viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På det sociala mediet Bluesky finns en profil för klassisk musik, som under hösten och vintern har försökt sig på ett nytt gebit, nämligen kvacksalveri. Med hashtagen #A-Haydn-a-day har profilen påstått att man kan undfly olika elakartade virus, och därmed hålla doktorns frågvisa klåfingrighet borta, genom att lyssna på minst en symfoni av Haydn om dagen. Kaxigt basunerade profilen ut sitt budskap och gav oss i uppdrag att lyssna på någon av Haydns 106 symfonier.

Men det skulle dock snart visa sig att allt bara var humbug. Profilen fick givetvis årets influensa och blev tvungen att krypa till korset och erkänna att hen var en simpel bluffmakare som dragit oss vid näsan. Jag måste dock bekänna att jag aldrig lät mig duperas av denne bedragare, och lyssnade inte på en Haydn om dagen för att slippa doktorn. Nu lyssnar jag förvisso ofta på Haydn, som alltid inger en särskild känsla av ro och trygghet, men oftast är det andra verk än just symfonierna.

Ett verk jag ofta återkommer till är Skapelsen (Hob.XXI:2), som jag fått uppleva med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester. Jag minns inte så mycket av själva konserten, förutom att jag blev överrumplad av verkets oerhörda skönhet och finess. Inte konstigt att Ludwig van Beethoven menade att verket var det finaste som dittills skrivits. Jo, så var det.

Haydn var ju redan under sin samtid enormt uppskattad. Ett exempel på detta inträffade Haydns sista dagar i livet. Året var 1809 och Napoleon belägrade Wien. Haydn låg svårt sjuk och praktiskt taget döende i sitt hem. För att skydda den store tonsättaren satte fransmännen ett kavalleri att vakta hans port. Bara det faktumet, att en fransk armé beslutar sig för att beskydda en tonsättare som ägnat en stor del av sin tonsättarverksamhet åt att hylla den österrikiske kejsaren, visar på hans betydelse för sin samtid.

Men det är berättelsen om hur soldaterna i det franska kavalleriet utanför Haydnhaus börjar sjunga tonerna i Haydns verk “Skapelsen” för att visa sin uppskattning för nämnde tonsättare, som verkligen understryker hur betydelsefull Haydn var i sin samtid.

Haydn somnade in några veckor senare, omhändertagande av kejsardömets bästa läkare. Så inte ens Haydn själv klarade sig undan doktorn.

Bilden har ju ingenting med innehållet i texten att göra, förutom att det var denna syn som ackompanjerade mina tankar när jag skrev ovanstående.

Dagens anteckning – 15 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er tredje advent, men jag inledde den med denna lilla pärla, Joseph Haydns (1732-1809) tonsättningar för stränginstrumentet baryton, även kallat Viola di bordone. Haydn skrev verken till sin främste beskyddare och mecenat med det galanta namnet Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha (1714-1790).

Det är svårt att tillräckligt väl understryka denne ungerske prins betydelse för Haydn. Det var under Nikolaus beskydd som Haydn skrev flera av sina 106 symfonier, inklusive de mest kända såsom Parissymfonierna och Londonsymfonierna, samt flera andra viktiga verk. Nikolaus understödde också att hans protegé fick experimentera och utforska nya former och uttryck, vilket ger att det är knappast en överdrift att mena att utan Nikolaus hade Haydn nog inte riktigt varit Haydn så som vi känner honom. Och man kan gå ännu längre och postulera att klassisk musik nog inte hade varit sig riktigt lik utan Nikolaus. Haydn anses ju vara symfonins fader, och till och med Ludwig van Beethoven lär vid något tillfälle menat att Haydn var den främsta av alla dittillvarande och kankse också efterföljande tonsättare.

Nåväl, Nikolaus lär ha varit en duktig musiker och han spelade cello, viola gamba och alltså baryton med bravur. Han var därtill duktig på affärer och ska ha ökat på familjen Esterházys förmögenhet ansenligt under sin livstid. Vidare beskrivs han som en liten, välformad och elegant man, utan att för den delen vara arrogant eller snorkig, i alla fall om man ska tro Johann Wolfgang von Goethe som träffade Nikolaus i Frankfurt någon gång i mitten av 1700-talet.

Dagens anteckning – 8 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mycket man överhuvudtaget inte vet. Så mycket information som svävar runt i världen helt fritt utan att man lyckas fånga den för att katalogisera den i ett lämpligt fack i huvudet. Ja, apropå huvuden förresten. Joseph Haydn berövades tydligen sitt (efter sin död, alltså), och det återfanns först 1954. Huvudtanken med att stjäla Haydns huvud var kanske att undersöka hans kreativitet, eller så var det bara en del av den Haydn-mani som utbröt efter att tonsättaren hade dött. Även Haydns grå papegoja, som han hade införskaffat under sin tid i London, blev en begivenhet efter tonsättarens död, och såldes på auktion under rubriken “konstföremål”.

Sådan livsviktig för kunskap får man sig till livs på museet Haydnhaus i Wien. Här kan man också beundra reproduktioner av originalpartituret till oratoriet “Die Schöpfung” eller “The Creation” (Hob.XXI:2). Verket, som är, enligt min uppfattning, ett av de vackraste författade av Haydn, är unikt av många skäl, men det som kan intressera språknördar är att det är det första tvåspråkiga större verk. Haydn lät nämligen publicera oratoriet på både tyska och engelska, och han skrev detta oratorium i sitt hus i Wien, som idag hyser ovannämnda museum.

Lvivs nya musikaliska hjärta

Category: by sophie engström, krönika, music
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Haydn. Ja, det var honom jag tyckte att 2018 skulle låta sig inspireras av. Denne kreativa mästare, med sina mycelliknande kreationer som hade en tillsynes oändlig förmåga att föröka sig. Och det kändes därför extra ödesmättat att årets första konsert inleddes med just Haydn, framfört av Collegium Musicum Orchestra i Orgelsalen.

Haydns symfoni nr 59, även kallad Feuer (Eld) är vackert och betraktas som ett tidigt verk (skrevs 1769). Det är väl främst sista satsen som får det att bränna till. Här ställs det höga krav på trä- och bläckblås. Jag tyckte att hornen klarade det bra, eftersom jag utgår ifrån att det är ett förträffligt svårspelat instrument. Dirigenten Theodor Kuchar hade dessutom ett mycket sympatiskt och inspirerande sätt att leda orkestern, vilket spred sig via tonerna till oss åhörare.

Kvällens stora stjärna var dock violinisten Noah Benedix-Balgley. Orkestern och han lämnade inte ett öga torrt efter att de briljerat med Mozarts violinkonsert nr 5.

Men trots detta, var kvällens största behållning avslutningen, Mendelssohns nionde stråksymfoni (MWV N 9). Det hördes att kvällens gästdirigent drillat orkestern under repetitionerna så att det skulle sitta perfekt. En viss nervositet kunde vi i publiken därför skönja efter pausen, men den spolades bort när kvällens solist plötsligt steg in och tog plats bland violinisterna. Ganska snart var de spända ansiktsuttrycken borta, och de hade förbytts mot roade leenden. Och med vilken bravur orkestern tog sig an denna symfoni! Hela publiken fångades in bland tonerna och snart var vi alla sammanflätade med detta vackra partitur, som Mendelssohns nionde symfoni är. Det låter så vilseledande enkelt, men det är just när det låter som enklast som det tycks som svårast.

Hjärnorna bakom Collegium Musicum, Taras Demko och Ivan Ostapovitj, har tagit över ledarskapet för Orgelsalen. Det bådar gott inför framtiden och i synnerhet 2018. Lvivs stadshus gör därför en fenomenal insats genom att stödja de här krafterna i Lviv. Det är precis vad vi behöver, en fast scen för Collegium Musicums energi, som definitivt kommer fortplanta sig ut bland stans alla nervceller. Det var därför extra trevligt att åter skönja borgmästaren, Andrij Sadovyj, i publiken.

Jag tror nog att vi alla lyfter på våra imaginära plommonstop, för konsertens gäster, musiker, arrangörer och för Lvivs stad.

Låt 2018 låta mer som Haydn

Category: by sophie engström, krönika, music, sociala medier
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland så händer det att någon vänlig själ kommenterar att jag skriver en del på min blogg. Det är alltid väldigt uppfriskande att höra att det faktiskt finns de där ute som läser. Självkritisk som jag är, och med negativistisk livssyn, tror jag oftast att jag talar ut i tomma intet. Men det är när någon säger att jag skriver mycket eller är produktiv, som jag börjar tänka på Haydn. Ja, alltså, Joseph Haydn.

Under sin livstid skrev han troligen (ja, troligen!) 108 symfonier och 68 stråkkvartetter. Han vispade ihop 13 pianokonserter och 3-7 violinkonserter. Nej, det är inte allt! Han skrev även en fasligt massa pianosonater, och pianotrior och mycket mycket mer. I jämförelse med den mannen kan man man ju inte annat än känna sig lite smålat. Så där 10-15 bloggpostningar i månaden är ju verkligen ingenting annat än lite spott i skyn jämfört med hans hagelstorm av kreativitet.

Om jag nu skulle bestämma mig för att lyssna på Haydns alla verk under 2018, så skulle jag bli tvungen (jag får det att låta som ett straff, men så är det ju inte) att lyssna till något varje dag! Det skulle egentligen bara vara ungefär 49 dagar då jag inte skulle lyssna på Haydn! Jag funderar på om det är ett bra nyårslöfte… Att lyssna på allt av Haydn, alltså. Nå, jag är inte säker på att jag kan lova att jag kommer vara lika produktiv som Haydn, men jag kan i alla fall lova (och hota med) att jag under 2018 ska vara tjatig, hispig, vimsig, och understundom kanske till och med genial. Sedan kanske jag skriver lite på den där boken som jag inte skriver på. Precis som 2017, alltså.

Med detta sagt slår jag ihop klackarna och lyfter min inre plommonstop till en salut för det gångna året. Må du vila i frid, och se nu till att 2018 bringar fred, kärlek och frihet till alla våra inlåsta kreativiteter. Låt oss alla bli lite mer som Haydn.

Och här skulle jag kunna lova att detta blir årets sista postning, men eftersom jag är både disträ och pratsjuk, avstår jag från att avlägga sådana löften. Vem vet, imorgon kanske visar sig vara extra osagd.


Bilden kommer härifrån.