När jag flyttade till Kraków var det stora samtalsämnet luftföroreningar. Det ordnades konferenser där till och med Katowice, staden som dittills hade haft Europas sämsta luft, gjorde sig känd som en stad som försökte göra något åt den ohälsosamma luften.
I Kraków var det var inte alls ovanligt att man såg cyklister eller gångtrafikanter med munskydd, rådigt designade efter den tidens tycke för smak.
Sedan kom pandemin och man verkar ha blivit mer oroad över andra föremål som flög runt i vår luft. Alla ålades av nervösa politiker att bära munskydd (under en tid), men det var bara ett fåtal som orkade engagera sig i eventuell design.
När pandemin inte längre skrämde upp oss tillräckligt kom så Rysslands misslyckade försök till fullskaliga invasion av Ukraina. Några munskydd sågs inte längre till och faktum är att munskydd nog står sig slätt mot Rysslands aggressivitet.
Men hur förhåller det sig med luften i Kraków i detta nu? Det kan man undra, en sådan här dag, när solen nästan svämmar över av lyskraft och höstlöven skimrar i sina på en gång starka så som skira färger. Jo, den är dålig. Nå, inte riktigt lika uselt dålig som den var före pandemin, men alltjämt dålig för lungor. Det är inte så att politikerna har legat på latsidan. Man har infört olika regler för att få bukt med koleldningen, men tyvärr har det har gått troll (läs = politik) i frågan, med allt vad sådana charader innebär.
Regeringen i Warszawa är dock inte särskilt intresserad av vare sig munskydd eller luftföroreningar. Deras blickar riktas inte ut i tomma luften, utan mot belarusiska och ryska gränsen, vilket inte är att undra på.
Men det också en helt annan fråga.
—
För att illustrera dagens anteckning får ni njuta av bilder från Botaniska trädgården i Kraków.
I Olga Tokarczuks roman Löparna (originaltitel Bieguni) från 2007 (översatt av Jan Henrik Swahn och första gången utgiven på Ariel förlag 2009) kan man läsa om ett möte mellan ett polskt “jag” och en svensk kvinna på Arlanda flygplats, den enda flygplatsen i världen med trägolv, slår Olga Tokarczuk fast. För en svensk är det alltid förkovrande att läsa när vi beskrivs som den andre.
I Tokarczuk beskrivningen av den svenska kvinnan utelämnas mycket till fantasin, men några redogörelser för kvinnans habitus ges. Den svenska kvinnan är till exempel djurrättsaktivist och har, som Olga Tokarczuk lakoniskt konstaterar, inte färgat håret; “[…]hon måste vara svenska, de färgar inte sitt hår.” Håret är dessutom grått trots att “[…] hon inte var en dag över fyrtiofem“. En person från Sverige höjer nog lite förvånat på ögonbrynen, ty den som ser sig omkring i den svenska gatubilden ser antagligen att de flesta faktiskt har färgat håret. Det är svårt att sia om varför Tokarczuk väljer att framställa den svenska kvinnan med ofärgat hår, men den troligaste orsaken är att hon vill understryka ett av de teman som återfinns i romanen, nämligen den om mänsklighetens förfall och bevarande av ungdomen.
Men man kan ändå ge henne rätt i viss mån, särskilt om man gör en jämförelse mellan svensk och polsk kontext. Tyvärr finns ingen internationell statistik att tillgå, då försäljningen av hårfärg inte redovisas enskilt hos några statistiska organisationer eller byråer. Det enda sättet att komma sanningen på spåren är att göra en rakt igenom anekdotisk studie.
I Polen är det inte många som inte har utsatt sina kalufser för den bryska behandlingen av aminer, fenoler och väteperoxid. Det tycks spela mindre roll hur gammal man är, hår färgas oavsett om man är gammal eller ung. Man är nästan böjd att tro att det existerar ett polskt idiomatiskt uttryck som förtäljer att hår är till för att färgas. Även de som inte längre har en ungdomlig vigör, och därmed kan lura vårt tvångsmässiga behov att åldersbestämnma alla vi möter, låter inte de grå testarna fladdrar fritt. Något liknande ser vi sällan i Sverige. De flesta som kommit till det helvita stadiet har kapitulerat och låter de snövita hårstråna vara som de är. (Fast sanningen att säga tycks det som att i alla fall några svenska gråa hårmaner faktiskt fått lite hjälp på traven av lite extra gråfärg.)
Men vad beror då denna polska hårfärgsmani på? Det vore oriktigt att påstå att det kommer sig av en rädsla för åldrandet. De flesta äldre här bär skalpen högt och stolt, och de räds inte att säga till yngre slöfockar att masa sig från sina sittplatser på kollektivtrafiken. (Inte för att de behöver säga till särskilt ofta, enär yngre oftast ställer sig upp långt före någon äldre hinner få mål i munnen.) Överallt syns stolta och nöjda äldre, och de verkar inte skämmas ett uns av att vara äldre. Förutom det där med håret, då. För grått hår göre sig inte besvär i Polen.
Kanske kan man finna orsaken i samtidshistorien. Det är inte långsökt att tro att hårfärg både var dyrt och svårt att uppbåda under den kommunistiska eran. Ponera att man då tvingades åse hur färgen gradvis försvann från håret, så att håret slutligen liknande den grå kommunistiska vardagen. Det är säkert lätt att dra på smilbanden här, men faktum är att den kommunistiska eran sällan bjöd på lustigheter. För oss svenskar är det nog svårt att förstå hur dyster denna tid var för de flesta polacker. Vi saknar, tursamt nog, helt enkelt den erfarenheten. Polackernas hårfärgande borde kanske därför ses som ett långt och utdraget hurrarop över att slippa den kommunistiska doktrinen.
Man ska ju enligt hermeneutikens lära inte söka efter en absolut sanning i romankonsten, men ni kanske frågar er hur det förhåller sig med Olga Tokarczuks hårman. Jo, från den ofärgade hårets (svenska) horisont kan man lätt förkunna att hon färgar håret. Inte tu tal om saken.
Olga Tokarczuk, 2019 i Frankfurt. Fotograf: Harald Krichel.
PS. Inget ont om att färga håret. Detta är bara en liten betraktelse över våra antaganden om varandra, som kanske inte alltid stämmer överens med verkligheten.
Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.
Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.
Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.
I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.
På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.
Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.
Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.
Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).
Igår, uppe på Wawels kulle, spejandes ut över staden, föll det sig plötsligt helt logiskt att utbrista: “vad jag trivs i denna stad”. Det kan bli så när man tittar över tinnar och torn, och nämner nästan alla dessa vid namn, riktiga eller påhittade, som man dessutom har en personlig koppling till (“det var då som vi…”, “minns du när vi var…”).
Men plötsligt dyker han upp, där han står fastkilad på sitt tak. Enträget tittar han bort, oavsett vinkel man står i. Tydligen lite blyg. Nå, vi har mötts förut, enär han är en riktig krakowit, eller krakuska, som de boende i Kraków lite kärleksfullt och skämtsamt kan kallas av andra polacker. Att han är en riktig krakuska syns på hatten, som faktiskt just kallas krakuska. Röd ska den vara till färgen, och helst försedd med en påfågelfjäder käckt på sida. Precis som vår blyga herre som sitter fastkilad i sin triangel på taket, med utsikt mot Wawel, eller törhända ännu längre bort upp mot bergen i söder eller ut över vidderna i norr.
Förresten, den röda hatten, som ofta associeras med krakuskorna, eller krakowiterna, har nog aldrig varit en huvudbonad som använts till vardags. På 1800-talet, då folkdräkten blev på modet inte bara i Kraków utan i hela Europa, var det inte alls vanligt med denna hatt, frånsett vid stora högtider, såsom bröllop eller andra festligheter. Det var vanligare att man såg en magierka, en slags filtmössa vilken kan liknas vid en tillplattad svamp. Eller så bar männen filthatt. Inte helt ovanligt var det med stråhatt sommartid som skydd mot den starka solen, eller cylinderhatt för den som ville vara lite märkvärdig.
Kvinnorna fick nöja sig med hucklen, om de var gifta, eller blomsterkransar när de stod inför ett bröllop. Deras sjalar kunde dock vara broderade med vackra mönster och färger. Så när det väl kommer till kritan var deras huvudbonad trots allt kanske intressantare än en röd hatt med påfågelfjäder käck på sidan. Men trots det får hon nog inte så ofta stå fastkilad i en triangel på något tak, med utsikt över nejden, bergen i eller vidderna i norr.
Blicken sveper nu bort från vår krakuska och ut över staden, över dess vackra mönster av tinnar och torn. Över takåsarna som är stadens ryggrader eller artärer. Dessa som ackompanjeras av kullarna och bergen i horisonten. En perfekt symbios av skönhet.
Och ur strupen väller ord av ömhetsbetygelser.
Fastkilad i en triangel.
Som en krakuska kunde te sig i färg.
Några källor:
1) https://dziennikpolski24.pl/krakuska-i-sukmana/ar/1971824
Scen I: Planty är en fri plats, vrålar en man utan munskydd i megafon, när han passerar genom parken som omsluter Krakóws gamla stadskärna. Han är iklädd en gul väst, en sådan som de franska demonstranterna, som just kallas “de gula västarna”, brukar ha. Mannens kompanjoner drar en kärra draperad med ett vitt lakan som prytts med några slagord om att Polens pandemibekämpning är segregerande. Mannen och hans kompanjoner tillhör en gruppering som i lördags arrangerade Marsz Wolności, frihetsmarschen, och de vill ha ett slut på restriktionerna. Enligt de flesta uppgifter lyckades Marsz Wolności inte locka till sig särskilt många demonstranter, men de som kom var (uppenbarligen) desto mer högljudda. Enligt uppgift ska de ha dansat på Rynek główny.
Scen II: En kvinna med lite för mycket smink, men utan munskydd, kommer ut ur en djuraffär. Hon har köpt en kattvippa som sticker ut ur hennes väska. Pandemin finns inte på riktigt, förkunnar hon för den förvånade svenske mannen som står utanför butiken. Pandemin är bara konstruerad av de rika för att ta över makten över världen, fortsätter hon, innan hon går vidare med leksaken till sin katt.
Scen III: utanför en pizzeria i stadsdelen Kazimierz ringlar sig kön lång. Inne på restaurangen är det fullt av sittande gäster, något som är förbudet sedan i november. En polisbil kör förbi, men ingen tar någon notis om dem. Kanske tycker de som sitter på restaurangen, och de som står i kön utanför, att lagarna som reglerar pandemibekämpningen ändå inte är konstitutionella, och alltså inte förenlig med Polens grundlagar. Men de flesta i Kazimierz promenerar förbi pizzerian. De skulle inte vilja gå på restaurang just nu. Särskilt inte som det finns restriktioner som säger att man inte ska.
Scen IV: efter att regeringen från fredagen den 12 februari tillåter hotell och skidliftar att öppna, översvämmas skidorten Zakopane av turister. Under lördagskvällen tog många av turisterna till flaskan, slagsmål och handgemäng uppstod, och polisen liknade situationen med Gotham city. (Polisen anspelar alltså på seriefiguren Batmans hemstad, som trakasseras av skurkar så som Gåtan och, just det, Kattkvinnan.)
Scen V: under måndagen säger Polens hälsominister på en presskonferens att det var tusentals personer som söp och festade i Zakopane. Lokala medier tillbakavisar detta, och säger att det snarare rörde sig om några hundra personer som spårade ur. De flesta skötte sig. Hälsoministern säger vidare att om antalet smittade ökar kan en ny nedstängning bli verklighet.
En vanlig scen: fyra personer på ett bageri. De står i kö och håller distansen mellan varandra. De tvättat händerna med handsprit när de går in och när de går ut från bageriet. De har alla munskydden på sig enligt alla konstens regler. De går ut ur bageriet med sina påsar med nybakat bröd. De går åt olika håll och kommer troligen aldrig ses igen. Och om de skulle göra det, lär de inte känna igen varandra, eftersom munskydden de hade på sig satt så att mer än halva deras ansikten var dolda.
Planty, några minuter innan mannen med megafonen dyker upp.
4 december 2020
Dagens polska affisch “Abdera” Dwutycodnik artystyczno satyryczny
Henryk Kunzek
1911
Nej, nu har vi varit alltför dystra, och behöver muntrar upp oss lite grann. Vad sägs om en uppsluppen åsna? Det borde pigga upp, eller hur? Dagens polska affisch är egentligen ett omslag till en satirisk tidskrift vid namn Abdera. Tidskriften var verksam mellan 1908-1918. Konstnären som skapat omslaget hette Henryk Kunzek, och var en konstälskande läkare.
Kunzek föddes 1871 i staden Sambor. Idag heter staden Sambir, och ligger i västra Ukraina. Den första gången som Sambir omnämndes i skrift var på 1100-talet, men bara hundra år senare totalförstördes den av de stridslystna tatarerna. Staden byggdes upp, men råkade ut för liknande öde vid flera tillfällen under historiens gång. Kanske berodde det på att Sambir hade, och fortfarande har, ett mycket gynnsamt läge. Staden ligger mellan två floder, och en av dessa, floden Dnistr, har sedan 1200-talet varit en mycket handelsväg till Svarta havet.
Men det här upptog nog inte Kunzeks tankar. Som ung flyttade han till Kraków för att studera medicin på Jagellonska universitetet, och återvände aldrig till sin födelsestad. Efter avklarad examen verkade han under några år som läkare i Lviv. Men Kunzek brann ju även för konsten, och i början av 1900-talet började han studera konst.
1905 flyttade Kunzek till Kraków, och inledde sina studier som på Krakóws akademiska konsthögskola. Snart blev han en efterfrågad konstnär, och han gjorde bland annat dockorna till kabarén Den gröna ballongen på Jama Michalika. Kunzek var nämligen också skulptör.
Under första världskriget gick han över till sin ursprungliga profession som läkare, men efter kriget tog han upp sin konstnärliga bana igen. Han avled 1928.
På omslaget till tidskriften ser vi alltså en åsna som galopperar över Kraków. Till vänster kan vi se Mariakyrkans tornspira sticka upp. Det är troligen en mycket belevad åsna, ty den har en lagerkrans om manken. Vad den ska få oss att tänka på, är dock för undertecknad höljt i dunkel. Men låt oss anta att man 1911 fann den utomordentligt rolig.
Över takåsarna ser jag ett fönster på andra sidan Kalwaryjska. Trots att det är långt bort, syns den tydligt, den röda blixten som är symbolen för protesterna Ogólnopolski Strajk Kobiet (Hela Polens kvinnostrejk), mot den skärpning av abortlagstiftningen som författningsdomstolen förra veckan öppnade för.
Det är en synnerligen väl vald symbol, trots att vissa, som inte är så välvilligt inställda till demonstrationerna, hävdat att symbolen liknar SS-soldaternas taggiga S de hade på sina uniformer. Statliga TV-kanalen, TVP, var inte sen med att haka på, och menade att demonstranterna hotade Polen med sin “vänsterfascism”. Men trots att vissa lyckats göra liktydiga tolkningar, är symbolen väl vald. Demonstrationerna har verkligen slagit ner som en blixt, ty de flesta trodde nog att polackerna var upptagna med pandemin och dess framfart genom landet, och inte skulle ge sig ut på gatorna för att uttrycka sitt missnöje.
För dem som känner Polen mycket väl, kom demonstrationerna dock inte som någon överraskning. Kampen om den här frågan har pågått länge. Redan 2016 intervjuade jag några polska feminister som oroade sig för vilka initiativ det då nya regeringspartiet Lag och rättvisa skulle ta i frågan om exempelvis abortlagstiftningen. Anna Nowicka påpekade då att regeringspartiet skulle göra någon slags kupp, där kvinnorna slutgiltigt skulle förlora rätten över sina kroppar. Varför jag valde att inte ta med det i intervjun, är idag väl gömt i det svarta hål jag ibland kallar för mitt minne.
Men Lag och rättvisa gjorde precis som Anna Nowicka menade, de valde att försöka få genom den skärpta abortlagstiftningen. Att de valde att försöka driva genom den just nu, byggde troligen på en illa genomförd analys. Troligen hade de en förhoppning om att folk inte skulle våga gå ut på gatorna och protestera, samtidigt som antalet nya fall av Covid-19 fortsätter att skjuta i höjden. Men det var uppenbart att Lag och rättvisa misstog med vilket eftertryck en majoritet av polackerna säger nej till en sådan skärpning av lagen.
Ty demonstranterna har en majoritet av folket på sin sida. Alla kanske inte samtycker med deras tillvägagångssätt, men majoriteten vill inte se att det blir omöjligt att utföra aborter i Polen. Abortlagstiftningen är redan den mest rigida i sitt slag i Europa. Med skärpningen skulle Polen slungas ut ur en samtida tolkning av vilka rättigheter kvinnor har att bestämma över sina kroppar.
Ända sedan skärpningen av abortlagstiftningen tillkännagavs har man demonstrerat i Kraków (och i hela Polen). Förra veckan var det flera demonstrationer på Rynek główny, demonstrationer utanför kyrkorna, blockader av vägarna genom stan, cykel-demonstrationer, och så vidare. I onsdags tog dessutom många tillfället i akt att strejka under en dag. Men folk nöjer sig inte med att demonstrera vid olika tillfällen, de har satt upp slagord i sina fönster, eller en röd blixt som jag beskrev inledningsvis. I flera bilfönster ser man den röda blixten, och på gatorna hör man ständigt signalhornen ljuda, och cyklarnas ringklockor klinga. Det är lika mycket protest som det är humor och glädje. En slags revolutionär eufori har lägrat sig över Kraków.
I fredags såg också Polen den största demonstrationen i Warszawa sedan folkrepubliken Polens upplösning 1989. Det var en fredlig demonstration, trots att några få på yttersta högerkanten tog tillfället i akt att försöka skapa oreda och våld. Men sammantaget var det en mycket stillsam och fredlig demonstration, som till och med polisen berömde med eftertryck.
Tanken var att det inte skulle vara några demonstrationer förrän på måndag, då man återigen har utlovat en blockad av biltrafiken i de större städerna. Men både igår och idag har det förekommit spontana sammankomster. Exempelvis for det en motorcykel-demonstration genom Kraków idag.
Om demonstranterna kan hålla ut, och få som de vill, vågar jag inte svara på. Det är nämligen alltid lätt att hoppa i galen tunna när man försöker förstå Polen. Regeringspartiet Lag och rättvisa brukar i vilket fall som helst ha en fenomenal förmåga att krångla sig ur kniviga situationer. Men med rådande pandemi, som redan byggt upp en irritation i samhället, kan ilskan denna gång vara svår att stävja. Hantering av coronakrisen i Polen har gjort att dammluckorna har öppnats. Tryggheten i samhället blåstes bort under våren, då många kände sig försvarslösa inför makten som tycktes ha enorma befogenheter.
Det enda jag vågar lova är att den där röda blixten i fönstret på andra sidan Kalwaryjska nog lär hänga kvar ett tag till.
Ett märkligt bildval, kan man tycka, men bilden är tagen förra veckan när demonstranterna blockerade biltrafiken genom stan. Bussar och bilar stod still, eller fick snigla fram, ackompanjerade av signalhorn och cyklarnas ringklockor.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
