viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För 1461 dagar sedan vaknade vi alla upp till en ny värld. Det var nämligen då som Ryssland inledde sitt fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina. Anfallet kom dock inte som en blixt från en klarblå himmel. Många av oss hade sedan våren 2014, med en dåres envishet, framhållit att Ryssland skulle anfalla Ukraina. Men trots det, var det som om hela världen togs på sängen.

1461 dagar av dödande och bombande som kunde ha undvikits om europeisk ledare inte hade envisats med att försöka stryka Putin medhårs. Det går förstås inte att backa bandet och göra alla felsteg ogjorda, men man skulle kunna önska lite mindre av skryt från våra ledare, som att “vi står på Ukrainas sida”, en sådan här dag.

På torget Det fria Ukraina (Skwer Wolnej Ukrainy) i Kraków har en hundrahövdad skara samlats kring ukrainska och polska flaggor, som likt människorna tycks huka i duggregnet. Stämningen är dämpad. Talen som hålls, av bland annat den ukrainske generalkonsuln i Kraków samt företrädare från KOD (en förkortning av “Kommittén till försvar för demokratin” som egentligen bildades som en protest mot förra regeringspartiet Lag och rättvisa, men idag spelar en viktig roll i stödet för Ukraina i Polen), kännetecknas inte av självberöm likt våra världsledare. Generalkonsuln skildrar krigets fasor både på fronten och hur de drabbat civilbefolkningen. Företrädaren för KOD lyfter de behov som finns i Ukraina. Men de varmaste applåderna får de båda när de beskriver det enorma stöd som polackerna visade under anfallskrigets första månader. Hur hundratusentals polacker öppnade sina hem för ukrainare som flydde över gränsen. Hur man ordnade med insamling av kläder, barnvagnar, köksgeråd, cyklar, ja, allt som flyktingar kan tänkas behöva. Den polska solidariteten med Ukraina tycktes då vara gränslös. Oändlig.

En sådan uppoffring utsätter också alla samhällen för kolossala påfrestningar. Det är därför inte att undra på att vissa anti-ukrainska sediment nu vädrar morgonluft. Stödet för dessa är antagligen kraftigt överdrivna av de media som söker sensationer i jakt på läsare och reklamintäkter. Men dessvärre är rysk hybridkrigföring inte sen med att utnyttja dylika lägesförändringar. Den skada denna krigföring åstadkommer i form av misstro mellan polacker och ukrainare är inte att underskatta, men man måste inte låta sig styras av den.

Idag bor det mellan 100 000–120 000 ukrainare i Kraków. Det är nästan 20% av stadens invånare. Men till kvällens manifestation på torget Det fria Ukraina kom det alltså blott några hundra. Med viss rätt kan man kan fråga sig varför, men en delförklaring är antagligen att årsdagen av anfallskriget i år inföll på en tisdag. En annan kan vara att vädret inte var särskilt inbjudande och en tredje förklaring är att universitetets omtentaperiod pågår till och med imorgon (de flesta studenter är inte i stan).

Det som däremot kändes oerhört betryggande var att det föreföll var lika många polacker som ukrainare på manifestationen. Och stödet för Ukraina bland Krakóws invånare är stort. Detta fick vi också besked om härförleden när Krakóws nye ärkebiskop, Grzegorz Ryś, annonserade att kollekten under en söndag skulle gå till Ukraina. Krakowiterna samlade då in tre miljoner zloty på en enda dag.

Men på torget Det fria Ukraina ikväll riktades våra tankar kanske främst till alla de som förlorat sina liv, sina älskade, fäder, bröder eller vänner, till de som blivit lemlästade, till alla som förlorat sina hem, till de som inte längre har några arbeten att gå till, och till alla de som förlorat hela sin framtid. Ord väger lätt i sådana sammanhang, med om de inte yttras gör de ännu större skada.

Dagens anteckning – 20 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

De där sista dagarna av Euromajdan, eller Värdighetsrevolutionen, för exakt 12 år sedan, har liksom kilat fast sig i mitt minne. Nej, jag minns inte allt jag företog mig under de där dagarna. Faktum är att det bara finns små skärvor av minnen att leta sig tillbaka till.

Som den där stunden den 20 februari 2014, när jag tog en paus på en liten bar i närheten av operan på gatan horodotska i Lviv. Jag minns ännu kaffet jag drack, som var beskt men ändå smakade gott, ty det var något med stämningen där inne på baren som gav kaffet en mjukare framtoning. På TV-skärmen ovanför bardisken syntes bilder från Kyjiv fladdrar förbi. Eld, rök, hotfulla smällar, skottsalvor och människor som tycktes springa åt alla håll. Det gick inte riktigt att förstå exakt vad som skedde, men det gick ändå att ana att något ohyggligt pågick. Fysiskt befann jag mig långt från Kyjiv, men själsligt var jag på den plats som TV-skärmen visade. Vid varje dån eller knall från något vapen, skälvde något till inom mig. Så var det nog för de flesta i just Lviv, där praktiskt taget alla stod bakom protesterna.

Och jag minns hur en man med ett smalt och något avlångt huvud, plötsligt ropade några uppmuntrande ord i riktning mot TV:ns skärm, som om han hoppades att de där långt borta i Kyjiv, som kämpade för, och i värsta fall offrade sin liv, för Ukrainas frihet skulle höra honom. Och jag minns alla instämmande hummande från de övriga besökarna på baren.

Och jag minns atmosfären som präglade Lviv de där dagarna. Hur alla svetsades samman, lika beslutsamma om att aldrig vika sig.

Och jag minns också att jag nästan inte mötte någon som var rädd. Jag mötte ilska, oro för nära, men kanske framförallt bestämdhet och en kraftfull viljestyrka jag aldrig tidigare skådat. Det föreföll mig att det var en slags kraft som bara kunde leva och frodas i Ukraina. Och i takt med att rapporterna om alla dödade i Kyjiv kom, tycktes denna viljekraft bara stegra. Och det är exakt av den anledningen som Ryssland ända sedan dess, i 12 år, har försökt trasa sönder den ukrainska viljekraften.

Denna text vill hedra minnet av dem som offrade sina liv eller skadades de där dagarna i februari 2014. Ty trots att många har fått offra sin liv sedan dess, var det “De himmelska hundra”, som de kallas, som visade vägen till den viljekraft som idag präglar Ukrainas kamp mot den ryska aggressionen. Så idag, som är Dagen för de himmelska hundra hjältarna, sänder jag mina tankar till dem. Minnet av deras hjältemod kommer aldrig att slockna.

—

Mannen på bilden är fångad av mig, någon gång vintern 2013-2014 i Lviv.

Dagens anteckning – 9 februari 2026

Category: Uncategorized
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför mitt fönster syns ljusen lysa upp praktiskt taget varje fönster. De varma ljusvågorna söker sig ut genom fönstren till den mörka kvällen, där de snuddar vid trädens ännu nakna grenar, gäckar en vintergå gräsmatta innan de upplöses och omslutes av mörkret. En spårvagn jäktar förbi på gatan, och dess upplysta vagnar bildar ett mönster som om de vore en vacker halskedja av glimmande guld. På bergets topp syns TV-tornets fysionomi glimma i rött och vitt.

Allt detta ljus som strömmar är så vardagligt och ordinärt, något förväntat och upplevs nästintill som en rättighet, men bara några mil österut, i Ukraina, kan man inte vänta sig att lampan tänds när man trycker på strömbrytaren. Elementen är kalla och ur kranen kommer det i värsta fall inte ens en droppe vatten. Detta på grund av att Ryssland har bombat viktig energiförsörjning, vilket har lämnat Ukraina i mörker och kyla. På de flesta håll i Ukraina har man elektricitet färre timmar än de man är utan. I till exempel Lviv kommer de allra flesta under morgondagen bara ha elektricitet sex till sju timmar. På andra håll ser det ännu sämre ut. Man har kanske inte någon elektricitet alls, eller bara någon enstaka timme.

På detta sätt kan man säga att Rysslands terrorisering av den ukrainska civilbefolkningen varit extremt lyckosam. Och bombningarna kyler inte bara ut och försätter ukrainarna i mörker, de skapar också brist på information om hur ukrainarna har det. Allt färre av mina ukrainska vänner syns till på sociala medier. De som tidigare varit aktiva och som praktiskt taget varje dag publicerat något om hur det är att leva i det krigsdrabbade Ukraina, syns allt mer sällan online. Och jag tycker mig märka att detta även påverkar traditionell media utanför Ukraina. Det var länge sedan som Ukraina var en toppnyhet varje dag. Nuförtiden sker det kanske på sin höjd någon gång i veckan.

Men trots det svala intresset från media för att skildra ukrainarnas lidande tycks stödet från allmänheten inte ha avtagit. I Polen har befolkningen på bara någon vecka samlat in över 10 miljoner zloty (cirka 25 miljoner kronor) till inköp av generatorer. Och i Sverige pågår bland annat Radiohjälpens insamling “Ge Ukraina värme” som i skrivande stund uppnått över åtta miljoner kronor i insamlade medel. Så trots allt mörker syns små skärvor av hopp.

Dagens anteckning – 19 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag påbörjade den med att förbluffas över alla små omständigheter som kan krångla till vardagen. Veckan inleddes nämligen med att katten beslutade sig för att värma sina frusna små kattleder på min uppfällda laptop. Man har ju inga svårigheter att acceptera att katten behöver värma sig, problemet var bara att hon även lyckades starta extrafunktioner som jag faktiskt inte visste att min dator ägde. Vilket också gjorde att de var svåra, för att inte säga, nästan omöjliga att stänga av. Så som till exempel att hon försatte datorn i ett läge där alla menyer läses upp, vilket är en funktion som är särskilt användbar för synskadade, men mer tveksamt om katten har någon nytta av en sådan funktion och själv föredrar jag när datorn är tyst.

Men hennes klåtasslighet sträckte sig ännu längre. Hon lyckades faktiskt även tassa ner versallåset så pass ordentligt att det inte gick att lösa på annat sätt än att starta om datorn. Nu tror ni att hennes tekniska experiment torde vara till ända, men icke så. Hon hade nämligen även lagt ett mejl i utkorgen. Hon lyckades dock inte författa något litterärt mästerverk i mitt tycke. Mejlet bestod bara av en oändlig räcka med b:en och andra bokstäver som ligger i dess närhet på tangentbordet.

Men det var inte bara katten som skapade små besvärliga trivialiteter som krånglar till vardagen idag, ty när jag väl anlänt till jobbet nåddes jag av nyheten att ett vattenrör som leder till mitt hus hade spruckit. Både varmt och kallt vatten var borta och prognosen när dessa skulle kunna tänkas återkomma var osäker.

Det var inte utan att mina tankar leddes till Kyjiv, där tusentals står utan elektricitet, värme och vatten efter ryska bombningar. Något som lett till att många i Polen har skänkt pengar till en insamling för 100 större generatorer som ska skickas till Ukraina. Sedan fyra dagar har man samlat in nästan fyra miljoner zloty, alltså runt tio miljoner kronor. (Länk till insamlingen.) Polacker har inga svårigheter att gå man ur huse när det gäller. Och liknande effektivitet hade Krakóws vattenbolag också när de snabbt täppte till och lagat läckan till mitt hus.

Det finns även andra exempel på olika måndagskrånglande trivialiteter som jag mött på under dagen, men de är kanske av mindre betydelse och lämnas därför abrupt därhän. Så då återstår det bara att fråga hur er vecka har inletts.

Dagens anteckning – 15 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På filmen från övervakningskameran syns hon egentligen bara som ett suddigt mönster i ett snölandskap. Runt om henne råder nattens mörker och staden är tyst. Men det är nog ingen som sover, ty flyglarmet har ljudit i flera timmar. Den suddiga figuren står helt stilla, men så kommer ett våldsamt sken och en drönare slår ner en bit från den suddiga figuren. Eldklot slungas iväg och några av dem slår ner nästan precis där hon står. Någon sekund efter nedslaget tar kvinnan tag i sin snöskyffel och fortsätter med sin uppgift, nämligen att skotta.

Filmen från övervakningskameran fångades i natt när ryska drönare attackerade Lviv, och kvinnan som syntes på filmen heter Pani Olha och vissa källor anger att hon har arbetat som gatusopare i Lviv i tio år. Hennes ofattabara lugn och beslutsamhet att inte låta något, inte ens ryska drönare, hindra henne att utföra sitt värv, har under dagen spridit sig som en löpeld över Ukraina, och vidare ut i världen. Man skulle kunna säga att Pani Ohla helt enkelt har blivit en i raden av alla hjältar i Ukraina. “Idag är vi alla Pani Olha”, som en känd ukrainsk journalist skrev på Facebook. Och precis så är det, ty när ryska bomber och drönare faller mot marken fortsätter ukrainarna arbeta, äta, sova, älska och sörja.

Pani Ohla är en av alla gatusopare i Ukraina. De syns i praktiskt taget varje kvarter och de sköter ofta sin syssla rutinerat omsorgsfullt och strängt taget pliktskyldigt. Man skulle önska att alla delar av det ukrainska samhället sköttes med sådan nit, men dessvärre är det inte riktigt så saker och ting förhåller sig. Man gör också bäst i att inte mopsa sig mot dessa gatusopare, ty de har alltid svar på tal och verkar dessutom inte räddhågsna på något sätt. Ja, det vore faktiskt inte så dumt om alla och envar blev lite som Pani Olha.

De flesta gatusopare i Ukraina är också just Olha, eller Natalija, Alina, Bohdana, Solomija och så vidare. De är alltså ganska ofta kvinnor. De är vardagshjältinnor som sopar bort skräp, släcker eldar i papperskorgar, skottar bort snön och så vidare. Därför har det under dagen varit intressant att följa hur Pani Olha på olika sociala medier beskrivits av utländska entusiaster som en modig “dude”, “guy”, “fellow” och så vidare. På samma sätt har det varit spännande att följa hur olika AI-generade bilder har förvandlat Pani Olha till en man. För vissa var det tydligen svårt att ta in att den modiga lilla suddiga figuren var en kvinna.

Nåväl, Pani Olha är säkert stark nog att klara en sådan förväxling, och hjältinna lär hon fortsätta vara. Kanske hamnar hon till och med på ett frimärke en dag.

—

Bilden har ingenting med texten att göra utan visar Wisłas märkliga ismönster. Som om hon hade broderat. Kanske en vysjyvanka (en ukrainsk broderad blus/skjorta)

Dagens anteckning – 8 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Den nederländska EU-parlamentarikern Reinier van Lanschots ögon förefaller först vara lite trötta, men ordet som kommer ur hans mun glöder med en sådan intensitet att ögonen trots allt ges en slags urkraft. Denna urkraft skickas rakt ut bland de församlade politikerna i EU-parlamentet, och förhoppningsvis också ut i resten av Europa.

De ord han formar är egentligen inte häpnadsväckande på något sätt. Han beskriver hur Ukraina varje natt utsätts för långt mycket mer omfattande luftangrepp av ryska bombförsedda drönare och missiler, än många i Europa egentligen vill förstå. Och han har förstås rätt. Det finns de som uppskattar att Ryssland har skickat så många som 50 000 drönare mot Ukraina hitintills i år. Det kan jämföras med 2024 då Ryssland “bara” skickade runt 11 000, eller 2023 då man skickade knappt 1000 drönare. Således är det en mer än fyrfaldig ökning av drönarattacker som riktats mot Ukraina under det senaste året, vilket har tvingat landet till att hitta nya vägar för att försvara sig. Något liknande försvar har ännu inte de europeiska länderna, men sedan en tid utbildar nu ukrainska militärer sina europeiska kollegor i de mest effektiva sätten att försvara sig mot drönare.

Under de inledande månaderna av det ryska aggressionskriget mot Ukraina var situationen den omvända, då vidareutbildade de europeiska länderna den ukrainska militären. Rollerna har följaktligen bytts. Det är inte längre EU-länderna som sitter med den senaste kunskapen om hur man bäst skyddar sig mot krigets fasansfulla konsekvenser. Ibland verkar det som om väldigt få i Europa verkligen inser vidden av den förändringen. Men det är uppenbart att Reinier van Lanschot förstått.

Det framträder kanske mest distinkt i avrundningen av Reinier van Lanschots anförandet, där hans ord bränner som glödande kol. Han sätter nämligen fingret på en mycket öm punkt i det europeiska samvetet, när han säger: “Ukraine is helping us, but we don’t say thank you enough”. Och även här har han rätt, ty man kan utan större svårigheter finna dussintals tillfällen då vanliga ukrainare tackar Europa för dess stöd. Men frånsett några vakna europeiska politiker, ser man sällan att vi vanliga medborgare i Europa tackar ukrainarna för att de inte låter kriget spilla över deras gränser.

Nu försvarar sig inte ukrainarna för vår skull, gud bevars, utan de försvarar sig för att det är deras enda sätt att överleva. Det hindrar dock inte oss från att tacka dem. Men vi ska för den sakens skull inte tacka ukrainarna för att de stupar på slagfältet. Nej, vi ska tacka dem för att det är det enda rätta att göra. Vi ska tacka dem för att de fortfarande ser oss som sina vänner, trots att vårt stöd är så lamt och svagt. Vi ska tacka dem så att ingen ukrainare som kämpar för Ukrainas överlevnad ska behöva tro att vi någonsin förväntas oss ett tack. Och det bästa sättet att tacka ukrainarna är ge Ukraina det de behöver för att få ett slut på kriget.

Något annat slags tack ska de inte behöva utsättas för.

Dagens anteckning – 21 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När jag i morse gick bland de vackra sekelskifteshusen i stadsdelen Oliwa, som ligger mellan Gdansk och Sopot, var mina tankar långt borta, ja, de hade faktiskt tagit sig hela vägen till Ukraina. Ty på dagens datum, den 21 november, infaller nämligen åminnelsen av värdighetsrevolutionen, alltså årsdagen av Euromajdan som tilldrog sig på vintern för 12 år sedan. Mina tankar hade ögonblicket tidigare förts flera mil sydöst ut efter att jag hade hört en kvinna tala ukrainska till sitt barn. Ett slags krigets konsekvens. Faktum är att jag tycker mig höra ukrainska oftare i Gdańsk än i Kraków. Men det kan ju vara en illusion, emedan man tenderar att lystra mer intensivt när man anländer till en ny plats.

Nu kan det förvisso också tyckas märkligt att mina tankar har fört mig till Ukraina när jag har befunnit mig på en konferens med så mycket intressant att insupa (bland mina favoriter återfanns under dagen queera perspektiv i Mumindalen samt finska rebelltanten Mummo), men under de senaste veckorna har Ukraina upplevt så mycket smärta att det nästan är outhärdligt. Det är som om någon ville sätta knivet i ett redan blödande sår och vrida om. Och vilka dessa “någon” är vet vi ju redan.

Under dagen har jag därför flera gånger kommit på mig själv med att tänka på den där sena natten den 21 november för tolv år, när jag stod vid Taras Sjevtjenko-monumentet i Lviv och skanderade “Ukraina är Europa” (“Україна зе Європа”). Och hur lite jag då förstod. Om någon hade sagt till mig då, att Ukraina skulle sargas och torteras av Ryssland, hade jag nog skakat lite misstroget på huvudet. Det skulle först vara flera månader senare, i mars 2014, som jag förstod att Ryssland är redo att krossa Ukraina bara för att man i ukrainarna har haft modet att resa sig mot förtryck. Och ibland tror jag dessvärre att våra ledare inte ännu har kommit till den insikten.