viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 19 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag påbörjade den med att förbluffas över alla små omständigheter som kan krångla till vardagen. Veckan inleddes nämligen med att katten beslutade sig för att värma sina frusna små kattleder på min uppfällda laptop. Man har ju inga svårigheter att acceptera att katten behöver värma sig, problemet var bara att hon även lyckades starta extrafunktioner som jag faktiskt inte visste att min dator ägde. Vilket också gjorde att de var svåra, för att inte säga, nästan omöjliga att stänga av. Så som till exempel att hon försatte datorn i ett läge där alla menyer läses upp, vilket är en funktion som är särskilt användbar för synskadade, men mer tveksamt om katten har någon nytta av en sådan funktion och själv föredrar jag när datorn är tyst.

Men hennes klåtasslighet sträckte sig ännu längre. Hon lyckades faktiskt även tassa ner versallåset så pass ordentligt att det inte gick att lösa på annat sätt än att starta om datorn. Nu tror ni att hennes tekniska experiment torde vara till ända, men icke så. Hon hade nämligen även lagt ett mejl i utkorgen. Hon lyckades dock inte författa något litterärt mästerverk i mitt tycke. Mejlet bestod bara av en oändlig räcka med b:en och andra bokstäver som ligger i dess närhet på tangentbordet.

Men det var inte bara katten som skapade små besvärliga trivialiteter som krånglar till vardagen idag, ty när jag väl anlänt till jobbet nåddes jag av nyheten att ett vattenrör som leder till mitt hus hade spruckit. Både varmt och kallt vatten var borta och prognosen när dessa skulle kunna tänkas återkomma var osäker.

Det var inte utan att mina tankar leddes till Kyjiv, där tusentals står utan elektricitet, värme och vatten efter ryska bombningar. Något som lett till att många i Polen har skänkt pengar till en insamling för 100 större generatorer som ska skickas till Ukraina. Sedan fyra dagar har man samlat in nästan fyra miljoner zloty, alltså runt tio miljoner kronor. (Länk till insamlingen.) Polacker har inga svårigheter att gå man ur huse när det gäller. Och liknande effektivitet hade Krakóws vattenbolag också när de snabbt täppte till och lagat läckan till mitt hus.

Det finns även andra exempel på olika måndagskrånglande trivialiteter som jag mött på under dagen, men de är kanske av mindre betydelse och lämnas därför abrupt därhän. Så då återstår det bara att fråga hur er vecka har inletts.

Dagens anteckning – 15 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På filmen från övervakningskameran syns hon egentligen bara som ett suddigt mönster i ett snölandskap. Runt om henne råder nattens mörker och staden är tyst. Men det är nog ingen som sover, ty flyglarmet har ljudit i flera timmar. Den suddiga figuren står helt stilla, men så kommer ett våldsamt sken och en drönare slår ner en bit från den suddiga figuren. Eldklot slungas iväg och några av dem slår ner nästan precis där hon står. Någon sekund efter nedslaget tar kvinnan tag i sin snöskyffel och fortsätter med sin uppgift, nämligen att skotta.

Filmen från övervakningskameran fångades i natt när ryska drönare attackerade Lviv, och kvinnan som syntes på filmen heter Pani Olha och vissa källor anger att hon har arbetat som gatusopare i Lviv i tio år. Hennes ofattabara lugn och beslutsamhet att inte låta något, inte ens ryska drönare, hindra henne att utföra sitt värv, har under dagen spridit sig som en löpeld över Ukraina, och vidare ut i världen. Man skulle kunna säga att Pani Ohla helt enkelt har blivit en i raden av alla hjältar i Ukraina. “Idag är vi alla Pani Olha”, som en känd ukrainsk journalist skrev på Facebook. Och precis så är det, ty när ryska bomber och drönare faller mot marken fortsätter ukrainarna arbeta, äta, sova, älska och sörja.

Pani Ohla är en av alla gatusopare i Ukraina. De syns i praktiskt taget varje kvarter och de sköter ofta sin syssla rutinerat omsorgsfullt och strängt taget pliktskyldigt. Man skulle önska att alla delar av det ukrainska samhället sköttes med sådan nit, men dessvärre är det inte riktigt så saker och ting förhåller sig. Man gör också bäst i att inte mopsa sig mot dessa gatusopare, ty de har alltid svar på tal och verkar dessutom inte räddhågsna på något sätt. Ja, det vore faktiskt inte så dumt om alla och envar blev lite som Pani Olha.

De flesta gatusopare i Ukraina är också just Olha, eller Natalija, Alina, Bohdana, Solomija och så vidare. De är alltså ganska ofta kvinnor. De är vardagshjältinnor som sopar bort skräp, släcker eldar i papperskorgar, skottar bort snön och så vidare. Därför har det under dagen varit intressant att följa hur Pani Olha på olika sociala medier beskrivits av utländska entusiaster som en modig “dude”, “guy”, “fellow” och så vidare. På samma sätt har det varit spännande att följa hur olika AI-generade bilder har förvandlat Pani Olha till en man. För vissa var det tydligen svårt att ta in att den modiga lilla suddiga figuren var en kvinna.

Nåväl, Pani Olha är säkert stark nog att klara en sådan förväxling, och hjältinna lär hon fortsätta vara. Kanske hamnar hon till och med på ett frimärke en dag.

—

Bilden har ingenting med texten att göra utan visar Wisłas märkliga ismönster. Som om hon hade broderat. Kanske en vysjyvanka (en ukrainsk broderad blus/skjorta)

Dagens anteckning – 8 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den nederländska EU-parlamentarikern Reinier van Lanschots ögon förefaller först vara lite trötta, men ordet som kommer ur hans mun glöder med en sådan intensitet att ögonen trots allt ges en slags urkraft. Denna urkraft skickas rakt ut bland de församlade politikerna i EU-parlamentet, och förhoppningsvis också ut i resten av Europa.

De ord han formar är egentligen inte häpnadsväckande på något sätt. Han beskriver hur Ukraina varje natt utsätts för långt mycket mer omfattande luftangrepp av ryska bombförsedda drönare och missiler, än många i Europa egentligen vill förstå. Och han har förstås rätt. Det finns de som uppskattar att Ryssland har skickat så många som 50 000 drönare mot Ukraina hitintills i år. Det kan jämföras med 2024 då Ryssland “bara” skickade runt 11 000, eller 2023 då man skickade knappt 1000 drönare. Således är det en mer än fyrfaldig ökning av drönarattacker som riktats mot Ukraina under det senaste året, vilket har tvingat landet till att hitta nya vägar för att försvara sig. Något liknande försvar har ännu inte de europeiska länderna, men sedan en tid utbildar nu ukrainska militärer sina europeiska kollegor i de mest effektiva sätten att försvara sig mot drönare.

Under de inledande månaderna av det ryska aggressionskriget mot Ukraina var situationen den omvända, då vidareutbildade de europeiska länderna den ukrainska militären. Rollerna har följaktligen bytts. Det är inte längre EU-länderna som sitter med den senaste kunskapen om hur man bäst skyddar sig mot krigets fasansfulla konsekvenser. Ibland verkar det som om väldigt få i Europa verkligen inser vidden av den förändringen. Men det är uppenbart att Reinier van Lanschot förstått.

Det framträder kanske mest distinkt i avrundningen av Reinier van Lanschots anförandet, där hans ord bränner som glödande kol. Han sätter nämligen fingret på en mycket öm punkt i det europeiska samvetet, när han säger: “Ukraine is helping us, but we don’t say thank you enough”. Och även här har han rätt, ty man kan utan större svårigheter finna dussintals tillfällen då vanliga ukrainare tackar Europa för dess stöd. Men frånsett några vakna europeiska politiker, ser man sällan att vi vanliga medborgare i Europa tackar ukrainarna för att de inte låter kriget spilla över deras gränser.

Nu försvarar sig inte ukrainarna för vår skull, gud bevars, utan de försvarar sig för att det är deras enda sätt att överleva. Det hindrar dock inte oss från att tacka dem. Men vi ska för den sakens skull inte tacka ukrainarna för att de stupar på slagfältet. Nej, vi ska tacka dem för att det är det enda rätta att göra. Vi ska tacka dem för att de fortfarande ser oss som sina vänner, trots att vårt stöd är så lamt och svagt. Vi ska tacka dem så att ingen ukrainare som kämpar för Ukrainas överlevnad ska behöva tro att vi någonsin förväntas oss ett tack. Och det bästa sättet att tacka ukrainarna är ge Ukraina det de behöver för att få ett slut på kriget.

Något annat slags tack ska de inte behöva utsättas för.

Dagens anteckning – 21 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag i morse gick bland de vackra sekelskifteshusen i stadsdelen Oliwa, som ligger mellan Gdansk och Sopot, var mina tankar långt borta, ja, de hade faktiskt tagit sig hela vägen till Ukraina. Ty på dagens datum, den 21 november, infaller nämligen åminnelsen av värdighetsrevolutionen, alltså årsdagen av Euromajdan som tilldrog sig på vintern för 12 år sedan. Mina tankar hade ögonblicket tidigare förts flera mil sydöst ut efter att jag hade hört en kvinna tala ukrainska till sitt barn. Ett slags krigets konsekvens. Faktum är att jag tycker mig höra ukrainska oftare i Gdańsk än i Kraków. Men det kan ju vara en illusion, emedan man tenderar att lystra mer intensivt när man anländer till en ny plats.

Nu kan det förvisso också tyckas märkligt att mina tankar har fört mig till Ukraina när jag har befunnit mig på en konferens med så mycket intressant att insupa (bland mina favoriter återfanns under dagen queera perspektiv i Mumindalen samt finska rebelltanten Mummo), men under de senaste veckorna har Ukraina upplevt så mycket smärta att det nästan är outhärdligt. Det är som om någon ville sätta knivet i ett redan blödande sår och vrida om. Och vilka dessa “någon” är vet vi ju redan.

Under dagen har jag därför flera gånger kommit på mig själv med att tänka på den där sena natten den 21 november för tolv år, när jag stod vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv och skanderade “Ukraina är Europa” (“Україна зе Європа”). Och hur lite jag då förstod. Om någon hade sagt till mig då, att Ukraina skulle sargas och torteras av Ryssland, hade jag nog skakat lite misstroget på huvudet. Det skulle först vara flera månader senare, i mars 2014, som jag förstod att Ryssland är redo att krossa Ukraina bara för att man i ukrainarna har haft modet att resa sig mot förtryck. Och ibland tror jag dessvärre att våra ledare inte ännu har kommit till den insikten.

Dagens anteckning – 2 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man skulle kunna tycka att jag under gårdagens anteckning borde ha nämnt något om hur entusiastiskt polackerna hyllar sina bortgångna på alla helgons dag. Ty det är inte någon halvhjärtad insats som polackerna åstadkommer denna dag. Man åker runt till praktiskt taget alla gravar där släktingar, bekanta eller kända personer vilar. Det är en enorm aktivitet på varje kyrkogård, med horder av människor som banar väg mellan de olika viloplatserna. Och man skulle också kunna mena att jag dessutom borde ha nämnt vilka bortgångna personer jag lät mina tankar söka sig till en sådan dag som igår. Men dagens anteckning lever sitt eget liv och den ville ta mig till ekorrar.

Nu förhöll det sig givetvis som så att jag visst tänkte på de nära som gått bort, både de som vandrade vidare för bara något år sedan och de som varit borta i decennier. Precis som så många andra tänkte jag lite extra på dem igår, men det tillhör dock inte ovanligheterna att jag tänker på dem som vi förlorat, och där är jag nog som gemene man.

Men när jag igår satt i Katarinakyrlan i Kraków och lyssnade på hur Capella Cracoviensis, under ledning av den belgiske barocktrombonisten Wim Becu, framföra Wolfgang Amadeus Mozarts Requiemmässa i d-moll (K. 626) tonsatt 1791, tänkte jag dock inte på mina svenska nära och kära som gått bort. Mina tankar gick istället till Ukraina. Nå, de är där dagligdags men igår på konserten tänkte jag mer intensivt på de stupade, de saknade eller på dem som ser sina kamrater stupa eller skadas i strid. Jag tänkte också på dem jag känner som förlorat en anhörig, söker en saknad eller vårdar en skadad. Men mina tankar gick inte enkom till dem som jag på något sätt har en anknytning till, utan jag lät tankarna gå vidare till för mig okända, och till allt det lidande som Ryssland med sitt aggressionskrig mot Ukraina åstadkommit och åstadkommer i skrivande stund.

Kriget är förvisso långt från min vardag i Kraków, men under mina nio år i Ukraina formade jag band till landet som jag lät, och fortfarande låter, flätas in i min själ. Krigets fasansfulla konsekvenser pågår därför ständigt i mitt inre, även om jag kommer lindrigt undan i en jämförelse med alla som har bröder, systrar, föräldrar eller kära vid fronten eller alla som dagligen lever med rädsla för drönare, missiler och dånande flyglarm.

Och även om gårdagens konsert inte kunde läka alla de sår som detta krig har vållat så många i Ukraina och de i förskingrinen, så upplevde jag trots det en förnimmelse av hur konstmusik har en förmåga, som praktiskt taget inget annat, att ge rum för vördnad. Något av detta tänkte jag sålunda på idag när jag for fram på min cykel genom ett landskap färgat av novembers dova penseldrag.

Dagens anteckning – 11 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.

Dagens anteckning – 10 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll läste jag de första rapporterna om att ryska drönare hade kommit in över polskt luftrum. Jag borde kanske ha blivit rädd, och legat sömnlös hela natten, men istället stängde jag mobilen och vände mitt medvetande mot sömnens avväpnade värld. Där befann jag mig ända till nattens slut. Några drömmar minns jag inte och sålunda finns det ingenting särskilt att rapportera därifrån.

När morgondagens ljus så äntligen fyllde mitt sovrum tog jag del av nattens händelser. Jag läste att polska flygvapnet med hjälp av allierade bara hade lyckats skjuta ner en bråkdel av alla drönare som äntrade luftrummet. Inte ens då upplevde jag någon rädsla. Snarare infann sig en sorts förnimmelse av att jag sedan över ett decennium anat att vi skulle ledas till denna punkt. Det borde nämligen stå klart för alla och envar att Ryssland vill ha en konfrontation med NATO, och att de eftersträvat det under mycket lång tid. Ja, faktiskt ända sedan början av detta århundrade.

Jag är inte heller särskilt förvånad över att Polen verkar ha tagits på sängen, ty vilket land har egentligen stått beredd när de provocerats eller blivit anfallna av ett annat land? Kanske finns det några enstaka tillfällen i historien där den anfallna stått rustade till tänderna, men sådana tillfällen har tydligen undgått att fastna i mitt minne. Men det tycks vara väldigt lätt att från skrivbordets trygga vrå sitta och fördöma naiviteten hos diverse makthavare, fast att det bara är mänskligt att försöka undvika att fästa blicken på ondskan, och våra makthavare är tack och lov människor.

Dessutom verkar det vara väldigt lockande att ägna sig åt att spekulera kring vad som kan hända nu, men något sådant tänker jag inte företa mig. Det finns tillräckligt många, och så att det blir över, som känner sig manade att beskriva sådana framtidsscenarier.

Jag vill däremot göra en notering om att världens medier idag helt misslyckats med att skildra vad som hände i Ukraina under natten. Hur 415 ryska drönarna flög in över ukrainskt luftrum och av dessa flög 60 mot Lviv. Hur över 40 kryssningsmissiler och en ballistisk missiler skickades från Ryssland mot Ukraina. Av dessa skulle 10 missiler flyga in över Lviv, och några slog också ner. Inte heller har media mäktat med att återge hur många satt sömnlösa i skyddsrum eller på sina toaletter. Något som många ukrainare gör varje natt, då det sedan årsskiftet har det varit en stadig uppgång av attacker mot Ukraina. Men det är nog på sin plats att förtydliga att jag inte menar att nattens kränkning av polsk luftrum skulle vara oväsentlig, ty den är en del av en allvarlig eskalering som har pågått under mycket lång tid.

Nå, jag hade ju, till skillnad från mina ukrainska vänner, fått en god natts sömn, så för att skingra tankarna en smula tog jag cykeln och for för att ta ett dopp. Men min blick sökte sig stundtals upp mot skyn. Inte i jakt efter drönare, utan i en tacksamhet över att jag känner mig trygg här. Något som jag önskar att alla ukrainare skulle få erfara, och det mycket snart.