viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Dimmorna har åter svept in över staden, och skänkt dess konturer, med tinnar och torn, en luddig dräkt. Och när jag ikväll gick min promenad genom Planty var det just ludd jag tänkte på, eller rättare sagt Ludde. Ja, som ni nog redan anar rörde sig mina tankar kring en särskild Ludde som vi alla troligen känner på ett eller annat sätt, nämligen Ludwig van Beethoven. Ty dagens datum omnämns ofta som hans födelsedag, även om man faktiskt inte vet med bestämdhet att det verkligen var den 16 december 1770 som han föddes i Bonn. Det finns inget födelsebevis bevarat, så vi får utgå från den dopattest som finns bevarad från den 17 december 1770. När Beethoven föddes var det brukligt att döpa nyfödda inom ett dygn, då det dessvärre var mycket vanligt att spädbarn inte överlevde många dagar efter födseln.

Familjen van Beethoven hade också fått uppleva att flera av deras nyfödda gick bort. Av de sju barnen överlevde bara tre söner till vuxen ålder, men det var bara Ludde som valde musiken som sitt skrå. Man skulle dock kunna ha väntat sig att fler av barnen hade begåvats med en musikalisk ådra, enär farfar (som för övrigt var Luddes namne) var en begåvad musiker anställd vid Kurfurstendömet Köln, som sitt namn till trots låg i Bonn. Under denna tid seglade Bonn upp som något av ett musikaliskt centrum i Europa, vid sidan av Wien. Furstendömets härskare, Maximilian Franz, var nämligen influerad av upplysningens idéer och hade smak för de sköna konsterna vilket skulle prägla hans värv som regent. Franz var under en tid också Ludwigs beskyddare och mecenat.

Den unge Ludde visade tidigt på en enastående musikalisk begåvning. Det sägs att han blott 11 år gammal hade en förmåga att hänföra åhörare med sina innovativa improvisationer, och att han var 12 år när han publicerade sin första tonsättning. Under sin livstid skrev han 772 verk som fick opusnummer, samt 228 verk som tilldelades WoO (vilket betyder “verk utan opusnummer”). Detta gör att han sammantaget skrev ungefär 1000 verk, fast man måste komma ihåg att flera av de verk som saknar opusnummer blott är fragment och inte fullständiga tonsättningar. Siffran 1000 ger ändå en fingervisning om hur enormt produktiv han var under sin livstid. Lägg därtill att han under en stor del av sitt liv plågades av olika fasansfulla och smärtsamma sjukdomar som långsamt bröt ner honom, samt hans ökända hörselskada, så blir hans skaparkraft (med betoning på just “kraft”) häpnadsväckande, för att inte säga beundransvärd.

Men Beethoven skapade inte bara musik. Han var också en mästare på att frambringa konflikter och bråk ur tomma intet, och han lär ha varit allt annat än servil. Det finns flera berättelser om hur han på sina dagliga promenader gick runt och svor och sjöng om vartannat, vilt viftande med armarna samt att han på sin väg nästan alltid hittade någon att komma i luven på. Han närde alltid en bestämd åsikt och verkar inte heller ha varit särskilt rädd för att vara obekväm eller besvärlig, en förmåga som också skulle hjälpa honom skapa helt ny musik. Hans sista tonsättningar låg så långt före sin tid att det tog över hundra år för oss efterkommande att förstå dem.

Det är också så som jag helst föreställer mig Ludwig van Beethoven, som en slags skapande tornado, i ständig rörelse och orädd för att engagera sig bortom uppsatta gränser för hur saker och ting, och då särskilt musik, skulle te sig. Så när jag sålunda tänker på honom idag, på dagen 255 år sedan han föddes, erfar jag hur hans energi ändå finns bevarad någonstans här i vår tillvaro, genom hans tonsättningar och alla de miljarder verk och uttryck som han har skänkt inspiration till. Så grattis Ludde på din 255 årsdag, var än du månde vara.

Beethoven vid sitt fortepiano, i tolkning av Carl Schloesser. Porträttet tillkom 1899.

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i skogen, ty man vet ju faktiskt aldrig vem man kan träffa på. Man skulle ju till exempel kunna springa på Beethoven, men man får ju hoppas att mötet inte skulle tilldra sig sommaren 1821 i Baden.

Det var nämligen då som Beethoven gick vilse. Enligt anekdoten ska han ha begett sig ut på en promenad i skogen under sin vistelse på kurorten och blivit så betagen av all skönhet omkring sig att han helt plötsligt upptäckte att han kommit på avvägar. Dessutom hade han blivit förfärligt hungrig och hans mage, som ofta trilskades med honom, knorrade missbelåtet. Han blev givetvis mycket harmsen när han upptäckte sitt misstag, men kom snart på en lösning på problemet. Med bestämda steg vandrade han mot det lilla samhälle han såg skymta mellan bladverken.

Väl framme i samhället inledde han sitt försök att få kontakt med ortsborna. Han kikade in genom fönstrena och pekade ivrigt mot sin mun för att visa att han var hungrig. Beethoven var ju en riktig kändis vid denna tid, så han var van att tas väl emot nästan varstans han kom och få nästan vad han ville.

Men till hans indignation blev han inte inbjuden för att dela någon av bybornas måltid. Istället dök en poliskonstapel upp och trots att Beethoven gastade och stod i ville denne inte tro honom när han sa att han var den store mästaren. “Beethoven?”, fnös konstapeln, och fortsatte “det tror jag då rakt inte. Du är bara en kringstrykande lodis”.

Med de orden kastades Beethoven i finkan och han skulle kanske ha suttit där mycket länge, om det inte förhöll sig så att Beethoven var en högljudd man och visste hur man skulle framkalla ett herrans oväsen. Bland alla besvärjelser som kom ur hans mun återfanns också en begäran om att sända efter en musikdirektör i Baden. Till slut var Beethovens gormade så pass påfrestande att man beslöt att sända efter musikdirektören. Konstapeln lär nog ha skrapat förmöget med fötterna när musikdirektören utbrast: “Men det är ju Beethoven!” Tonsättaren släpptes ur sin fängelsehåla och det lär ha dukats upp rejält med godsaker för att blidka den ilskne Beethoven.

Men hur kunde det bli så fel att den stackars poliskonstapeln trodde att Beethoven var en uteliggare? Jo, om sanningen ska fram var Beethoven inte någon fager syn, med sina ärr i ansiktet (vilka man inte är säker på vad de hade orsakats av), hans yviga och bångstyriga kalufs samt ofta ganska ovårdade klädsel. Sedan hjälpte ju inte en tygellös skogspromenad till med att få honom att framstå som så magnifik som hans inre faktiskt var.

Vad kan en sådan historia förtälja oss, jo, så klart det där om att man inte ska döma hunden efter håren. Och att man aldrig ska gå ut i skogen utan matsäck.

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!

Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.

Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:

“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”

Vilket skulle kunna översättas enligt följande:

“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”

Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.