viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag åker genom det uppvaknande landskapet. Gröna brottstycken av vår syns bland det annars brungrå landskapet. På ett fält syns en gestalt stå alldeles stilla, som en stund av lugn före vårens storm. På avstånd färdas en traktor över en åkerlapp med en såmaskin i släptåg. Fälten byts nu ut mot långa rader av knotiga äppelträd. Kilometer efter kilometer, står de med sina fysionomier som förefaller så åldrade, trots att de flesta ännu är unga. Och över himlen lösgör sig några suddiga formationer. Först är det svårt att avgöra vad det är som syns, men så framträder konturerna av flyttfåglar.

Men mina kontemplationer över det polska landskapet är över på ett ögonblick. Innan jag vet ordet av befinner jag mig i Warszawa, på väg till Sveriges ambassad för att skaka hand med kungen och drottningen. En för mig fullkomligt okänd terräng, och jag måste medge att förberedelserna inför händelsen har gett upphov till en del huvudbry. Men det visade sig att det var helt onödigt med all nervositet från min sida. Kungen är precis så där svensk som svenska kungar förväntas vara, alltså informell och enkel. Ja, det var nu så jag uppfattade honom under det korta tal han höll.

Att svenska kungaparet och ministrar åker på statsbesök till Polen är ingen tillfällighet. Relationerna mellan våra två länder har fördjupats och stärkts under de senare åren. I ett samtal jag hade med Fredrik Udd på den Svensk-polska Handelskammaren innan kungen anlände framgick det att antalet medlemmar har mer än tredubblats under de senaste åren. Och det är främst polacker som står för den ökningen. Med andra ord har intresset för Sverige i Polen ökat ytterligare under de senaste åren. Det betyder också att Sverige borde smida medan järnet är varmt, och se till att inte blott fördjupa våra kontakter på ett ekonomiskt och politiskt plan utan även kulturellt. Varför inte öka stödet till översättning från svenska till polska, sprida kunskap om och arrangera konserter med svenska tonsättare, anordna konstutställningar med konst av svenska konstnärer osv. Det är dessvärre så att kultur alltid hamnar i skymundan. Men desto bättre är att det ändå verkar som om man har fått upp ögonen för svenskundervisningen i Polen. Vi vill givetvis ha ännu mer uppmärksamhet, men man måste ändå kunna glädjas åt det beaktande som ges.

Själv skulle jag också önska att vi såg mer av ett omvänt intresse, alltså att intresset för Polen skulle öka i Sverige. Men det kanske kommer i och med att Polens ekonomiska och politiska inflytande ökar.

Nåväl, någon selfie med kungen får man inte ta, med jag hittade istället till Taras Sjevtjenko-monumentet i Warszawa före min rendezvous med kungen. Och det kändes ändå fint att hedra just Sjevtjenko med ett besök just idag, då det är hans 165:e dödsdag.

Dagens anteckning – 9 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 4 minuter)

På bilderna eller målningarna av honom är det ofta hans stora slokmustasch som drar blickarna till sig, men det är i ögonen man kan skönja vem han egentligen var. Hans blick rymmer både sorg och en slags okuvlig djärvhet. Det är inte tu tal om att det man ser är en stark individ, och detta trots att hans liv präglades av fler sorger än glädjeämmen. Mannen som dagens anteckning handlar om är ingen mindre än Ukrainas oinskränkta nationalskald, Taras Sjevtjenko, som föddes på denna dag för 212 år sedan.

Men man drar en förhastad slutsats om man tror att han “bara” var poet. Taras Sjevtjenko hade nämligen väldigt många strängar på sin lyra. Han var poet, musiker, konstnär, författare och i viss mån politisk aktivist. Han föddes som livegen, i en by kallad Moryntsi som ligger strax söder om Kyjiv. Redan från barnsben fick han höra om bondeuppror mot tsaren. Berättelserna fångade honom så starkt att de skulle färga resten av hans liv, och ett livslångt engagemang för ukrainarnas rättigheter tog sin början. Taras Sjevtjenkos första ägare verkar ha varit en Vasilij Engelhardt. Därefter tog sonen Pavlo Engelhardt över ägandeskapet av Taras Sjevtjenko.

Det finns uppgifter som säger att det var sonen Engelhardt som uppmärksammade att Taras var en begåvad tecknare. När Engelhardt flyttade till Vilnius tog han med sig Taras och det var också där han fick sin första undervisning hos en konstnär. I Vilnius skulle Taras Sjevtjenko också bevittna det polska upproret (1830) och det finns skäl att tro att han engagerades av att bevittna deras mod.

Upproret gjorde att Engelhardt beslöt sig för att flytta till S:t Petersburg och att Taras Sjevtjenko flyttades med bohaget. Det var också i denna stad som han skulle tillbringa större delen av sitt liv. På Engelhardts initiativ fick han ytterligare utbildning inom konstens skrå, vilket senare i livet skulle leda till att han blev befriad från sin livegenskap. Det var också i S:t Petersburg som han skulle börja skriva poesi på allvar, och hans första diktsamling “Kobzar” kom ut 1840. Dikterna i samlingen handlar om den sorts ukrainska spelmän som kallas för just kobzar, och ämnet var så känsligt att tsarens polis lät censurera stora delar av boken. När andra upplagan av diktsamlingen kom ut slog polisen till direkt, boken förbjöds och Taras fängslades.

Sommaren 1843 återvände han till Ukraina efter flera år och han fick träffa sin bror efter 14 år av separation. Mötet med fosterlandet var omvälvande och han både målade och skrev febrilt. Det förtryck av ukrainarna han såg vände honom allt starkare mot den inhumana behandlingen av befolkningen. Hans engagemang mot förtrycket skulle leda honom till ett folkbildningssällskap i Kyjiv som ville föra ukrainarna närmare sitt språk, kultur och historia. Men tsarens polis såg inte med blida ögon på deras verksamhet och 1847 arresterades han tillsammans med de övriga i sällskapet.

Taras Sjevtjenko dömdes till förvisning till Sibirien, där han skulle hållas fången i 10 år. I domen stod också att han inte fick skriva poesi, vilket han givetvis trotsade och han lär ha gömt sina alster i stövlarna. Tiden i fångenskap var mycket svår och hans hälsa blev allt sämre. Men trots sin svaga hälsa skulle han vara produktiv ända till slutet. Under de sista åren av sitt liv skulle Sjevtjenko skapa en strid ström av dikter, filosofiska essäer, dramer, målningar och skulpturer. Hans dröm var att få återvända till Ukraina och slå sig ner där, men ödet ville annorlunda och han gick ur tiden dagen efter sin 47:e födelsedag år 1860. Han begravdes först i den tsarryska huvudstaden, men snart skulle vänner ordna så att hans kista fördes till Ukraina och han begravdes på nytt i Kaniv, ungefär åtta mil från byn där han föddes.

Det är egentligen svårt att på några rader skildra Taras Sjevtjenkos enorma betydelse för Ukraina, men som en fingervisning kan man nämna att ingen annan person (möjligen i hela världen) har förärats så många monument som Taras Sjevtjenko. Praktiskt taget varje ukrainsk stad med någon slags självaktning har ett monument över Taras Sjevtjenko. Han står dessutom på pedestal på flera av världens kontinenter. Till och med i Köpenhamn finns en byst av Taras Sjevtjenko. Däremot finns det mig veterligen inte någon staty av Taras Sjevtjenko i Sverige. Månne något för framtiden?

Dagens anteckning – 7 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under kvällens konsert när alltid lika fenomenala Krakóws filharmoniska orkester framförde Antonín Dvořáks Slaviska danser op. 46 från 1878 under ledning av den legendariska dirigenten Lawrence Foster började jag under den andra dansen, Dumka, tänka på Ukraina, ty just dumka intar en särställning i det ukrainska medvetandet. Termen syftar på tänkandet, som varje person med rudimentär kunskap i något slaviskt språk förstår, med betoning på sorg eller längtan efter frihet. Ordet dumka lär härröra från 1500-talets Ukraina och kan knytas till de kringresande trubadurer, kallade kobzarer, som sjöng vemodiga ballader om kosackernas hjältemod, samt det förtryck och även fångenskap de utsattes för. Det var, som jag förstår det, dock först två hundra år senare som termen dök upp i skrift som beskrivning på folksånger som uttryckte elegi över sakernas tillstånd. Ytterligare hundra år senare hade termen fått ordentligt fotfäste i det ukrainska medvetandet. Nationalskalden Taras Sjevtjenko skrev sin dumka i exil i S:t Petersburg 1838, vilken är ett klagande epos över ensamhet, fattigdom och över oförrätterna mot det ukrainska folket.

Men dumka skulle vid denna tid sökt sig vidare från Ukraina och hade nu spridit sig vidare till framförallt Polen och Tjeckien, där poeter började skriva dikter med utgångspunkt från dumkan och inom den så kallade ukrainska skolan, en polsk litterär inriktning, var den särdeles vanligt förekommande.

Snart plockades tanken om dumka även upp av konstmusiken, och Dvořáks Slaviska danser är kanske det i västvärlden mest kända exemplet. Men raden av namnkunniga tonsättare som skrivit en dumka kan göras lång. Bland dem finns Franz Liszt, Leoš Janáček, Fryderyk Chopin, Pjotr Tjajkovskij och hos ukrainarna finns Mykola Lysenkos pianostycke Dumka-shumka och Vasyl Barvinsky som skrev sin dumka för viola, för att bara nämna några få av alla de tonsättare som kände sig manade att skriva en dumka. Dumka är således ytterligare ett exempel på hur Ukraina har inspirerat och berikat kringliggande länder.

Men låt oss avrunda med att återkomma till kvällens konsert, som hade ytterligare två programpunkter. Först ut hörde vi Zoltán Kodálys “Galántai táncok” (från 1933) där jag särskilt vill lyfta det synnerligen fina hornsolot samt likaledes utmärkta klarinettsolot. Därefter äntrade den unge pianisten Yaov Levanon scenen och framförde Franz Liszts andra pianokonsert med bravur. Och under Dvořáks Slaviska danser briljerade alltså orkestern.

Dagens anteckning – 22 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hur tonsätter man förtryck och motstånd? Det förra är kanske något lättare att kreera i ett inre, med utgångspunkt från skärande och skriande toner och ihållande disharmonier. Och det var också det som den polska tonsättaren Piotr Peszat hade utgått från under dagens konsert med Spółdzielnia muzyczna Contemporary ensemble, en ensemblen för samtida musik med hemvist i Kraków. Peszat utgick i sitt första verk (Untitled folder #4) från förtrycket under den kommunistiska folkrepublikens Polen, och de betydelsenyanser han tangerar är troligen helt bekanta och lättbegripliga för en polack, men för någon som inte kan all symbolik tedde sig verket förhållande lösryckt och lite ytligt. Där fanns referenser och betydelsebärande associationer som jag inte kunde relatera till. Och trots att han lyckades skapa en förlamande ljudmatta som borde gripa tag i åhöraren, så kändes tillvägagångssättet en aning väntat och föga överraskande. Med sitt andra verk (Real life proof) valde Peszat att ta sig an bland annat Trump. Jag borde ju vara mer hemma i denna symbolik och bland dessa associationsbanor, men även här upplevde jag att jag aldrig riktigt släpptes in i verket. En orsak till denna negativa upplevelse tordes kunna härledas till att de akustiska instrumenten drunknade i den elektroniska del som också ingick i verket.

Konsertens andra del tilltalade mig dock mer. Den schweiziska tonsättaren Daniel Glaus verk “Sing against the breaking night” utgick från den ukrainske poeten Serhij Zjadans dikt “співай проті ночі, яка заступає”. Glaus verk skulle kunna beskrivas som en samtida lieder, med tonsatta dikter av nämnde Zjadan, Lesja Ukrajinka, Taras Sjevtjenko, Tanja Maljartjuk, Paul Celan och Selma Meerbaum-Eisinger, vilka alla är födda i det som idag är Ukraina.

Betoningen i verket låg på det ukrainska motståndet mot förtyck och den ryska aggressionen. Även om det var en i många stycken minimalistisk tonsättning föreföll den äga en större spännvidd än verken under konsertens första del. Om det berodde på att jag har lättare att relatera till det ukrainska motståndet eller om tonsättningen var mer sammansatt låter jag vara osagt. (Men tilläggas bör att jag aldrig har levt i en diktatur, men däremot upplevt det ukrainska språket.)

Den enda kritik jag skulle vilja framföra mot framförandet av Glaus verk var att arrangörerna hade valt att bara återge dikterna i översättning till polska och engelska, och inte på dess originalspråk. Detta förtog något av det intressanta möte som uppstod mellan Glaus verk och dikterna, som förövrigt framfördes på orginalspråken av den skickliga mezzosopranen Christina Daletska.