viewpoint-east.org

Minnets silverägg har besegrats av den ukrainska påsken

Category: by sophie engström, Galizien, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det var ett silverfärgat ägg, minns jag bestämt. Men inte var det en vanligt påskägg. Nej, det hade försetts med både huvud och ben. Huvudet gungade på en hals av spiral. Fötterna var stora, brandgula. Som ankfötter. Vad de hade att göra tillsammans med ett kycklinghuvud och en silverfärgad äggformad kropp funderade inte jag på. För det här var mitt favoritpåskägg som liten.

Min mormor brukade fylla det här ägget med det sötaste av påskgodis. Ni vet sådant där påskgodis som är så sött att det gör ont i tänderna. För mig var det påskens höjdpunkt. Att få öppna ägget och sätta tänderna i det som skulle orsaka nästa tandläkarbesök. Det andra som hörde påsken till – att mamma åkte iväg till kyrkan för att spela på sin orgel, sillar och annan mat på matbordet, det färgglada påskriset – var då helt ovidkommande och dessutom mycket ointressant för mig.

Det var väl egentligen först när jag såg Life of Brian som jag fick en förnimmelse om att påsken kunde handla om något annat än mormors märkliga kycklinganka med silvermage. Jesus på korset blev med den filmen nästan verklig. Ja, som om det nästan hade hänt på riktigt.

Så här skulle kanske min uppfattning om påsken kanske fortfarande se ut, om jag inte hade fått för mig att flytta till Ukraina. Här har påsken istället förvandlats till den bästa av högtider. Paskan, deras speciella påskkaka, är något jag nu längtar efter. I mitt hem finns inte längre de svenska rufsiga påskriset. Hos mig finner man bara de hårt snörda ukrainska risen. Sillar är inte lika viktigt, och påskgodiset är praktiskt taget som bortblåst.

Det är främst människorna som gör påsken till denna högtid för mig. Om man säger “påsk” till en ukrainare så får de en glasartad och lycksalig blick. Det här har påverkat mig till den milda grad att jag älskar påsken mest av alla årets dagar. Jag vill vara delaktig i den, med dem. Vi talar här om total kapitulering och nästan fullkomlig assimilering. Det har gått så långt att jag vid påsk till och med bär min vysjyvanka. Inte en äppelkindad påskkärring så långt ögat når.

Det är dessutom runt påsk jag känner den där inre frid, jag förr bara kände vid jul. “Äntligen är det påsk”, säger jag nuförtiden. Om någon för tio år sedan hade berättat för mig hur jag skulle se på påsken idag, hur Ukraina skulle förändra min syn på påsken, hade jag nog bara skrattat uppsluppet och slagit fast att deras fantasi var alltför för livlig.

Den här självvalda assimileringen jag genomgått är för övrigt något jag upptäckt att jag är mycket stolt över. Jag känner således inte längre behov av att fira en svensk påsk. Genom mitt yrke, som lärare i svenska, får jag visserligen praktisera svensk påsk. Det ingår i mina plikter. Men den ger mig inte samma glädje som att fira den ukrainska påsken. Ty det är, som jag skrev ovan, människornas glädje och förväntningar på påsken som präglar mig. Påsken kan med rätta kallas för glädjens högtid här i Ukraina. Jag bytte helt enkelt julen mot den ukrainska påsken.

Det märkligaste är, att jag nu helt slutat sakna mormors påskägg. Jag saknar mormor, men hennes ägg har lagrats långt inne i mina hjärnvivlar. Det dök bara upp efter en lång stunds grävande då jag försökte förnimma hur jag såg på påsken före det att jag blev den jag blivit sedan jag flyttade hit.

Och nu är det alltså påsk. Den riktiga ukrainska påsken. Med det hälsar jag nu er христос воскрес (Kristus voskres) – Kristus är uppstånden. Ja, för här firas nämligen påsken för Kristus uppståndelse, ty det är inte påskgodisets eller påskkärringarnas högtid.


Vimmelbild från påskmarknaden i Lviv.