viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 20 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund i skogen, ty man vet ju faktiskt aldrig vem man kan träffa på. Man skulle ju till exempel kunna springa på Beethoven, men man får ju hoppas att mötet inte skulle tilldra sig sommaren 1821 i Baden.

Det var nämligen då som Beethoven gick vilse. Enligt anekdoten ska han ha begett sig ut på en promenad i skogen under sin vistelse på kurorten och blivit så betagen av all skönhet omkring sig att han helt plötsligt upptäckte att han kommit på avvägar. Dessutom hade han blivit förfärligt hungrig och hans mage, som ofta trilskades med honom, knorrade missbelåtet. Han blev givetvis mycket harmsen när han upptäckte sitt misstag, men kom snart på en lösning på problemet. Med bestämda steg vandrade han mot det lilla samhälle han såg skymta mellan bladverken.

Väl framme i samhället inledde han sitt försök att få kontakt med ortsborna. Han kikade in genom fönstrena och pekade ivrigt mot sin mun för att visa att han var hungrig. Beethoven var ju en riktig kändis vid denna tid, så han var van att tas väl emot nästan varstans han kom och få nästan vad han ville.

Men till hans indignation blev han inte inbjuden för att dela någon av bybornas måltid. Istället dök en poliskonstapel upp och trots att Beethoven gastade och stod i ville denne inte tro honom när han sa att han var den store mästaren. “Beethoven?”, fnös konstapeln, och fortsatte “det tror jag då rakt inte. Du är bara en kringstrykande lodis”.

Med de orden kastades Beethoven i finkan och han skulle kanske ha suttit där mycket länge, om det inte förhöll sig så att Beethoven var en högljudd man och visste hur man skulle framkalla ett herrans oväsen. Bland alla besvärjelser som kom ur hans mun återfanns också en begäran om att sända efter en musikdirektör i Baden. Till slut var Beethovens gormade så pass påfrestande att man beslöt att sända efter musikdirektören. Konstapeln lär nog ha skrapat förmöget med fötterna när musikdirektören utbrast: “Men det är ju Beethoven!” Tonsättaren släpptes ur sin fängelsehåla och det lär ha dukats upp rejält med godsaker för att blidka den ilskne Beethoven.

Men hur kunde det bli så fel att den stackars poliskonstapeln trodde att Beethoven var en uteliggare? Jo, om sanningen ska fram var Beethoven inte någon fager syn, med sina ärr i ansiktet (vilka man inte är säker på vad de hade orsakats av), hans yviga och bångstyriga kalufs samt ofta ganska ovårdade klädsel. Sedan hjälpte ju inte en tygellös skogspromenad till med att få honom att framstå som så magnifik som hans inre faktiskt var.

Vad kan en sådan historia förtälja oss, jo, så klart det där om att man inte ska döma hunden efter håren. Och att man aldrig ska gå ut i skogen utan matsäck.


Dagens anteckning – 10 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Grande finale”, viskar mannen vid min sida till sin fru i tystnaden mellan tredje och fjärde satsen i Ludwig van Beethovens tredje symfoni, op 55. Och det stämmer att det verkligen är en grandios avslutning på en av de, i mitt tycke, mest karismatiska och fängslande symfonier som har skrivits. Det finns faktiskt de som menar att det är möjligt att Beethoven skrev sista satsen först, och det flera år innan den hade premiär. På det sättet kan man ifrågasätta om den verkligen var tänkt att tillägnas Napoleon, som så ofta antas (eftersom han skrivit det på första sidan av partituret och strukit över). I vilket fall så tror man så eftersom finalen i tredje symfonin går att spåra i andra stycken som skrevs före tredje symfonin. Beethoven skulle enligt den teorin ha skrivit trean ungefär som en deckarförfattare vecklar ut sin mordgåta. Och när jag nu sitter på konserthuset i Katowice och hör Schlesiens filharmoniska orkester framföra Beethovens trea är det lite som att gå genom en väv av känslor, en ordlös väv, befriad från alla slags påträngande narrativ. Jag sugs rakt in i symfonin, blir en del av den. Följer stråket, klarinetten, flöjten, oboen, hornen (kanske särskilt just dessa), och så vidare genom ett musikaliskt landskap som färgas av lika mycket sorg som triumf. Dirigent för kvällen är Yaroslav Shemet, som med sitt sinne för dramatiska växlingar, förstärker de olika uttrycken.

Beethovens tredje symfoni var faktiskt den första av verk av honom som drabbade mig. Han har förvisso alltså funnits där, i min barndom och uppväxt, men det var när jag för några år sedan hörde Marin Alsop dirigera polska radiosymfonikerna som jag blev förhäxad av Beethoven. Jag skulle kunna likna upplevelsen vid ett uppvaknande, som om jag plötsligt såg skönheten hos en som alltid funnits vid min sida. Jag antar att förtjänsten var Alsops skickliga tolkning den gången, och som också har lett till att jag sedan dess lärt mig erfara Beethoven på ett helt annat sätt. Jag får nämligen för mig att jag kan höra Beethovens oroliga samtid skymta fram i landskapen. Kanske hör jag just det eftersom jag själv lever i en orolig tid.

Konserten inleddes dock med en premiär av ett helt nyskrivet stycke av den polske tonsättaren Tomasz Jakub Opałka, som skrivit en konsert för piano och cello tillägnat Cracow Duo. Verket heter “KINESTHESIS” och är en våldsam uppvisning i tempoväxlingar, som byts ut mot smäktande harmonier. Opałka menar att stycket innehåller konnotationer till post-progmusik, men tycker jag mig också höra att han lyckas skildra vår samtid med en knivskarp, och nästan brutal, tydlighet. Och steget till Beethovens förmåga att se sin omgivning genom musiken känns plötsligt inte alls avlägset.


Dagens anteckning – 24 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det sista jag ser på kvällen innan jag släcker lampan är Beethovens något syrliga uppsyn, som misstroget riktar sin blick mot någon obestämd punkt. Det här är förvisso möjligen inte helt sant, men ligger så nära de verkliga förhållandena att jag vågar utkora det som sanning. Och när jag slår upp mina ögon på morgonen är det inte helt ovanligt att det första jag ser är Beethoven som fortfarande tittar lite misstroget ut i tomma intet. Nattens sömn har alltså inte påverkat hans sinnelag nämnvärt. Det här leder följaktligen till att jag i mitt inre säger rätt och slätt “Beethoven” varje morgon. Man skulle kunna säga att han helt enkelt väljer ton för dagen. À la bonne heure, det har blivit ett bra sätt att inleda dagen på!

Och hur blev det då så här? Jo, det var en ganska blåsig eftermiddag på den skånska slätten. Jag stånkade fram på Lönnskogsvägen mellan Arild och Höganäs på mammas gamla cykel och hade till min stora lättnad precis sett Väsbys spetsiga kyrktorn skymta fram vid nästa krök. Men när jag så passerade Gösarps byaväg upptäckte jag ett litet skåp som visade sig vara en vägloppis, där husägarna hade ställt ut lite krafs som de inte längre önskade. Och bland dessa oönskade föremål fann jag alltså Beethoven. De hade varit förnuftiga nog att hänga upp honom på en krok så att han surmulet kunde titta ut över det blåsiga skånska landskapet. Trots att hans näsa hade fått sig en törn och att han egentligen inte alls var särskilt lik sig själv, blev jag lyrisk och därmed tvungen att ta med mig honom. Så jag swishade de tio svenska riksdaler som önskades för den största av dem alla, la honom i cykelkorgen och lätt i sinnet trampade jag vidare mot Höganäs. På det sättet hamnade sålunda Beethoven från Lönnskogsvägen i Kraków. Så egentligen tänker jag inte bara på Beethoven när jag varje kväll och morgon ser bysten på väggen, utan även på den skånska slätten.

Under Beethoven syns delar av en handskrift av honom. Det är ett stycke från 1816 för piano och sång med titeln “Ruf vom Berge” (“Rop från berget”) som inte har fått något opusnummer och därmed har katalogiserats som WoO (som står för “Werke ohne Opuszahl” alltså “verk utan opusnummer”) med nummer 147 häftat till sig. Texten är författad av Georg Friedrich Treitschke (1767-1842) och inleds med orden:

“Wenn ich ein Vöglein wär’/Und auch zwei Flüglein hätt’,/Flög ich zu dir!/Weils aber nicht kann sein,/Bleib ich allhier.”

Vilket skulle kunna översättas enligt följande:

“Om jag en liten fågel var/och två små vingar bar,/skulle jag till dig flyga!/Men eftersom det så inte kan vara,/jag får här stadigvara.”

Det finns givetvis en anekdot knutet till styckets tillkomst (så är det ofta med Beethovens verk). En av anekdoterna gör gällande att Beethoven skrev stycket när han stod och beundrade en utsikt tillsammans med en vän vid namn Anna Giannatasio del Rio (1792-1866). Enligt anekdoten ska han rafsat ner några noter i sitt skissblock och rivit ut det och sagt till Anna Giannatasio del Rio att hon skulle skriva basnotraden (alltså de för vänsterhanden). Men det troligaste är att han skrev till nämnda Anna efter en kväll tillsammans, och att hon sparade den som en souvenir. Ungefär som jag gör med min Beethoven jag fann på den skånska slätten.


Dagens anteckning – 2 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När man, som jag, har befunnit sig i en ganska tyst miljö under några veckor och plötsligt befinner sig mitt i storstadens kakafoni inträffar något av ett örligt uppvaknande. Under augusti har mina hörselgångar nämligen helt koncentrerat sig på att lyssna efter avlägsna ljud, så som skördetröskornas monotona muller, fartygens dunkande, fåglarnas och insekternas små kommunikationsslingor eller lågmälda samtal i intilliggande trädgårdar. I Kraków är det däremot helt andra och mycket starkare ljud som pockar på min uppmärksamhet. Denna omställning fick mig idag att fundera över vad ljud egentligen är. Man kan ju fråga sig på vilket sätt de existerar. Går det att säga att de finns överhuvudtaget? Ty de kan väl inte existera utan att någon hör dem?

Som ni säkert redan vet skapar ljud en vågrörelse som förs in i våra öron där en hel verkstad, med hammaren, städet och stigbygeln i spetsen, träder in för att ge oss upplevelsen av att det hörs ett ljud. Vi har dock en begränsad förmåga att uppfatta ljud, men de ljud som vi människor inte kan sägas registrera existerar faktiskt ändå. Dessa ljud kallas för infraljud, och vårt medvetande förnimmer dem som en känsla, snarare än att vi kan säga att vi hör dem. Ljud existerar alltså helt utan min vetskap. En svårsmält kunskap för min mänskliga narcissism.

Så här är det givetvis med ljus och mycket annat, men jag kan ändå inte låta bli att bli fascinerad av dessa tankar kring ljudet. Kanske beror det på att jag både älskar ljud och hyser motvilja mot vissa oljud. (Eller som en vän uttryckte det nyligen: “du, med din ‘symfoniska hörsel'”.) Jag är med andra ord mycket mottaglig för ljud, på gott och ont. Kanske är det också därför som jag läser en biografi om Ludwig van Beethoven, vilket förvisso också kan vara ett missriktat försök att bli av med min fobi att bli döv, eller bara en ansats att bota min tilltagande svärmeri för nämnde tonsättare. Han blev, som bekant, döv, under en utdragen och fasansfull process. Han var troligen helt döv när han var 44 eller 45 år, vilket innebär att den enda symfoni han skrev som helst döv var den nionde symfonin. Jag betvivlar att det är orsaken till att jag tycker att just den symfonin är den minst intressanta av hans symfonier, eftersom jag samtidigt nästintill tillber hans sena stråkkvartetter som han skrev när han var helt döv.

Nåväl, när jag idag satt på en uteservering med en kopp kaffe och läste biografin över Beethoven, kom jag på mig själv med att leka med att uppfånga alla stadens ljud, väva in dem i mitt eget mönster, i en slags hyllning till allt som går att höra. Här är det långt till de lågmälda ljuden i Höganäs, men vackra på storstadens sätt.


Dagens anteckning – 21 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag tycker inte illa om vår samtid. Varje dag umgås jag med mina studenter, som i huvudsak tillhör Generation Z, och det är fängslande att se hur de tar sig an uppgiften att forma framtiden. Till skillnad från många i min egen generation har jag inte svårt att förhålla mig till deras sätt att kommunicera, som på många sätt skiljer sig från både Generation X och den senare Y. Enligt min mening har vi möjligen olika sätt att tolka vår samtid, men det betyder inte att någon har mer rätt än den andra.

Det här var också något jag tänkte på idag när jag läste recensionen av Yvonne Hirdmans sommarprat. Enligt recensenten kritiserade Hirdman den unga generationens feminister som, enligt Hirdmans tolkning, fokuserar i för stor utsträckning på sexualitet och friheten att välja kön, istället för jämställdhet på arbetsmarknaden. När jag läste det började jag genast att tänka på Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven. Nej, steget är inte så långt som ni tror.

När Beethoven, som ung pojkspoling, kom till Wien var hans målsättning att få gå i lärdom hos Joseph Haydn, som var den tidens främste tonsättare. Men det var en relation kantad av dispyter. Det skulle nämligen snart visa sig att Beethoven inte alls var imponerad av Haydns tonsättarkonst. Faktum är att Beethoven lär ha sagt att Haydn inte lärde honom någonting av värde. Haydn i sin tur tyckte att Beethoven var något uppblåst och bakom Beethovens rygg kallade Haydn honom lite skämtsamt för “Der Große Mogul”.

Öknamnet “mogul” anspelade inte på folkgruppen mongoler, utan på deras regenter som kallades för just för “den stora mogulen”. Det går egentligen bara att spekulera kring varför Haydn gav Beethoven detta smeknamn, men en inte helt otänkbar orsak kan ha varit att Beethoven vid något av deras möten, sin vana trogen, hade domderat och sagt hur han tyckte saker och ting, och då särskilt musik, skulle vara eller skapas.

Ett annat exempel på hur kärv deras relation var går att finna vid tidpunkten för publiceringen av Beethovens första alster. Beethoven hade vänt sig till Haydn för att få en bedömning av hans tonsättningar som han ville få publicerades. Bland de verk han bad Haydn att titta på fanns hans första pianotrio som sedermera skulle få opusnummer 1. Beethoven var övertygad om att Haydn i det verket skulle se den unge tonsättarens stora talang. Men till Beethovens stora besvikelse avrådde Haydn Beethoven från att publicera pianotrion. Beethoven blev, också sin vana trogen, rasande och trots Haydns avrådan var det just den pianotrion som han publicerade som första verk år 1795. Det skulle visa sig vara ett klokt val av Beethoven, ty trion gjorde snart succé.

Men varför ville Haydn avråda Beethoven från att publicera verket? Var det för att han på många sätt var en gårdagens man, och att han inte förstod verket? Eller var det en rivalitet mellan de båda som låg till grund för hans utlåtande? Och om Haydn nu tyckte trion var så undermålig, varför blev han då upprörd när Beethoven inte lät underteckna trion med orden “Haydns elev”, som många andra av Haydns elever hade gjort?

Man kan också tillägga, för att illustrera deras motsättningar, att det som Haydn ansåg vara mest irriterade med Beethoven var att han inte bar peruk, utan lät sin yviga kalufs härja helt fritt. Vilket hårresande ofog, kan Haydn kanske ha sagt.

Haydn och Beethoven tillhörde olika generationer, med olika sätt att se på musik (och frisyrer), men de båda har gått till eftervärlden, trots, eller kanske snarare, tack vare deras meningsskiljaktigheter.


Dagens anteckning – 26 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Himlen har nu klätt sig i sin skiraste blå nyans, ackompanjerad av molnens slöjlika och späda kroppar som lättjefullt svävar över staden, månne på väg mot något oväder. Doften av lindarnas blommor hänger alltjämt kvar mellan trädens grenar, men har nu fått konkurrens av jasmin. Jag super in allt detta, synen av himeln och sommarens dofter, och en stillhet fyller mina tankebanor. Annat har det varit under de senaste två veckorna, då rättning av uppsatser och muntor hart när tagit hela min tankeverksamhet i anspråk (bortsett från en underbar konsert med Gustav Mahlers åttonde symfoni).

Och trots att jag älskar studenterna, alla kollegor och mitt dagliga göromål att undervisa i svenska, har tentaperioden en särskild inverkan på mitt förhållande till mitt eget språk. Stundtals önskar jag rentav att jag hade ett annat modersmål som jag bara för en stund kunde fly till, för att undvika att rätta mig själv och böja, tänja och sträcka på varje mening (som jag faktiskt ägnar mig åt just i denna stund).

Men tror nu inte för allt i världen att jag beklagar mig, ty det gör jag då rakt inte alls. Tentaperioden ger mig alltid lika mycket tillbaka som jag ger själv. Det har med åren dessutom uppstått en fruktbar symbios mellan mitt förhållande till mitt språk och studenternas trägna alstring och kunskapsinhämtning av samma språk. Det är svårt att förklara för en utomstående, men om du någonsin varit lärare tror jag nog att du kan bilda dig en uppfattning.

Nå, även om man älskar en syssla så måste alla understundom ta en paus, så att man sedan med full vigör kan hänge sig an sitt värv. Mitt sätt att samla nya krafter är utan undantag, och kommer så alltid vara, att hänge mig åt musiken. Det innebär inte bara att jag lyssnar på musik, utan även läser om musik och (med särskild förtjusning) om olika tonsättare. Så nu har tiden kommit för mig att läsa den omfångsrika biografi över Ludwig van Beethoven som under hela våren har tittat uppfordrande på mig från sin plats i bokhyllan. Och redan efter några sidor av boken förnimmer jag att jag har hamnat precis rätt. Visste ni förresten att “beet” kan betyda “rödbeta”, “hoven” kan likaledes betyda “trädgård” och slutligen “van” betyder “från”? Sålunda kan man säga att Ludwig van Beethovens namn tordes betyda Ludwig från rödbetsträdgården. Det sätter den stora mästaren i helt ny dager.


Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.