viewpoint-east.org

Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!

Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.

Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:

“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”

Vilket skulle kunna översättas enligt följande:

“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”

Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.

När man, som jag, har befunnit sig i en ganska tyst miljö under några veckor och plötsligt befinner sig mitt i storstadens kakafoni inträffar något av ett örligt uppvaknande. Under augusti har mina hörselgångar nämligen helt koncentrerat sig på att lyssna efter avlägsna ljud, så som skördetröskornas monotona muller, fartygens dunkande, fåglarnas och insekternas små kommunikationsslingor eller lågmälda samtal i intilliggande trädgårdar. I Kraków är det däremot helt andra och mycket starkare ljud som pockar på min uppmärksamhet. Denna omställning fick mig idag att fundera över vad ljud egentligen är. Man kan ju fråga sig på vilket sätt de existerar. Går det att säga att de finns överhuvudtaget? Ty de kan väl inte existera utan att någon hör dem?

Som ni säkert redan vet skapar ljud en vågrörelse som förs in i våra öron där en hel verkstad, med hammaren, städet och stigbygeln i spetsen, träder in för att ge oss upplevelsen av att det hörs ett ljud. Vi har dock en begränsad förmåga att uppfatta ljud, men de ljud som vi människor inte kan sägas registrera existerar faktiskt ändå. Dessa ljud kallas för infraljud, och vårt medvetande förnimmer dem som en känsla, snarare än att vi kan säga att vi hör dem. Ljud existerar alltså helt utan min vetskap. En svårsmält kunskap för min mänskliga narcissism.

Så här är det givetvis med ljus och mycket annat, men jag kan ändå inte låta bli att bli fascinerad av dessa tankar kring ljudet. Kanske beror det på att jag både älskar ljud och hyser motvilja mot vissa oljud. (Eller som en vän uttryckte det nyligen: “du, med din ‘symfoniska hörsel'”.) Jag är med andra ord mycket mottaglig för ljud, på gott och ont. Kanske är det också därför som jag läser en biografi om Ludwig van Beethoven, vilket förvisso också kan vara ett missriktat försök att bli av med min fobi att bli döv, eller bara en ansats att bota min tilltagande svärmeri för nämnde tonsättare. Han blev, som bekant, döv, under en utdragen och fasansfull process. Han var troligen helt döv när han var 44 eller 45 år, vilket innebär att den enda symfoni han skrev som helst döv var den nionde symfonin. Jag betvivlar att det är orsaken till att jag tycker att just den symfonin är den minst intressanta av hans symfonier, eftersom jag samtidigt nästintill tillber hans sena stråkkvartetter som han skrev när han var helt döv.

Nåväl, när jag idag satt på en uteservering med en kopp kaffe och läste biografin över Beethoven, kom jag på mig själv med att leka med att uppfånga alla stadens ljud, väva in dem i mitt eget mönster, i en slags hyllning till allt som går att höra. Här är det långt till de lågmälda ljuden i Höganäs, men vackra på storstadens sätt.

Himlen har nu klätt sig i sin skiraste blå nyans, ackompanjerad av molnens slöjlika och späda kroppar som lättjefullt svävar över staden, månne på väg mot något oväder. Doften av lindarnas blommor hänger alltjämt kvar mellan trädens grenar, men har nu fått konkurrens av jasmin. Jag super in allt detta, synen av himeln och sommarens dofter, och en stillhet fyller mina tankebanor. Annat har det varit under de senaste två veckorna, då rättning av uppsatser och muntor hart när tagit hela min tankeverksamhet i anspråk (bortsett från en underbar konsert med Gustav Mahlers åttonde symfoni).

Och trots att jag älskar studenterna, alla kollegor och mitt dagliga göromål att undervisa i svenska, har tentaperioden en särskild inverkan på mitt förhållande till mitt eget språk. Stundtals önskar jag rentav att jag hade ett annat modersmål som jag bara för en stund kunde fly till, för att undvika att rätta mig själv och böja, tänja och sträcka på varje mening (som jag faktiskt ägnar mig åt just i denna stund).

Men tror nu inte för allt i världen att jag beklagar mig, ty det gör jag då rakt inte alls. Tentaperioden ger mig alltid lika mycket tillbaka som jag ger själv. Det har med åren dessutom uppstått en fruktbar symbios mellan mitt förhållande till mitt språk och studenternas trägna alstring och kunskapsinhämtning av samma språk. Det är svårt att förklara för en utomstående, men om du någonsin varit lärare tror jag nog att du kan bilda dig en uppfattning.

Nå, även om man älskar en syssla så måste alla understundom ta en paus, så att man sedan med full vigör kan hänge sig an sitt värv. Mitt sätt att samla nya krafter är utan undantag, och kommer så alltid vara, att hänge mig åt musiken. Det innebär inte bara att jag lyssnar på musik, utan även läser om musik och (med särskild förtjusning) om olika tonsättare. Så nu har tiden kommit för mig att läsa den omfångsrika biografi över Ludwig van Beethoven som under hela våren har tittat uppfordrande på mig från sin plats i bokhyllan. Och redan efter några sidor av boken förnimmer jag att jag har hamnat precis rätt. Visste ni förresten att “beet” kan betyda “rödbeta”, “hoven” kan likaledes betyda “trädgård” och slutligen “van” betyder “från”? Sålunda kan man säga att Ludwig van Beethovens namn tordes betyda Ludwig från rödbetsträdgården. Det sätter den stora mästaren i helt ny dager.

Det är kanske inte att undra på, men efter att ha följt de senaste veckornas politiska batalj eller kanske snarare kalabalik, här i Polen, befinner jag mig i ett tillstånd som kanske snarast kan beskrivas som kraftlöshet. Några fler politiska rabalder och påhitt orkar jag helt enkelt inte med. Så jag gör som Lech Wałęsa, drar mig undan och gräver ner mig i det som verkligen intresserar mig. Som att mina tomater börjar få färg eller varför inte Ludwig van Beethoven. (Förlåt att jag är en sådan kuf). Vad gjorde han idag för 200 år sedan?

Det visar sig att han idag för 200 år sedan precis har återhämtat sig från en längre tids sjukdom. Men trots sin sjukdom, vilken den nu månde ha varit, arbetade han flitigt på och hade precis fått höra bland annat sin tolfte stråkkvartett (op 127) framföras. Kvartetten skulle bli den första i den serie av kvartetter som brukar kallas “de sena kvartetterna”, alltså de sista stråkkvartetter han skrev innan han gick bort 1827. Kvartetterna är sex till sitt antal och innehåller också den mycket svårspelade “Große Fuge” som tillkom hösten 1825.

Den tolfte stråkkvartetten tillhör också de som ofta kallas för Galitzin-kvartetterna, efter den ryske prins som hade beställt verken år 1823. Prinsen i fråga beställde de tre första kvartetterna, vilka är den tolfte, trettonde och femtonde. Den trettonde och den femtonde kvartetten skrev han för övrigt parallellt. (Han skulle senare skriva den fjortonde och sextonde samt Große Fuge.)

Nåväl, låt oss lämna detta virrvarr av olika numreringar och istället gå in på stråkkvartetterna. När Beethoven fick beställningen till de första kvartetterna hade han inte skrivit stråkkvartetter på över tio år, och orsaken till att han accepterade erbjudandet var att han var, som så ofta genom livet, i ekonomiskt trångmål. Samtidigt som han skrev stråkkvartetterna arbetade han dessutom med det som skulle bli hans sista symfoni, den nionde i ordningen. När de första kvartetterna i hans serie av sena kvartetter hade premiär, blev det dock ett mycket kyligt mottagande. En musiker lär ha yttrat att “vi vet att där finns något där i dessa verk, men vi vet inte vad det är”, och tonsättarkollegan Louis Spohr menade att de var otydliga och oriktiga hemskheter.

Idag tillhör de sena kvartetterna de mest omtyckta bland hans stråkkvartetter och anses dessutom vara de viktigaste av alla verk som någonsin tonsatts.