viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 11 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła står en grupp hästar och betar. Deras smala och atletiska kroppar syns vandra från den ena eftertraktade grästuvan till den andra. Hästarna står under en klunga med pilträd, vars rufsiga bladkronor spretar åt alla väderstreck. Härifrån, där storstadens larm och den urbana landsbygden möts, förefaller gårdagens ryska provokation mot Polen och beskjutningarna av Ukraina avlägsna och nästan overkliga. Som om de aldrig hade skett. Dessvärre gäller detsamma i mediaflödet. Världens förmåga att uppehålla sin uppmärksamhet kring ämnet tycks lika långvarig som hästarnas rastlösa knatande mellan grästuvorna.

Och även mina tankebanor lunkar vidare, ty plötsligt märker jag att jag virat in mig i pilträdens orediga frisyrer och konturerna av hästarnas kroppar, för att dra iväg över tvåhundra år tillbaka i tiden till Franz Schubert. Fast egentligen lufsar mina tankar ännu längre tillbaka i tiden, till år 1782 när Johann Wolfgang von Goethe skrev dikten “Erlkönig”. En dikt som Franz Schubert skulle tonsätta år 1815 (med opusnummer 1, D 328)

Dikten handlar om en far som för sin son genom en nattlig skog på en hästrygg. Plötsligt upptäcker pojken att de fått sällskap av ett gruvligt väsen som presenterar sig som “Erlkönig”. Ordet “Erlkönig” ska Goethe ha lånat från danskans “elverkonge”, vilket på svenska ger “älvornas kung”, men vi tycks inte riktigt ha någon sådan varelse bland våra folksagor. Enligt källor finns det dock en kung över älvorna i germansk mytologi, och denne ska ha haft som huvudsaklig sysselsättning att lura barn in i döden.

I Goethes dikt, som Schubert sedemera tonsatte, försöker sonen övertyga sin far om att de förföljs av nämnde varelse och beskriver ingående dess fasansfulla uppenbarelse, men allt avfärdas av fadern som fantasier. I en av verserna säger sonen att “Erlkönig” visar sina vackra och skimrande döttrar, alltså älvorna, för sonen. Även detta avfärdar pappan, och pekar istället på ett gammalt pilträd, och säger “Mein Sohn, mein Sohn, ich seh’ es genau: / Es scheinen die alten Weiden so grau.” som i min översättning skulle bli: “Min son, min son, jag ser det klart och tydligt: / Det som skimrar är den gamla pilen grå”. Men sonen är nu ohjälpligt förtrollad av den grymma älvornas kung, och ropar till sin far “Erlkönig hat mir ein Leids getan!” (“Älvornas kung har skadat mig”) innan han dör i sin far armar.

Kanske var det hästarna under pilträden som fick mig att tänka på denna tonsatta dikt, eller så var det något med att det ibland är lockande att inte se ondskan när den närmar sig.


Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.