viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nå, jag vet inte hur ni tillbringar era måndagar, men jag har nöjet att vistas i mina studenters sällskap. Idag har vi fördjupat, och kanske även dränkt några av helgens sorger, bland prepositioner. Faktum är att det är fasligt lätt att låta sig uppslukas av prepositioner. Och det får mig osökt att tänka på dagens jubilar, nämligen “symfonins fader” Joseph Haydn (1732-1809) och hans roll som lärare. Som ni säkert vet lärde han ut tonsättarkonsten till flera, däribland Ludwig van Beethoven (1770-1827). Det finns en anekdot om Haydns och Beethovens rivalitet, som rör Haydns stora och välkända oratorium “Skapelsen”, på tyska “Die Schöpfung”, (Hob.XXI:2) från 1796 till 1798.

Anekdoten utspelar sig 1801 då Haydn hade lyssnat på Beethovens balettmusik “Prometheus varelser” (op 43), på tyska “Die Geschöpfe des Prometheus”. Haydn var snabb med att berömma sin students verk, men Beethoven urskuldande sig med orden “åh, mästare, tusen tack, men det är långtifrån ‘Skapelsen'”, och syftade därmed på Haydns ovannämnda oratorium. Jämförelsen förargade Haydn. Han ansåg, och många med honom, att oratoriet var det vackraste som hade åstadkommits. Därför svarade Haydn: “Nej du, det är knappast någon Skapelse och det lär aldrig bli någon sådan heller”.

Det är rimligt att tro att Beethoven inte uppskattade att bli avspisad på detta plumpa sätt, men han var också väl medveten om att hans lärare var den främsta av tonsättare, så han bet nog ihop och stod över att svara på Haydns sarkasm. Men troligtvis gick Beethoven sedan hem till sin tonsättarlya och satt sig för att skriva musik som enligt många skulle utklassa Haydn.

Så vad kan man lära sig av denna anekdot? Jo, att även om man som lärare är mästare, så ska man vara väl medveten om att det faktiskt kan finnas en Beethoven i varje student.

Dagens anteckning – 11 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att misströsta, nu när världen sitter fastskruvad i trumps legendariska förhandlingsteknik. Där vi maktlösa kastas mellan hopp och förtvivlan för att tillgodose hans önskemål. Vår samtid liknar mest en oändlig räcka med spökhistorier. Den ena värre än den andra.

Musiken är för mig en tröst i dessa situationer och då kan man ju undra vad har musiken att förtälja om exempelvis spöken. Mitt val för dagens anteckning landar därför en pianotrio av Ludwig van Beethoven. Närmare bestämt den femte pianotrion i D-dur från 1808. Denna pianotrio kallas nämligen även för “Spöktrion“. Trions andra sats ska, enligt dem som kan musikanalys, ha ett motiv som skapar en kuslig klang och har därför gett den sitt namn.

Satsen inleds med stråket som spelar tre toner, och pianot svarar stråket sorgset. Satsen fortgår på detta vis, med en slags dialog mellan stråket och pianot. De kastas mellan eufori, och in i håglöshet och dränks i tveksamhet. Det är som om de håller tillbaka varandra. Jag ser framför mig att de sänker sina huvuden sorgset, för att i nästa takt hoppfullt titta upp för att söka ett ljus, men slås oförklarligt ner i nästa takt och sänker sina huvuden igen. Så där håller det på. Känns bekant på något vis.

Beethoven använde även övergångar från d-moll till c-dur, och sedan snabbt tillbaka till d-moll. Det skapar onekligen en känsla av bedrövelse. Men jag är inte säker på att jag erfar en spöklik känsla. Jag söker i mitt inre efter ett ord att beskriva det jag hör, och det enda jag kan uppbåda är “vemod”. Sista satsen bryter mot den föregående satsen, och pianotrion avslutas i en munter karaktär.

Ludde själv (om jag får kalla maestro så) kallade inte pianotrion för “Spöktrion”, utan det är en efterkonstruktion. Det som skrämde Beethoven mest under den tid han skrev pianotrion var nog inte spöken, utan hans begynnande dövhet. Något som kan skrämma upp både kreti och pleti, men kanske särskilt tonsättare och musiker.

“Spöktrion”, om vi nu ändå ska kalla den så, är därtill viktig eftersom den utvecklade tonsättarkonsten. Ingen hade före honom skapat ett stycke kammarmusik med så påfallande mycket dramatik. Och utan Beethovens originella tonsättarhjärna hade musiken av idag kanske låtit helt annorlunda.

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).

Dagens anteckning – 15 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man säger ju att själens spegel är ögonen, men jag vidhåller att i mitt fall är det fel. Min själ sitter i mina öron. Det är genom att höra jag även kan se. Dagarna i ända lyssnar jag på studenterna och genom att höra vad de säger kan jag också se allt mycket tydligare. När jag inte lyssnar på studenterna lyssnar jag på musik. Det är inte en passiv aktivitet. Om man verkligen kan lyssna på musik, alltså på allvar höra vad som spelas – och inte spegla sin egen förförståelse av vad man tror sig höra – då ägnar man sig åt en konst, om än inte riktigt lika raffinerad som den musikerna ägnar sig åt.

Jag skulle önska att jag med det svenska språket kunde göra sådana vackra diminutiv, som exempelvis polska språket har förmågan att göra av ordet för öra. På polska kallas öra för “ucho”, och dess diminutiv blir “uszko”. Lilla örslingen, skulle man kunna översätta det med. (Jag vet att jag varit inne på samma tankebanor i andra frågor, men det här med diminutiv är något av en lidelse för mig.) Men mitt språk äger inte denna förmåga, vilket också tyvärr innebär att jag inte lika lätt kan uttrycka min vördnad för detta viktiga organ. Jag får istället ägna mig åt att smaka på, och njuta av, vackra ord kopplat till örat, så som hörselsnäckan, städet, örontrumpeten, hammaren och trumhinnan. Man får nöja sig med det lilla.

Tilläggas bör att jag hyser, som ni säkert redan förstått, en fruktan för att bli döv, och jag läser historier om Ludwig van Beethovens dövhet med hjärtat i halsgropen. Likaså är berättelserna om den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetanas (1824-1884) dövhet efter en komplicerad halsinfektion, ytterst uppskärrande.

Med andra ord har jag ett väldigt ömt förhållande till mina öron och min hörsel, vilket också innebär att det uppstår något av ett nödläge varje gång jag får problem med öronen. När jag därför fick en öroninflammation i höstas kände jag mig verkligen ynklig. Problemen med lockkänsla och susningar höll dessutom i sig ovanligt länge. Till råga på allt elände fick jag ytterligare en förkylning precis innan jag skulle flyga till Sverige, och jag kan meddela att flyga med pågående infektion i luftvägarna inte är tillrådligt, i synnerhet inte om man dessutom känner besinningslös skräck inför att ha problem med hörseln och öronen.

Idag gick jag således till doktorn för att beklaga mig över mina problem med mina örslingar. Det visade sig att det inte fanns något att klaga på gällande mina öron eller hörsel. Den felande länken är tydligen mina bihålor, som jag inte alls har någon särskild relation till. De är väl nödvändiga, men inte lika fängslande. Och inte känner jag något behov av att skapa något diminutiv av denna glosa. De får helt enkelt förlika sig med att jag bara ser dem som tomma hålor.


Illustrationen är från 1793 av Thomas Holloway (1748–1827).

Dagens anteckning – 12 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.

Dagens anteckning – 16 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En hund med en lampa fastspänt på halsbandet tassar lätt genom Planty. En bit längre bort hörs en barnvagn gnissla. Bilarnas baklyktor lyser misstroget röda när deras förare kör ut från centrum och arbetsplatserna till hemmen. En vind tar tag i mitt hår, och sveper vidare fram över Planty och ruskar lite bryskt om ett par träd. Det tillhör inte vanligheterna att det blåser här, så visst känns det nästan lite uppnosigt eller rentav rebelliskt med alla dessa kaxiga vindbyar.

Det hela får mig att tänka på Beethovens tredje symfoni, kallad “Eroica” (op 55) vars skisser faktiskt finns förvarade på Jagellonska universitetets bibliotek. Och det är ju inte alls konstigt att jag tänker på dessa skisser, till en de mest fascinerande symfonierna genom tiderna, enär det idag är 254 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Skisserna ger en alldeles unik möjlighet att se in Beethovens skapande stil (för dem som lyckas tyda dem). Gesterna är yviga, nästan vilda. Och är det inte lite så att de tycks dansa fram över notraderna?

Skisserna kallas för “Wielhorski skissböcker” efter den ryske tonsättaren Michał Wielhorski (1787-1856) som hade polskt ursprung och som också vurmade för polsk tonsättarkonst. Han var god vän med Beethoven och tog hand om skisserna någon gång under 1800-talets början.

Om jag minns rätt hittades skisserna av en händelse under andra världskrigets slutskede. Av rädsla för att de skulle beslagtas av sovjetiska myndigheter gömde Jagellonska universitetets bibliotek materialet och det var först efter murens fall som det framkom att skisserna besvarades på biblioteket i Kraków.

Ja, så tänker jag medan jag lyckas undkomma ännu en ivrig och sällskapssjuk vindpust.

Dagens anteckning – 4 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ju givetvis förfärligt, men det måste medges att man har blivit en sådan där torr typ som tänker på Ludwig van Beethoven nästan dagligen. Ja, jag skulle till och med kunna tillstå att jag tänker på honom dagligen. Detta innebär dessvärre att jag dessutom tänker på den olyckssalige Napoleon Bonaparte nästan lika ofta. De två går ju på många sätt hand i hand. Fast jag vet inte om det där senare, Ludwig van Beethoven skulle nog inte alls vilja hålla Napoleon i handen, och inte för att han behövde det heller. Han redde sig själv, så att säga.

Nåväl, denna torra syssla, alltså att tänka på Beethoven, innebär även att jag hör Elmer Diktonius röst inne i mitt huvud, ja, faktiskt nästan varje dag. Se nu inte så bekymrad ut, allt har en mycket rimlig förklaring. Elmer Diktonius läste nämligen in sin dikt “Beethoven i Hammarby“, och denna inspelning har sedan jag hörde den första gången liksom hängt med bland mina hjärnvirvlar. Beethoven var nu faktiskt aldrig i Hammarby, förutom i Elmer Diktonius fantasi, vilket förstås var fint, men det får mig att undra om Beethoven någonsin besökte dagens Polen, och hör och häpna, det gjorde han.

År 1806 var han på resande fot tillsammans med prins Lichnowsky (1761-1814) i Schlesien, och de tillbringade en tid tillsammans på prinsens residens i Opava, som ligger i dagens Tjeckien. En del källor gör gällande att Beethoven under denna resa egentligen var på flykt undan Napoleon. (Beethoven hade tidigare hyllat Napoleon, men år 1806 hade han inte mycket till övers för den franske kejsaren.) Nå, det ena ledde till det andra, och plötsligt var han gäst på slottet i Głogówek, som ligger i dagens Polen.

Slottets ägare var vid denna tidpunkt greve Franz von Oppersdorff (1778-1818), som lär ha varit mycket förtjust i Joseph Haydn. Men mycket tyder på att han även vurmade för nämnde Beethoven. Under sitt besök på slottet i Głogówek gav Beethoven flera konserter, eftersom greven hade en egen orkester. Ett av alla verk som framfördes var Beethovens andra symfoni (op 36). Familjen ska under flera år ha bevarat det klavikord som Beethoven spelade på under sitt besök.

Men berättelsen om Beethoven i Polen slutar inte här, enär greve Franz von Oppersdorff erbjöd Beethoven en ansenlig summa pengar för att skriva en symfoni tillägnat greven själv. Det finns många teorier om vad som hände därpå, och ett som är säkert är att Beethoven egentligen redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni. Tanken kan ha varit att avsluta arbetet med den under resan tillsammans med prins Lichnowsky. Men det var inte femman har tillägnade greve von Oppersdorff, utan istället hans fjärde symfoni (op 60). Varför han inte tillägnade den femte symfonin till greven är höljt i historiens dunkel, men kanske berodde det på att greve Franz von Oppersdorff var, som nämndes ovan, mycket förtjust i Haydn, och den fjärde symfonin är inte lika känslomässigt stark såsom den femte, vilket innebar att den fjärde passade grevens sinne för musik bättre.

Så var det med berättelsen om Beethoven i Polen. Nåja, kanske inte riktigt lika underhållande som Elmer Diktonius dikt om Beethoven i Hammarby. Men ändå.


Beethoven år 1806.


Slottet i Głogówek.


Elmer Diktonius dikt “Beethoven i Hammarby”.