viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Genom det vita och snötäckta landskapet ristar floden Rudawa ett svart streck. På sina ställen virvlar hon upp små vita kuddar av skum. Men ännu så länge syns ingen tillstymmelse till isbildning. Rudawa är helt enkelt för upptagen med att brusa fram på sin färd mot Wisła, där hennes varande ovillkorligen upphör. De flesta som möter Rudawa skulle dock kunna trampa i klaveret och tro att det rör sig om en bäck, ty hon är ganska oansenlig, vår kära Rudawa. Men enligt alla källor jag kan uppbåda hitta jag bara substantivet “flod”, eller på polska “rzeka”, som beskrivning av hennes existens.

På tal om klaver, jag tror faktiskt inte att någon ännu skrivit någon musik till just Rudawas ära, men om bäckar har fler skrivit musik om, än vad vi kan göra rättvisa åt att beskriva under ett kort inlägg som dagens anteckning. Fast många kanske inte vet att det finns en tonsättare vars namn faktiskt har betydelsen bäck. Ja, precis som du säkert redan anar rör det sig om Johann Sebastian Bach, ty “der Bach” betyder faktiskt “bäck” på tyska. Man kan ju tycka att det är ett ganska missvisande namn på en tonsättare vars tonsättarkonst snarare borde liknas vid en stark ström eller möjligen urkraft. Även Ludwig van Beethoven tyckte det var missvisande, och han lär ha sagt att om Bach att “[h]an borde inte kallas Bach (Bäck), utan Meer (Havet)”, beroende på Bachs oerhörda förmåga att skapa harmonier. (“Nicht Bach, sondern Meer sollte er heißen. Wegen seines unendlichen, unerschöpflichen Reichtums an Tonkombinationen und Harmonien”.)

Man kan nu, med viss rätt, fråga sig om Bach någon gång skrev ett stycke om just bäckar. Men under barocken skrev man sällan verk av det slag som beskriver olika fenomen, som ofta finns inom programmusiken (som dök upp under romantiken). Sålunda kan ni nog räkna ut att svaret på ovanstående fråga dessvärre är nekande. Men, det visar sig att han faktiskt skrev ett stycke tillägnat fyra floder, nämligen kantatet “Schleicht, spielende Wellen, und murmelt gelinde” (BWV 206) från 1736. Jag vågar mig egentligen inte på en översättning, men det skulle kanske kunna bli ungefär så här på svenska “Smygande, spelande vågor och mumlar mjukt”, men ni får gärna protestera.

Verket skrevs till August III som var en polsk kung, och tillika bar titeln kurfurst Fredrik August II av Sachsen, och det framfördes första gången i samband med dennes födelsedag. De fyra floderna som framställs i detta kantat gestaltas av fyra olika stämmor. Vi kan således höra en sopran besjunga floden Pleiße. Alten får gestalta Donau och en tenor levandegör Elbe. Avslutningsvis har vi en bas som framställer Wisła. Det senare skapar en del förvirring hos mig, för jag förknippar nämligen Wisła med en kvinna, men en bäck som Bach hade kanske ett annat sätt att se på saken. Förutom de fyra solisterna är kantatet också arrangerat för kör samt orkester med följande instrumentering: första och andra violin, viola, generalbas (även kallad basso continuo), två flöjter, två oboer, två Oboe d’amore (som inte är samma sak som oboe), tre trumpeter samt slagverk i form av timpani.

Så på sitt sätt kan man säga att Rudawa faktiskt är tonsatt av en bäck, alltså Bach, men då som en del av Wisła. Tilläggas bör att Wisła förvisso blivit tonsatt av många andra men ingen av dessa hette Bach, eller bäck.

Dagens anteckning – 30 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mörkret syns Wisła krusa sin långa lekamen genom staden. Hon suger girigt åt sig alla ljuspunkter som staden alstrar, låter de spela en stund över hennes krusiga kropp innan de dras ner i hennes mörka, okända inre. Där på botten av Wisła vilar så ljuset fram till våren, då de lär färdas upp genom vattnet för att möta solen. Men våren känns just nu mycket avlägsen, som om den vore en del av en osannolik mytologi. Ovanför Wisła sträcker Wawel upp sina tinnar och torn och blickar majestätiskt ut över staden. Detta vidunderliga samspel, detta illusionsnummer, mellan Wisła och Wawel lär nog aldrig sluta förtrolla mig.

Om jag kunde skriva musik till deras ära skulle det väl bli någon slags vattenmusik, ja, som Georg Friedrich Händels “Wassermusik” från 1717. Det är förövrigt ett stycke jag alltid måste höra på nyårsafton, så det passar ju bra att stanna en stund i Händels sällskap.

“Wassermusik” var, som så ofta på den tiden, en beställning, och i detta fall var det kung Georg I av Storbritannien som hade gett uppdraget till Händel att skriva en ståtlig tonsättning som skulle framföras när kungen färdades på båt i Themsen. Anledningen kan ha varit att kungen under några år i början av 1700-talet arrangerade fester på floden. Händel skrev sålunda ett verk för femtio musiker som skulle färdas i båt under hela festen. Det sägs att musikerna spelade konstant under flera timmar, och även efter att solen hade gått ner och musikerna omöjligt kunde se partituret. Cembalisten fick dessutom stanna kvar på stranden eftersom instrumentet var för stort för båten. Man frågar sig ju hur de hörde varandra, men kanske var det inte så viktigt hur det lät. Det var ju fest!

Det som gör Wassermusik så speciell, förutom att det är prov på festilig och fördömt bra musik, var att Händel hade den goda smaken att lyfta fram de härliga valthornen. På denna tid var det inte vanligt att just valthorn hade en framstående position, men eftersom instrumentet har en så förnäm och ståtlig klang passar det ju bra om man vill ställa sig in hos kungar. Och George I lär också ha älskat Wassermusik, och källor säger att han satte upp stycket flera gånger under sin tid som regent.

Och tänk, nu när jag står här vid Wisłas strand och tittar ut över dess yta och blickar mot Wawels upphöjda och respektingivande fysionomi, tycker jag mig nästan höra hur det kommer en orkester på en båt där borta. Ja, faktum är att jag faktiskt nästan hör hornens vackra toner. Om det nu inte är någon bils signalhorn, vill säga.

Dagens anteckning – 18 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den del av livet som kom mellan mig och dagens anteckning igår var den som påminner oss om livets bräcklighet, hur varje del av vårt liv har fästs med en liten tunn tråd som hänger på en liten klen krok som lätt kan brista. Bland livets alla göromål är det tyvärr alldeles för lätt att glömma att det är bara mycket små omständigheter som skiljer leendet från olika katastrofer. Natten tillbringades sålunda i sällskap med sömnlöshetens väsen och formade avgrunder i min kudde. När dagen så inträdde hade mitt sinne bara sällskap av mörka skepnader från nattens grubblerier. Det skulle dröja ända till solnedgången innan jag lyckades skönja den milda decembersol som dagen hade tilldelats. Och när jag stod där vid Wisła, och följde solens väg mot södra halvklotet, tyckte jag mig plötsligt kunna urskilja den tunna tråd som håller våra liv på plats. Men det visade sig vara ett fågelsträck som löpte över himlen, närmare bestämt årets kull av skrattmåsar, som med sina smidiga vinslag drog ner nattens rullgardin över vår nejd.

Dagens anteckning – 13 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Wisła speglar ännu de sista skärvorna av dagens ljus. Gatlyktornas ljusknippen glittrar på varje liten krusning som syns på ytan. Ja, det tycks som om Wisła med sin mörka kropp vill suga upp varje ljuspunkt. Kanske är det till och med så att hon samlar dem för att skänka oss ljuset åter imorgon. Är det så, frågar jag Wisła, men hon tiger och låter bara sin blanka yta glida ljudlöst genom staden.

Är det så att jag tilltalar henne på fel sätt. Hon vill kanske hellre att jag använder en diminutivform av hennes namn, för att visa min tillgivenhet. Vad skulle det kunna bli? Det enda jag kan komma på är Wisełka, likt Czarna Wisełka, som sägs vara Wisłas källa. Eller så tycker hon att jag borde tilltala henne genom att använda hennes titel, alltså “flod”, som blir “rzeka” på polska. Fast jag vet inte om det riktigt passar. Det känns en aning för torrt, vilket i sig är ett adjektiv som måste vara alla floders värsta mardröm. Låt oss istället använda diminutivformen av rzeka, alltså “rzeczka” eller varför inte det mer svulstiga “rzeczułka”, som också är lättare att skilja från den ukrainska diminutivformen av “flod”, “ritjetjka” (“рі́чечка”). Jag vet nämligen inte om Wisła är så bra på ukrainska.

En sak är i alla fall säkert och det är att hon inte förstår litauiska, ty jag vet inte vad hon säger om att hon kallas för Vysla i Litauen och att “upė” betyder flod. Men diminutivformen “upelis” är i alla fall förträffligt söt.

Dagens anteckning – 20 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Namnet på floden, som skär genom det polska landskapet från söder till norr, gäckar fortfarande språkforskare. Dess etymologi är nämligen inte glasklar. Wisła, som floden bekant heter, har märkvärdigt nog inte någon direkt betydelse i det polska språket. Namnet nämndes första gången för över 2000 år sedan, och dess latinska namn (Vistula) kan tydligt ses på den romerske fältherren Marcus Vipsanius Agrippas kartor. Men varifrån namnet härrör är alltså oklart. Det kan både finnas ett indoeuropeisk eller ett preindoeuropeiskt ursprung till namnet. Några menar dock bestämt att ordet stammar från det preindoeuropeiskt ordet “weys” som betyder “att flyta långsamt”. Det fanns också tidigt flera olika stavningar på Wisła och exempelvis den grekiska astrologen Klaudios Ptolemaios, som levde på 400-talet, använde den grekiska stavningen vilket lyder “Ouistoula”.

Drygt tusen år senare skulle den polske historikern Wincenty Kadłubek istället utgå från det litauiska ordet för “vatten” (vanduõ) och ge floden namnet Vandalus. Den som känner slavisk mytologi börjar nu kanske tänka på Wanda, prinsessan som enligt legenden ska ha dränkt sig i floden. Namnet Wanda kan faktiskt härledas till vatten, men andra teorier menar att det kan förknippas med venderna, ett västslaviska folk som under den tidiga medeltiden bodde i Vendland, alltså nära dagens Szczecin. Andra menar att Wanda kan betyda “slavisk kvinna”, men en del är av den bestämda uppfattningen att det rätt och slätt betyder “ett fiskspö”.

Nåväl, låt oss lämna Wanda och återgå till Wisła. Jan Długosz, en annan känd polsk historiker, skulle på 1400-talet utgå från Wisłas källa som kallas Biała Wisełka. Biała betyder “vita” och vissa menar att namnet därför kommer från dess skummiga forsar. Men även denna teori har ifrågasatts och på 1800-talet menade man att namnet härrör från det grumliga vatten som uppstår efter regn på platsen vid Wisłas början.

Ja, så här kan man hålla på, men hur mycket vi än gräver ner oss i Wisłas etymologi, lär hon fortsatt trotsa vår vetgirighet genom att tiga stilla. Vad vi däremot vet med bestämdhet är att hennes långa och blöta fysionomi sträcker sig över 100 mil, och vid mynningen i Östersjön flödar det ungefär 1000 kubikmeter i sekunden. Genom Polen besöker hon flera av de mest betydelsefulla städerna i Polen, så som Kraków, Sandomierz, Warszawa, Płock, Toruń, Gdańsk och många därtill.

På flera ställen längs med Wisła finns det slussar, vilket gör att det inte är enkelt att färdas längs med floden med båt. Men ett ambitiöst projekt har för avsikt att skapa en 1200 kilometer lång cykelväg längs med hela floden, så man skulle kanske ta en cykelsemester längs med floden. Det blir en del trampande må jag säga, och för mig som oftast inte cyklar fortare än 10 km/h, och helst inte mer än fem till åtta timmar per dag, skulle behöva trampa på mellan 24 och 15 dagar. Förutsatt att jag inte får punktering, vill säga.


Här färdas dock cyklar över floden och inte längs med den

Dagens anteckning – 5 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Fartyget “Helena” stretar med ett taktfast dunk fram längs med Wisła, och dess för klyver nästan bryskt vattnets yta. På övre däck sitter turisterna och tittar nyfiket på sevärdheterna på stranden. En familj, som valt att pryda sina huvuden med stråhattar sitter stolt i båtens akter. De skänker omgivningen en fläkt av gångna tider. Allt vore så fridfullt och rogivande, om det inte vore för den där gröna ön som simmar längs med strandkanten.

På polska kallas de för złote algi, vilket betyder gyllene alger. Men de sätter knappast någon guldkant på tillvaro för fiskarna i de vattendrag som angrips. Första gången algen identifierades var 1985 i Nordamerika, och man vet faktiskt inte om den uppstod naturligt eller om den har skapats på konstgjord väg. Sommaren 2022 drabbades Oder i Polen av en tragedi som förorsakades av denna typ av algblomning. Allt uppdagades när det plötsligt började flyta stora sjok av döda fiskar i floden. Man beräknade senare att mellan 100-340 ton fisk hade fått sätta livet till. Inledningsvis anklagade man dock inte alger för fiskarnas död, utan man trodde att orsaken var att det hade varit extremt varmt samt att det kunde ha skett ett utsläpp av kemikalier. Men efter att studerat vattenkvaliteten och tagit prover på de döda fiskarna kunde man se att det var alger som var boven i dramat. Med tanke på vilka konsekvenser algblomning av detta slag kan få är det sålunda inte alls märkligt att pressen nu publicerar ödesmättade rubriker om en möjlig ekologisk katastrof i Wisła. Idag kom även rapporter från Schlesien om att man hittat gyllene alger i floden Kłodnica, och militär har satts in för att försöka bekämpa utbrottet. Man vill helt enkelt undvika en liknande tragedi som skedde för tre år sedan i Oder.

Men turisterna på fartyget “Helena” behöver inte oroa sig för de gröna algerna vid strandbrynet. Det finns nämligen inga uppgifter om att algerna utgör något särskilt hot mot människor, om man låter bli att dricka eller bada i dem vill säga, ty det avrådes å det bestämdaste från dylik aktivitet. Och det bör kanske betonas, enär man aldrig kan veta så noga med turister. Härförleden var nämligen några förvildade turister som faktiskt hoppade från en sådant där fartyg och tog sig en simtur i Wisła. Vissa rykten säger att de var från Norge, medan andra menar att de var britter. Båda teorierna låter mycket vederhäftiga i mina öron.

Dagens anteckning – 2 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nästan varje vecka besöker jag henne. Hon har en egenartad dragningskraft, som närmast är magnetisk, ty även om jag har förutsatt mig att inte plåga henne med min efterhängsenhet sluter jag alltför ofta upp vid hennes sida. Kanske beror det på att jag erfar ett särskilt välbehag av att se hur hon rör sig, mjukt och smidigt, framåt. Ständigt mot samma mål. Jag njuter av att se när hon glänser mot solen när det är klart väder. Ibland brusar hon dock upp, men det är aldrig långvarigt, ty hon fogar sig som regel lydigt till sin utmarkerade fåra. Annat var det förr. Då kunde hon svalla över och skapa väldiga problem för krakowiterna. Hennes fysionomi kunde täcka hela Błonie och vid några tillfällen sträckte hon sig ända in till stadens centrum. Sålunda lät man under 1910-talet reglera hennes framfart och idag följer hon en utstakad kurs, djupt nedbäddad i ett grönskande landskap. Vem är hon då? Jo, jag syftar givetvis på biflödet Rudawa.

Fast egentligen är hon inte en, utan flera flöden. Dessa möts någonstans väster om Kraków. Tillsammans bildar dessa flöden alltså den mindre floden Rudawa som förenar sig med den väldiga och respektingivande Wisła i Kraków. Namnet Rudawa avslöjar att vattnet tidigare var rödaktigt, vilket berodde på att flödena rann genom ett mineralrikt område i Schlesien, där man tidigare bröt järnmalm. Men idag bryter man nog inte malm längs med dessa flöden, då vattnet inte längre har en rödaktig nyans. Det är istället jordbrukslandskapet, som hon färdas genom, som färga Rudawa.

Ibland leker jag med tanken hur hon tedde sig när hon inte var så hårt tyglad. Hur såg det ut när hon själv bestämde hur hon skulle färdas genom landskapet? Eftersom det inte finns många målningar eller fotografier som visar hennes framfart får jag nästan helt förlita mig på min fantasi. Men Stanisław Wyspiański (1869–1907) kommer till undsättning, ty han fångade upp hennes rörelse med hjälp av en pastellmålning år 1905. Rudawa tycks ha varit på ett beskedligt humör den dagen då han målade av hennes former, men jag kan trots det ana att hon då var ofantligt mycket mer bångstyrig än hon är idag. Hon är emellertid lika vacker nu, som hon måste ha varit då. Det enda orosmoment jag kan skåda är att hon skulle sina, ett öde som många av hennes likar dessvärre har mött.