viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 25 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan fråga sig om det finns någon endaste krake här på jorden som inte tänker “da-da-da-daam” när de hör Ludwig van Beethovens namn, alltså inledningen till hans mest kända symfoni, den femte (med opusnumret 67 från 1808). Finns det överhuvudtaget någon annan symfoni som så slagkraftigt hamrat sig in i vårt medvetande? Jag vågar nästan drista mig till att svara nekande på den frågan.

Symfonin kallas, som alla vet, “ödessymfonin” och ursprunget till smeknamnet kommer från Anton Schindler, som var Beethovens första levnadstecknare samt tillika sekreterare åt den samme. Enligt honom ska Beethoven ha svarat att “det är ödet som knackar på min dörr” på frågan vad de tre korta noterna och den långa avslutande noten handlade om. Men det är dock tveksamt om påståendet är sant. Anton Schindler lär ha varit en obotlig romantiker (alltså påverkad av idérörelsen romantiken) och man kan därmed förmoda att han la till delar för att få en mer slående berättelse. Med sagt går det inte att vifta bort som ett utslag av Schindlers alltför livliga fantasi. Det är nämligen helt rimligt att anta Beethoven kände sig jagad av något slags öde under tiden för symfonins tillkomst, då hans tilltagande hörselnedsättning gav honom allt större problem.

Men trots det symfonin har en så slagkraftig inledning var det inte någon succé vid uruppförandet. Orkestern hade bara repeterat en endaste gång, och de som känner symfonin i sin helhet förstår nog att en så krävande tonsättning fodrar flera repetitioner. Dessutom framfördes symfonin samtidigt som flera andra nyskrivna verk av Beethoven och konserten var fyra timmar lång, vilket innebar att publiken måhända bara lyssnade med halva örat. Dessutom innehöll symfonin flera nymodigheter, så som exempelvis att det ingår tre tromboner, vilket dåtidens åhörare inte alls var vana vid att få uppleva mitt i en symfoni. Därtill spelas tredje och fjärde satsen attacca, alltså utan paus mellan de båda satserna, vilket också var något av en nymodighet på den tiden, som man möjligen rynkade på näsan åt.

Men sedan dess har Beethovens femte symfoni taktfast hamrat sig in i praktiskt taget allas medvetande och blivit något av ett kännetecken för klassisk musik. Det är kanske också förklaringen till varför jag har ett mycket kluvet förhållande till denna symfoni. I mitt tycke tillhör den inte en av hans bättre symfonier (om någon undrar skulle jag i dagsläget svara “åttan”, men eftersom jag är ombytlig är det inte hugget i sten), och den ingår enligt mig i kategorin “symfonier som spelas för ofta”.

Det var också med den inställningen som jag igår satte mig för att höra Sinfonietta Cracovia under ledning av Jong-Jie Yin, framföra femman. Under första och andra satsen lyssnade jag helt enkelt med halva örat. Men någonstans under de inledande takterna av tredje satsen hade min misstänksamhet förbytts mot ren entusiasm. Ty där någonstans brukar Ludde fånga in mig i sin väv, vilken i fjärde satsen kulminerar en ytterst medryckande och känslomässig höjdpunkt. Något som nämnda orkester och dirigent också lyckades framföra med all önskvärd elegans.

—

Konserten ingick i den pågående Beethoven-festivalen, och de framförde också uvertyren till Mozarts Don Giovanni samt Robert Schumanns pianokonsert.

Dagens anteckning. – 20 mars 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bakom glaset i montern ligger ett handskrivet notblad, som med sin yviga och lite ilskna uppenbarelse röjer att det rör sig om Ludwig van Beethoven. Mina ögon följer notlinjerna, hur hans smala noter stiger och sjunker i sin böljande dans över pappret. Plötsligt erfar jag hur en brännande ilning löper genom mitt inre. Det är en alldeles äkta handskrift av Beethoven. Hans händer har rört vid det där pappret, och jag kan nästan höra honom nynna med i noternas dans. Tid och rum löses upp. Vi befinner oss plötsligt i samma takt, i samma tidsrymd.

Handskriften jag tittar på ingår i en utställning som pågår på Jagellonska universitetsbiblioteket, med anledningen av den stundande Beethoven-festivalen, som inleds i dagarna. Tyvärr är större delen av festivalen förlagd till Warszawa, men några få konserter kommer också ske i här i Kraków. På utställningen kan man vid sidan om Beethovens handskrifter studera verk av bland annat Felix Mendelssohn, Johannes Brahms, far och son Bach (alltså Johann Sebastian och Carl Philipp Emanuel) och Fryderyk Chopin. Men min vana trogen fastnar jag för Beethovens olika handskrifter, och då särskilt op 130.

Stråkkvartett nr 13, som alltså har opusnumret 130, skrevs under de sista månaderna av Beethovens liv, då han var plågad av en fruktansvärd sjukdomsbild som vi inte ska gå närmare in på här (ty det är sannerligen bara något för den själsstarka). Första versionen av stråkkvartetten skrevs 1825 och hade sitt uruppförande i mars 1826 (alltså för exakt 200 år sedan). Med sina fem satser och 45-50 minuter var den för sin tid osedvanligt lång. Uruppförandet blev inte heller någon succé, och det berodde särskilt på den sista satsen, “Große Fuge”, som till sin karaktär är både oerhört modig och, som så ofta med Beethoven, utomordentligt nyskapande. Dessa nymodigheter föll dock inte publiken på läppen och Beethoven ombads att skriva om sista satsen. Große Fuge blev sålunda ett eget verk med ett alldeles eget opusnummer (133). Beethoven tvingades, nästan på sin dödsbädd, därmed skriva en ny final (kallad just “Finale”) till stråkkvartetten. Tilläggas bör att “Große Fuge” anses idag tillhöra en av de viktigaste tonsättningarna av Beethoven.

Efter Beethovens bortgång tillföll handskriften av op 130 hans sekreterare. Den skulle efter det vandra mellan olika ägare innan den köptes av en rik judisk-tjeckisk familj vid namn Petscheks. Handskriften var i deras ägor till Nazitysklands invasion av Tjeckoslovakien. Petscheks tvingades då fly till USA och planerade att få handskriften skickad till sig. Men den beslagtogs istället av Gestapo. De tyska myndigheterna var dock inte helt säkra på om det var en äkta Beethoven de hade att göra med och bad därför ett museum i Brno granska handskriften. De som studerade partituret förstod att det rörde sig om en alldeles äkta handskrift av Beethoven, men de underhöll sanningen för nazisterna och fick därför ha kvar den i sina samlingar.

Efter andra världskrigets slut försökte familjen Petscheks få tillbaka handskriften, men de kommunistiska myndigheterna beslöt sig för att trilskas. Det skulle dröja ända till 2022 innan en arvinge till familjen Petscheks fick handskriften från Slovakien. Två år senare skulle de donera den till Beethoven-Haus i Bonn. Och just nu går alltså handskriften att beundra på Jagellonska universitetsbiblioteket i Kraków.

—

Op 130 syns längst ner i bild.

Och här kan ni höra op 130 med “Große Fuge”.

Dagens anteckning – 28 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Böckerna om Beethoven och Mahler står sida vid sida i min bokhylla. Ja, det finns egentligen inte någon rimlig förklaring till att de gör det, men jag kan bara inte förmå mig att skilja dem åt. Detta trots att jag vare sig förknippar dem med varandra musikaliskt eller ser likhet mellan deras personligheter. Men de intar likafullt samma plats i mitt inre. Jag återkommer till dem i tanken praktiskt taget dagligen. Det är följdaktligen lätt att förstå att kvällens konsert, där Krakóws filharmoniska orkester framförde Beethovens åttonde symfoni (op 93 från 1812) samt Mahlers Das lied von der Erde (från 1908) var något av en högtidsstund för mig.

Beethoven skrev sin åttonde symfoni under en tid då hans privatliv stormade. Dels hade hans hörsel försämrats så pass kraftigt att han inte längre kunde dölja sin dövhet för sin omgivning. Därtill hade han en del trassel med kärleken, både för egen del samt att hans bror hade inlett en kärleksrelation med en kvinna som Beethoven inte tålde. Så det är remarkabelt att åttan tillhör hans ljusaste symfonier. Vid uruppförandet var dock inte publiken särskilt förtjust och man menar än idag att hans åttonde symfoni är den mest missförstådda av Beethovens symfonier. På frågan varför Beethovens samtid inte gav sitt gillande till åttan, lär den store mästaren ha svarat att “det beror på att det är den bästa av mina symfonier”, och jag måste tillstå att jag instämmer.

Det är nästan hundra år mellan Beethovens åtta och Mahlers “Das lied von der Erde” och det framgår med all önskvärd tydlighet. Mahlers tonspråk är mycket mer komplext, med abrupta tempoväxlingar som Beethoven kanske inte skulle våga drömma om. Genom hela verket råder dessutom en förtätad, laddad och nästan förrädiskt fängslande stämning, som är så intensivt att det stundtals är svårt att andas. Verket utgår från valda delar ur Hans Bethge diktsamling “Die chinesische Flöte”, som i sig var en översättning, eller tolkning, av dikter av klassisk kinesiska poesi. Åren kring förra sekelskiftet var en tid då exotismen tog fart och det var vanligt förekommande att försöka tolka Östern genom en västerländsk prisma. Mahler har dock tillfogat sin egen berättelse om utanförskap, som jude i en antisemitisk samtid. När Mahler skrev Das lied von der Erde hade han precis avsatts som chef för operan i Wien efter en antisemitisk kampanj. Några veckor därpå hade hans äldsta dotter Maria dött av scharlakansfeber, och vid samma tidpunkt fick han reda på att han led av ett medfött hjärtfel. Dessa sorger hörs också i Das lied von der Erde. Det så olidligt smärtsamt men ändå gripande och hänförande vackert.

Kvällens framförande av Das lied von der Erde var i mitt tycke fulländat. Som expert kan man nog ha åsikter om en det ena eller det andra, men jag upplever alltid Mahlers, och även Beethovens, musik på ett känslomässigt plan, sålunda ägnar jag mig inte åt att påpeka eventuella tillkortakommanden som i sammanhanget är bagateller. Mezzosopranen Ester Pavlus vackra och inkännande tolkning var drabbande och bidrog till att skapa en känslofylld air, samt likaså var tenoren Michael Spadaccinis och dirigenten Sasha Goetzels bedrifter berömvärda.

Men den starkast strålande stjärnan på det mahleriskan himlavalvet under kvällens konsert var ändå orkestern.

Dagens anteckning – 16 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under de första decennierna av 1800-talet var Ludwig van Beethoven septett (op 20) från 1799-1800 omåttligt populär. Ja, man skulle nästan kunna säga att den var något av den tidens slagdänga. Beethoven ska dock inte ha uppskattat att verket var så populärt och vid något tillfälle ska han även ha uttryckt en önskan om att partituret borde eldas upp. Men det hjälptes inte, ty i till exempel Paris förekom den frekvent på reportoaren och i övriga Europa skulle den i liknande omfattning framföras på olika estrader.

En av orsakerna till att den uppskattades var dess ovanliga instrumentation, med violin, viola, cello, kontrabas, klarinett, valthorn och fagott. Och runt om i Europa skulle dess popularitet leda till att andra tonsättare skrev verk med samma instrumentation. Namnkunniga tonsättare som exempelvis Johann Nepomuk Hummel (som också stundtals var Beethovens antagonist) skrev en septett (dock med en lite annorlunda instrumentation) som var nästan lika efterfrågad som Beethovens dito.

Bland andra tonsättare som gav sig i kast med att skriva verk med samma instrumentation återfinns svensken Franz Berwald (1796-1868). Han var dock inte alls lika uppskattad under sin livstid som exempelvis Hummel eller Beethoven, och hade nog fler motgångar än framgångar som tonsättare, men hans “Stor septett i B-dur” (från 1828) är ett utmärkt prov på hans fina tonspråk. Septetten äger både livlighet och elegans, likt många av Berwalds verk. Men detta var något som publiken i Sverige tyckte var alltför modernt.

Första gången som Berwald skrev en septett var faktiskt 1817 och vid framförandet fick den ett gott mottagande, men troligen var Berwald själv inte riktigt nöjd med dess resultat så den handskriften har gått förlorad. Det finns ändå skäl att tro att han kan lånade drag från den till den senare septetten. Men märkvärdigt nog blev det ett mycket kyligt mottagande av den nya septetten vid uruppförandet i Stockholm samma år som den tonsattes. Om det var beroende på det fiaskot som Berwald lämnade Sverige året därpå låter jag vara osagt, men det är inte omöjligt.

Berwald la, i och med flytten från Sverige, tonsättandet på hyllan under flera år. Och det gjorde han med den äran, kan man säga, ty han öppnade en ortopedisk klinik i Berlin där han, till skillnad mot sin tonsättarkonst, hade stor framgång. Men drömmen om att uppnå berömmelse genom sin musik levde ändå kvar i honom och på 1840-talet flyttade han till Wien för att ta nya tag som tonsättare. Under några år var han oerhört produktiv och skrev flera av sina mest kända symfonier, och snart nådde han framgång. Det var kanske därför som han återvände till Sverige, i hopp om revansch, men det skulle visa sig att Stockholm fortfarande inte var redo för Berwalds tonsättarkonst och han fick kastad in handduken igen. Denna gång tog han sin tillflykt till ett glasbruk i Ångermanland där han under några år lyckades skrapa ihop en liten förmögenhet, som gjorde att han kunde återvända ytterligare en gång till Stockholm. Skam den som ger sig! Denna gång bar hans ansträngningar lite mer frukt och han skulle till slut få en slags upprättelse i och med att han fick, dock efter en hel del kontroverser, tjänsten som professor i komposition vid Musikaliska Akademien. Där verkade han tyvärr bara ett år innan han insjuknade i lunginflammation och gick bort 71 år gammal.

—

Fotot visar två handskrifter av Beethovens septett, samt en utmärkt CD som innehåller både Hummels och Berwalds septett.

Dagens anteckning – 11 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Genom det vita och snötäckta landskapet ristar floden Rudawa ett svart streck. På sina ställen virvlar hon upp små vita kuddar av skum. Men ännu så länge syns ingen tillstymmelse till isbildning. Rudawa är helt enkelt för upptagen med att brusa fram på sin färd mot Wisła, där hennes varande ovillkorligen upphör. De flesta som möter Rudawa skulle dock kunna trampa i klaveret och tro att det rör sig om en bäck, ty hon är ganska oansenlig, vår kära Rudawa. Men enligt alla källor jag kan uppbåda hitta jag bara substantivet “flod”, eller på polska “rzeka”, som beskrivning av hennes existens.

På tal om klaver, jag tror faktiskt inte att någon ännu skrivit någon musik till just Rudawas ära, men om bäckar har fler skrivit musik om, än vad vi kan göra rättvisa åt att beskriva under ett kort inlägg som dagens anteckning. Fast många kanske inte vet att det finns en tonsättare vars namn faktiskt har betydelsen bäck. Ja, precis som du säkert redan anar rör det sig om Johann Sebastian Bach, ty “der Bach” betyder faktiskt “bäck” på tyska. Man kan ju tycka att det är ett ganska missvisande namn på en tonsättare vars tonsättarkonst snarare borde liknas vid en stark ström eller möjligen urkraft. Även Ludwig van Beethoven tyckte det var missvisande, och han lär ha sagt att om Bach att “[h]an borde inte kallas Bach (Bäck), utan Meer (Havet)”, beroende på Bachs oerhörda förmåga att skapa harmonier. (“Nicht Bach, sondern Meer sollte er heißen. Wegen seines unendlichen, unerschöpflichen Reichtums an Tonkombinationen und Harmonien”.)

Man kan nu, med viss rätt, fråga sig om Bach någon gång skrev ett stycke om just bäckar. Men under barocken skrev man sällan verk av det slag som beskriver olika fenomen, som ofta finns inom programmusiken (som dök upp under romantiken). Sålunda kan ni nog räkna ut att svaret på ovanstående fråga dessvärre är nekande. Men, det visar sig att han faktiskt skrev ett stycke tillägnat fyra floder, nämligen kantatet “Schleicht, spielende Wellen, und murmelt gelinde” (BWV 206) från 1736. Jag vågar mig egentligen inte på en översättning, men det skulle kanske kunna bli ungefär så här på svenska “Smygande, spelande vågor och mumlar mjukt”, men ni får gärna protestera.

Verket skrevs till August III som var en polsk kung, och tillika bar titeln kurfurst Fredrik August II av Sachsen, och det framfördes första gången i samband med dennes födelsedag. De fyra floderna som framställs i detta kantat gestaltas av fyra olika stämmor. Vi kan således höra en sopran besjunga floden Pleiße. Alten får gestalta Donau och en tenor levandegör Elbe. Avslutningsvis har vi en bas som framställer Wisła. Det senare skapar en del förvirring hos mig, för jag förknippar nämligen Wisła med en kvinna, men en bäck som Bach hade kanske ett annat sätt att se på saken. Förutom de fyra solisterna är kantatet också arrangerat för kör samt orkester med följande instrumentering: första och andra violin, viola, generalbas (även kallad basso continuo), två flöjter, två oboer, två Oboe d’amore (som inte är samma sak som oboe), tre trumpeter samt slagverk i form av timpani.

Så på sitt sätt kan man säga att Rudawa faktiskt är tonsatt av en bäck, alltså Bach, men då som en del av Wisła. Tilläggas bör att Wisła förvisso blivit tonsatt av många andra men ingen av dessa hette Bach, eller bäck.

Dagens anteckning – 8 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Året hann bli hela åtta dagar innan jag fick tillfälle att gå på konsert. Och vilken inledning det blev. Ty hur skulle man kunna vara annat än lyrisk när man fått höra tre stycken för trä- och bleckblåsinstrument. På scenen fanns en flöjt, två oboer, två klarinetter, två fagotter och sist, men inte minst, två valthorn. Det senare är ju ett instrument som jag av någon för mig icke helt förklarlig anledning utvecklat tycke för. Och under kvällens konsert fick jag också njuta av detta instrument i dess fulla vigör.

Första stycket på notstället var Ludwig van Beethovens Rondino i Ess-dur (WoO 25) som tillkom mellan 1792–1793. Stycket som skrevs för två oboer, två klarinetter, två valthorn och två fagotter, var inledningsvis tänkt som final till hans oktett i Ess-dur, men lyftes ut och blev ett eget verk. Det som utmärker detta korta verk är kanske främst hur Beethoven använde hornen. Det vanliga under denna tid var att låta hornen vara en utfyllnad och de andra instrumenten fick föra melodin och harmonierna. Men i Beethovens Rondino får hornen stundtals bära melodin samt att han lät dem använda en större del av instrumentets klangspektrum. De går även från höga toner till att stödja basen, vilket i detta fall var fagotterna. Under styckets sista del spelar hornen en melodisk slinga, som de sedan svarar med att använda sordin, och det upphör aldrig att förvåna mig hur skiftande röster och klanger detta instrument kan forma.

Det andra stycket var Johann Nepomuk Hummels Oktett-partita i Ess-dur från 1803, ett underbart ljust och svävande stycke. Som en lätt vårvind, helt enkelt. Och även i detta stycke hörs hornen bära melodin, samt att de driver fram stycket och skapar dess textur. Det finns också flera andra likheter mellan de två verken, men en stor skillnad är att Beethovens Rondino var avsedd att vara “tafelmusik”, alltså musik som skulle spelas när hovet satt till bords och åt, medan Hummels oktett var tänkt att framföras som bakgrundsmusik på aristokraternas fester i dåtidens Wien.

Hummel och Beethoven kände varandra, och deras relation kan kanske bäst beskrivas som “vänskapligt fientlig”. Det finns flera anekdoter om hur de kom i luven på varandra, men till syvende och sist verkar det som om de alltid gjorde upp i godo. När de träffades första gången lär Beethoven ha beskrivit Hummel som en “lömsk byracka” och han önskade att bödeln kunde göra slut på på alla lömska byrackor. Men bara dagen därpå skrev Beethoven ett ömsint brev till Hummel med avslutningen: “många kyssar från din Beethoven, även kallad Knödeln”.

Nåväl, låt oss återvända till kvällens konsert som avslutades i Frankrike hos Charles Gounod och hans Petite Symphonie (Lilla symfonin) i B-dur från 1885. Här har det tillkommit en flöjt, som också framfördes med bravur under kvällens konsert. Man skulle kunna säga att Gounod i sin lilla symfoni bygger vidare på ovannämnda verk av Beethoven och Hummel. Detta är anmärkningsvärt, ty Gounod är väl främst känd för sina operor. Men här tar han alltså några steg tillbaka i musikhistorien och på så vis skapade han även en väg in i framtiden och nyklassicismen, som skulle bli en musikstil på modet några årtionden senare.

Och med en slik briljant inledning på årets konserter blir man fylld till bredden av upprymdhet och välbehag.

Dagens anteckning – 4 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fälten vid vattendraget Białucha vilar höstsådden under ett tunt lager av snö. Men på sina håll kikar de tunna små plantorna upp genom den frusna marken. Deras fysionomier ser hopplöst klena ut, och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro för om de någonsin ska kunna växa upp och få de starka stjälkar som utmärker dem strax före skördetid. En hund på fältet får plötsligt korn på något, och sliter sig ur sin ägares grepp. Med sina långa och graciösa kliv flyger den fram över fältet, i en närmast eterisk flykt. Kopplet, som släpar efter hunden, dansar fram över fältets fåror och vivlar upp små molntussar av snö. Väl framme vid det som lockade till flykt, stannar hunden plötsligt upp och vänder tillbaka lika snabbt mot sin ägare, som med andan i halsen rusat efter hunden i en inte lika smidig sprint. De båda möts halvvägs, utan att för den sakens skull nudda vid varandra. Hunden tycks nu ha fått korn på något annat.

Nere vid Białucha flyter vattnet inte lika ledigt som under andra årstider. Vattnet ser nästan ut att vara av gelé. Virvlarna flyter långsammare och kanske till och med motvilligt. Som om även de vore stadda i vinterns slummer. Gräset runt bäcken, som i våras och somras vajade högt och iklätt i grönt, ligger nu rufsigt och besegrat av vintern, i gulbruna drivor. Det är svårt att övertyga sig om att de om någon månad åter kommer att spira i grönt.

Våren är mycket avlägsen, men i musiken går det alltid att färdas till våren. Som med hjälp av Ludwig van Beethovens femte violinsonat, op 24, från 1801. Den kallas ofta för “Frühlingssonate” (Vårsonaten) men faktum är att Ludde aldrig kallade den så, då den namngavs efter hans död och att det först var på 1860-talet som beteckningen dök upp. Det troligaste var att man ville beskriva styckets uppsluppna, modiga och positiva karaktär, några egenskaper som kännetecknar just våren. Men det är ändå inte helt osannolikt att Beethoven faktiskt hade våren, eller i alla fall naturen, i tankarna när han tonsatte verket, ty kärleken till naturen var ett tema som ofta förekom i Beethovens tonsättarkonst.

Vårsonaten tillkom i skärningspunkten mellan det som man brukar kalla för Beethovens första och mellersta period. Han var i trettioårsåldern, hade precis flyttat till Wien från födelsestaden Bonn och han var redan en etablerad tonsättare. Under samma period skrev han bland annat även sina första stråkkvartetter, Månskensonaten och han hade precis fullbokad sin första symfoni och skulle året därpå avsluta arbetet med sin andra symfoni. Han hade också märkt av de första tecknen på att han hade en hörselnedsättning, vilket senare skulle leda till att han blev nästan helt döv. Det är därför häpnadsväckande att Vårsonaten är så sprudlande. Det är som om fjärilar skjuter upp ur hjärtat när man lyssnar på den (och då särskilt första satsen). Men som så ofta med Beethoven lurar något mörkt, farligt och även vemodigt i hans tonsättarkonst. Kanske är det också därför som han aldrig upphör att fascinera och drabba.