viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 oktober 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Ludwig van Beethoven kom till mig ganska sent. Han har förvisso alltid funnits där, men lite surmulen och inte alltid uppskattad av mig. Men en dag slängde han upp dörren till mitt inre, bröt sig in som en brottslig om natten, och sedan dess har han blivit en vanlig, om än understundom något brysk, följeslagare. Verket som han anlände med var hans sjunde symfoni från 1811-1812 (op 92) och märkvärdigt nog var det inte under en konsert, utan genom en inspelning, närmare bestämt Leonard Bernsteins sista konsert den 19 augusti 1990. Orkestern på inspelning var Boston symphony orchestra.

Inspelningstekniskt tillhör konserten måhända inte bland de bästa, men genom harmonierna kan man skönja en intensitet som letar sig och sträcker sig över tid och rum. Det är omöjligt att inte dras med i den laddade stämning som måste rådit när Bernstein dirigerade för sista gången.

Knappt två månader senare skulle han vara borta.

Men det är inte troligt att någon i ensemblen eller publiken anade hur sjuk han var. Det lär nämligen ha kommit som en chock när han i oktober det året tillkännagav att han skulle dra sig tillbaka. Däremot är det troligt att han själv kände till att han var sjuk bortom räddning när han dirigerade Beethovens sjua den där kvällen, och det är svårt att begripa hur han mäktade med denna uppgift. Ty sjuan är ett verk som kräver en dirigent med enorm energi och kraft.

Så var det även när symfonin uruppfördes den åttonde december 1813. Dirigent den kvällen var tonsättaren själv och enligt vittnesmål ska hans gestik varit osedvanligt kraftfullt. Det var nästan så att han flög rakt upp i luften. Mottagandet blev också därefter. Publiken ska ha varit kolossalt exalterad och de krävde att andra satsen skulle framföras som extranummer. Beethoven själv var också mycket nöjd med symfonin och hävdade att sjuan var den främsta bland alla hans tonsättningar. Och jag är böjd att hålla med honom, även om jag måste medge att jag inte hört alla hans 720 verk.

Under kvällens konsert med den kompetenta orkestern Sinfonietta Cracovia, kunde vi i publiken få ta del av den enastående energi och intensitet som verket besitter. Och mycket tack vare den vitala dirigenten František Macek. Med en ursinnig kraft drev han musikerna till att greppa efter sitt yttersta och sedan låta det skölja ut över oss i publiken. Varje ton och takt var sprängfylld med energi, lidelse, inlevelse, glöd, passion för musiken. Och när de sista tonerna klingade ut hade vi i publiken inget annat val än att vråla av begeistring. Ungefär så som det var när Beethoven framförde symfonin för första gången, eller då Bernstein dirigerade den för sista gången.

När jag stod där och applåderade och tjöt med de andra, kom jag att tänka på den danske tonsättaren Carl Nielsens devis “musik är liv”, och det är just vad Beethovens sjua är sprängfylld med. Från första anslaget till den sista takten. Månne har det att göra med den känsla av spontanitet som finns i verket. Det är som om symfonin har ett helt eget väsen, som andas och vandrar både genom musikerna och publiken. Något som den gjorde i allra högsta grad ikväll.

—

Tilläggas bör att kvällens konsert också innehöll ett tillika bejublat framförande av klarinettisten Anna Paulová som briljerade i Mozarts klarinettkonsert.

Dagens anteckning – 19 september 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Om det inte vore för Felix Mendelssohn så skulle vi kanske inte idag få njuta av Ludwig van Beethovens violinkonsert op 61 (tonsatt år 1806). Nå, det är kanske inte helt riktigt, men ett korn av sanning ligger det måhända i det. Ty efter uruppförandet såg det verkligen ut som om denna, idag mycket uppskattade violinkonsert, skulle hamna i malpåse. Solisten den kvällen var Beethovens kollega Franz Clement som verket också tillägnades.

Beethoven lär ha suttit timmarna före konserten och tonsatt de sista sista delarna. Rykten säger därtill att Clement till och med fick spela verket samtidigt som Beethoven satt och tonsatte det, men den typen av anekdotiska minnesbilder gör man klokast ta med en nypa salt. Hur det än förhåller sig med den saken blev premiären ingen succé, och verket glömdes helt enkelt bort. Till dess att Felix Mendelssohn dammade av konserten 38 år senare och gjorde ett bejublat framförande tillsammans med den då blott 12 år gamla virtuosen Joseph Joachim på violin.

För ganska exakt fem månader sedan hörde jag ett framförande av denna violinkonsert med solisten Arabella Steinbacher och Liechtensteins symfoniorkester som leddes av Dawid Runtz. Men eftersom denna violinkonsert tillhör en av de vackraste och mest intressanta som någonsin tonsatts, kändes det knappast som någon sliten repris. Och faktum är att kvällens konsert, med utmärkta Sinfonietta Cracovia, gjorde ett långt mycket större intryck på mig.

Kanske var det den sydkoreanska violinisten Bomsori Kims starka inlevelse i kombination med hennes formidabla teknik, som ledde till att mina ögon fylldes av tårar. Eller så var det tack vare Yaroslav Shemet, kvällens enastående dirigent som skickligt mejslade fram den dramatik och sinnesrörelse som finns i verket. Oavsett vilket vågar jag drista mig till att påstå att kvällens konsert tillhör en av mina starkaste Beethovens upplevelser. Hitintills, borde jag kanske tillägga.

Och det var nog något av en tanke att nästa verk på programmet var en tonsättning av Felix Mendelssohn själv, nämligen hans fjärde symfoni kallad “Den italienska” op 90 från 1833. Symfonin tillkom när han reste genom Italien, och han beskrev den i brev som den mest uppsluppna av alla verk han dittills hade tonsatt. Och visst är den stundtals dansant och lättsam till sin karaktär. Men som så ofta med Mendelssohn bedrar skenet. Det som låter fjäderlätt och hart när naivt tillhör nog i många stycken en enorm utmaning att spela, och dirigera för den delen. Även här visade Shemet prov både på vass sinnrikhet och uttrycksfullhet.

I mitt tycke är dock symfonin stundtals väl prålig och ibland alltför tungt utsmyckad med diverse drillar och kvitter. Men när man som publik får erfara musikernas glödande entusiasm och förtjusning är det helt enkelt omöjligt att inte ryckas med.

PS. Och just det, vi fick ett extranummer också, nämligen Jean Sibelius Impromptu op 5. Det är ju Sibelius dödsdag imorgon.

Dagens anteckning – 21 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

Det var när Ludwig van Beethoven år 1806 befann sig på greve Franz von Oppersdorff slott i Oberglogau, idag Głogówek i Övre Schlesien, som han skrev sin fjärde och, skulle man kunna säga, enda polska, symfoni. Han hade hamnat där efter att han hade flytt från Napoleons trupper tillsammans med prins Lichnowsky. De båda hade tagit sin tillflykt till prinsens slott i Hradec nad Moravicí, men snart blev de upphunna av en liten skara från den förhatliga napoleonstiska hären. Prins Lichnowsky fick då för sig att Beethoven borde arrangera en liten hyllningskonsert för de franska soldaterna. Beethoven blev, sin vana trogen, rasande och vägrade. Ryktet säger att det till och med kan ha gått så långt att det utbröt handgemäng mellan prinsen och den store mästaren. Men till Beethovens undsättning kom sålunda greve Franz von Oppersdorff som bjöd in tonsättaren till sitt slott som idag alltså ligger i Polen.

Många källor menar att Beethoven redan hade inlett arbetet med sin femte symfoni vid tidpunkten, men av oklar anledning hejdade han sig med att färdigställa tonsättningen. En möjlig förklaring kan ha varit att han tvekade inför det stora språng hans tonspråk tog i femte. Andra kännare menar istället att det handlade om hans ekonomiska situation, som styrde hur den fjärde symfonin skulle te sig. Greve Franz von Oppersdorff lär nämligen ha varit nästan löjligt förtjust i Joseph Haydns tonspråk, och när greven så beställde en symfoni av Beethoven blev denne nödgad att tänka om. Vilket resulterade i att Haydns ande svävar över och stundtals genomsyrar Beethovens fjärde symfoni. Men det är faktiskt inte helt säkert att Hayden skulle ha uppskattat symfonin, trots att Beethoven säkert hade sin gamle läromästare i bakhuvudet när han skrev symfonin. Haydn kunde eventuellt ha uppfattat symfonin för lite för våldsam och kraftfull.

Stämningen i den första satsen är inledningsvis som en tät och förtrollad skog. Det lurar nästan något hotfullt bakom varje ton. Precis på detta sätt inleds många av Haydns symfonier. Men så plötsligt uppenbarar sig en liten gränta i skogen och en soligt, och därefter ska ett lite finurligt leende sedan följa oss hela vägen genom symfonin. Det förefaller nästan som om Beethoven stundtals skrattar, dock inte åt oss, utan snarare med oss. Detta kommer särskilt fram, tycker jag, i de sista takterna av sista satsen, där Beethoven gör en slags haydnsk inbromsning av den förväntade avslutningen, innan han abrupt tar fart igen, och sätter lite klatschigt punkt.

Ikväll har jag fått höra denna upplyftande symfoni framföras av Sinfonietta Cracovia under ledning av den unga och lovande dirigenten Katarzyna Marek.

Dagens anteckning – 17 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

1817 beslöt sig den i London baserade fortepianobyggaren Thomas Broadwood att skänka ett instrument till Ludwig van Beethoven. Följdaktligen bjöd han in fem av Londons skickligaste pianister för att välja ut ett instrument till den store mästaren i Wien. När valet hade gjorts lät Broadwood pränta följande latinska fras på instrumentets namnbräda: “Hoc Instrumentum est Thomae Broadwood (Londrini) donum propter ingenium illustrissime Beethoven”, vilket betyder “Detta instrument är en gåva från Thomas Broadwood (i London) till den store Beethoven”.

Det sägs att Beethoven blev exalterad när han fick höra om gåvan och han ska med en del knog även ha lyckats få frakten av instrumentet befriad från tull. I sitt tackbrev till Thomas Broadwood skrev Beethoven att “Jag kommer att betrakta detta instrument som ett altare på vilket jag ska offra mina vackraste verk till guden Apollo.” Men om sanningen ska fram är det möjligt att Beethoven aldrig fick höra instrumentets fulla klang, ty han plågades redan då av kraftigt nedsatt hörsel.

Nåväl, företaget som skänkte instrumentet till Beethoven hette John Broadwood och söner var vid den tiden en av de mest respekterade pianobyggarna i världen. Grundare av verksamheten var Thomas Broadwoods far, John Broadwood, som var bördig från Skottland. 1761 slog han sig ner i London och fick där anställning hos den schweiziska cembalobyggaren Burkat Shudi. Åtta år senare hade han gift sig med ägarens dotter och blivit delägare i företaget. Men under 1700-talets senare hälft falnade cembalons tjusningskraft och företaget övergick till att bygga tafflar. Den första byggde John Broadwood 1771 och han skulle snart se till att utveckla instrumentet och komma på flera innovativa lösningar. Många blev hänförda av den nya klang förändringarna ledde till och bland företagets mest hängivna anhängare återfanns Joseph Haydn. 1791 bytte John Broadwood, tillsammans med sin förstfödda son, namn på företaget till “John Broadwood och sönder”. Snart anslöt också Thomas Broadwood till företagets ledning. John Broadwood och söner finns faktiskt än idag, men deras glansdagar lär ha varit under 1850-talet då de producerade runt 2500 instrument om året.

Men hur gick det då för Beethovens fortepiano? Jo, på något sätt hamnade instrumentet i musikförläggaren Anton Diabellis ägor, som senare övergick till Carl Anton Spina. Spina skulle sedermera skänkt Beethovens fortepiano till Franz Liszt, som i sin tur donerade det till Ungerns Nationalmuseum. Vad det sedan tog vägen är något oklart, men möjligen gick det förlorat i någon krig. Idag återfinns i alla fall en kopia på Beethoven-Haus i Bonn.

Och allt detta skrivs med anledning av att jag ikväll har haft det stora nöjet att få lyssna till en taffel byggt av John Broadwood och söner (om man ska tro namnbrädan). På programmet stod Robert Schumanns pianokvartett i Ess-dur, (op. 47) samt Józef Władysław Krogulskis pianokvartett i D-dur (op. 2).

Dagens anteckning – 12 maj 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

I mitten syns Inspirationen sitta i en förgylld alkov. De vita vingarna på Inspirationens rygg breder välvilligt ut sig, som om Inspirationen snart vore på flykt, eller som om de vill låta tanken färdas lätt förbi över tveksamhetens bergsryggar, vilka faktiskt alltid ruvar längs med synranden. Framför Inspirationen står Skönheten och Sanningen. Inspirationen tycks vilja sammanföra de båda och nog tycks det som om deras handslag verkar ärligt, om än något tveksamt. En bit från den allvarsamma trion roar sig Komedin med en gycklare. De verkar inte alls bekymrade över att Tragedin bara står ett stenkast bort i sina svarta kläder, och betraktar Eros som begråter det krossade hjärtat. I mörkret bakom Eros tornar Brott, Lasten, en rasande Furie upp sig. I deras värld råder det ständiga stormar med becksvarta himlavalv som klyvs mitt itu av blixtrar. Annat är det på den andra sidan. Där har Psyche precis befriat sig från sensualiteten, musik och sång och nu vandrar hon hand i hand med den lyriska diktkonstens och dansernas musa, nämligen Terpsichore, bort mot en

Mot denna bakgrund har jag ikväll för första gången i mitt liv fått uppleva Beethovens andra symfoni framförd på tidstypiska instrument. En förnämlig tilldragelse av Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, må jag säga. Under konserten fick vi också höra Mozarts pianokonsert i d-moll med den avantgardistiska pianisten Marcin Masecki. Men sin vana trogen var det Beethoven som slukade mig.

Dagens anteckning – 17 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: , ,

Strax innan den lilla forsande floden Rudawa förenar sig med den mycket större Wisła växer det hägg. Här brukar jag stå varje vår och beundra och lukta på de förtjusande vita små häggblommorna, som med sin blotta uppenbarelse skvallrar om att våren sannerligen tagit ett fast grepp om väderleken. Det har blivit något av en tradition, en älskad repetition helt enkelt. Och om sanningen ska fram tillhör repetitioner av detta slag något som jag äntligen börjat förstå tjusningen med. Kanske har det att göra med att ungdomen otvivelaktigt har runt ur mina ådror och att jag med det insett att repetitioner är något som skapar ordning och reda på en annars tilltrasslad sinnevärld.

Men ibland tvingas man försaka repetitioner. Som exempelvis när Ludwig van Beethovens nionde violinsonat (op 47) hade uruppförande i maj 1803. Det måtte ha varit en lite udda tillställning, ty stycket framfördes vid en osedvanligt tidig timme, nämligen klockan åtta på morgonen. Därtill hade violinisten George Bridgetower vare sig repeterat stycket eller sett partituret innan han skulle ställa sig för att framföra den. Han var dessutom nödgad att spela direkt från Beethovens kladdiga handskrift, vilket sannolikt inte ian ha varit en lätt uppgift. Trots alla dessa spektakulära omständigheter verkar stycket ha fått ett varmt mottagande av den månne något yrvakna publiken.

George Bridgetower ska också ha varit en riktig virtuos, vilket kanske också var orsaken till det goda mottagandet av stycket. Han föddes faktiskt i Polen, strax utanför Lublin. Pappan var dock inte från trakten utan var bördig från Västindien och ska ha menat att han egentligen var en afrikansk prins. Modern ska å sin sida ha hävdat att hon tillhörde den polska adeln. Ingen verkar veta om något av detta stämmer. Det är lite oklart när Bridgetower kom i kontakt med musiken, men kanske när hans far arbetade i prins Esterházys hov. Prinsen var ju mycket intresserad av musik och var Joseph Haydns beskyddare under ungefär samma tid. I slutet av 1700-talet hamnade Bridgetower i London och gjorde därpå en riktigt kometkarriär. Han ska under sin livstid också ha skrivit flera tonsättningar som alla dessvärre har gått förlorade.

Nå, låt oss återvända till framförandet av Beethovens nionde violinsonat. Någon gång efter deras lyckade samarbete ska Beethoven och Bridgetower ha gått på lokal tillsammans, men kvällen urartade tyvärr, då de tydligen kom i luven på varandra riktigt ordentligt. Orsaken kan ha varit att Bridgetower sade något ofördelaktigt om en kvinna som Beethoven svärmade för. Ludde ska ha blivit så rasande att han beslöt sig för att dedikera violinsonaten till en annan violinist, nämligen en Rudolph Kreutzer. Därav kallas sonaten idag för Kreutzersonaten. Stycket lär vara mycket tekniskt krävande, och med en känslomässig urladdning som fodrar stor skicklighet och inlevelse av violinisten. Den är dessutom förhållandevis lång och tar hela 40 minuter att framföra. Bara tanken på att få höra den uppföras av någon som inte haft en enda förberedande repetition, får det att svindla.

Dagens anteckning – 9 april 2026

Category: by sophie engström
Tags: ,

Om du någon gång har hört Beethovens andra symfoni (op 36) så har du nog slagits av dess positiva anslag. Symfonin, som tillkom under en period som tillhör en av hans mest produktiva, skrevs 1801-1802 när han vistades i Heiligenstadt, som idag är en sömnig liten förstad till Wien, men som på Beethovens tid var rena landsbygden. De vilar något upprymd och muntert över stora delar av tonsättningen. Det kommer därför kanske som något av en överraskning att Beethoven faktiskt skrev denna symfoni under en av de svåraste perioderna i hans liv. Hans hörselnedsättning hade nått en sådan grad att den inte längre gick att dölja helt. Trots att han vid tillfället blott var 30 år gammal led han av andra fysiska krämpor, som egentligen bara anstår en äldre person. Men det var i synnerhet den tilltagande hörselnedsättningen som ansatte honom och han beskrev i brev till vänner att den jagade honom som ett spöke.

Men det var inte bara i Beethovens inre som det var oroligt. Runt knuten härjade Napoleons trupper och hela Europa höll andan och fasade för vad fransoserna skulle kunna ta sig till härnäst. Beethoven var väl medveten om vad Napoleon företog sig och såg med tillförsikt och spänd förväntan på den militära och politiska utvecklingen. Detta var nämligen under den tid då Ludde fortfarande tilltalades av Napoleons revolutionära idéer (hans attityd skulle senare förändras). Beethovens positiva inställning till Napoleon går också, enligt de som förstår sig på saken bättre än jag, att höra i den andra symfonin, som med sitt euforiska anslag rentav besitter en entusiastisk upprymdhet. Men om det råder ändå olika uppfattningar om det är Napoleons revolutionära idéer eller Beethovens inre kamp mot nedsatt hörsel och andra fysiska åkommor som gestaltas i musiken.

Första satsen (Adagio molto – Allegro con brio) inleds lite trevande och bygger långsamt upp en stämning av spänd förväntan. Långsamt för den in oss, med bland annat pompösa anslag av timpani, till en uppsluppen och energisk dans. Varje ton andas en enorm fröjd, glädje och även lite retsam kärleksfullhet. I den andra satsen (Larghetto) stannar vi av i våra danssteg. Den är faktiskt den längsta långsamma sats som Beethoven någonsin skrev och i den får vi fröjdas åt inslag av folkmusik (var det månne något han hört under sin vistelse i Heiligenstadt?). Det är kanske därför som vi blir lite överrumplade när vi leds in i den snabba tredje satsen (Scherzo: Allegro), som innehåller flera musikaliska överraskningar, ja, jag skulle till och med säga skratt. Men Beethoven skrattar inte åt oss, utan vill snarare få oss att dra på smilbanden en smula. Även i den fjärde och sista satsen (Allegro molto) fortsätter Beethovens musikaliska upptåg, som till exempel ett hickande motiv, eller den eggande och triumferande avslutningen som förstärks av inskjutna lugna passager.

Och man kan tänka sig att publiken som hörde symfonin vid sitt uruppförande idag fick exakt 224 år och fyra dagar sedan log lite lycksaligt under de sista glädjefyllda takterna.