viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En hund med en lampa fastspänt på halsbandet tassar lätt genom Planty. En bit längre bort hörs en barnvagn gnissla. Bilarnas baklyktor lyser misstroget röda när deras förare kör ut från centrum och arbetsplatserna till hemmen. En vind tar tag i mitt hår, och sveper vidare fram över Planty och ruskar lite bryskt om ett par träd. Det tillhör inte vanligheterna att det blåser här, så visst känns det nästan lite uppnosigt eller rentav rebelliskt med alla dessa kaxiga vindbyar.

Det hela får mig att tänka på Beethovens tredje symfoni, kallad “Eroica” (op 55) vars skisser faktiskt finns förvarade på Jagellonska universitetets bibliotek. Och det är ju inte alls konstigt att jag tänker på dessa skisser, till en de mest fascinerande symfonierna genom tiderna, enär det idag är 254 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Skisserna ger en alldeles unik möjlighet att se in Beethovens skapande stil (för dem som lyckas tyda dem). Gesterna är yviga, nästan vilda. Och är det inte lite så att de tycks dansa fram över notraderna?

Skisserna kallas för “Wielhorski skissböcker” efter den ryske tonsättaren Michał Wielhorski (1787-1856) som hade polskt ursprung och som också vurmade för polsk tonsättarkonst. Han var god vän med Beethoven och tog hand om skisserna någon gång under 1800-talets början.

Om jag minns rätt hittades skisserna av en händelse under andra världskrigets slutskede. Av rädsla för att de skulle beslagtas av sovjetiska myndigheter gömde Jagellonska universitetets bibliotek materialet och det var först efter murens fall som det framkom att skisserna besvarades på biblioteket i Kraków.

Ja, så tänker jag medan jag lyckas undkomma ännu en ivrig och sällskapssjuk vindpust.

Dagens anteckning – 4 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ju givetvis förfärligt, men det måste medges att man har blivit en sådan där torr typ som tänker på Ludwig van Beethoven nästan dagligen. Ja, jag skulle till och med kunna tillstå att jag tänker på honom dagligen. Detta innebär dessvärre att jag dessutom tänker på den olyckssalige Napoleon Bonaparte nästan lika ofta. De två går ju på många sätt hand i hand. Fast jag vet inte om det där senare, Ludwig van Beethoven skulle nog inte alls vilja hålla Napoleon i handen, och inte för att han behövde det heller. Han redde sig själv, så att säga.

Nåväl, denna torra syssla, alltså att tänka på Beethoven, innebär även att jag hör Elmer Diktonius röst inne i mitt huvud, ja, faktiskt nästan varje dag. Se nu inte så bekymrad ut, allt har en mycket rimlig förklaring. Elmer Diktonius läste nämligen in sin dikt “Beethoven i Hammarby“, och denna inspelning har sedan jag hörde den första gången liksom hängt med bland mina hjärnvirvlar. Beethoven var nu faktiskt aldrig i Hammarby, förutom i Elmer Diktonius fantasi, vilket förstås var fint, men det får mig att undra om Beethoven någonsin besökte dagens Polen, och hör och häpna, det gjorde han.

År 1806 var han på resande fot tillsammans med prins Lichnowsky (1761-1814) i Schlesien, och de tillbringade en tid tillsammans på prinsens residens i Opava, som ligger i dagens Tjeckien. En del källor gör gällande att Beethoven under denna resa egentligen var på flykt undan Napoleon. (Beethoven hade tidigare hyllat Napoleon, men år 1806 hade han inte mycket till övers för den franske kejsaren.) Nå, det ena ledde till det andra, och plötsligt var han gäst på slottet i Głogówek, som ligger i dagens Polen.

Slottets ägare var vid denna tidpunkt greve Franz von Oppersdorff (1778-1818), som lär ha varit mycket förtjust i Joseph Haydn. Men mycket tyder på att han även vurmade för nämnde Beethoven. Under sitt besök på slottet i Głogówek gav Beethoven flera konserter, eftersom greven hade en egen orkester. Ett av alla verk som framfördes var Beethovens andra symfoni (op 36). Familjen ska under flera år ha bevarat det klavikord som Beethoven spelade på under sitt besök.

Men berättelsen om Beethoven i Polen slutar inte här, enär greve Franz von Oppersdorff erbjöd Beethoven en ansenlig summa pengar för att skriva en symfoni tillägnat greven själv. Det finns många teorier om vad som hände därpå, och ett som är säkert är att Beethoven egentligen redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni. Tanken kan ha varit att avsluta arbetet med den under resan tillsammans med prins Lichnowsky. Men det var inte femman har tillägnade greve von Oppersdorff, utan istället hans fjärde symfoni (op 60). Varför han inte tillägnade den femte symfonin till greven är höljt i historiens dunkel, men kanske berodde det på att greve Franz von Oppersdorff var, som nämndes ovan, mycket förtjust i Haydn, och den fjärde symfonin är inte lika känslomässigt stark såsom den femte, vilket innebar att den fjärde passade grevens sinne för musik bättre.

Så var det med berättelsen om Beethoven i Polen. Nåja, kanske inte riktigt lika underhållande som Elmer Diktonius dikt om Beethoven i Hammarby. Men ändå.


Beethoven år 1806.


Slottet i Głogówek.


Elmer Diktonius dikt “Beethoven i Hammarby”.

Dagens anteckning – 16 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
“Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.

Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.

Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.

Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.

Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.

Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.

Tidigare inlägg om napoleonbakelse

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Dagens anteckning – 11 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren till trappuppgången skramlar till och flyger upp. En tjej med en synlig tatuering i ansiktet och färgsprakande hår kommer ut genom dörren. Hon ler lite som en hälsning mot mig, kikar in i sitt postfack, och innan jag vet ordet av har hon försvunnit ut ur porten. Något säger mig att vi inte är här av samma anledning. Mitt ärende hit är att besöka Franz Schuberts sista bostad. Jag är ganska säker på att tjejen med sin tatuering inte besökte Schubert, utan att hon bor här i huset i stadsdelen Wieden i Wien, som ligger mycket centralt.

Tjejen som just lämnat sitt hem är inte ovanlig på något vis. De flesta i Wien bor i lägenhet, och cirka 80% av wienarna hyr sina lägenheter, och det till ett rimligt pris. Det här skapar en känsla av liv. Wiens innerstad har därför en mycket annorlunda karaktär jämfört med min egen hemstad Kraków, då det är inte bara turister som befolkar gatorna. Vid varje hus syns cyklar och balkongerna är använda. Det ser ofta ompysslat ut, utan att för den delen kännas tillrättalagt. Det lyster hemtrevligt från de flesta fönster om kvällarna, det syns blommor eller andra lämningar som ett stadigvarande boende alstrar, och i trapphuset till Schuberts sista bostad har någon låtit en gullranka slingra sig runt sin ytterdörren.

På gården till en av Ludwig van Beethovens bostäder i Wiens gamla stan möter mig en liknande påminnelse om stadens bostadspolitik. Mellan ett inner- och ytterfönstret ligger några frukter och grönsaker prydligt upplagda. Här, mitt i det hetaste av turiststråken, bor helt vanliga dödliga wienare. Och ser man på, där är det någon som samlat andra frukter och grönsaker i sitt fönster, för visst är det Richard Wagner och Wolfgang Amadeus Mozart som tittar ut från fönstret där uppe? Det känns passande i denna musikens stad, även om Richard Wagner inte bodde i Wien mer än ett år. Han bodde på Hadikgasse 72, långt från gamla stan i närheten av Schönbrunn. Men det är oklart om han hyrde den ståtliga villa som idag blott erbjuder en plakett som minne av hans tid i Wien. Mozart hade flera olika adresser i Wien, även under hans tid var det brukligt, för någon med en låg eller genomsnittlig inkomst att hyra sina bostäder.

Summan av kardemumman är alltså att Wien är sig likt, om det inte vore för det där med tatueringen i ansiktet. Tror jag i alla fall.

Några källor
https://www.grazwiki.at/Hadikgasse_72_(Wien)
https://www.svd.se/a/6zmOLe/har-ar-europas-bostadsparadis
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/wien-visar-vagen-till-halften-sa-dyra-bostader/

Om att headbanga till Beethoven

Category: by sophie engström, music
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Under gårdagens konsert med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester, kom jag till följande insikt.

1) nu har jag blivit en sådan där kuf som sitter och headbangar till Ludwig van Beethoven. Och särskilt sjuan som, tillsammans med trean, tillhör mina älsklingar bland Beethovens symfonier.

2) att jag förutom dirigenten och konsertmästaren, alltid har stenkoll på exakt vilka som spelar klarinett under konserten, eftersom det är det första jag kollar i programmet, och att jag alltid har min hörsel stämd med deras toner. Nåväl, det är väl något slags klarinett-genetiskt med det, menar denna dotter till en klarinettist.

Sist men inte minst kan jag tillägga att gårdagens konsert var fantastisk, och då särskilt Beethovens sjua. Det är inte ofta att jag vågar ställa mig upp och ropa “Bravo!” direkt efter att dirigenten slår av. Men igår glömde jag helt bort att jag egentligen är ganska blyg. Det tackar jag Filharmonia Krakowska för, och också den helt fantastiska Beethoven, som kan få mig att helt glömma bort tid, rum och blygsel. Musikens kraft ger kraft.

PS. Tilläggas bör att jag också ofta funderar på tromboner och tuba, men i just Beethovens sjua finnes de icke.

Krakows filharmoniska orkester
Dirigent: Łukasz Borowicz
Violin: Frank Peter Zimmermann

Program
Andrzej Panufnik Autumn music
Robert Schumann Violinkonsert i d-moll
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 i A-dur, op. 92

Mer information om konserten.