viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är förstås ingen ny tanke, men att betrakta svensken som världens mest toleranta folk är givetvis verklighetsfrånvänt, tänker jag när jag ligger och tittar i taket hemma i Lviv. Nattens skuggor leker med inredningen. Vanligtvis ofarliga hörn blir plötsligt skrämmande.

Och allt ackompanjerat av grannens usla musiksmak.

En natt för många år sedan låg jag också sömnlös och lyssnade på grannens usla musiksmak. Jag bodde då i den ökända förorten Kortedala. Den är ju tyvärr inte känd för sin natursköna placering, utan för våld, integrationsproblem och arbetslöshet. I det hus jag bodde, på Gregorianska gatan, fanns allt det där. Och så jag. Eftersom jag var högutbildad med arbete, tillhörde jag en försvinnande liten minoritet. Men envis som jag var ville jag å det bestämdaste bo kvar.  Jag ville inte tillhöra de som flydde den här stadsdelen. Jag ville vara med och förbättra den. Men just den där natten undrande jag varför jag envisades med det.

Grannens musik dånade genom väggar och fönster. Jag var först arg. En ilska som övergick till rädsla. Jag ville gå ner och säga till. Men jag vågade inte. Skulle jag ringa polisen, tänkte jag. Eller störjouren kanske. Efter en tid tystnade musiken, men jag kunde fortfarande inte sova. Jag var fruktansvärt arg. Arg för att jag väckts och hållits vaken. Trots att jag nu hade alla möjligheter att somna om, valde jag att ligga kvar i sängen och reta mig på det inträffade.

När jag nu ligger här i Lviv och lyssnar till grannens usla musiksmak, tänker jag på det där tillfället. Jag tänker på alla andra gånger jag retade upp mig på mina grannar. Och jag ser plötsligt mig själv utifrån.

Nu ligger jag här och låter min blick leka mellan skuggorna och ljusen. Och med den inre förvissningen om att grannen nog somnar till slut, och förhoppningsvis stänger denne av musiken före det. Det är nämligen det jag lärt mig här, att man överlever om man är fatalist. Vissa saker går inte att ändra på. Som grannar till exempel. Och i synnerhet inte deras musiksmak.

Så jag tillhör nog världens mest toleranta folk, men jag behövde bara bo i Lviv några år för att uppnå det.

Världens mest toleranta folk? Foto: Sophie Engström.