viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 20 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På båda sidor om den polsk-ukrainska gränsen kokar det. Fast det är inte den högtrycksbetonade väderleken jag syftar på, utan ett sorgligt exempel på historiebruk. Bakgrunden är att den ukrainska presidenten nyligen namngav ett förband i den ukrainska armén efter en militär gruppering som ses som hjältar i Ukraina, men samtidigt anklagas för, och gjorde sig skyldiga till, att ha mördat civila polacker i Volynien under andra världskrigets slutskede. Svaret från den polske presidenten blev att frånta den ukrainske kollegan den polska order han tilldelades för något år sedan. Jag kallar alltså detta för historiebruk, ty båda presidenterna har valt att göra politik av något som egentligen borde studeras och avgöras, om det går, av historiker, arkeologer och så vidare.

Tonläget har genom presidenternas försorg sålunda blivit extremt uppskruvat på båda sidor, och många verkar tro att situationen hart när har gjort varje ansats till resonlig dialog omöjlig.

Fast det är givetvis bara en förenklad bild av sakernas tillstånd, ty i både Ukraina och Polen pågår just nu en engagerad, och på många sätt vital, debatt om hur man ska förhålla sig till den sits länderna har försatts i. I Ukraina tycks det som om det stora flertalet uttrycker besvikelse över att Polen har valt att blanda sig i en, som de ser det, inrikespolitik fråga. Men jag har även sett kritiska kommentarer. Som exempel kan ges den förre presidenten, Petro Porosjenko, som menade att under rådande omständigheter är det inte lämpligt att föra upp historiska tvister på agendan. Han pekar alltså på både den ukrainske och den polske presidenten.

I Polen förefaller debatten vara än mer infekterad och polariserad än den är i Ukraina. Och kanske beror det på att de avskyr den sittande presidenten har fått vatten på sin kvarn. Presidenten gjorde nämligen det som många av hans motståndare har varnat för, och det finns de som menar att han går Putins ärenden. (Den förre ryske presidenten Medvedev gratulerade också Nawrocki till beslutet att frånta Zelenskiy ordern.) Nawrockis drag kan dessutom ses ur ett inrikespolitisk perspektiv. När president Nawrocki skrev på dekretet om att frånta Zelenskiy den polska ordern, var hans förhoppning att sätta premiärministern Donald Tusk i knipa. Dekretet behövde nämligen Tusks underskrift för att få laga kraft. Detta hade inneburit ett riktigt dilemma för Tusk, ty hur han än hade gjort hade hans koalitionsregering fått stora bekymmer och i förlängningen skulle den kunna ha fallit.

Men idag lyckades Zelenskiy sätta käppar i hjulet för Nawrocki och hans rävspel, genom att helt sonika returnera ordern till Polen. Med andra ord räddade Zelenskiy premiärminister Tusk ur en förrädisk fälla. Om man vore optimist skulle man nästan kunna få för sig att både Polen och Ukraina nu kan dra ett streck över detta, och istället låta historikerna utreda händelserna i Volynien. Men eftersom jag inte är lagd åt det optimistiska hållet ser jag orosmoln i horisonten, då de hårda ordalagen länderna emellan kan ha orsakat än djupare sår än de som var där sedan tidigare. Dessa sår som aldrig verkar vilja läka, enär det finns en oförmåga i båda länderna att acceptera att just detta mynt har två sidor.

—

Bilden har ingenting med texten att göra

Dagens anteckning – 10 juni 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Polen? Det är väl att jäkla skitland”, fick jag till svar en gång av en äldre herre, hemmahörande i Skåne, när jag berättade var jag bodde. Eftersom jag i själ och hjärta är mycket svensk – ja, i alla fall i samtal med flyktigt bekanta – försökte jag genast hitta en lämplig replik utan att för den sakens skull ge utrymme för att fler grodor skulle hoppa ur mannen mun. Jag minns inte exakt hur samtalet utvecklade sig, men efter en stund förstod jag att han baserade sin slutsats på uppgifter från 1970-talet. I hans värld hade inte Polen rört sig ur fläcken sedan dess.

Jag har tänkt mycket på den där grodan under de senaste åren, och faktum är att jag tänkt på det så ofta att jag kanske även nämnt det tidigare i någon av alla mina evinnerliga dagens anteckningar. Senast jag tänkte på den äldre herrens groda var faktiskt så sent som i morse, när jag läste en artikel i Svenska Dagbladet om det växande antalet miljardärer i Polen, ty ingen annanstans i Europa växer detta antal så fort. Jag vet inte om jag skulle vilja framhålla det ökande antalet miljardärer som ett enbart gott tecken på den raketfart som Polens ekonomiska tillväxt gjort under de senaste åren. Men sakförhållanden är ändå så beskaffade att Polen håller på att överta positionen som Europas ekonomiska motor från exempelvis Tyskland. Vilket också kan illustreras med att Polen idag har en BNP som kan jämföras med den svenska, som Thomas Rosén skrev i tidningen Curie häromdagen.

Men av någon anledning verkar denna utveckling nästan helt gå Sverige förbi. Jag vill tro inte att den äldre mannen från Skåne är särskilt representativ, men från min horisont kan jag inte skönja några tecken på att svenskarnas attityd till Polen har förändrats nämnvärt under de senaste åren. De svenska medierna nämner bara undantagsvis Polen och dess halsbrytande utveckling. Och många verkar fortfarande tro att de polacker som besöker Sverige är fattiga byggnadsarbetare, trots att många polacker ratar Sverige idag för att lönerna är för låga, och de flesta polacker som besöker Sverige är turister. Och likaså märks den svenska okunskapen hos flera (men inte alla) svenska turister som besöker exempelvis Kraków. Man verkar fortfarande leva i föreställningsvärlden att man besöker ett eftersatt lågprisland, där befolkningen (helst underdånigt) ska uttrycka sin förtjusning över att framgångsrika svenskar besöker en polsk avkrok.

Det som dock är mest fascinerande i denna polska framgångssaga är ändå att polackerna själva inte heller verkar ha hängt med i den utvecklingen som deras land har gjort. Jag får titt som tätt höra att jag kommer från ett land, som till skillnad mot Polen, är ett modernt land. Men sanningen att säga tror jag främst att det handlar om att det svenska samhället kan sägas vara mer HBTQi-vänligt genom sin lagstiftning, samt att religion inte sätter lika stort avtryck i det svenska samhället.

Man kan nu med viss rätt fråga sig om det inte finns några risker med att Polen gör en så snabb ekonomisk utveckling, och svaret på den frågan är givetvis att det finns det alldeles bestämt. Det är alltid så att snabba förändringar gör att några åsidosätts, och deras perspektiv belyses tyvärr oftast först när det är försent. Att försöka överbrygga klyftorna mellan dem som tjänar på den ekonomiska tillväxten och de som förlorar på den, tillhör Polens allra största utmaningar just nu. Dessvärre ser jag bara en svag politisk vilja till att försöka minska de skador den ekonomiska utvecklingen ändå leder till för vissa.

Men oavsett vilka utmaningar som Polen står inför vore det oklokt av svenskar i gemen att inte revidera sin bild av Polen. De är ju trots allt ett grannland. Och till sist kan jag ju tillägga att Polen inte är (och har aldrig riktigt varit) något skitland, utan är helt likvärdigt, och på vissa sätt faktiskt överlägset Sverige.

Dagens anteckning – 23 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under natten fick gårdagskvällens snöflingor sällskap av flera efterföljande släktingar. Beslutsamt singlade de ner över staden och tillsammans bildande de ett vitt men aningen fuktigt täcke, som resolut skylde varje rest av den gångna sommaren. Inte ens höstens dova färger lyckades tränga genom det vita täcket, förutom de som valt att dröja sig kvar på grenarna, likt lindens frukter och små bladvingar, iklädda mjukt gråbruna toner, som om de bar någon slags sorgflor över sommarens varma dagar.

Det är väl egentligen inte särskilt mycket snö som fallit, men hos en skånsk tösabit (även om jag är en ganska stor sådan bit nuförtiden) förorsakar snö alltid en känsla av att apokalypsen står nära. De flesta krakowiter verkar dock inte känna någon oro inför snö, och till min stora förvåning verkar allt fungerar precis som om staden vore helt snöfri. Kanske beror det på att de inte anser att nattens snöfall var särskilt illavarslande, vilket givetvis är korrekt ty de stackars små flingor som föll kan inte likställas med något oväder.

För polackerna verkar det bara finnas en typ av vinteroväder som är värt namnet och det är “Zima stulecia”, som kan översättas med “Århundradets vinter”. Det är möjligt att det är det enda som polackerna verkligen drömmer mardrömmar om. Ja, det är vad jag fått för mig, ty när begreppet nämns ackompanjeras det alltid av uppspärrade ögon och lätt darr på överläppen.

Nu kan man ju fråga sig vilken typ av väder kan då kvalificera för att bli Århundradets vinter? Jo, det visar sig att vädret måste vara mycket extremt, ja, så pass extremt att en skåning faktiskt har svårt att föreställa sig ett liv under så svåra omständigheter. Begreppet kan användas om en extremt kall men snöfri vinter, eller en vinter med extrema mängder snö. Enligt diverse källor har ingen Århundradets vinter inträffat ännu under innevarande århundrade, men väl under 1900-talet. Den som många polacker nämner när begreppet kommer upp är vintrarna 1978 och 1979, samt 1986 och 1987. Natten mellan 29 och 30 december 1978 föll plötsligt temperaturerna olycksbådande snabbt, vilket innebar att ösregnet övergick till extremt ymnigt snöfall. För att försvåra situationen ytterligare beslöt sig Kung Bure för att addera starka vindar, vilket resulterade i att stora delar av Polen blev lamslaget. Vintern 1986 till 1987 har däremot tilldelats titeln Århundradets vinter då den var extremt kall, med en medeltemperatur tio grader lägre än brukligt.

Båda dessa båda exempel förefaller mycket frånstötande, och det är sannerligen inte något jag trängtar efter att få uppleva. Och det är dessutom så typiskt vintern att vara motbjudande när den försöker göra sig till. Tacka vet jag små nätta snöflingor som ensamt singlar till marken och sedan upplöstes i en vattenpöl. Det är sådana vintrar jag förstår mig på.

Dagens anteckning – 31 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis vid Wawels fot sitter hon på en bänk. Hon har en tjock, grå och bylsig kappa som gör att hennes kropp ser något oformlig ut. På huvudet har hon en lila hatt, ni vet en sådan som ser ut lite som en turban. Några grå testar sticker ut från hatten och de trycker sig krampaktigt mot hennes skrynkliga ansikte. I sin mun har hon en beige blockflöjt som antagligen är av plast. Av någon oförklarlig anledning håller hon flöjten lite snett, som om hon egentligen inte var helt säker på om hon ville sitta där och spela. Melodin som strömmar ur röret är också lite osäker, ja, lite ledsam och trevande skulle jag vilja säga. Om det nu egentligen rör sig om någon melodi. Det förefaller mer vara ett eget hopkok av olika toner som passar hennes sinne. Eller så är det vad hon tror passar oss.

Framför hennes fötter ligger en påse med några slantar i. Några har alltså hört hennes toner och tyckt att de behövde lite uppmuntran. Men de flesta som går förbi henne ser henne kanske inte alls och de allra flesta hör nog inte hennes sorgsna och vilsna spelmansförsök. Ty alla häromkring verkar upptagna med att antingen rusa fram mot alla helgons dag som infaller imorgon i Polen, eller så tar de sin uppgift att idka turism på största allvar.

Det är omöjligt att veta, utan att störa hennes blockflöjtskonster, varför hon sitter här. Om hon tillhör en av dem som inte får pensionen att räcka till, eller om hon sitter där för att hon vill finna ett sammanhang. Av någon anledning får jag för mig att det är lite av båda anledningarna hon sitter där med sin blockflöjt. Fattigdomen bland äldre i Polen är dock ett alldeles för vanligt problem. Men likaså är ensamheten något som håller många som fångar. Fattigdom är dock inte enkom något som äldre lever. En beräkning från 2023 menade att så många som 17% av polackerna lever under existensminimum. Jag vet inte exakt hur det ser ut i Sverige, men jag gissar att procentsatsen inte är tvåsiffrig.

Ett par går förbi kvinnan med blockflöjten. De stannar till. Kanske ska de skänka henne en slant, men icke då. Det visade sig bara vara ett par skosnören som behövde knytas. Kvinnan på bänken spelar oförtrutet vidare. Hennes toner följer mig när jag rundar Wawel och tynar bort först när jag nått den östra sidan. Men minnet av hennes lila turban följde mig hela vägen till dagens slut. Den sista i månaden oktober.

Dagens anteckning – 26 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det har flyttat in en Liliput i mitt kök. Tack och lov är det inte någon pyssling eller tummeliten, utan helt enkelt en ost. Jag har under flera år sneglat lite misstänksamt mot den när jag varit och handlat, och inte införskaffat den då den inte alls har ingett någon förtroende i sin lustiga plastförpackning. Men under någon slags påverkan från högre makter eller möjligen som ett utslag av tankekollaps, hamnade den härför leden i min varukorg och sedemera i mitt kylskåp och därefter på någon av mina smörgåsar.

Och det visade sig att osten var en mycket angenäm bekantskap. Smaken får mina tankar att söka sig till någon upplevelse från min barndom, och möjligen mormors vana att alltid ha en Port Salut hemma. Liliput är gräddig i sin konsistens med en behaglig syrlig eftersmak. Sedan dess har Liliput blivit ett återkommande, om än inte särskilt långlivad, gäst i mitt kylskåp.

Men man kan ändå undra hur den har fått sitt namn. Har det månne med Gullivers resor att göra? Efter att nogsamt ha studerat diverse källor kommer jag till slutsatsen att ingen tycks veta bestämt varför den heter som den heter, men att det kan ha att göra med att den förväntas vara liten. Vidare visade det sig att den möjligen härrör från det litauiska köket. Där har de nämligen en ost som heter Liliputas. Som ni vet har litauerna en särdeles förkärlek för ändelsen -as.

Den litauiska förlagan har bestämda mått, med en höjd av sju och en halv till tretton centimeter, vidden ska ligga på sju till åtta centimeter och vikten får inte överstiga ett kilo. Den är därtill försedd med ett skikt av vax för att skydda den från att torka ut eller tappa smak. Vidare produceras den litauiska osten i samhället Belvederis. Ja, litauerna har en förkärlek för att också sätta ändelsen -is på ord, och både -is och -as förekommer på diverse maskulina substantiv, men även på en del adjektiv.

Nå, Liliputas specifika karaktär och bestämda produktionsplats gjorde att den 2015 hamnade på EU kommissionens lista för att skydda regionala jordbruksprodukter. Det här ledde till att polackerna började gnissla tänder, ty de har, som ni redan vet, en likvärdig ost som kallas för Liliput. Många polacker anser att polska Liliput är minst lika specifik som litauernas Liliputas. Men det har EU kommissionen ännu så länge inte bifallit, vilket har lett till att polackerna satt upp Liliput på en inhemsk lista över unika, polska regionala jordbruksprodukter.

Ett annat besvär är att det inte tycks vara lätt att avgöra vilken av de två som kom först, Liliput eller Liliputas. Och den enda skillnaden jag kan finna är att den polska varianten inte har ett lager av vax, inte har bestämda mått eller vikt samt att den tillverkas i Polen (närmare bestämt i Storpolen). Men jag ska inte svära på att det är den enda skillnaden mellan dem, ty sanningen att säga har jag aldrig smakat Liliputas. Kanske har den en helt annan karaktär som för mina tankar någon annanstans än till mormors kylskåp.

Med andra ord är det ytterligare en anledning att någon gång styra kosan mot Litauen.

Dagens anteckning – 29 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En äldre man skumpar fram på en traktor strax utanför Kraków. De tycks båda ha haft samma syssla under flera decennier. Med en van handrörelse över ratten svänger han abrupt längs med åkerns kortsida, för att påbörja arbetet med att färdas nedför branten längs med fältets långa långsida för att skörda grödor. Förankrat till traktorns bakre del syns någon slags skördetröska, där hela familjen står beredda att ta emot det som gömmer sig i marken. Man kan nästan tro att det är en släktträff, ty det är minst tre generationer som trängs på flaket. Vad exakt de har för avsikt att ta upp från marken vågar jag dock inte sia om, då min kunskap om olika grödor är alltför klen. Men det rör sig bestämt om någon beta av något slag.

Och när jag sveper blicken över nejden ser jag hur praktiskt taget varje åker är pyntad med traktorer, olika jordbruksmaskiner med tillhörande människor helt upptagna av sitt arbete. Scenen får mig att tänka på målningen “Skördemän” (1545) av Pieter Bruegel den äldre, trots att jag inte kan skönja en endaste som ligger på latsidan (som några kan ses göra på Bruegels målning). Här är det uppenbart att det varken är rast eller ro. Jag blir så betagen av scenen jag bevittnar att jag inte ens kommer mig för att ta en bild.

Mina tankar har nämligen övergått till att begrunda om scenen kan vara det mest polska av allt polskt. Och det månde så vara, emedan “Polen” ska enligt vissa teorier kunna härledas till det ordet slaviska för fält, som är “pole”. Det finns givetvis flertalet andra teorier, men det är denna teori som jag associerar till när jag ser de polska böndernas arbetande fysionomier.

Det många språk tycks också bruka ordet “pole” för att namnge Polen. De flesta, men givetvis inte alla, och som så ofta blir jag överraskad av litauerna och deras egensinniga och självrådande språk. De kallar nämligen Polen för Lenkija, vilket är ett namn som går att härleda till en folkstam vid namn Lędzianie som befolkade området på 600- till 1000-talet. Litauerna är förvisso inte ensam om denna tankegång, utan får gott sällskap av ungrarna som dessutom passar på att krångla till saken med en extra knorr på ändelsen, för att landa i namnet Lengyelország.

Det finns flera intressanta namn på Polen bland andra språk, men vi lämnar dessa därhän i skrivande stund då de alla kräver sina långa och, i vanlig ordning, tillkrånglade förklaringar. Ungefär som förklaringen till varför finnarna kallar Sverige för Ruotsi, som tycks kunna härledas till det fornsvenska ordet roþs- som kan översättas med “rodda”, vilket syftar på svearna som färdades i österled, och som genom sitt ihärdiga roende väl också kan antas ha gett upphov till namnet Kyjiv Rus och så vidare och så vidare.

Dagens anteckning – 11 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.