viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll läste jag de första rapporterna om att ryska drönare hade kommit in över polskt luftrum. Jag borde kanske ha blivit rädd, och legat sömnlös hela natten, men istället stängde jag mobilen och vände mitt medvetande mot sömnens avväpnade värld. Där befann jag mig ända till nattens slut. Några drömmar minns jag inte och sålunda finns det ingenting särskilt att rapportera därifrån.

När morgondagens ljus så äntligen fyllde mitt sovrum tog jag del av nattens händelser. Jag läste att polska flygvapnet med hjälp av allierade bara hade lyckats skjuta ner en bråkdel av alla drönare som äntrade luftrummet. Inte ens då upplevde jag någon rädsla. Snarare infann sig en sorts förnimmelse av att jag sedan över ett decennium anat att vi skulle ledas till denna punkt. Det borde nämligen stå klart för alla och envar att Ryssland vill ha en konfrontation med NATO, och att de eftersträvat det under mycket lång tid. Ja, faktiskt ända sedan början av detta århundrade.

Jag är inte heller särskilt förvånad över att Polen verkar ha tagits på sängen, ty vilket land har egentligen stått beredd när de provocerats eller blivit anfallna av ett annat land? Kanske finns det några enstaka tillfällen i historien där den anfallna stått rustade till tänderna, men sådana tillfällen har tydligen undgått att fastna i mitt minne. Men det tycks vara väldigt lätt att från skrivbordets trygga vrå sitta och fördöma naiviteten hos diverse makthavare, fast att det bara är mänskligt att försöka undvika att fästa blicken på ondskan, och våra makthavare är tack och lov människor.

Dessutom verkar det vara väldigt lockande att ägna sig åt att spekulera kring vad som kan hända nu, men något sådant tänker jag inte företa mig. Det finns tillräckligt många, och så att det blir över, som känner sig manade att beskriva sådana framtidsscenarier.

Jag vill däremot göra en notering om att världens medier idag helt misslyckats med att skildra vad som hände i Ukraina under natten. Hur 415 ryska drönarna flög in över ukrainskt luftrum och av dessa flög 60 mot Lviv. Hur över 40 kryssningsmissiler och en ballistisk missiler skickades från Ryssland mot Ukraina. Av dessa skulle 10 missiler flyga in över Lviv, och några slog också ner. Inte heller har media mäktat med att återge hur många satt sömnlösa i skyddsrum eller på sina toaletter. Något som många ukrainare gör varje natt, då det sedan årsskiftet har det varit en stadig uppgång av attacker mot Ukraina. Men det är nog på sin plats att förtydliga att jag inte menar att nattens kränkning av polsk luftrum skulle vara oväsentlig, ty den är en del av en allvarlig eskalering som har pågått under mycket lång tid.

Nå, jag hade ju, till skillnad från mina ukrainska vänner, fått en god natts sömn, så för att skingra tankarna en smula tog jag cykeln och for för att ta ett dopp. Men min blick sökte sig stundtals upp mot skyn. Inte i jakt efter drönare, utan i en tacksamhet över att jag känner mig trygg här. Något som jag önskar att alla ukrainare skulle få erfara, och det mycket snart.

Dagens anteckning – 24 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Hästkastanjernas träd har vecklat ut sina långa fingriga blad. Nyfiket sveper de genom luften när en lätt vindpust drar fram. Det förefaller som om de vill känna på allt som rör sig kring dem. Och nu har även deras blommor knutit upp sina blomrosetter. Ståtligt pekar de upp mot himlen likt utropstecken. Och kanske vill träden göra oss uppmärksamma på nattens ryska bombanfall mot Kyjiv, där över tio civila miste livet och nästan 100 skadades. Hästkastanjerna är nämligen en av Kyjivs symboler.

Hästkastanjen är ett gammalt träd och fanns på flera platser redan före den senaste istiden, men efter att de stora inlandsisarna hade dragit fram fanns de bara kvar på Balkan. Därefter har de spridits norrut, och finns nu över hela Europa, men dagens hästkastanjer härstammar alltså allihop från de överlevande träden på Balkan. I Kyjiv planterades de första hästkastanjerna antagligen redan på 1600-talet, århundradet därpå hade man även en vacker allé av hästkastanj vid Sjevtsjenko boulevarden. Men när den ryske tsaren Nikolaj I skulle besöka Kyjiv 1842 beordrade han att träden skulle huggas ner för att istället ge plats åt popplar. Boulevarden kantas alltjämt av poppel. Det är tydligen något med popplar och ryska härskare. Men Kyjiv fortsatte att älska sina hästkastanjer, och sedan 1990-talet är hästkastanjen alltså en symbol för staden.

Här i Polen förknippar man hästkastanjernas blomning med Matura, vilket är det nationella prov som flertalet sistaårselever på gymnasiet avlägger under de första veckorna i maj. Ordet Matura kommer från latin och betyder just “mognad” eller “mogen”, och provet är kanske ett första trevande steg in i vuxenlivet. Eleverna som gör Matura har nämligen för avsikt att studera vid universitetet. De får därför göra både muntliga och skriftliga prov inom kärnämnena, alltså polska, engelska, något främmande språk, biologi, kemi, fysik, matematik och självfallet historia.

Men i år har alltså hästkastanjerna börjat blomma före provtillfället (som i år infaller mellan 5-24 maj). Detta har lett till en hel del uppståndelse. Vissa tycks till om med mena att naturen är alltför upprorisk mot människornas scheman på olika provtider. Själv tror jag att hästkastanjerna inte vill något illa med att blomma någon vecka för tidigt. De vill, som ovan nämnts, nog bara leda våra tankar mot Kyjiv, ty när man lever i ett land med fred är det lätt att glömma de sorger och lidanden som sker 86 mil rakt österut.

Dagens anteckning – 13 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ungefär samtidigt som jag stod och studerade trädens blommor, förundrades över knopparnas vävnader och fåglarnas drillar, satt en familj i Sumy och sörjde deras barn, som hade dödas i en rysk missilattack. Ett liv hade släckt. Någon som hade berövats sin framtid.

Fågelvägen mellan Kraków och Sumy sträcker sig över 115 mil. Från ett land i fred, till ett land som trasas sönder av sorg och bomber. Och det många av oss känner nu är hur maktlösheten träder in, som ackompanjeras och förstärks av alla tomma ord från världens ledare. Ord som nog snart kommer att begravas i andra kriser. Ty på världsledarnas näthinnor och i deras hjärtan tycks ingen sorg stanna särskilt länge.

Under dagen har flyglarmet ljudit minst fem gånger i Sumy. I skrivande stund har signalen hörts sammanlagt ungefär 12 timmar. Igår ljöd flyglarmet under 15 och en halv timmar.

Det är svårt att förstå hur livet ter sig för dem som bor där. Hur härdar de egentligen ut? Hur fungerar deras vardag? Vilka tankar far genom deras huvuden när flyglarmet hörs? Blir de lika rädda varje gång, eller har de ständiga bomberna och flyglarmet nött ner reflexen att bli rädd? Kan de månne någon kort stund glädjas åt alla vårens små framsteg? Går det att känna någon glädje alls? Inga av dessa frågor behöver egentligen besvaras, ty bara att de ställs åskådliggör hur fasansfull deras tillvaro måste te sig.

Imorgon kommer familjen i Sumy att vakna upp till en ny dag, utan deras älskade familjemedlem. En ny mödosam dag kommer veckla ut sig. Som kommer att följas av ännu fler dagar av sorg och saknad. Och sannolikt också vrede över världens handlingsförlamning.

—

Nedanstående foton ska inte ses som en flykt från bilderna från Sumy, utan som en hyllning till dem som idag har fråntagits sina liv, alltså både de som dödats och de som förlorat någon.

Dagens anteckning – 24 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Den tredje årsdagen av Rysslands aggressionskrig mot Ukraina. Tre år av mardröm som bara tycks eskalerar. Det är klart att inte alla upplever det som att verkligheten har upplösts och ersatts av en ondskefull tillvaro fylld av mörker och osäkerhet, men för de flesta i Ukraina är det just så som dessa tre år har upplevts. Varje dag har inneburit smärta, sorg och oro.

Ibland är det kanske lätt att hemfalla åt tvivel som kanske främst beror på utmattning, men ingen har rätt att vackla. Det räcker med att låta tanken förflytta sig till någon skyttegrav i östra Ukraina för att bli varse att ingen äger den rätten. De har inte möjligheten att tvivla och tveka. Sådant skulle i ett slag kunna ända deras liv. Vi måste därför kunna hämta krafter utan vila. Inte för våra egen skull, utanför för deras.

Varför hittar jag inte de rätta orden? Det är vid sådana här tillfällen som jag vill kunna skapa precisa och exakta formuleringar, men istället drabbas jag av en form av blockering. Orden stockar sig. Ty jag vill inte sätta mina tankar och känslor i centrum, eller skapa mig ett namn (eller för den delen äras) på bekostnad av Ukrainas lidande. Och jag ber inte om några tack för mitt engagemang. Mitt stöd är villkorslöst. Ibland känner även jag en trötthet och blir desillusionerad,men när jag kommer till Rynek główny i Kraków och till den demonstration för Ukraina som arrangerats här av ukrainare och polacker, möts jag av tusentals. Ukrainare, polacker, georgier, belaruser och några svenskar.
Våra gemensamma skall och rop om ett fritt Ukraina, gjuter energi i mig. En energi som jag hoppas kan föras vidare till dem som finns vid fronten. Jag hoppas vårt stöd hörs hela vägen dit!

Leve Ukraina!

Dagens anteckning – 21 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På Wisła flyter några få isflak. De ligger strax under ytan, knappt märkbara för blotta ögat. Utspridda så här ser de bräckliga ut, som om de saknade ett sammanhang där de hörde hemma. Synen får mig att associera till en känsla jag fick igår när jag passerade gränsen mellan Ukraina och Polen. När tåget från Lviv gled in på perrongen i Przemyśl inleddes en hektisk sysselsättning med att pussla ut bagage med hjälp av olika akrobatiska övningar från de små kupéerna. Vi ställde oss därefter lydigt på rad för att få stiga av vårt långa tåg, vars lok drog en lättnadens suck efter att ha släpat alla vagnar genom praktiskt taget hela Ukraina.

Till vår stora besvikelse visade det sig att tåget var för långt och den utgång som anvisats oss hamnade utanför perrongens slut, och där kunde vi ju inte hoppa av, ty då hade vi hamnat i Polen direkt utan att passera tull eller passkontroll. Och det är ju inte möjligt enligt rådande tankestil. Så vi fick helt enkelt kånka vårt bagage till nästa vagn för att komma av tåget.

Alla hjälptes åt, surar miner gjorde sig inte besvär. Ingen gick heller fri från att erbjudas hjälp, oavsett gammal, ung, stark eller svag. Det var den ukrainska samarbetsandan som spelade upp sitt vackraste scenario. Vi satt ju i samma båt, enär vi skulle alla nagelfaras av den buttra och tyvärr inte alltid särdeles vänliga personalen vid den polska gränskontrollen.

Den flitiga samerbetsandan fortsatte i kön in till kontrollen. Det var många som fick hjälp, men det var i synnerhet den unga kvinnan med alla väskorna och tillhörande katt i bur som upptog min uppmärksamhet. Alla tycktes redo att hjälpa henne, även om det innebar att det egna bagaget hamnade på efterkälken.

Väl framme vid kontrollen fortsatte samarbetet och de vänliga skratten och ropen till varandra. Men när vi slutligen kom ut efter att ha kontrollerats, våra bagage sökts igenom på otillåtna föremål, med särskilt fokus på ostar och korvar, och slungats ut på polsk mark, tystnade kommunikationen oss emellan. Det var den tystnaden som idag fick mig att associera till isflaken på Wisła. Nu försöker jag inte framhärda att ukrainarna är kyliga som is. Ty ingenting är så olikt detta varmblodiga folk så som is. Nej, känslan jag syftar på var den bräcklighet och sammanhangslösa synen som isflaken alstrade.

Av alla dem som igår vandrade ut från tåget, och som spreds över hela Europa, tillhörde några av dem de 5,2 miljoner ukrainare som idag lever som flyktingar utanför Ukraina. Enligt de senaste undersökningarna vill blott 43 % av dem återvända hem till Ukraina när den ryska aggressionen mot landet kullkastats. 2022 var andelen ukrainare som ville återvända efter krigets slut runt 74 %. Det nedslående resultatet av den senaste undersökningen illustrerar inte ukrainarnas avsaknad av tilltro till sitt eget hemland, utan är snarare ett resultat av att de inte ges möjlighet att tro på ett fungerande Ukraina i fredstid. En sådan tilltro kan dock de europeiska samarbetspartnerna ge, genom att göra Ukraina till en fullvärdig medlem av EU. Och enligt min mening är det också det enda rimliga svaret på de provokationer som just nu strömmar från Vita huset i Washington DC.

Dagens anteckning – 20 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Som varje morgon när jag vaknar ser jag efter om det har varit något flyglarm över Ukraina. Jag har det som en slags morgonritual oavsett var jag befinner mig. Kanske beror det på att jag inte vill låta mig invaggas i ett tillstånd av normalitet och fred. Det är nämligen fasligt lätt att förtränga något så otäckt som krig, och tro att det inte rör dig, utan istället någon annan helt olika dig. Men krig kan drabba alla, som känt är. Och alla jag känner i Ukraina har drabbats av krigets konsekvenser, ty man behöver inte förlora hem, anhörig, bli sårad eller stupa för att drabbas av ett krig. Det finns så många sätt att skadas.

När jag tittar på appen över flyglarm ser jag till min förvåning att jag hade sovit mig genom flyglarmet. Jag som trodde att jag hade ytlig sömn, mumlar jag förstrött för mig själv och drar bort gardinerna från fönstret för att titta på staden som vaknar upp. Boulevarden Svobody är vackert klädd i snö. En liten trubbnost hund leker i snön och försöker nafsa en nunna i kjolen (om nu deras plagg kallas kjol). Högtalarna på Svobody rasslar till och den djupa mansrösten ber oss att hålla en tyst minut. Idag ser jag att flera står stilla. Ja, faktum är att alla fotgängare och cyklister jag ser står stilla. Till och med bilarna har stannat. Det är bara den lilla hunden som hoppar runt i snön.

Idag den tjugonde februari hedras de himmelska hundra, de som föll offer under Euromajdan. Jag tror nog att någon även tänker på dem.

På min promenad mot stationen genom Ivan Franko-parken möter jag en grupp hundar med ägare. Ja, i detta sällskap tycks det som det just är den ordningen på ägandeskapet. Alla hälsar de på varandra. Hundarna på sitt sätt. Människorna på sitt sätt.

Väl framme på stationen i Lviv råder samma nervösa förväntan som ofta bor i dessa utrymmen. Alla tittar storögt på tavlan som anger ankomster och avgångar. Alla halvspringer till sina tåg. Jag står en stund och tittar på konstverket “Instrument” av konstnären Zjanna Kadyrova. “Instrument ” är en fungerande orgel vars pipor är samlade från fragment av ryska raketer.

I mitt tåg mot Polen råder dock en sömnig stämning. Tåget har snirklat sig genom nästan hela Ukraina och kommer från Zaporizjzja. Flera sover ännu, men några tjejer pladdrar frenetiskt på. När tåget rullar ut från perrongen hörs hur någon knackar ett hårdkokt ägg mot bordet. Ett välkänt ljud för den som åkt tåg i Ukraina.

Vid den ukrainska gränsen möts vi av den ukrainska flaggan som hänger sida vid sida om den EU-flaggan. Vänskapligt slår de mot varandra. På den andra sidan gränsen hänger EU-flaggan med den polska, och likaså här rör de vänskapligt vid varandra. Frånsett pass- och tullpersonalen är det inte så stor skillnad på var sida om detta streck på kartan. Ukrainare är artiga precis som polacker. Men ukrainska pass- och tullpersonal har den fördelen att de gärna visar att de har en gnutta humor.

Polen möter oss med en grårosa solnedgång, som spelar förföriskt över det vackra polska landskapet. Och det slår mig att allt här också känns som hemma.

Dagens anteckning – 18 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Några minuter före klockan nio på morgonen rasslar det till i högtalarna som finns längs med boulevarden Svobody i Lviv. En mörk mansröst ber den framrusande morgontrafiken att stanna upp under en minut och skänka en tanke till krigets alla offer. De flesta bilar och bussar brusar förbi med oförminskad fart. Antagligen förmår inte den låga mansröst tränga igenom plåtskalet som omger chaufförerna. Från mitt fönster ser jag även att många av fotgängarna rusar vidare mot dagens alla bestyr. Skulle en minut kosta på för mycket, tänker jag, men i nästa ögonblick säger jag till mig själv att jag inte borde döma.

Men en kvinna stannar. Hon står alldeles blickstilla i den kyliga morgonluften. Den gröna täckjackan når ända ner till marken. Mössan är nogsamt neddragen över öronen. När så den tysta minuten är över går hon vidare, med små små steg. Så som en mycket gammal människa går.

Det var i höstas som Lviv med dess borgmästare Andrij Sadovyj i spetsen, bestämde att det skulle hållas en tyst minut varje morgon klockan nio. Jag förstår tanken med ett sådant påbud, men det är alltid svårt med den typen av daglig manifestation, eftersom det är svårt att efterleva. Och kanske är det så att kriget ibland känns långt bort, teoretiserar jag för mig själv.

Men kriget är ständigt närvarande. Det blir jag varse när jag träffar min vän Wito Nadaszkiewicz, som också är iniativtagare och grundare av organisationen Poland helps. Med privata donationer från Polen sprider Wito och Poland helps glädje åt barnen längs med fronten. De arrangerar läger och olika aktiviteter för barn. Några av dessa aktiviteter har resulterat i mängder av teckningar. Halyna Tretjakova från Charkiv, som också är engagerad i Poland helps, är i Lviv för att hjälpa till med att ställa samma en utställning med dessa teckningar. Halyna berättar att de flesta barn i östra Ukraina ser kanske ut att må bra, men i deras psyke har såren från kriget skurit djupt. Nästan alla barn lider av psykisk ohälsa, säger hon och tar en av teckningarna. “Se på den här,” säger hon. “Den ser väl ut att skildra en lycklig familj, men titta på föräldrarna. De är båda klädda i uniform, och i varje teckning syns spår av krig.” Hon berättar också att det som barnen behöver mest är att lära sig social interaktion, ty både pandemin och kriget har inneburit distansundervisning för barnen längs med fronten. Det är mer än fyra år med distansundervisning.

Jag försöker samla tankarna, men alla intryck vill inte samla sig. De har ingen ro. Det är först när jag kommer till Lvivs friluftsmuseum Skansen (ja, uppkallat efter Skansen i Stockholm), som mina tankar landar. Bland träkyrkor och trästugor, under tallarnas beskydd, slutar tankarna rusa. Några talgoxar hoppar mellan grenarna och sjunger sina vårsånger, trots den envetna kylan. Tankarna pendlar mellan historia och framtiden, och någonstans där emellan finns nutiden. Denna nutid, som verkar så hopplöst upptagen av sig själv, och som tycks oförmögen att förstå att den egentligen bara är en bricka mellan historia och framtid.