånska Borgeby. Och om man tittar ut över nejden kring Borgeby slott kan man faktiskt skönja en vall som är resterna av denna ringborg. Borgeby tycks ha varit ett viktigt centrum för handel långt efter Harald Blåtand och på 1100-talet byggde man även ett försvarstorn mitt i borgen. Efter det skånska kriget på 1700-talet brändes slottet ner till grunden av svenskarna, men byggdes snart upp igen. Siste adelsmannen som bodde på slottet spelade dock bort det och den nya ägaren var en storbonde, men i början av 2000-talet tillföll slottet Lomma kommun.

Borgeby har således fram till våra dagar varit bebott eller med någon form av aktivitet. Så som idag till exempel, när Skånska Operan gjorde ett bejublat framförande av Wolfgang Amadeus Mozarts “Figaros bröllop”.

(Läsningstid: 2 minuter)

Mången tallrik i Sverige har under de senaste dagarna prytts av detta skaldjur. Orsaken går egentligen att finna i en förordning som avskaffades för 31 år sedan sedan. Men svenskar är tydligen ett envist folk och man fortsätter att ha kräftpremiär den sjunde augusti, trots att yrkesfiskare faktiskt får fiska kräftor långt före det förlovade datumet. Förbudet att fiska kräftor före den sjunde augusti sträcker sig ända tillbaka till 1800-talet, så egentligen det är inte så konstigt att ränderna sitter i.

Likaså är traditionen att äta kräftor något som svenskar gör av gammal vana och hävd. Seden kan ha anor från 1500-talet och antagligen hade man inspirerats av kontinenten. I begynnelsen verkar det främst ha varit överklassen och borgerskapet som åt dessa läckerheter, men under 1800-talets senare hälft och tidigt 1900-tal spred sig dock traditionen till vanligt folk. På 1930-talet kom någon på begreppet “kräftskiva”, för att beskriva den feststämning som infinner sig när man äter kräftor, och på den vägen är det.

Man kan nu fira denna högtid på många olika sätt, men själv tycker jag att kräftor bäst ackompanjeras av en blodröd solnedgång över Öresund tillsammans med min moster Birgitta.

(Läsningstid: 3 minuter)

Strax efter klipporna vid Josefinelust och efter att jag vandrat genom Djupadal, inträder ett särdeles stiltje. Plötsligt hörs inte längre människornas ljud som förföljt mig sedan Kullens fyr. Inga flygplan, bilar eller stojande turister bryter genom den barriär av växtlighet som naturen byggt upp. En gräshoppa eller vårtbitare knastrar till och någon fågel, för mig okänd vem, piper sitt varningsläte. Vid sådana tillfällen är det lätt att låta tanken vandra tusentals år bort, till den tid för 6-7000 år sedan då människor bodde i grottorna häromkring. Eller till bronsåldern när man byggde domarringar eller stenrösar över betydelsefulla personer. Eller till 1500-talet, då Kullens fyr uppfördes, som första fyrplats i Sverige (fast då tillhörde det här i Danmark och kallades Östsjälland).

Men man kan också bege ut i legendernas värld och fundera en stund på Kullamannen. Denna legend nedtecknades första gången på 1350-talet i ett verk som kallas för Själländska krönikan. Enligt den ska Kullamannen ha varit en riddare, spåman och stjärntydare som lär ha förutspått profetior som sedan slog in. Legenden säger också att han vakade över sjöfararna på Öresund och ska ha beslutat vilka skepp som skulle få segla vidare och vilka som skulle förlisa. Därtill ska Kullamannen också haft svårt för orättvisor och han ställde sig därför bakom de fattiga när de satte sig upp mot plågoandar. Med andra ord har Kullamannen genom åren haft många skepnader, och orsaken till att berättelsen om honom har varierat så går att finna i att berättelsen överfördes muntligt mellan folket i trakten. Fast idag förknippar kanske många Kullamannen med en TV-serie från 1967, men berättelsen om honom löper sålunda hundratals år tillbaka i tiden.

När jag nått Onamosse bryts mina tankar om Kullamannen av ett prasslande ljud som visar sig vara ett fotvandrande par. Enligt rådande kutym på Kullahalvön hälsar de med ett glatt “hej”, men deras yttre och kroppsspråk skvallrar om att de inte kommer från trakten och jag får för mig att de kan vara från Polen. Men det är kanske bara fantasier. De ser mycket professionella ut i sin vandrarutrustning och man kan nästan tro att de har vandrat längs med hela Skälderviken, genom Torekov, Vejbystrand, Ängelholm, Jonstorp, Skäret och Arild. Men själv har jag inte tänkt att vandra riktigt så långt, ty jag ska bussen från Arild till Höganäs med byte i Mölle.