viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 8 februari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Från Mahlers tredje symfoni till Ludwig van Beethovens trea kallad Eroica (Op. 55 i Ess-dur) kan steget förfalla långt. Mahlers och Beethovens treor skrevs på vars en sida av romantiken. Beethoven skrev sin tredje symfoni mellan 1802-1804, medan Mahler skrev sin 90 år senare. Mahlers trea skrevs således när romantiken började närma sig sin oundvikliga slutpunkt, medan Beethovens trea är det verk som på allvar tar steget ut ur Wienklassicism och in i den romantiska traditionen. Men ikväll tog Krakóws filharmoniska orkester mig på en sådan resa, från 1800-talets slut, där jag befann mig igår, till dess början.

Första gången Beethovens trea berörde mig djupt var med ett bejublat framförande av dirigenten Marin Alsop och polska radiosymfoninerna i Katowice. Detta framförande var så starkt att det sannolikt alltid kommer att vara inpräntat i mitt minne, och andra tolkningar har därmed svårt att komma till sin rätt. Kvällens konsert med Krakóws filharmoniska orkester stod därför inför den svåra utmaningen att matcha min tidigare upplevelse. Och trots att jag inte kände mig helt ense med tolkningen av kvällens dirigenten var det en likaledes fascinerande att få träda in Beethovens värld. Och jag kan inte nog understryka hur storartad vår filharmoniska orkester är. Det var, i mitt tycke, helt orkesterns förtjänst att framförandet av Beethovens trea blev formidabelt.

Det är kanske inte så många som känner till idag att Gustav Mahler faktiskt skrev om Beethovens trea till att passa en större orkester med moderna instrument. Mahler sökte efter ställen i Beethovens partitur där Beethoven hade låtit sin tanke begränsas av de tillkortakommanden den tidens instrument bar. Mahlers version spelas inte ofta idag, och frågan är om jag hade behagats av den. Det troligaste är att jag hade funnit den väl pompös.

Nåväl, Beethovens trea var, som säkert alla vet, först tänkt som en hyllning till Napoleon och den nya tiden, men när Beethoven erfor vilken slags härskare fransmannen var, ändrade han sin dedikation till “för en stor man”, vilket således inte var Napoleon enligt Beethovens sätt att se på saken. Vem den stora mannen månde vara istället förtäljer inte historien. Ikväll fick vi däremot uppleva ytterligare ett framförande av en riktigt stor musiker och därtill kvinna, violinisten (och tillika konsertmästaren för Krakóws filharmoniska orkester) Joanna Konarzewska. Med stor skicklighet och känsla presterade hon ett eminent framförande av Aram Chatjaturjans violinkonsert (i d-moll).

Dagens anteckning – 15 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man säger ju att själens spegel är ögonen, men jag vidhåller att i mitt fall är det fel. Min själ sitter i mina öron. Det är genom att höra jag även kan se. Dagarna i ända lyssnar jag på studenterna och genom att höra vad de säger kan jag också se allt mycket tydligare. När jag inte lyssnar på studenterna lyssnar jag på musik. Det är inte en passiv aktivitet. Om man verkligen kan lyssna på musik, alltså på allvar höra vad som spelas – och inte spegla sin egen förförståelse av vad man tror sig höra – då ägnar man sig åt en konst, om än inte riktigt lika raffinerad som den musikerna ägnar sig åt.

Jag skulle önska att jag med det svenska språket kunde göra sådana vackra diminutiv, som exempelvis polska språket har förmågan att göra av ordet för öra. På polska kallas öra för “ucho”, och dess diminutiv blir “uszko”. Lilla örslingen, skulle man kunna översätta det med. (Jag vet att jag varit inne på samma tankebanor i andra frågor, men det här med diminutiv är något av en lidelse för mig.) Men mitt språk äger inte denna förmåga, vilket också tyvärr innebär att jag inte lika lätt kan uttrycka min vördnad för detta viktiga organ. Jag får istället ägna mig åt att smaka på, och njuta av, vackra ord kopplat till örat, så som hörselsnäckan, städet, örontrumpeten, hammaren och trumhinnan. Man får nöja sig med det lilla.

Tilläggas bör att jag hyser, som ni säkert redan förstått, en fruktan för att bli döv, och jag läser historier om Ludwig van Beethovens dövhet med hjärtat i halsgropen. Likaså är berättelserna om den tjeckiske tonsättaren Bedřich Smetanas (1824-1884) dövhet efter en komplicerad halsinfektion, ytterst uppskärrande.

Med andra ord har jag ett väldigt ömt förhållande till mina öron och min hörsel, vilket också innebär att det uppstår något av ett nödläge varje gång jag får problem med öronen. När jag därför fick en öroninflammation i höstas kände jag mig verkligen ynklig. Problemen med lockkänsla och susningar höll dessutom i sig ovanligt länge. Till råga på allt elände fick jag ytterligare en förkylning precis innan jag skulle flyga till Sverige, och jag kan meddela att flyga med pågående infektion i luftvägarna inte är tillrådligt, i synnerhet inte om man dessutom känner besinningslös skräck inför att ha problem med hörseln och öronen.

Idag gick jag således till doktorn för att beklaga mig över mina problem med mina örslingar. Det visade sig att det inte fanns något att klaga på gällande mina öron eller hörsel. Den felande länken är tydligen mina bihålor, som jag inte alls har någon särskild relation till. De är väl nödvändiga, men inte lika fängslande. Och inte känner jag något behov av att skapa något diminutiv av denna glosa. De får helt enkelt förlika sig med att jag bara ser dem som tomma hålor.


Illustrationen är från 1793 av Thomas Holloway (1748–1827).

Dagens anteckning – 12 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag åkte till Wien i höstas var det kanske ett fåfängt försök att komma närmare Gustav Mahler. Ja, jag vet att han är död och allt vad det innebär, men jag ville kanske se alla de där platserna som jag läst om och bara hade en vag bild av. På jakt efter något, oklart vad. Och jag såg alla de där platserna jag förknippar med Mahler, men har en ganska vag bild om besöket ledde till någon djupare insikt.

Men det skulle visa sig att jag kom hem från Wien med Ludwig van Beethoven och Franz Schubert. Inte för att de inte varit hemma med mig sedan tidigare, utan eftersom de klängde sig fast på ett annat sätt än tidigare. Och detta gäller i synnerhet den förra. Nu tycker jag att jag kan uppskatta och förstå Beethoven, på ett sätt som jag inte kunde tidigare. Det känns lite som om jag lyckats tränga igenom ett lag av förståelse och nått en annan sfär. Som om jag vore i en annan metanivå. Något liknande har givetvis hänt förut och inte minst med Mahler.

Nu vet jag inte alls om det är på samma sätt för Nigel Kennedy, eller om det finns andra förklaringar till varför han har döpt sin första violinkonsert till “Für Ludvig van”, som jag har hört framföras ikväll av Krakóws alltid lika fenomenala filharmoniska orkester. Jag vet inte om jag håller med Kennedy om alla hans olika infallsvinklar och idéer, ty ibland liknar det mer ett potpurri. Men min kritiska röst somnar snart in, när jag ser hur roligt både Nigel Kennedy och musikerna verkar ha. Och vem är jag att ha en kritisk åsikt om detta? Jag, som varken spelar eller komponerar.

Men kvällens stora behållning var ändå framförandet av Beethovens sjätte symfoni (op 68) från 1812. (Förlåt att jag är så torr.) Ett fint framförande, med stort engagemang och lidelse. Och när jag satt där så började jag plötsligt att tänka på Mahlers första symfoni, komponerat över 70 år senare. Nej, det finns inte några absoluta likheter mellan de två verken, frånsett parafrasena till natur och, förstås, de starka emotioner dessa båda tonsättare skapar hos mig som lyssnare.

Dagens anteckning – 16 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En hund med en lampa fastspänt på halsbandet tassar lätt genom Planty. En bit längre bort hörs en barnvagn gnissla. Bilarnas baklyktor lyser misstroget röda när deras förare kör ut från centrum och arbetsplatserna till hemmen. En vind tar tag i mitt hår, och sveper vidare fram över Planty och ruskar lite bryskt om ett par träd. Det tillhör inte vanligheterna att det blåser här, så visst känns det nästan lite uppnosigt eller rentav rebelliskt med alla dessa kaxiga vindbyar.

Det hela får mig att tänka på Beethovens tredje symfoni, kallad “Eroica” (op 55) vars skisser faktiskt finns förvarade på Jagellonska universitetets bibliotek. Och det är ju inte alls konstigt att jag tänker på dessa skisser, till en de mest fascinerande symfonierna genom tiderna, enär det idag är 254 år sedan Ludwig van Beethoven föddes. Skisserna ger en alldeles unik möjlighet att se in Beethovens skapande stil (för dem som lyckas tyda dem). Gesterna är yviga, nästan vilda. Och är det inte lite så att de tycks dansa fram över notraderna?

Skisserna kallas för “Wielhorski skissböcker” efter den ryske tonsättaren Michał Wielhorski (1787-1856) som hade polskt ursprung och som också vurmade för polsk tonsättarkonst. Han var god vän med Beethoven och tog hand om skisserna någon gång under 1800-talets början.

Om jag minns rätt hittades skisserna av en händelse under andra världskrigets slutskede. Av rädsla för att de skulle beslagtas av sovjetiska myndigheter gömde Jagellonska universitetets bibliotek materialet och det var först efter murens fall som det framkom att skisserna besvarades på biblioteket i Kraków.

Ja, så tänker jag medan jag lyckas undkomma ännu en ivrig och sällskapssjuk vindpust.

Dagens anteckning – 4 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är ju givetvis förfärligt, men det måste medges att man har blivit en sådan där torr typ som tänker på Ludwig van Beethoven nästan dagligen. Ja, jag skulle till och med kunna tillstå att jag tänker på honom dagligen. Detta innebär dessvärre att jag dessutom tänker på den olyckssalige Napoleon Bonaparte nästan lika ofta. De två går ju på många sätt hand i hand. Fast jag vet inte om det där senare, Ludwig van Beethoven skulle nog inte alls vilja hålla Napoleon i handen, och inte för att han behövde det heller. Han redde sig själv, så att säga.

Nåväl, denna torra syssla, alltså att tänka på Beethoven, innebär även att jag hör Elmer Diktonius röst inne i mitt huvud, ja, faktiskt nästan varje dag. Se nu inte så bekymrad ut, allt har en mycket rimlig förklaring. Elmer Diktonius läste nämligen in sin dikt “Beethoven i Hammarby“, och denna inspelning har sedan jag hörde den första gången liksom hängt med bland mina hjärnvirvlar. Beethoven var nu faktiskt aldrig i Hammarby, förutom i Elmer Diktonius fantasi, vilket förstås var fint, men det får mig att undra om Beethoven någonsin besökte dagens Polen, och hör och häpna, det gjorde han.

År 1806 var han på resande fot tillsammans med prins Lichnowsky (1761-1814) i Schlesien, och de tillbringade en tid tillsammans på prinsens residens i Opava, som ligger i dagens Tjeckien. En del källor gör gällande att Beethoven under denna resa egentligen var på flykt undan Napoleon. (Beethoven hade tidigare hyllat Napoleon, men år 1806 hade han inte mycket till övers för den franske kejsaren.) Nå, det ena ledde till det andra, och plötsligt var han gäst på slottet i Głogówek, som ligger i dagens Polen.

Slottets ägare var vid denna tidpunkt greve Franz von Oppersdorff (1778-1818), som lär ha varit mycket förtjust i Joseph Haydn. Men mycket tyder på att han även vurmade för nämnde Beethoven. Under sitt besök på slottet i Głogówek gav Beethoven flera konserter, eftersom greven hade en egen orkester. Ett av alla verk som framfördes var Beethovens andra symfoni (op 36). Familjen ska under flera år ha bevarat det klavikord som Beethoven spelade på under sitt besök.

Men berättelsen om Beethoven i Polen slutar inte här, enär greve Franz von Oppersdorff erbjöd Beethoven en ansenlig summa pengar för att skriva en symfoni tillägnat greven själv. Det finns många teorier om vad som hände därpå, och ett som är säkert är att Beethoven egentligen redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni. Tanken kan ha varit att avsluta arbetet med den under resan tillsammans med prins Lichnowsky. Men det var inte femman har tillägnade greve von Oppersdorff, utan istället hans fjärde symfoni (op 60). Varför han inte tillägnade den femte symfonin till greven är höljt i historiens dunkel, men kanske berodde det på att greve Franz von Oppersdorff var, som nämndes ovan, mycket förtjust i Haydn, och den fjärde symfonin är inte lika känslomässigt stark såsom den femte, vilket innebar att den fjärde passade grevens sinne för musik bättre.

Så var det med berättelsen om Beethoven i Polen. Nåja, kanske inte riktigt lika underhållande som Elmer Diktonius dikt om Beethoven i Hammarby. Men ändå.


Beethoven år 1806.


Slottet i Głogówek.


Elmer Diktonius dikt “Beethoven i Hammarby”.

Dagens anteckning – 16 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad är det för kaka?” frågar jag, på polska, tjejen som står bakom bardisken på mitt favorithak.
“Tårta”, (“Ciasto”) svarar hon föga upplysande. Hmmm, tänker jag. Vi får nog anfalla det här på ett annat sätt. Gå rakt på sak, helt enkelt. “Kremówka?”, frågar jag trevande. “Ja!” svarar hon glatt.

Jag sneglar misstänksamt på bakverket, som verkligen inte ser ut som någon kremówka, utan som snarare påminner om bakverket napoleon (Наполеон). Ett bakverk som jag lärde mig att älska under min tid i Lviv. Jag beslutar mig för att slå till och beställer in en tårtbit, som hon kallar för kremówka, men som jag misstänker för att vara en napoleon, samt en kopp kaffe.

Redan efter det att jag satt gaffeln i tårtbiten slår jag fast att det inte rör sig om någon kremówka, utan är just en napoleon. Trots att kremówka faktiskt kallas för napoleonka, så är den mycket olika en napoleon. Polackerna har en vaniljkräm i ett sjok i mitten, medan napoleon har tunna lager av deg, med tunna strimmor av vaniljkräm emellan. Med andra ord är det två mycket olika sätt att se på Napoleon. Den svenska napoleonbakelsen är väl en avlägsen släkting till den polska varianten, men den är just avlägsen och inte alls samma sak. Och ännu längre bort från den svenska släktingen finns napoleon, som ursprungligen kommer från den tsarryska tiden.

Nåväl, mina tankar går nästan dagligen till Napoleon. Fast egentligen är det nog inte honom jag tänker på, utan Ludwig van Beethoven. Han var i mitt tycke mycket viktigaste för Europa än Napoleon (ja, jag vet att jag är en nörd). Alla vet att Beethoven först vurmade för Napoleon, men att han senare vände honom ryggen. Och som av en händelse har jag fått tänka alldeles särskilt mycket på Ludwig van Beethoven idag. På Krakóws konserthus gavs nämligen en konsert med Beethovens fjärde pianokonsert (op 58), med den skickliga pianisten Aleksandra Świgut, under ledning av dirigenten Karen Kamensek.

Beethovens fjärde pianokonsert hade premiär 1806 under en legendarisk fyra timmars konsert i Wien år 1808. Beethoven dirigerade den kvällen och på programmet återfanns hans fjärde, femte och sjätte symfoni, samt mässa i c-dur. Dessutom var han solist på nämnda pianokonsert.

Mottagandet av den fjärde pianokonserten var mycket positivt, men trots det föll den i glömska. Det skulle dröja fram till 1830-talet innan Felix Mendelssohn lyfte fram den igen. Orsaken till det går möjligtvis att finna i att dåvarande kejsaren (Frans II) var extremt klåfingrig och styrde allt med järnhand. Wien lär ha varit en stad som präglades av stenhård censur och hemlig polis. Kanske var det därför som Beethoven skrev den musik som han gjorde, ty om du lyssnar riktigt noga kan du faktiskt höra att musiken vill ingjuta mod hos oss som lyssnar på den.

Tidigare inlägg om napoleonbakelse

Om att äta upp ett krossat storhetsvansinne

Dagens anteckning – 11 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren till trappuppgången skramlar till och flyger upp. En tjej med en synlig tatuering i ansiktet och färgsprakande hår kommer ut genom dörren. Hon ler lite som en hälsning mot mig, kikar in i sitt postfack, och innan jag vet ordet av har hon försvunnit ut ur porten. Något säger mig att vi inte är här av samma anledning. Mitt ärende hit är att besöka Franz Schuberts sista bostad. Jag är ganska säker på att tjejen med sin tatuering inte besökte Schubert, utan att hon bor här i huset i stadsdelen Wieden i Wien, som ligger mycket centralt.

Tjejen som just lämnat sitt hem är inte ovanlig på något vis. De flesta i Wien bor i lägenhet, och cirka 80% av wienarna hyr sina lägenheter, och det till ett rimligt pris. Det här skapar en känsla av liv. Wiens innerstad har därför en mycket annorlunda karaktär jämfört med min egen hemstad Kraków, då det är inte bara turister som befolkar gatorna. Vid varje hus syns cyklar och balkongerna är använda. Det ser ofta ompysslat ut, utan att för den delen kännas tillrättalagt. Det lyster hemtrevligt från de flesta fönster om kvällarna, det syns blommor eller andra lämningar som ett stadigvarande boende alstrar, och i trapphuset till Schuberts sista bostad har någon låtit en gullranka slingra sig runt sin ytterdörren.

På gården till en av Ludwig van Beethovens bostäder i Wiens gamla stan möter mig en liknande påminnelse om stadens bostadspolitik. Mellan ett inner- och ytterfönstret ligger några frukter och grönsaker prydligt upplagda. Här, mitt i det hetaste av turiststråken, bor helt vanliga dödliga wienare. Och ser man på, där är det någon som samlat andra frukter och grönsaker i sitt fönster, för visst är det Richard Wagner och Wolfgang Amadeus Mozart som tittar ut från fönstret där uppe? Det känns passande i denna musikens stad, även om Richard Wagner inte bodde i Wien mer än ett år. Han bodde på Hadikgasse 72, långt från gamla stan i närheten av Schönbrunn. Men det är oklart om han hyrde den ståtliga villa som idag blott erbjuder en plakett som minne av hans tid i Wien. Mozart hade flera olika adresser i Wien, även under hans tid var det brukligt, för någon med en låg eller genomsnittlig inkomst att hyra sina bostäder.

Summan av kardemumman är alltså att Wien är sig likt, om det inte vore för det där med tatueringen i ansiktet. Tror jag i alla fall.

Några källor
https://www.grazwiki.at/Hadikgasse_72_(Wien)
https://www.svd.se/a/6zmOLe/har-ar-europas-bostadsparadis
https://www.dagenssamhalle.se/opinion/debatt/wien-visar-vagen-till-halften-sa-dyra-bostader/