viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

​Självständighetsdagen. Den polska alltså. Det är idag. Det tycks mig som att den varken betyder att vara själv eller att den för den delen vidare ständig.

Jag har varit i Polen den här dagen. Det jag har mött har tyvärr inte varit så självständigt. Mest bara sorgligt. Introvert. Huliganer som vrålar osammanhängande sörja, som jag mest känner mig alienerad inför. Jag antar och hoppas att jag har haft otur.

Då är det bättre att fira den dagen i den före detta polska kronjuvelen Lviv. Eller Lwów på polska. Idag bjöd polska konsulatet med flera, nämligen upp till fest. Eller festival. Festival tillägnat den polske tonsättaren Ignaz Paderewski. Lvivs ödmjuka polske konsul höll ett vackert tal. Om musik och förbrödring. På ukrainska, förstås.

Det är ett ordentligt program, som de bjuder på. Och idag inleddes festivalen med den mycket sympatiske pianisten och tonsättaren Leszek Możdżer.

Med sina självständiga (!) och egensinniga  tolkningar av Chopin och Komeda skickade han ut oss på kosmiska promenader. Som lättsamt, men ändå insiktsfullt, lät oss svepa över sekel och genom tonrum. Som om han gav oss en tongivande omfamning. Med massor av polsk kärlek till oss.

Det är det självständighetsdagen borde handla om. Att ge. Och omfamna. Sprida kärlek. Och att förståelse för vem man är. Och det lyckas Leszek Możdżer med.

Leszek Możdżer med Lars Danielsson och Zohar Fresco.