I mitten syns Inspirationen sitta i en förgylld alkov. De vita vingarna på Inspirationens rygg breder välvilligt ut sig, som om Inspirationen snart vore på flykt, eller som om de vill låta tanken färdas lätt förbi över tveksamhetens bergsryggar, vilka faktiskt alltid ruvar längs med synranden. Framför Inspirationen står Skönheten och Sanningen. Inspirationen tycks vilja sammanföra de båda och nog tycks det som om deras handslag verkar ärligt, om än något tveksamt. En bit från den allvarsamma trion roar sig Komedin med en gycklare. De verkar inte alls bekymrade över att Tragedin bara står ett stenkast bort i sina svarta kläder, och betraktar Eros som begråter det krossade hjärtat. I mörkret bakom Eros tornar Brott, Lasten, en rasande Furie upp sig. I deras värld råder det ständiga stormar med becksvarta himlavalv som klyvs mitt itu av blixtrar. Annat är det på den andra sidan. Där har Psyche precis befriat sig från sensualiteten, musik och sång och nu vandrar hon hand i hand med den lyriska diktkonstens och dansernas musa, nämligen Terpsichore, bort mot en
Mot denna bakgrund har jag ikväll för första gången i mitt liv fått uppleva Beethovens andra symfoni framförd på tidstypiska instrument. En förnämlig tilldragelse av Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, må jag säga. Under konserten fick vi också höra Mozarts pianokonsert i d-moll med den avantgardistiska pianisten Marcin Masecki. Men sin vana trogen var det Beethoven som slukade mig.
Strax innan den lilla forsande floden Rudawa förenar sig med den mycket större Wisła växer det hägg. Här brukar jag stå varje vår och beundra och lukta på de förtjusande vita små häggblommorna, som med sin blotta uppenbarelse skvallrar om att våren sannerligen tagit ett fast grepp om väderleken. Det har blivit något av en tradition, en älskad repetition helt enkelt. Och om sanningen ska fram tillhör repetitioner av detta slag något som jag äntligen börjat förstå tjusningen med. Kanske har det att göra med att ungdomen otvivelaktigt har runt ur mina ådror och att jag med det insett att repetitioner är något som skapar ordning och reda på en annars tilltrasslad sinnevärld.
Men ibland tvingas man försaka repetitioner. Som exempelvis när Ludwig van Beethovens nionde violinsonat (op 47) hade uruppförande i maj 1803. Det måtte ha varit en lite udda tillställning, ty stycket framfördes vid en osedvanligt tidig timme, nämligen klockan åtta på morgonen. Därtill hade violinisten George Bridgetower vare sig repeterat stycket eller sett partituret innan han skulle ställa sig för att framföra den. Han var dessutom nödgad att spela direkt från Beethovens kladdiga handskrift, vilket sannolikt inte ian ha varit en lätt uppgift. Trots alla dessa spektakulära omständigheter verkar stycket ha fått ett varmt mottagande av den månne något yrvakna publiken.
George Bridgetower ska också ha varit en riktig virtuos, vilket kanske också var orsaken till det goda mottagandet av stycket. Han föddes faktiskt i Polen, strax utanför Lublin. Pappan var dock inte från trakten utan var bördig från Västindien och ska ha menat att han egentligen var en afrikansk prins. Modern ska å sin sida ha hävdat att hon tillhörde den polska adeln. Ingen verkar veta om något av detta stämmer. Det är lite oklart när Bridgetower kom i kontakt med musiken, men kanske när hans far arbetade i prins Esterházys hov. Prinsen var ju mycket intresserad av musik och var Joseph Haydns beskyddare under ungefär samma tid. I slutet av 1700-talet hamnade Bridgetower i London och gjorde därpå en riktigt kometkarriär. Han ska under sin livstid också ha skrivit flera tonsättningar som alla dessvärre har gått förlorade.
Nå, låt oss återvända till framförandet av Beethovens nionde violinsonat. Någon gång efter deras lyckade samarbete ska Beethoven och Bridgetower ha gått på lokal tillsammans, men kvällen urartade tyvärr, då de tydligen kom i luven på varandra riktigt ordentligt. Orsaken kan ha varit att Bridgetower sade något ofördelaktigt om en kvinna som Beethoven svärmade för. Ludde ska ha blivit så rasande att han beslöt sig för att dedikera violinsonaten till en annan violinist, nämligen en Rudolph Kreutzer. Därav kallas sonaten idag för Kreutzersonaten. Stycket lär vara mycket tekniskt krävande, och med en känslomässig urladdning som fodrar stor skicklighet och inlevelse av violinisten. Den är dessutom förhållandevis lång och tar hela 40 minuter att framföra. Bara tanken på att få höra den uppföras av någon som inte haft en enda förberedande repetition, får det att svindla.
Om du någon gång har hört Beethovens andra symfoni (op 36) så har du nog slagits av dess positiva anslag. Symfonin, som tillkom under en period som tillhör en av hans mest produktiva, skrevs 1801-1802 när han vistades i Heiligenstadt, som idag är en sömnig liten förstad till Wien, men som på Beethovens tid var rena landsbygden. De vilar något upprymd och muntert över stora delar av tonsättningen. Det kommer därför kanske som något av en överraskning att Beethoven faktiskt skrev denna symfoni under en av de svåraste perioderna i hans liv. Hans hörselnedsättning hade nått en sådan grad att den inte längre gick att dölja helt. Trots att han vid tillfället blott var 30 år gammal led han av andra fysiska krämpor, som egentligen bara anstår en äldre person. Men det var i synnerhet den tilltagande hörselnedsättningen som ansatte honom och han beskrev i brev till vänner att den jagade honom som ett spöke.
Men det var inte bara i Beethovens inre som det var oroligt. Runt knuten härjade Napoleons trupper och hela Europa höll andan och fasade för vad fransoserna skulle kunna ta sig till härnäst. Beethoven var väl medveten om vad Napoleon företog sig och såg med tillförsikt och spänd förväntan på den militära och politiska utvecklingen. Detta var nämligen under den tid då Ludde fortfarande tilltalades av Napoleons revolutionära idéer (hans attityd skulle senare förändras). Beethovens positiva inställning till Napoleon går också, enligt de som förstår sig på saken bättre än jag, att höra i den andra symfonin, som med sitt euforiska anslag rentav besitter en entusiastisk upprymdhet. Men om det råder ändå olika uppfattningar om det är Napoleons revolutionära idéer eller Beethovens inre kamp mot nedsatt hörsel och andra fysiska åkommor som gestaltas i musiken.
Första satsen (Adagio molto – Allegro con brio) inleds lite trevande och bygger långsamt upp en stämning av spänd förväntan. Långsamt för den in oss, med bland annat pompösa anslag av timpani, till en uppsluppen och energisk dans. Varje ton andas en enorm fröjd, glädje och även lite retsam kärleksfullhet. I den andra satsen (Larghetto) stannar vi av i våra danssteg. Den är faktiskt den längsta långsamma sats som Beethoven någonsin skrev och i den får vi fröjdas åt inslag av folkmusik (var det månne något han hört under sin vistelse i Heiligenstadt?). Det är kanske därför som vi blir lite överrumplade när vi leds in i den snabba tredje satsen (Scherzo: Allegro), som innehåller flera musikaliska överraskningar, ja, jag skulle till och med säga skratt. Men Beethoven skrattar inte åt oss, utan vill snarare få oss att dra på smilbanden en smula. Även i den fjärde och sista satsen (Allegro molto) fortsätter Beethovens musikaliska upptåg, som till exempel ett hickande motiv, eller den eggande och triumferande avslutningen som förstärks av inskjutna lugna passager.
Och man kan tänka sig att publiken som hörde symfonin vid sitt uruppförande idag fick exakt 224 år och fyra dagar sedan log lite lycksaligt under de sista glädjefyllda takterna.
Eftersom det är skärtorsdagen idag passar det ju bra att uppehålla sig vid en mycket kär tonsättare, nämligen Ludwig van Beethoven. Ja, om sanningen ska fram tillhör han idagsläget min käraste, och som synes även den skäraste, då han dagen till ära tilldelats en skär påskfjäder som huvudbonad. Nå, skämt åsido. Finns det nu något särskilt att berätta om honom en sådan här dag. Faktum är att det finns det, ty idag är det på dagen 226 år sedan som hans första symfoni (i C-dur op 21) uruppförandes på Burgtheater i Wien.
Symfonin brukar beskrivas som påtagligt präglad av hans föregångare, Joseph Haydn och Wolfgang Amadeus Mozart. Men det vore mycket orättvist att säga att den går i deras ledband, då den på vanligt Beethovenskt manér går sin egen väg. I den kan man nämligen urskilja abrupta växlingar mellan tonarter och ett egensinnigt bruk av framförallt trä- och bleckblåsinstrument.
Det finns mycket olika uppgifter vilka övriga verk som framfördes under uruppförandet den andra april 1800, men man brukar mena att det är ställt utom allt tvivel att kejsaren Franz II var på plats och denne ska ha yttrat att “det finns något revolutionerande över den här musiken”. Andra bedömare ska dock ha varit mer skeptiska till symfonin. De tyckte helt enkelt att första satsens öppning, som inte inleds med C-dur utan söker sig lite trevande fram till sin tonart, var alltför djärv. En del åhörare blev till och med riktigt förtörnade över att inledningen inte lät som förväntat. Kanske berodde åhörarnas upprördhet även på att ett nytt sekel just inletts och många kände en oro över vad framtiden skulle bära med sig. Sådan ängslan kan ju också förstärkas när något framstår som disharmoniskt.
Och även de andra satserna i symfonin utmanande dåtidens samförstånd om hur en symfoni borde låta. Beethoven angav till exempel att den andra satsen skulle spelas fortare än vad som var brukligt för tiden. Den tredje satsen är kallad en Menuetto, men ska enligt tonsättaren spelas fort som en Scherzo. Den har dessutom nästan inte heller några nya melodier, utan de som förekommer går att finna i den första satsen. Det har var inte brukligt för tiden, och därför ruskade flera ogillade på sina huvuden. Den avslutande satsen inleds trevande sånär som den första, men fullföljs sedan i en uppvisning i ren glädje. Man får ju hoppas att de mest kritiska lyssnarna vid det laget hade vant sig vid nymodigheterna och kunde förmå sig att gunga med i tonerna.
De flesta kännare brukar väl inte säga att Beethovens första symfoni återfinns bland hans främsta tonsättningar, men verket var otvivelaktigt inledningen på något nytt. Och ja, faktiskt också rentav något revolutionerande.
I Ludwig van Beethovens omfattande verkförteckning finns det bara en violinkonsert. Verket, som har op 61, slutfördes 1806, och det sägs att Beethoven skrev de sista takterna precis innan uruppförandet i december samma år. Vilket innebar att solisten Franz Clement ska ha fått det fullständiga partituret satt på notstället bara några timmar innan konserten. Man hann således inte repetera särskilt många gånger. Clement ska dessutom ha gett sig i kast att spela en egen tonsättning mellan första och andra satsen, i vilken han spelade på en sträng med violinen hållen upp och ner. Men andra källor förfäktar detta påstående och hävdar istället att den märkliga tonsättningen av Clement spelades som extra nummer. Uruppförandet blev sålunda föga förvånande ett formidabelt fiasko.
Det skulle dröja ända till 1844 som det då 12-åriga underbarnet Joseph Joachim skulle framföra violinkonserten under ledning av ingen mindre än Felix Mendelssohn. Framförandet måste ha varit ypperligt, ty det blev succé och ändå sedan dess har Beethovens violinkonsert ingått i standardrepertoaren. Trots det har jag själv inte fått höra den framföras live många gånger. Men igår fick jag så möjlighet att få höra med den skickliga violinisten Arabella Steinbacher tillsammans med Liechtensteins symfoniorkester under ledning av den eldige och engagerade dirigenten Dawid Runtz.
Under gårdagens konsert fick vi också höra ett fenomenalt framförande av Johannes Brahms tredje symfoni i F-dur (op 90). Symfonin tillkom 1883 under Brahms sommarvistelse i Wiesbaden. Det hade gått sex år sedan han slutförde arbetet med sin andra symfoni. Han hade dock knappast legat på latsidan utan hade tonsatt flera av sina mest viktiga verk, så som hans violinkonsert och den andra pianokonserten. Hans tredje symfoni skulle snart bli vida omtalad och omtyckt, och det fanns de som menade efter premiären att den var bättre än både första och andra symfonin. En bidragande orsak till att symfonin blev så omtalad var de inledande takternas F-A♭-F, som lär referera till Brahms personliga devis “frei aber froh”, alltså “fri (läs singel) men lycklig”. Devisen ska ha tillkommit när Brahms blev nära vän med violinisten Joseph Joachim, ja, den samme som framförde Beethovens violinkonsert så övertygande att man tog verket till sina hjärtan. Joachim hade nämligen en egen devis, som löd “frei aber einsam”. (Joachim skulle sedermera gifta sig, men som alla vet levde Brahms hela sitt liv som ungkarl.)
Men det finns också andra intressanta teman att uppehålla sig vid i Brahms tredje symfoni, så som att man kan läsa den som en kommentar till Robert Schumanns tillika tredje symfoni, som kallas för “Rheinische Sinfonie” (Rhensymfonin). Brahms skrev ju sin trea när han var på semester i Wiesbaden, som ligger vid Rhen, och det finns de som menar att att man kan höra att Brahms i tonsättningen drömmer sig tillbaka till den tid när han mötte Clara och Robert Schumann för första gången. Det förhöll sig nämligen som så att de tre ofta ägnade sig åt den typ av musikaliskt chiffer (likt de inledande takternas F-A♭-F), och att Brahms återgick till denna musikaliska lek kan ha varit ett tecken på att hans tankar gick till paret Schumann.
Därtill finns det de som menar att Brahms tredje symfoni bör läsas som en hyllning till hans gamla antagonist, Richard Wagner, som precis hade gått ut tiden. Brahms lär nämligen inte alls ha ogillat Wagners tonspråk, och det är därför inte helt orimligt att anta att han ville hylla Wagner. Wagner-entusiasterna trodde dock inte på detta och lär ha försökt förhindra att Brahms tredje symfoni fick sitt uruppförande. I deras värld var de två motpoler, trots att de i verkligheten sannolikt hyste stor respekt för varandra.
Nåväl, vi lär aldrig få veta hur Brahms tankegångar gick när han skrev den tredje symfonin, men vacker är den, och gårdagens framförande blev med rätta bejublat.
Man kan fråga sig om det finns någon endaste krake här på jorden som inte tänker “da-da-da-daam” när de hör Ludwig van Beethovens namn, alltså inledningen till hans mest kända symfoni, den femte (med opusnumret 67 från 1808). Finns det överhuvudtaget någon annan symfoni som så slagkraftigt hamrat sig in i vårt medvetande? Jag vågar nästan drista mig till att svara nekande på den frågan.
Symfonin kallas, som alla vet, “ödessymfonin” och ursprunget till smeknamnet kommer från Anton Schindler, som var Beethovens första levnadstecknare samt tillika sekreterare åt den samme. Enligt honom ska Beethoven ha svarat att “det är ödet som knackar på min dörr” på frågan vad de tre korta noterna och den långa avslutande noten handlade om. Men det är dock tveksamt om påståendet är sant. Anton Schindler lär ha varit en obotlig romantiker (alltså påverkad av idérörelsen romantiken) och man kan därmed förmoda att han la till delar för att få en mer slående berättelse. Med sagt går det inte att vifta bort som ett utslag av Schindlers alltför livliga fantasi. Det är nämligen helt rimligt att anta Beethoven kände sig jagad av något slags öde under tiden för symfonins tillkomst, då hans tilltagande hörselnedsättning gav honom allt större problem.
Men trots det symfonin har en så slagkraftig inledning var det inte någon succé vid uruppförandet. Orkestern hade bara repeterat en endaste gång, och de som känner symfonin i sin helhet förstår nog att en så krävande tonsättning fodrar flera repetitioner. Dessutom framfördes symfonin samtidigt som flera andra nyskrivna verk av Beethoven och konserten var fyra timmar lång, vilket innebar att publiken måhända bara lyssnade med halva örat. Dessutom innehöll symfonin flera nymodigheter, så som exempelvis att det ingår tre tromboner, vilket dåtidens åhörare inte alls var vana vid att få uppleva mitt i en symfoni. Därtill spelas tredje och fjärde satsen attacca, alltså utan paus mellan de båda satserna, vilket också var något av en nymodighet på den tiden, som man möjligen rynkade på näsan åt.
Men sedan dess har Beethovens femte symfoni taktfast hamrat sig in i praktiskt taget allas medvetande och blivit något av ett kännetecken för klassisk musik. Det är kanske också förklaringen till varför jag har ett mycket kluvet förhållande till denna symfoni. I mitt tycke tillhör den inte en av hans bättre symfonier (om någon undrar skulle jag i dagsläget svara “åttan”, men eftersom jag är ombytlig är det inte hugget i sten), och den ingår enligt mig i kategorin “symfonier som spelas för ofta”.
Det var också med den inställningen som jag igår satte mig för att höra Sinfonietta Cracovia under ledning av Jong-Jie Yin, framföra femman. Under första och andra satsen lyssnade jag helt enkelt med halva örat. Men någonstans under de inledande takterna av tredje satsen hade min misstänksamhet förbytts mot ren entusiasm. Ty där någonstans brukar Ludde fånga in mig i sin väv, vilken i fjärde satsen kulminerar en ytterst medryckande och känslomässig höjdpunkt. Något som nämnda orkester och dirigent också lyckades framföra med all önskvärd elegans.
—
Konserten ingick i den pågående Beethoven-festivalen, och de framförde också uvertyren till Mozarts Don Giovanni samt Robert Schumanns pianokonsert.
Bakom glaset i montern ligger ett handskrivet notblad, som med sin yviga och lite ilskna uppenbarelse röjer att det rör sig om Ludwig van Beethoven. Mina ögon följer notlinjerna, hur hans smala noter stiger och sjunker i sin böljande dans över pappret. Plötsligt erfar jag hur en brännande ilning löper genom mitt inre. Det är en alldeles äkta handskrift av Beethoven. Hans händer har rört vid det där pappret, och jag kan nästan höra honom nynna med i noternas dans. Tid och rum löses upp. Vi befinner oss plötsligt i samma takt, i samma tidsrymd.
Handskriften jag tittar på ingår i en utställning som pågår på Jagellonska universitetsbiblioteket, med anledningen av den stundande Beethoven-festivalen, som inleds i dagarna. Tyvärr är större delen av festivalen förlagd till Warszawa, men några få konserter kommer också ske i här i Kraków. På utställningen kan man vid sidan om Beethovens handskrifter studera verk av bland annat Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, far och son Bach (alltså Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel) och Fryderyk Chopin. Men min vana trogen fastnar jag för Beethovens olika handskrifter, och då särskilt op 130.
Stråkkvartett nr 13, som alltså har opusnumret 130, skrevs under de sista månaderna av Beethovens liv, då han var plågad av en fruktansvärd sjukdomsbild som vi inte ska gå närmare in på här (ty det är sannerligen bara något för den själsstarka). Första versionen av stråkkvartetten skrevs 1825 och hade sitt uruppförande i mars 1826 (alltså för exakt 200 år sedan). Med sina fem satser och 45-50 minuter var den för sin tid osedvanligt lång. Uruppförandet blev inte heller någon succé, och det berodde särskilt på den sista satsen, “Große Fuge”, som till sin karaktär är både oerhört modig och, som så ofta med Beethoven, utomordentligt nyskapande. Dessa nymodigheter föll dock inte publiken på läppen och Beethoven ombads att skriva om sista satsen. Große Fuge blev sålunda ett eget verk med ett alldeles eget opusnummer (133). Beethoven tvingades, nästan på sin dödsbädd, därmed skriva en ny final (kallad just “Finale”) till stråkkvartetten. Tilläggas bör att “Große Fuge” anses idag tillhöra en av de viktigaste tonsättningarna av Beethoven.
Efter Beethovens bortgång tillföll handskriften av op 130 hans sekreterare. Den skulle efter det vandra mellan olika ägare innan den köptes av en rik judisk-tjeckisk familj vid namn Petscheks. Handskriften var i deras ägor till Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Petscheks tvingades då fly till USA och planerade att få handskriften skickad till sig. Men den beslagtogs istället av Gestapo. De tyska myndigheterna var dock inte helt säkra på om det var en äkta Beethoven de hade att göra med och bad därför ett museum i Brno granska handskriften. De som studerade partituret förstod att det rörde sig om en alldeles äkta handskrift av Beethoven, men de underhöll sanningen för nazisterna och fick därför ha kvar den i sina samlingar.
Efter andra världskrigets slut försökte familjen Petscheks få tillbaka handskriften, men de kommunistiska myndigheterna beslöt sig för att trilskas. Det skulle dröja ända till 2022 innan en arvinge till familjen Petscheks fick handskriften från Slovakien. Två år senare skulle de donera den till Beethoven-Haus i Bonn. Och just nu går alltså handskriften att beundra på Jagellonska universitetsbiblioteket i Kraków.
This website uses cookies to improve your experience. We'll assume you're ok with this, but you can opt-out if you wish.AcceptRejectRead More
Privacy & Cookies Policy
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
