viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.


Dagens anteckning – 14 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren öppnas till ambulansen och mannen på passagerarplats hoppar av och rusar till bilen som står framför ambulansen i den oändliga bilkö som härbärgerar varje större gata i Kraków. Han fångar in en liten borste som ligger på biltaket. Kvinnan i bilen skrattar förläget när hon får syn på borsten. Hon har tydligen glömt den när hon borstade bort snö från hennes bil. Innan någon vet ordet av har mannen sprungit tillbaka till ambulansen och bilkön börjar sakta maka sig framåt genom stan.

Det är givetvis ingenting konstigt med själva händelsen, jag tror att den skulle kunna hända nästan var som helst, och inte minst i Sverige. Trafiksäkerhet är ju något vi värdesätter. Men frågan är om situationen med ambulanspersonalen och damen med borsten, hade något alls med säkerhet att göra. Det troligaste är att handlingen var en avkomma av den polska artigheten. Ty det är alltid något som slår mig när jag kommer till Sverige, hur trevliga polackerna faktiskt är.

Man håller upp dörrarna för varandra, oavsett om man är kvinna eller man. Om man är yngre reser man sig upp, utan tvekan, för äldre på bussen eller spårvagnen. Och i kollektivtrafiken sitter man dessutom aldrig med fötterna uppe på sätet framför, eftersom man utgår från att någon snart ska sitta där. Man säger “ursäkta mig” när man måste tränga sig av bussen eller spårvagnen. Och man ursäktar sig likaledes om man råkar knuffa till någon annan. Man säger “god dag” till varandra när man kommer in i mindre affärer och adjö när man går därifrån. Och så vidare och så vidare. Listan över den polska artigheten kan göras mycket längre, men detta är ett axplock med exempel på hur man i Polen gör det offentliga rummet lite trevligare. Ovanstående exempel är, tyvärr, inte alltid en självklarhet i Sverige.

När jag är i Sverige märker jag att jag blir lite tagen på sängen av den svenska kärvheten. Det händer inte alltför sällan att jag får en dörr i ansiktet när jag går in i en butik. När någon råkar gå in i mig, blir jag alltid lika förvånad när jag hör ordet “oj” istället för ett “ursäkta”. Och så vidare och så vidare. Listan kan göras mycket längre för att beskriva den svenska kärvheten.

Nå, det finns givetvis situationer där polacker har skapat en sämre ordning än den som inrättats i Sverige. Som i biltrafiken till exempel, där den polska otåligheten tyvärr får råda helt tygellöst. Där skulle man önska ett större mått av artighet.

Man kan givetvis också ha åsikter om polackernas lite buttra uppsyn, men jag tycker själv att man har närmare till leendet än man hade när jag (någon gång på mitten av 1990-talet) besökte Polen för första gången.

Men var finns roten till den polska artigheten, kan man undra. Jag har inget givet svar på den frågan. Någon kanske menar att det är den svenska du-reformen som gjort att svenskar har glömt takt och ton i det offentliga rummet. Men jag är inte helt övertygad om det är den enda förklaringen till att polackerna är mer artiga än svenskarna. Andra kanske säger att det handlar om uppfostran, men jag är inte rätt kvinna att uttala mig om uppfostran. Själv tror jag att det handlar om folktäthet, att man måste vara artig mot varandra om utrymmet är trångt, samt att den polska artigheten ligger djupt inbäddad i den polska folksjälen.

Ambulansen och bilen som hade borsten på taket är sedan länge borta, och nya bilar har samlats i kön. Och som ur ett töcken väcks jag av att min buss kommer in på hållplatsen. På bussen möts jag av samma artighet som jag möter varje dag, och jag hinner precis sätta mig innan busschauffören sätter gasen i botten och kastar sig ut i trafiken som en vettvilling med eld i baken.


Kollaget är av Wisława Szymborska och titeln “Wolne miejsca” betyder “Ledig plats”.


Dagens anteckning – 10 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man hamnar i en osedvanlig sinnesstämning när man besöker Joanna Helanders och Bo Perssons utställning “Podążając za cieniem” (“Följer skuggan”), som just nu pågår på Galeria Sztuki Współczesnej BWA i Katowice. På väggarna projieceras fragment från fem filmer som de båda skapat tillsammans. Världen som de format på duken under de senaste fyra decennierna är ofta skrämmande, men också igenkännbar, som om de visade verkligheten i en slags förvrängd spegel.

Mellan filmerna finns Joanna Helanders svartvita fotografi, där vi kan följa med till Joannas Polen och Sverige, så som länderna har tett sig under de senaste decennierna. Och det är ett annat Polen än det som syns utanför galleriets glasport. Vi tas till hjärtat av Schlesien, och får besöka Ruda Śląska, där livet sedan länge kretsat kring gruvnäringen. Vid en första anblick är det lätt att avfärda fotografierna som en studie av misär, men det krävs inte många sekunders betraktelse innan man omfamnas av den värme som de innehåller.

Ty i Joanna Helanders bilder finns det nämligen en osentimental direkthet, vilket gör att man dras med i mötena och känner sig delaktig. Jag kommer på mig själv med att le mot fotona av Joannas mamma, precis som jag hälsade på en gammal bekant. Det är som om man egentligen sitter vid bordet därhemma hos Joannas mamma, eller som om man står och skrattar och pratar med tjejerna som jobbar på godisfabriken, eller att man tar en öl med männen som väntar på att få börja sitt skift i gruvan, eller så lastar man av kol på mormors bakgård från de kärrorna som dras av hästar.

Utställningen innehåller även de mycket kända porträtt på polska storheter som Joanna Helander fångat. Ni har nog alla någon gång sett fotografiet av den rökande Wisława Szymborska, eller på Czesław Miłosz i gungstol i sitt hem. Även här finns den där direktheten, som gör att jag nästan tror att jag är närvarande vid mötena och kan, tillsammans med Joanna och Bo, slå mig ner vid Wisława Szymborskas bord och tända en cigarett.


Dagens anteckning – 6 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Genom molntäcket syns plötsligt små vita flak, som om det vore isflak som for över en mörk ocean. De försvinner och dyker upp igen mellan molntussarna. Men snart börjar de gripa tag i varandra, och ögat kan nu skönja ett sammanflätat mänskligt mönster av åkermark. Några är långa och smala, andra enkla fyrkanter, ytterligare några formade efter omgärdade skogsområden. Mellan de vita fälten syns nu allt tydligare vägar, som skiljer fälten från varandra, samtidigt som de sammanbinder samhällena som skapar sina cirkelformade mönster. Någon mindre flod slingrar sig lite oroligt genom landskapet. Och i horisonten kan jag ana Tatrabergen, som har bäddat ner sig i ett mjukt och gulrosa dis.

Jag behöver egentligen aldrig få några påminnelser om varför jag älskar denna trakt, men under dagens inflygning över södra Polen blev jag återigen betagen, som om det vore första gången jag såg det.


Dagens anteckning – 3 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Vi håller oss kvar en stund i Planty. Jag tror inte att ni misstycker, för visst är här lungt och skönt. När man har tröttnat på att insupa den vackra miljön och känna hur historiens vingslag löper mellan träden (varför man nu skulle tröttna på det), kan man uppehålla sig en stund kring de plaketter med namn på, som återfinns på några av bänkarna. Bland namnen möter du sådana som på något sätt haft, eller fortfarande har, en koppling till Krakóws litterära värld. Du kan träffa Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, Zuzanna Ginczanka, och till och med svenske Tomas Tranströmer. Men jag tänkte vi skulle bekanta oss med Polens Virginia Woolf. Aniela Gruszecka (1884-1976), som hon hette, brukar nämligen kallas så.

Aniela var bördig från en familj som verkade i litteraturens tjänst. Hennes pappa, Artur Gruszecki, föddes i Sambir (som idag ligger i Ukraina) var författare och litteraturkritiker. Han studerade inledningsvis juridik på universitetet i Lviv innan han flyttade till Kraków och grundade flera inflytelserika litterära tidskrifter. Aniela själv debuterade 1913 med “I solen” (W słońcu). Men det är i verket “Äventyr i ett okänt land” (Przygoda w nieznanym kraju), från 1933, som vi kan hitta likheterna mellan Aniela Gruszeckas och Virginia Woolfs författarskap, och då särskilt den senares roman “Mot fyren” (som utkom 1927).

I båda verken kan man tydligt urskilja konflikten mellan de manliga och kvinnliga världarna, och en kvinnas längtan till närhet med en annan kvinna. Huvudkaraktären i Anielas roman motsätter sig, precis som huvudkaraktären i “Mot fyren“, att kvinnor ska underordnas männen och hon upprörs när hennes konstnärskap inte tas på allvar. Aniela Gruszecka gjorde heller aldrig någon hemlighet av att hon hade inspirerats av Virginia Woolf när hon skrev “Äventyr i ett okänt land“, och hon var därtill den första att översätta Woolf till polska.

När “Äventyr i ett okänt land” utkom fick den mycket fina recensioner och Aniela Gruszecka fick till och med priser för sin modiga roman. Men i 1930-talets Polen fanns det också mycket konservativa krafter, och en feministisk röst i litteraturen ansågs inte önskvärd av dessa. Romanen glömdes därför bort, och Aniela ägnade återstoden av sitt liv åt historiska romaner för ungdomar. Enligt flera källor lever denna roman tyvärr alltjämt i de bortglömdas dalgång. Men nu torde det väl ändå vara hög tid att lotsa fram den till bokhandlarnas skyltfönster. Ämnet ligger ju dessvärre fortfarande i tiden.


Planty på 1970-talet.


Dagens anteckning – 26 oktober 2024

Category: by sophie engström, Centraleuropa, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag flyttade till Kraków var det stora samtalsämnet luftföroreningar. Det ordnades konferenser där till och med Katowice, staden som dittills hade haft Europas sämsta luft, gjorde sig känd som en stad som försökte göra något åt den ohälsosamma luften.

I Kraków var det var inte alls ovanligt att man såg cyklister eller gångtrafikanter med munskydd, rådigt designade efter den tidens tycke för smak.

Sedan kom pandemin och man verkar ha blivit mer oroad över andra föremål som flög runt i vår luft. Alla ålades av nervösa politiker att bära munskydd (under en tid), men det var bara ett fåtal som orkade engagera sig i eventuell design.

När pandemin inte längre skrämde upp oss tillräckligt kom så Rysslands misslyckade försök till fullskaliga invasion av Ukraina. Några munskydd sågs inte längre till och faktum är att munskydd nog står sig slätt mot Rysslands aggressivitet.

Men hur förhåller det sig med luften i Kraków i detta nu? Det kan man undra, en sådan här dag, när solen nästan svämmar över av lyskraft och höstlöven skimrar i sina på en gång starka så som skira färger. Jo, den är dålig. Nå, inte riktigt lika uselt dålig som den var före pandemin, men alltjämt dålig för lungor. Det är inte så att politikerna har legat på latsidan. Man har infört olika regler för att få bukt med koleldningen, men tyvärr har det har gått troll (läs = politik) i frågan, med allt vad sådana charader innebär.

Regeringen i Warszawa är dock inte särskilt intresserad av vare sig munskydd eller luftföroreningar. Deras blickar riktas inte ut i tomma luften, utan mot belarusiska och ryska gränsen, vilket inte är att undra på.

Men det också en helt annan fråga.

För att illustrera dagens anteckning får ni njuta av bilder från Botaniska trädgården i Kraków.


Den svenska hårmanen ur ett polskt perspektiv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Olga Tokarczuks roman Löparna (originaltitel Bieguni) från 2007 (översatt av Jan Henrik Swahn och första gången utgiven på Ariel förlag 2009) kan man läsa om ett möte mellan ett polskt “jag” och en svensk kvinna på Arlanda flygplats, den enda flygplatsen i världen med trägolv, slår Olga Tokarczuk fast. För en svensk är det alltid förkovrande att läsa när vi beskrivs som den andre.

I Tokarczuk beskrivningen av den svenska kvinnan utelämnas mycket till fantasin, men några redogörelser för kvinnans habitus ges. Den svenska kvinnan är till exempel djurrättsaktivist och har, som Olga Tokarczuk lakoniskt konstaterar, inte färgat håret; “[…]hon måste vara svenska, de färgar inte sitt hår.” Håret är dessutom grått trots att “[…] hon inte var en dag över fyrtiofem“. En person från Sverige höjer nog lite förvånat på ögonbrynen, ty den som ser sig omkring i den svenska gatubilden ser antagligen att de flesta faktiskt har färgat håret. Det är svårt att sia om varför Tokarczuk väljer att framställa den svenska kvinnan med ofärgat hår, men den troligaste orsaken är att hon vill understryka ett av de teman som återfinns i romanen, nämligen den om mänsklighetens förfall och bevarande av ungdomen.

Men man kan ändå ge henne rätt i viss mån, särskilt om man gör en jämförelse mellan svensk och polsk kontext. Tyvärr finns ingen internationell statistik att tillgå, då försäljningen av hårfärg inte redovisas enskilt hos några statistiska organisationer eller byråer. Det enda sättet att komma sanningen på spåren är att göra en rakt igenom anekdotisk studie.

I Polen är det inte många som inte har utsatt sina kalufser för den bryska behandlingen av aminer, fenoler och väteperoxid. Det tycks spela mindre roll hur gammal man är, hår färgas oavsett om man är gammal eller ung. Man är nästan böjd att tro att det existerar ett polskt idiomatiskt uttryck som förtäljer att hår är till för att färgas. Även de som inte längre har en ungdomlig vigör, och därmed kan lura vårt tvångsmässiga behov att åldersbestämnma alla vi möter, låter inte de grå testarna fladdrar fritt. Något liknande ser vi sällan i Sverige. De flesta som kommit till det helvita stadiet har kapitulerat och låter de snövita hårstråna vara som de är. (Fast sanningen att säga tycks det som att i alla fall några svenska gråa hårmaner faktiskt fått lite hjälp på traven av lite extra gråfärg.)

Men vad beror då denna polska hårfärgsmani på? Det vore oriktigt att påstå att det kommer sig av en rädsla för åldrandet. De flesta äldre här bär skalpen högt och stolt, och de räds inte att säga till yngre slöfockar att masa sig från sina sittplatser på kollektivtrafiken. (Inte för att de behöver säga till särskilt ofta, enär yngre oftast ställer sig upp långt före någon äldre hinner få mål i munnen.) Överallt syns stolta och nöjda äldre, och de verkar inte skämmas ett uns av att vara äldre. Förutom det där med håret, då. För grått hår göre sig inte besvär i Polen.

Kanske kan man finna orsaken i samtidshistorien. Det är inte långsökt att tro att hårfärg både var dyrt och svårt att uppbåda under den kommunistiska eran. Ponera att man då tvingades åse hur färgen gradvis försvann från håret, så att håret slutligen liknande den grå kommunistiska vardagen. Det är säkert lätt att dra på smilbanden här, men faktum är att den kommunistiska eran sällan bjöd på lustigheter. För oss svenskar är det nog svårt att förstå hur dyster denna tid var för de flesta polacker. Vi saknar, tursamt nog, helt enkelt den erfarenheten. Polackernas hårfärgande borde kanske därför ses som ett långt och utdraget hurrarop över att slippa den kommunistiska doktrinen.

Man ska ju enligt hermeneutikens lära inte söka efter en absolut sanning i romankonsten, men ni kanske frågar er hur det förhåller sig med Olga Tokarczuks hårman. Jo, från den ofärgade hårets (svenska) horisont kan man lätt förkunna att hon färgar håret. Inte tu tal om saken.


Olga Tokarczuk, 2019 i Frankfurt. Fotograf: Harald Krichel
.

PS. Inget ont om att färga håret. Detta är bara en liten betraktelse över våra antaganden om varandra, som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.