viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 24 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men (ja, följande sätt att inleda veckan börjar bli lite av en tradition) jag såg till att påbörja den med Joseph Haydns symfoni nr 31 (Hob. I/31) som tonsattes 1765. Symfonin kallas ofta för “hornsymfonin” eftersom just detta instrument har en särdeles viktig uppgift i verket. Men även andra instrument, så som exempelvis flöjten, har flera viktiga solon.

Beställaren av symfonin var den ungerska fursten och militären Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha, som var en stor främjare av musik, konst och vetenskap samt även Haydns beskyddare. Som ett utslag av sitt musikintresse hade Esterházy därför tillsatt en orkester som leddes Joseph Haydn. Orkesterns musiker tillhörde de skickligaste bland musiker i området under denna tid. Det förefaller som om orkestern initialt hade fyra hornister, men först slutade en av dessa av oklar anledning och snart därpå dukade ytterligare en hornist under. Haydn hade alltså plötsligt bara två hornister kvar och han ska ha bett Esterházy om att få anställa två nya hornister. Denna önskan fick dock kalla handen, ty även om fursten älskade musik och sin orkester, led han ofta av ekonomisk trångmål. Det skulle dröja två år innan orkestern åter hade fyra hornister och det är mycket troligt att nämnda symfoni skrevs just för att celebrera denna händelse.

Det är tyvärr inte känt exakt när symfonin uruppfördes, men enligt kännare ska det ha varit före september 1765. Så tror man eftersom orkesterns skickliga flöjtist fick sparken den månaden, efter att han hade satt eld på ett tak till furstens slott när han var ute och sköt på fåglar från taket.

Hornisterna under denna tid spelade på något som kallas för naturhorn. Instrumentet var av metall, så som dagens valthorn, men de hade inga klaffar eller ventiler och tonerna alstrades genom att hornisten formade sina läppar och använde luftströmmen för att reglera tonen, vilka kallas naturtoner. De hade olika insticksrör som de fick sätta in eller dra ut för att åstadkomma olika toner. Under mitten av 1700-talet började man också använda stopptoner, vilket innebar att hornisten förde in handen tratten och reglerade tonerna även på detta vis. (En teknik som används än idag.) Och även om jag inte är någon expert inom området så inbillar jag mig att det kan höras stopptoner i Haydns trettioförsta symfoni.

I vilket fall tycker jag att det var ett fantastiskt bra val att inleda veckan med Haydns hornsymfoni, ty jag har på senare tid börjat älska horn och man får ju hoppas att denna vecka därför också kommer älska mig, och inte ha ett horn i sidan på mig, eller någon annan för den delen.

—

Fotot nedan föreställer en replika av ett naturhorn från 1760. Bildens källa

Dagens anteckning – 21 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag tycker inte illa om vår samtid. Varje dag umgås jag med mina studenter, som i huvudsak tillhör Generation Z, och det är fängslande att se hur de tar sig an uppgiften att forma framtiden. Till skillnad från många i min egen generation har jag inte svårt att förhålla mig till deras sätt att kommunicera, som på många sätt skiljer sig från både Generation X och den senare Y. Enligt min mening har vi möjligen olika sätt att tolka vår samtid, men det betyder inte att någon har mer rätt än den andra.

Det här var också något jag tänkte på idag när jag läste recensionen av Yvonne Hirdmans sommarprat. Enligt recensenten kritiserade Hirdman den unga generationens feminister som, enligt Hirdmans tolkning, fokuserar i för stor utsträckning på sexualitet och friheten att välja kön, istället för jämställdhet på arbetsmarknaden. När jag läste det började jag genast att tänka på Joseph Haydn och Ludwig van Beethoven. Nej, steget är inte så långt som ni tror.

När Beethoven, som ung pojkspoling, kom till Wien var hans målsättning att få gå i lärdom hos Joseph Haydn, som var den tidens främste tonsättare. Men det var en relation kantad av dispyter. Det skulle nämligen snart visa sig att Beethoven inte alls var imponerad av Haydns tonsättarkonst. Faktum är att Beethoven lär ha sagt att Haydn inte lärde honom någonting av värde. Haydn i sin tur tyckte att Beethoven var något uppblåst och bakom Beethovens rygg kallade Haydn honom lite skämtsamt för “Der Große Mogul”.

Öknamnet “mogul” anspelade inte på folkgruppen mongoler, utan på deras regenter som kallades för just för “den stora mogulen”. Det går egentligen bara att spekulera kring varför Haydn gav Beethoven detta smeknamn, men en inte helt otänkbar orsak kan ha varit att Beethoven vid något av deras möten, sin vana trogen, hade domderat och sagt hur han tyckte saker och ting, och då särskilt musik, skulle vara eller skapas.

Ett annat exempel på hur kärv deras relation var går att finna vid tidpunkten för publiceringen av Beethovens första alster. Beethoven hade vänt sig till Haydn för att få en bedömning av hans tonsättningar som han ville få publicerades. Bland de verk han bad Haydn att titta på fanns hans första pianotrio som sedermera skulle få opusnummer 1. Beethoven var övertygad om att Haydn i det verket skulle se den unge tonsättarens stora talang. Men till Beethovens stora besvikelse avrådde Haydn Beethoven från att publicera pianotrion. Beethoven blev, också sin vana trogen, rasande och trots Haydns avrådan var det just den pianotrion som han publicerade som första verk år 1795. Det skulle visa sig vara ett klokt val av Beethoven, ty trion gjorde snart succé.

Men varför ville Haydn avråda Beethoven från att publicera verket? Var det för att han på många sätt var en gårdagens man, och att han inte förstod verket? Eller var det en rivalitet mellan de båda som låg till grund för hans utlåtande? Och om Haydn nu tyckte trion var så undermålig, varför blev han då upprörd när Beethoven inte lät underteckna trion med orden “Haydns elev”, som många andra av Haydns elever hade gjort?

Man kan också tillägga, för att illustrera deras motsättningar, att det som Haydn ansåg vara mest irriterade med Beethoven var att han inte bar peruk, utan lät sin yviga kalufs härja helt fritt. Vilket hårresande ofog, kan Haydn kanske ha sagt.

Haydn och Beethoven tillhörde olika generationer, med olika sätt att se på musik (och frisyrer), men de båda har gått till eftervärlden, trots, eller kanske snarare, tack vare deras meningsskiljaktigheter.

Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.

Dagens anteckning – 31 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nå, jag vet inte hur ni tillbringar era måndagar, men jag har nöjet att vistas i mina studenters sällskap. Idag har vi fördjupat, och kanske även dränkt några av helgens sorger, bland prepositioner. Faktum är att det är fasligt lätt att låta sig uppslukas av prepositioner. Och det får mig osökt att tänka på dagens jubilar, nämligen “symfonins fader” Joseph Haydn (1732-1809) och hans roll som lärare. Som ni säkert vet lärde han ut tonsättarkonsten till flera, däribland Ludwig van Beethoven (1770-1827). Det finns en anekdot om Haydns och Beethovens rivalitet, som rör Haydns stora och välkända oratorium “Skapelsen”, på tyska “Die Schöpfung”, (Hob.XXI:2) från 1796 till 1798.

Anekdoten utspelar sig 1801 då Haydn hade lyssnat på Beethovens balettmusik “Prometheus varelser” (op 43), på tyska “Die Geschöpfe des Prometheus”. Haydn var snabb med att berömma sin students verk, men Beethoven urskuldande sig med orden “åh, mästare, tusen tack, men det är långtifrån ‘Skapelsen'”, och syftade därmed på Haydns ovannämnda oratorium. Jämförelsen förargade Haydn. Han ansåg, och många med honom, att oratoriet var det vackraste som hade åstadkommits. Därför svarade Haydn: “Nej du, det är knappast någon Skapelse och det lär aldrig bli någon sådan heller”.

Det är rimligt att tro att Beethoven inte uppskattade att bli avspisad på detta plumpa sätt, men han var också väl medveten om att hans lärare var den främsta av tonsättare, så han bet nog ihop och stod över att svara på Haydns sarkasm. Men troligtvis gick Beethoven sedan hem till sin tonsättarlya och satt sig för att skriva musik som enligt många skulle utklassa Haydn.

Så vad kan man lära sig av denna anekdot? Jo, att även om man som lärare är mästare, så ska man vara väl medveten om att det faktiskt kan finnas en Beethoven i varje student.

Dagens anteckning – 22 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.

Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.

Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.

Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.

Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.

Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.

Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.

Dagens anteckning – 15 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er tredje advent, men jag inledde den med denna lilla pärla, Joseph Haydns (1732-1809) tonsättningar för stränginstrumentet baryton, även kallat Viola di bordone. Haydn skrev verken till sin främste beskyddare och mecenat med det galanta namnet Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha (1714-1790).

Det är svårt att tillräckligt väl understryka denne ungerske prins betydelse för Haydn. Det var under Nikolaus beskydd som Haydn skrev flera av sina 106 symfonier, inklusive de mest kända såsom Parissymfonierna och Londonsymfonierna, samt flera andra viktiga verk. Nikolaus understödde också att hans protegé fick experimentera och utforska nya former och uttryck, vilket ger att det är knappast en överdrift att mena att utan Nikolaus hade Haydn nog inte riktigt varit Haydn så som vi känner honom. Och man kan gå ännu längre och postulera att klassisk musik nog inte hade varit sig riktigt lik utan Nikolaus. Haydn anses ju vara symfonins fader, och till och med Ludwig van Beethoven lär vid något tillfälle menat att Haydn var den främsta av alla dittillvarande och kankse också efterföljande tonsättare.

Nåväl, Nikolaus lär ha varit en duktig musiker och han spelade cello, viola gamba och alltså baryton med bravur. Han var därtill duktig på affärer och ska ha ökat på familjen Esterházys förmögenhet ansenligt under sin livstid. Vidare beskrivs han som en liten, välformad och elegant man, utan att för den delen vara arrogant eller snorkig, i alla fall om man ska tro Johann Wolfgang von Goethe som träffade Nikolaus i Frankfurt någon gång i mitten av 1700-talet.

Dagens anteckning – 8 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mycket man överhuvudtaget inte vet. Så mycket information som svävar runt i världen helt fritt utan att man lyckas fånga den för att katalogisera den i ett lämpligt fack i huvudet. Ja, apropå huvuden förresten. Joseph Haydn berövades tydligen sitt (efter sin död, alltså), och det återfanns först 1954. Huvudtanken med att stjäla Haydns huvud var kanske att undersöka hans kreativitet, eller så var det bara en del av den Haydn-mani som utbröt efter att tonsättaren hade dött. Även Haydns grå papegoja, som han hade införskaffat under sin tid i London, blev en begivenhet efter tonsättarens död, och såldes på auktion under rubriken “konstföremål”.

Sådan livsviktig för kunskap får man sig till livs på museet Haydnhaus i Wien. Här kan man också beundra reproduktioner av originalpartituret till oratoriet “Die Schöpfung” eller “The Creation” (Hob.XXI:2). Verket, som är, enligt min uppfattning, ett av de vackraste författade av Haydn, är unikt av många skäl, men det som kan intressera språknördar är att det är det första tvåspråkiga större verk. Haydn lät nämligen publicera oratoriet på både tyska och engelska, och han skrev detta oratorium i sitt hus i Wien, som idag hyser ovannämnda museum.