viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Kurant! Jag ska till Kurant”, ropar den synskadade kvinnan rakt ut i folkvimlet på Rynek główny i Krakóws gamla stan. En grupp hjälpsamma ungdomar lotsar henne fram till dörren och in träder hon till det som sedan över 30 år varit musikälskarnas trygga hamn – Musikbokhandeln Kurant. Från högtalarna ljuder jazz, som tillkommit och befinner sig på behörigt avstånd från alla hitlistor.

Här inne kan man, förutom att lyssna på musik med innehåll och själ, dricka kaffe, äta en tårtbit, och koppla av från samtidens larm. Bokhandeln säljer allt från noter till enklare sånger till mer avancerade partitur med konstmusik. Skivbutiken erbjuder en härlig blandning av CD och vinyl med klassisk musik, jazz och folkmusik. Väggarna pryds med konst av lokala konstnärer. Dessa alster är också till salu, vilket är en viktig inkomstkälla för många konstnärer. Och inte alltför sällan bjuder man på levande musik.

Den synskadade kvinnan beställer in en tårtbit och en kopp varm choklad. Från sin plats i hörnet kan hon höra alla trogna kunder som tittar förbi denna eftermiddag, den sista oktober 2024, som också råkar vara sista dagen som Kurant håller öppet. En kraftig hyreshöjning blev slutligen den kula som fick Kurant att stupa. Men det är blott inte bara hyreshöjningen som är orsaken till att Kurant måste kasta i handduken. I gamla stan i Kraków är det turisterna som styr efterfrågan och utbudet och de skyr också allt som är okänt. De väljer hellre välkända restaurangkedjor framför lokala påhitt som Kurant. De tycks inte alls lockas av det okända. Och faktum är ingen av dessa turister kommer att sakna musikbokhandeln Kurant. Hålet efter Kurants sorti kommer snart fyllas med något som denna trygghetssökande krets föredrar.

Den synskadade kvinnan dricker de sista dropparna av den varma chokladen, och torkar försiktigt sin mun. Kvar på bordet står snart bara hennes tomma kopp, ägarna till Kurant kommer att låsa dörren till detta, musiklärarnas paradis, för sista gången. Och en trettioårig kulturinstans drar sin sista stuck.

En artikel i Gazeta Krakowska.


Dagens anteckning – 30 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är nog inte så många som tänker på honom, den där tunne mannen med sitt glesa skägg, som ibland syns på en bänk i Planty i närheten av filharmonin. Där han sitter och röker och askar i sitt medhavda blå askfat av gummi.

Om man nu händelsevis råkar få syn på honom, kommer man nog ana att han registerar allt som sker runt omkring honom. Det förefaller som om han ser allt. Turisterna som tultar fram, trötta efter allt nyupptäckt. Barnen som samlar de färgrika löven, eller som bara skriker för att de inte fått tillräckligt med glass eller uppmärksamhet. Cyklisterna som jagat pilar mellan fotgängarna och de cyklister som rullar fram i sakta mak och låter höstlövens mjuka frasande ackompanjera kedjans knorrande. De unga paren som vänslas på parkbänkarna. Hundarna som är ute och rastar sina mobilförsedda ägare. Munkarna som raskt traskar genom Planty, och som med sina långa tygsjok, inpyrda av kyrkans rökelser, lämnar efter sig spår av något historiskt, avlägset och mystiskt. De äldre damerna som ingen längre ser, men som så gärna vill bli sedda, ja, till och med dem ter det sig som vår rökande man på bänken ser.

Eller så ser han inte allt detta, utan vänder blicken inåt mot en punkt där han kan smaka på en liten stunds avskildhet.


Dagens anteckning – 27 oktober 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Nu är det inte alls säkert att ni intresserar er det minsta för detta, men eftersom man aldrig kan veta så noga berättar jag ändå att ni måste ta er hela vägen fram över en myriad av cykelvägar, följa Bialuchas lynniga slingrande mellan husen genom för många okända bostadsområden, så som Osielde Ofiserskie, både genom Olsza och Olsza II, Prądnik czerwony, förtjusas av herrgården Dworek Białoprądnicki samt parklivet däromkring, ta er vidare genom områden med små söta hus, förena er med Bialucha igen (som senare övergår till att kallas Prądnik), men nu i grönskande vegetation, innan ni kommer till utkanten av byn Zielonki och ser, eller snarare hör, det buskage av enar, där pjoddarna bor.


Dagens anteckning – 26 oktober 2024

Category: by sophie engström, Centraleuropa, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag flyttade till Kraków var det stora samtalsämnet luftföroreningar. Det ordnades konferenser där till och med Katowice, staden som dittills hade haft Europas sämsta luft, gjorde sig känd som en stad som försökte göra något åt den ohälsosamma luften.

I Kraków var det var inte alls ovanligt att man såg cyklister eller gångtrafikanter med munskydd, rådigt designade efter den tidens tycke för smak.

Sedan kom pandemin och man verkar ha blivit mer oroad över andra föremål som flög runt i vår luft. Alla ålades av nervösa politiker att bära munskydd (under en tid), men det var bara ett fåtal som orkade engagera sig i eventuell design.

När pandemin inte längre skrämde upp oss tillräckligt kom så Rysslands misslyckade försök till fullskaliga invasion av Ukraina. Några munskydd sågs inte längre till och faktum är att munskydd nog står sig slätt mot Rysslands aggressivitet.

Men hur förhåller det sig med luften i Kraków i detta nu? Det kan man undra, en sådan här dag, när solen nästan svämmar över av lyskraft och höstlöven skimrar i sina på en gång starka så som skira färger. Jo, den är dålig. Nå, inte riktigt lika uselt dålig som den var före pandemin, men alltjämt dålig för lungor. Det är inte så att politikerna har legat på latsidan. Man har infört olika regler för att få bukt med koleldningen, men tyvärr har det har gått troll (läs = politik) i frågan, med allt vad sådana charader innebär.

Regeringen i Warszawa är dock inte särskilt intresserad av vare sig munskydd eller luftföroreningar. Deras blickar riktas inte ut i tomma luften, utan mot belarusiska och ryska gränsen, vilket inte är att undra på.

Men det också en helt annan fråga.

För att illustrera dagens anteckning får ni njuta av bilder från Botaniska trädgården i Kraków.


Dagens anteckning – 25 oktober 2024

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis innan jag kommer fram till övergångsstället slår det om till rött. Ilsket bromsar jag in cykeln och sätter ner foten med ett irriterat “bamp” på marken. Egentligen gör det mig inget att jag måste vänta en stund, jag har ju inte bråttom någonstans, men jag imiterar min omgivning. En cyklist gör en dödsföraktande manöver och cyklar över gatan strax före alla bilisterna kommer i högsta hastighet, som skjutna ur en kanon eller kanske snarare med eld i baken. Givetvis är det ett cykelbud, som i tusentals cyklar runt i staden, med sina stressade uppsyner och som fullkomligt saknar trafikvett.

Jag skakar på huvudet åt cykelbudet, så där irriterande som vi svenskar ofta gör när vi tycker vi vet bättre än alla andra av jordens befolkning.

Rödljuset ger mig möjlighet att ägna mig åt min favoritsysselsättning, nämnligen att studera folk. På andra sidan gatan har det nu samlats en hoper jäktade människor. Jag vet inte om de verkligen är jäktade, eller om de bara imiterar omgivningen så som jag gör. De flesta tar upp sina mobiler, antagligen för att det spär på bilden av den upptagna och viktiga personen.

Men tre personer utmärker sig. Det är tre herrar, modell äldre. Alla långa, men två av dessa dessvärre endast på bredden. Förutom att de inte tittar på sina mobiltelefoner har de något annat gemensamt. De har alla slokmustasch. Denna ansiktsprydnad är nog på utdöende här i Polen, men ännu går de att skåda i folkvimlet. Orsaken till att vissa män i den äldre generationen har slokmustasch förklaras rimligtvis med Lech Wałęsa. Eller så går det ännu längre tillbaka i tiden, till självaste Kejsare Franz Joseph. Bland yngre män förekommer inte dylik mustasch-typ. De tycks föredra en lite fjunigare typ av mustasch. Kanske börjar den sloka i framtiden, tänker jag.

Hoppsan, nu slår det om till grönt.


Med utsikt mot ett litterärt sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Se hit, här bjuds det på ett knippe författare, översättare och poeter, som står på Królewska-gatan i Kraków. De hör alla ihop men ändå är ändå så betydelsefulla var och en för sig.

Längst ut till höger står Adam Włodek (1922-1986) som ofta presenteras som “Wisława Szymborskas man“, vilket förvisso är en helt riktig anmärkning om nämnde Adam, men något fattig på information. Adam Włodek var nämligen också poet liksom Szymborska, samt även journalist, redaktör och översättare. Under andra världskriget deltog han i den kulturella och underjordiska delen av upproret mot Nazityskland. Han var efter kriget var han redaktör bland annat på Dziennik Polski och verkade även som poet och översättare. Adam Włodek gav ut tio diktsamlingar samt att han översatte från tjeckiska, slovakiska, tyska, engelska och ryska. Adam och Wisława gifte sig 1948, och de levde tillsammans författarhuset på ulica Krupnicza, (som jag tidigare har skrivit om). Deras äktenskap blev kort, och de skilde sig redan 1954. De skulle dock vara vänner livet ut, och som ni ser, även 1977, när nedanstående sällskap förevigades tillsammans.

Till vänster om Adam Włodek står Wisława Szymborska, som säkert inte behöver någon närmare presentation för de allra flesta i Sverige, och någon längre levnadsteckning kommer inte ges nu, då en sådan lätt skulle bli alltför omfattande. Att hon är så pass välkänd i Sverige har vi översättaren och författaren Anders Bodegård (1944-2024) att tacka för. Det är nämligen möjligt att Wisława Szymborska aldrig hade tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1996 om det inte vore för Anders Bodegård och hans översättningar av hennes särpräglade diktning. Anders Bodegård kom till Polen första gången 1967, men det var först 1981 som han slog ner sina bopålar i Polen för en längre tidsperiod, och då för att verka som lärare i svenska på det prestigefyllda Jagellonska universitetet. Avdelningen som han arbetade på firar för övrigt 50 års jubileum i höst. Det är beklagligt att Anders Bodegård inte kan delta i festligheterna, då han gick bort i juni, men minnet av hans arbete lever ännu kvar på institutionen.

Anders Bodegård har en diger lista över verk och författare som han översatte. Bland de polska namnen märks, förutom Szymborska, Witold Gombrowicz, Ryszard Kapuściński, Zbigniew Herbert och Ewa Lipska. Den sistnämnda står vid sidan om Wisława Szymborska, och det ser nästan ut som om de båda är djupt inbegripna i ett samtal. Ewa Lipska kanske vänder sig mot Wisława Szymborska och uttrycker förvåning över något. “Vad är det du säger?” tycks hon säga. Lipskas diktning jämförs ibland med Szymborskas, och då i synnerhet med den sistnämndas humoristiska uttryck. Men Lipska har ett alldeles eget uttryck. På bilden ser de båda i alla fall ut att vara helt omedvetna om att någon alldeles nyss har tryckt på avtryckaren och förevigat detta möte.

De två till vänster i bild är däremot helt på det klara med vad som försegår. Med lite gäckande blir tittar de in i kamerans lins. Barbara Czałczyńska, som kvinnan heter, föddes i Lwów (idag Lviv i västra Ukraina). Det är oklart när hon lämnade staden, men troligtvis efter andra världskriget, då de flesta polacker tvingades bort från de delarna av dagens Ukraina. Efter att hon hade utexaminerats vid Jagellonska universitetet, debuterade hon som författare i Dziennik Polski strax efter det att Adam Włodek lämnat posten som redaktör på nämnda tidning. Barbara Czałczyńska verkade även som översättare från franska till polska. Året före sin bortgång tilldelades hon orden Polonia Restituta, som är en orden som ges till betydelsefulla, polska eller utländska, aktörer inom litteratur, konst, vetenskap, sport, utbildning och även för att främja goda relationer med andra länder.

Längst ut till vänster står Kornel Filipowicz och tittar på oss med sina lugna och vänliga ögon. I sin hand håller han belevat en cigarett. Mungiporna slokar lite, men det är inte tu tal om annat än att detta är en vänlig och snäll man. Han håller Barbara Czałczyńska i ett stadigt och hjälpsamt grepp, och de två delar dessutom en erfarenhet. Kornel Filipowicz föddes nämligen också i den del av dåtidens Polen som idag tillhör Ukraina. Han föddes i Tarnopol (idag Ternopil), men hans familj flyttade redan 1923 till Cieszyn, som gränsar till Tjeckien och därmed ligger i dagens Polen. Även Kornel Filipowicz tog sin examen vid Jagellonska universitetet, men ämnet var biologi, och låg därmed på behörigt avstånd från litteraturen, skulle man kunna kunna tro. Men före andra världskriget började han närma sig avantgardet, och i dessa kretsar mötte han sin blivande fru, konstnären Maria Jarema, som likt Kornel, och hade fötts i den del av Ukraina som under mellankrigstiden tillhörde Polen. När Nazityskland anföll och slutligen ockuperade Polen engagerade han sig i motståndsrörelsen, ett engagemang som skulle leda till att han sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han överlevde till eftervärldens stora lycka, och efter krigsslutet bosatte han sig i Kraków.

Kornel Filipowicz presenteras ofta som “Wisława Szymborskas partner“, och det är riktigt att de två levde som särbo fram till Kornel Filipowicz död, men precis som med Adam Włodek är det inte en fullständig beskrivning. Kornel Filipowicz lämnade efter sig ett omfångsrikt författarskap, men mycket lite är översatt till svenska. Några lysande undantag finns, som de delar som är översatta av Joanna Helander, Bo Persson och ovan nämnda Anders Bodegård. De har därmed medverkat till att ge en svensk publik inblick i Filipowicz finstämda och säregna alster.

Nåväl, dessa prominenta och angelägna skriftställare står alltså på Królewska i Kraków, möjligen en sommardag 1977. De hade, som du nog redan förstått, mycket gemensamt, men ett kriterium har ännu inte återgivits här. De tillhörde nämligen alla den litterära sammanslagningen Grupa Literacka Biprostal. För att tillhöra denna mycket eminenta gruppering var man tvungen att ha ett fönster från vilket man kunde se det 15 våningar höga kontorskomplexet Biprostal, som låg, och fortfarande ligger på Królewska-gatan i stadsdelen Krowodrza i Krakow. Ja, som du nog redan förstått var detta en lite skämtsam sammanslutning, men det kan man kanske nästan läsa av fotografiet, eller hur?


Från vänster till höger: Kornel Filipowicz (1913-1990), Barbara Czałczyńska (1929-2015), Ewa Lipska (1945-), Wisława Szymborska (1923-2012) samt Adam Włodek (1922-1986)

Några källor
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Adam_W%C5%82odek

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Anders_Bodeg%C3%A5rd

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Barbara_Cza%C5%82czy%C5%84ska#:~:text=Barbara%20Cza%C5%82czy%C5%84ska%20

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Kornel_Filipowicz

https://gazetakrakowska.pl/biprostal-na-archiwalnych-zdjeciach-przez-25-lat-byl-najwyzszym-budynkiem-krakowa/ar/c9-18275133


Om fåglarnas musikaliska gnosis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.

Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.

Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…

Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…