viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Genom det vita och snötäckta landskapet ristar floden Rudawa ett svart streck. På sina ställen virvlar hon upp små vita kuddar av skum. Men ännu så länge syns ingen tillstymmelse till isbildning. Rudawa är helt enkelt för upptagen med att brusa fram på sin färd mot Wisła, där hennes varande ovillkorligen upphör. De flesta som möter Rudawa skulle dock kunna trampa i klaveret och tro att det rör sig om en bäck, ty hon är ganska oansenlig, vår kära Rudawa. Men enligt alla källor jag kan uppbåda hitta jag bara substantivet “flod”, eller på polska “rzeka”, som beskrivning av hennes existens.

På tal om klaver, jag tror faktiskt inte att någon ännu skrivit någon musik till just Rudawas ära, men om bäckar har fler skrivit musik om, än vad vi kan göra rättvisa åt att beskriva under ett kort inlägg som dagens anteckning. Fast många kanske inte vet att det finns en tonsättare vars namn faktiskt har betydelsen bäck. Ja, precis som du säkert redan anar rör det sig om Johann Sebastian Bach, ty “der Bach” betyder faktiskt “bäck” på tyska. Man kan ju tycka att det är ett ganska missvisande namn på en tonsättare vars tonsättarkonst snarare borde liknas vid en stark ström eller möjligen urkraft. Även Ludwig van Beethoven tyckte det var missvisande, och han lär ha sagt att om Bach att “[h]an borde inte kallas Bach (Bäck), utan Meer (Havet)”, beroende på Bachs oerhörda förmåga att skapa harmonier. (“Nicht Bach, sondern Meer sollte er heißen. Wegen seines unendlichen, unerschöpflichen Reichtums an Tonkombinationen und Harmonien”.)

Man kan nu, med viss rätt, fråga sig om Bach någon gång skrev ett stycke om just bäckar. Men under barocken skrev man sällan verk av det slag som beskriver olika fenomen, som ofta finns inom programmusiken (som dök upp under romantiken). Sålunda kan ni nog räkna ut att svaret på ovanstående fråga dessvärre är nekande. Men, det visar sig att han faktiskt skrev ett stycke tillägnat fyra floder, nämligen kantatet “Schleicht, spielende Wellen, und murmelt gelinde” (BWV 206) från 1736. Jag vågar mig egentligen inte på en översättning, men det skulle kanske kunna bli ungefär så här på svenska “Smygande, spelande vågor och mumlar mjukt”, men ni får gärna protestera.

Verket skrevs till August III som var en polsk kung, och tillika bar titeln kurfurst Fredrik August II av Sachsen, och det framfördes första gången i samband med dennes födelsedag. De fyra floderna som framställs i detta kantat gestaltas av fyra olika stämmor. Vi kan således höra en sopran besjunga floden Pleiße. Alten får gestalta Donau och en tenor levandegör Elbe. Avslutningsvis har vi en bas som framställer Wisła. Det senare skapar en del förvirring hos mig, för jag förknippar nämligen Wisła med en kvinna, men en bäck som Bach hade kanske ett annat sätt att se på saken. Förutom de fyra solisterna är kantatet också arrangerat för kör samt orkester med följande instrumentering: första och andra violin, viola, generalbas (även kallad basso continuo), två flöjter, två oboer, två Oboe d’amore (som inte är samma sak som oboe), tre trumpeter samt slagverk i form av timpani.

Så på sitt sätt kan man säga att Rudawa faktiskt är tonsatt av en bäck, alltså Bach, men då som en del av Wisła. Tilläggas bör att Wisła förvisso blivit tonsatt av många andra men ingen av dessa hette Bach, eller bäck.

Dagens anteckning – 8 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Året hann bli hela åtta dagar innan jag fick tillfälle att gå på konsert. Och vilken inledning det blev. Ty hur skulle man kunna vara annat än lyrisk när man fått höra tre stycken för trä- och bleckblåsinstrument. På scenen fanns en flöjt, två oboer, två klarinetter, två fagotter och sist, men inte minst, två valthorn. Det senare är ju ett instrument som jag av någon för mig icke helt förklarlig anledning utvecklat tycke för. Och under kvällens konsert fick jag också njuta av detta instrument i dess fulla vigör.

Första stycket på notstället var Ludwig van Beethovens Rondino i Ess-dur (WoO 25) som tillkom mellan 1792–1793. Stycket som skrevs för två oboer, två klarinetter, två valthorn och två fagotter, var inledningsvis tänkt som final till hans oktett i Ess-dur, men lyftes ut och blev ett eget verk. Det som utmärker detta korta verk är kanske främst hur Beethoven använde hornen. Det vanliga under denna tid var att låta hornen vara en utfyllnad och de andra instrumenten fick föra melodin och harmonierna. Men i Beethovens Rondino får hornen stundtals bära melodin samt att han lät dem använda en större del av instrumentets klangspektrum. De går även från höga toner till att stödja basen, vilket i detta fall var fagotterna. Under styckets sista del spelar hornen en melodisk slinga, som de sedan svarar med att använda sordin, och det upphör aldrig att förvåna mig hur skiftande röster och klanger detta instrument kan forma.

Det andra stycket var Johann Nepomuk Hummels Oktett-partita i Ess-dur från 1803, ett underbart ljust och svävande stycke. Som en lätt vårvind, helt enkelt. Och även i detta stycke hörs hornen bära melodin, samt att de driver fram stycket och skapar dess textur. Det finns också flera andra likheter mellan de två verken, men en stor skillnad är att Beethovens Rondino var avsedd att vara “tafelmusik”, alltså musik som skulle spelas när hovet satt till bords och åt, medan Hummels oktett var tänkt att framföras som bakgrundsmusik på aristokraternas fester i dåtidens Wien.

Hummel och Beethoven kände varandra, och deras relation kan kanske bäst beskrivas som “vänskapligt fientlig”. Det finns flera anekdoter om hur de kom i luven på varandra, men till syvende och sist verkar det som om de alltid gjorde upp i godo. När de träffades första gången lär Beethoven ha beskrivit Hummel som en “lömsk byracka” och han önskade att bödeln kunde göra slut på på alla lömska byrackor. Men bara dagen därpå skrev Beethoven ett ömsint brev till Hummel med avslutningen: “många kyssar från din Beethoven, även kallad Knödeln”.

Nåväl, låt oss återvända till kvällens konsert som avslutades i Frankrike hos Charles Gounod och hans Petite Symphonie (Lilla symfonin) i B-dur från 1885. Här har det tillkommit en flöjt, som också framfördes med bravur under kvällens konsert. Man skulle kunna säga att Gounod i sin lilla symfoni bygger vidare på ovannämnda verk av Beethoven och Hummel. Detta är anmärkningsvärt, ty Gounod är väl främst känd för sina operor. Men här tar han alltså några steg tillbaka i musikhistorien och på så vis skapade han även en väg in i framtiden och nyklassicismen, som skulle bli en musikstil på modet några årtionden senare.

Och med en slik briljant inledning på årets konserter blir man fylld till bredden av upprymdhet och välbehag.

Dagens anteckning – 4 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fälten vid vattendraget Białucha vilar höstsådden under ett tunt lager av snö. Men på sina håll kikar de tunna små plantorna upp genom den frusna marken. Deras fysionomier ser hopplöst klena ut, och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro för om de någonsin ska kunna växa upp och få de starka stjälkar som utmärker dem strax före skördetid. En hund på fältet får plötsligt korn på något, och sliter sig ur sin ägares grepp. Med sina långa och graciösa kliv flyger den fram över fältet, i en närmast eterisk flykt. Kopplet, som släpar efter hunden, dansar fram över fältets fåror och vivlar upp små molntussar av snö. Väl framme vid det som lockade till flykt, stannar hunden plötsligt upp och vänder tillbaka lika snabbt mot sin ägare, som med andan i halsen rusat efter hunden i en inte lika smidig sprint. De båda möts halvvägs, utan att för den sakens skull nudda vid varandra. Hunden tycks nu ha fått korn på något annat.

Nere vid Białucha flyter vattnet inte lika ledigt som under andra årstider. Vattnet ser nästan ut att vara av gelé. Virvlarna flyter långsammare och kanske till och med motvilligt. Som om även de vore stadda i vinterns slummer. Gräset runt bäcken, som i våras och somras vajade högt och iklätt i grönt, ligger nu rufsigt och besegrat av vintern, i gulbruna drivor. Det är svårt att övertyga sig om att de om någon månad åter kommer att spira i grönt.

Våren är mycket avlägsen, men i musiken går det alltid att färdas till våren. Som med hjälp av Ludwig van Beethovens femte violinsonat, op 24, från 1801. Den kallas ofta för “Frühlingssonate” (Vårsonaten) men faktum är att Ludde aldrig kallade den så, då den namngavs efter hans död och att det först var på 1860-talet som beteckningen dök upp. Det troligaste var att man ville beskriva styckets uppsluppna, modiga och positiva karaktär, några egenskaper som kännetecknar just våren. Men det är ändå inte helt osannolikt att Beethoven faktiskt hade våren, eller i alla fall naturen, i tankarna när han tonsatte verket, ty kärleken till naturen var ett tema som ofta förekom i Beethovens tonsättarkonst.

Vårsonaten tillkom i skärningspunkten mellan det som man brukar kalla för Beethovens första och mellersta period. Han var i trettioårsåldern, hade precis flyttat till Wien från födelsestaden Bonn och han var redan en etablerad tonsättare. Under samma period skrev han bland annat även sina första stråkkvartetter, Månskensonaten och han hade precis fullbokad sin första symfoni och skulle året därpå avsluta arbetet med sin andra symfoni. Han hade också märkt av de första tecknen på att han hade en hörselnedsättning, vilket senare skulle leda till att han blev nästan helt döv. Det är därför häpnadsväckande att Vårsonaten är så sprudlande. Det är som om fjärilar skjuter upp ur hjärtat när man lyssnar på den (och då särskilt första satsen). Men som så ofta med Beethoven lurar något mörkt, farligt och även vemodigt i hans tonsättarkonst. Kanske är det också därför som han aldrig upphör att fascinera och drabba.

Dagens anteckning – 16 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dimmorna har åter svept in över staden, och skänkt dess konturer, med tinnar och torn, en luddig dräkt. Och när jag ikväll gick min promenad genom Planty var det just ludd jag tänkte på, eller rättare sagt Ludde. Ja, som ni nog redan anar rörde sig mina tankar kring en särskild Ludde som vi alla troligen känner på ett eller annat sätt, nämligen Ludwig van Beethoven. Ty dagens datum omnämns ofta som hans födelsedag, även om man faktiskt inte vet med bestämdhet att det verkligen var den 16 december 1770 som han föddes i Bonn. Det finns inget födelsebevis bevarat, så vi får utgå från den dopattest som finns bevarad från den 17 december 1770. När Beethoven föddes var det brukligt att döpa nyfödda inom ett dygn, då det dessvärre var mycket vanligt att spädbarn inte överlevde många dagar efter födseln.

Familjen van Beethoven hade också fått uppleva att flera av deras nyfödda gick bort. Av de sju barnen överlevde bara tre söner till vuxen ålder, men det var bara Ludde som valde musiken som sitt skrå. Man skulle dock kunna ha väntat sig att fler av barnen hade begåvats med en musikalisk ådra, enär farfar (som för övrigt var Luddes namne) var en begåvad musiker anställd vid Kurfurstendömet Köln, som sitt namn till trots låg i Bonn. Under denna tid seglade Bonn upp som något av ett musikaliskt centrum i Europa, vid sidan av Wien. Furstendömets härskare, Maximilian Franz, var nämligen influerad av upplysningens idéer och hade smak för de sköna konsterna vilket skulle prägla hans värv som regent. Franz var under en tid också Ludwigs beskyddare och mecenat.

Den unge Ludde visade tidigt på en enastående musikalisk begåvning. Det sägs att han blott 11 år gammal hade en förmåga att hänföra åhörare med sina innovativa improvisationer, och att han var 12 år när han publicerade sin första tonsättning. Under sin livstid skrev han 772 verk som fick opusnummer, samt 228 verk som tilldelades WoO (vilket betyder “verk utan opusnummer”). Detta gör att han sammantaget skrev ungefär 1000 verk, fast man måste komma ihåg att flera av de verk som saknar opusnummer blott är fragment och inte fullständiga tonsättningar. Siffran 1000 ger ändå en fingervisning om hur enormt produktiv han var under sin livstid. Lägg därtill att han under en stor del av sitt liv plågades av olika fasansfulla och smärtsamma sjukdomar som långsamt bröt ner honom, samt hans ökända hörselskada, så blir hans skaparkraft (med betoning på just “kraft”) häpnadsväckande, för att inte säga beundransvärd.

Men Beethoven skapade inte bara musik. Han var också en mästare på att frambringa konflikter och bråk ur tomma intet, och han lär ha varit allt annat än servil. Det finns flera berättelser om hur han på sina dagliga promenader gick runt och svor och sjöng om vartannat, vilt viftande med armarna samt att han på sin väg nästan alltid hittade någon att komma i luven på. Han närde alltid en bestämd åsikt och verkar inte heller ha varit särskilt rädd för att vara obekväm eller besvärlig, en förmåga som också skulle hjälpa honom skapa helt ny musik. Hans sista tonsättningar låg så långt före sin tid att det tog över hundra år för oss efterkommande att förstå dem.

Det är också så som jag helst föreställer mig Ludwig van Beethoven, som en slags skapande tornado, i ständig rörelse och orädd för att engagera sig bortom uppsatta gränser för hur saker och ting, och då särskilt musik, skulle te sig. Så när jag sålunda tänker på honom idag, på dagen 255 år sedan han föddes, erfar jag hur hans energi ändå finns bevarad någonstans här i vår tillvaro, genom hans tonsättningar och alla de miljarder verk och uttryck som han har skänkt inspiration till. Så grattis Ludde på din 255 årsdag, var än du månde vara.


Beethoven vid sitt fortepiano, i tolkning av Carl Schloesser. Porträttet tillkom 1899.

Dagens anteckning – 17 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men jag tog mig an den med Franz Schuberts Oktett i F-dur (D. 803) från 1824. Ett förträffligt verk för första och andra violin, viola, cello, kontrabas, fagott, horn och, sist men inte minst, klarinett, som beställdes av en greve vid namn Ferdinand Troyer som också var en förstklassig klarinettist. Tonsättningen tillkom efter att Schubert genomgått en längre tids skrivblockering. Från 1817 till 1823 skrev han flera verk som inte skulle fullbordas, och bland dessa återfinns exempelvis hans ofullbordade symfoni från 1822. Ett av skälen till Schuberts blockering gick att finna i att han hade studerat Ludwig van Beethovens tonsättarkonst lite väl ingående. Schubert hade helt enkelt drabbats av mindervärdeskomplex, vilket praktiskt taget vem som helst kan ådra sig efter att fördjupa sig i en mästares konstnärliga produktion.

Nåväl, när Schubert fick uppdraget att skriva oktetten av nämnda greve var hans först intention att skriva en septet, och inspirationen var givetvis Beethovens mycket populära stycke i samma form. Schubert kopierade därför instrumentationen i Beethovens septet, men Schubert utvidgade den med ytterligare en violin, vilket sålunda gav en oktett. Likaså valde Schubert en snarlik indelning av de sex satserna, men bytte bland annat plats på menuetten och scherzon.

Inledningen till oktetten tar avstamp i en långsam och stämningsfull adagio där blåsinstrumenten under flera trakter ligger på samma ton, vilket skapar en nästan drömsk atmosfär. Stränginstrumenten för in satsen mot harmonin och snart uppstår en dialog med blåsinstrumenten. Stämningen förbyts därefter mot en mer uppsluppen ton, som slutligen löper in i en livlig avslutning av första satsen. Detta tema återupprepas igen i sista satsen, där valthornet intar en ståtlig position i kontrast mot de andra instrumenten. Andra satsen är dock den sats som oftast omnämns som den mest inlevelsefulla och känslosamma av satserna, och det är möjligt att den anses vara så beroende på att den nästan har en sångliknande karaktär. Dess mjuka och ömsinta harmoni står också i stark kontrast till de övriga satserna. Trots att klarinetten egentligen har huvudrollen i Schuberts oktett är det valthornet som, enligt mig, bygger upp en viktig del av oktetten, nämligen den lite dystra men även pompösa stämningen som träder fram i alla satserna, men kanske särskilt i den första och sista satsen.

Uruppfördandet av oktetten ägde rum i mars 1824 hemma hos greven Ferdinand Troyers, med densamme på klarinett. Det skulle dröja ytterligare tre år innan den framfördes offentligt, och då kritiserades oktetten för att vara för lång, med sina 50 minuter. Detta gjorde att man lyfte ut två satser när den publicerades första gången år 1854, alltså först tjugosex år efter Franz Schuberts bortgång. Det skulle dröja ytterligare 18 år innan oktetten publicerades i sin helhet.

Förutom att jag har försjunkit i Schuberts oktett, har jag även tvingats möta vinterns första snöflingor samt figurerat som lärare i svenska.

Några källor

1.

2.

3.

Dagens anteckning – 15 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.

Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.

Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.

Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.

Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.

—

Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.

Dagens anteckning – 5 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över staden sprider sig ett kallt sken från den supermåne som just nu går på sin bana närmast jorden. Människorna vänder sina ansikten, eller kanske ännu vanligare, sina mobilers kamerasökare mot månen i idel undermåliga försök att fånga månens sken. Men som alla vet är dessa försök oftast bortkastad tid, ty månen låter sig inte fångas så lätt, vare sig den är av superformat eller i sin vardagliga skepnad.

Även inom konstmusiken har man försökt fånga månen, så som exempelvis Claude Debussys “Clair de Lune”. Men den mest kända av alla månskildringar inom konstmusiken, Beethovens pianosonat “Månskensonaten” (Op. 27, nr 2) kallades faktiskt inte så av Ludde själv, utan det är en efterkonstruktion av poeten Ludwig Rellstab.

Eftersom jag vid ett tidigare tillfälle skrivit om Beethovens månskenssonat tänkte jag att vi kunde vända blicken, eller kanske hellre öronen, mot Antonín Dvořáks aria “Měsíčku na nebi hlubokém“, “Sång till månen” på svenska, ur operan “Rusalka” från 1900-1901. Arian återfinns i den första akten, efter det att vattennymfen Rusalka har berättat för sin far, vattenmannen Vodjanoj, att hon har förälskat sig i en prins som hon sett jaga kring den sjö hon bor. Hennes far har tagit Rusalka till en häxa för att få råd om hur vad de ska göra med den trånande Rusalka, och under mötet med häxan sjunger hon alltså sin aria “Sång till månen”.

I arian ber hon den allvetande månen om att söka upp hennes älskade. Månen vandrar ju jorden runt och kan se in i varje bostadshus. “Måne, säg mig var min älskade är”, sjunger hon, och fortsätter med att be månen lysa upp prinsens väg till henne, så att han kan möta hennes kärlek. “Om hans mänskliga själ drömmer om mig, gör så att han ser mig”, sjunger hon och inte ett öga kan förbli torrt till en sådan kärleksförklaring.

Nå, Rusalka få bli människa för att kunna förenas med sin älskade, men som människa föds hon stum. Och hon får inte heller återvända till vattennymfernas rike om prinsen överger henne, vilket han dessvärre ska visa sig göra. När prinsen lämnat henne förvandlas Rusalka till ett farligt och vilset irrande sken över vattnet. Men prinsen ångrar snart sitt svek och söker rätt på sin älskade. När de möts igen ber han henne om en sista kyss, väl medveten om att detta kommer att bli en dödskyss. Hon går honom till mötes och kysser prinsen, som sjunker död ner mot sjöns botten, i Rusalkas famn.

—

Jag valde alltså att låta bli med att försöka fånga månen och lyckades därför fånga detta vackra skymningsljus istället.