viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 februari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under de första decennierna av 1800-talet var Ludwig van Beethoven septett (op 20) från 1799-1800 omåttligt populär. Ja, man skulle nästan kunna säga att den var något av den tidens slagdänga. Beethoven ska dock inte ha uppskattat att verket var så populärt och vid något tillfälle ska han även ha uttryckt en önskan om att partituret borde eldas upp. Men det hjälptes inte, ty i till exempel Paris förekom den frekvent på reportoaren och i övriga Europa skulle den i liknande omfattning framföras på olika estrader.

En av orsakerna till att den uppskattades var dess ovanliga instrumentation, med violin, viola, cello, kontrabas, klarinett, valthorn och fagott. Och runt om i Europa skulle dess popularitet leda till att andra tonsättare skrev verk med samma instrumentation. Namnkunniga tonsättare som exempelvis Johann Nepomuk Hummel (som också stundtals var Beethovens antagonist) skrev en septett (dock med en lite annorlunda instrumentation) som var nästan lika efterfrågad som Beethovens dito.

Bland andra tonsättare som gav sig i kast med att skriva verk med samma instrumentation återfinns svensken Franz Berwald (1796-1868). Han var dock inte alls lika uppskattad under sin livstid som exempelvis Hummel eller Beethoven, och hade nog fler motgångar än framgångar som tonsättare, men hans “Stor septett i B-dur” (från 1828) är ett utmärkt prov på hans fina tonspråk. Septetten äger både livlighet och elegans, likt många av Berwalds verk. Men detta var något som publiken i Sverige tyckte var alltför modernt.

Första gången som Berwald skrev en septett var faktiskt 1817 och vid framförandet fick den ett gott mottagande, men troligen var Berwald själv inte riktigt nöjd med dess resultat så den handskriften har gått förlorad. Det finns ändå skäl att tro att han kan lånade drag från den till den senare septetten. Men märkvärdigt nog blev det ett mycket kyligt mottagande av den nya septetten vid uruppförandet i Stockholm samma år som den tonsattes. Om det var beroende på det fiaskot som Berwald lämnade Sverige året därpå låter jag vara osagt, men det är inte omöjligt.

Berwald la, i och med flytten från Sverige, tonsättandet på hyllan under flera år. Och det gjorde han med den äran, kan man säga, ty han öppnade en ortopedisk klinik i Berlin där han, till skillnad mot sin tonsättarkonst, hade stor framgång. Men drömmen om att uppnå berömmelse genom sin musik levde ändå kvar i honom och på 1840-talet flyttade han till Wien för att ta nya tag som tonsättare. Under några år var han oerhört produktiv och skrev flera av sina mest kända symfonier, och snart nådde han framgång. Det var kanske därför som han återvände till Sverige, i hopp om revansch, men det skulle visa sig att Stockholm fortfarande inte var redo för Berwalds tonsättarkonst och han fick kastad in handduken igen. Denna gång tog han sin tillflykt till ett glasbruk i Ångermanland där han under några år lyckades skrapa ihop en liten förmögenhet, som gjorde att han kunde återvända ytterligare en gång till Stockholm. Skam den som ger sig! Denna gång bar hans ansträngningar lite mer frukt och han skulle till slut få en slags upprättelse i och med att han fick, dock efter en hel del kontroverser, tjänsten som professor i komposition vid Musikaliska Akademien. Där verkade han tyvärr bara ett år innan han insjuknade i lunginflammation och gick bort 71 år gammal.

Fotot visar två handskrifter av Beethovens septett, samt en utmärkt CD som innehåller både Hummels och Berwalds septett.


Dagens anteckning – 8 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Året hann bli hela åtta dagar innan jag fick tillfälle att gå på konsert. Och vilken inledning det blev. Ty hur skulle man kunna vara annat än lyrisk när man fått höra tre stycken för trä- och bleckblåsinstrument. På scenen fanns en flöjt, två oboer, två klarinetter, två fagotter och sist, men inte minst, två valthorn. Det senare är ju ett instrument som jag av någon för mig icke helt förklarlig anledning utvecklat tycke för. Och under kvällens konsert fick jag också njuta av detta instrument i dess fulla vigör.

Första stycket på notstället var Ludwig van Beethovens Rondino i Ess-dur (WoO 25) som tillkom mellan 1792–1793. Stycket som skrevs för två oboer, två klarinetter, två valthorn och två fagotter, var inledningsvis tänkt som final till hans oktett i Ess-dur, men lyftes ut och blev ett eget verk. Det som utmärker detta korta verk är kanske främst hur Beethoven använde hornen. Det vanliga under denna tid var att låta hornen vara en utfyllnad och de andra instrumenten fick föra melodin och harmonierna. Men i Beethovens Rondino får hornen stundtals bära melodin samt att han lät dem använda en större del av instrumentets klangspektrum. De går även från höga toner till att stödja basen, vilket i detta fall var fagotterna. Under styckets sista del spelar hornen en melodisk slinga, som de sedan svarar med att använda sordin, och det upphör aldrig att förvåna mig hur skiftande röster och klanger detta instrument kan forma.

Det andra stycket var Johann Nepomuk Hummels Oktett-partita i Ess-dur från 1803, ett underbart ljust och svävande stycke. Som en lätt vårvind, helt enkelt. Och även i detta stycke hörs hornen bära melodin, samt att de driver fram stycket och skapar dess textur. Det finns också flera andra likheter mellan de två verken, men en stor skillnad är att Beethovens Rondino var avsedd att vara “tafelmusik”, alltså musik som skulle spelas när hovet satt till bords och åt, medan Hummels oktett var tänkt att framföras som bakgrundsmusik på aristokraternas fester i dåtidens Wien.

Hummel och Beethoven kände varandra, och deras relation kan kanske bäst beskrivas som “vänskapligt fientlig”. Det finns flera anekdoter om hur de kom i luven på varandra, men till syvende och sist verkar det som om de alltid gjorde upp i godo. När de träffades första gången lär Beethoven ha beskrivit Hummel som en “lömsk byracka” och han önskade att bödeln kunde göra slut på på alla lömska byrackor. Men bara dagen därpå skrev Beethoven ett ömsint brev till Hummel med avslutningen: “många kyssar från din Beethoven, även kallad Knödeln”.

Nåväl, låt oss återvända till kvällens konsert som avslutades i Frankrike hos Charles Gounod och hans Petite Symphonie (Lilla symfonin) i B-dur från 1885. Här har det tillkommit en flöjt, som också framfördes med bravur under kvällens konsert. Man skulle kunna säga att Gounod i sin lilla symfoni bygger vidare på ovannämnda verk av Beethoven och Hummel. Detta är anmärkningsvärt, ty Gounod är väl främst känd för sina operor. Men här tar han alltså några steg tillbaka i musikhistorien och på så vis skapade han även en väg in i framtiden och nyklassicismen, som skulle bli en musikstil på modet några årtionden senare.

Och med en slik briljant inledning på årets konserter blir man fylld till bredden av upprymdhet och välbehag.


Dagens anteckning – 25 juni 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så länge som jag kan minnas har det i mitt hem funnits en tjockbladig växt som jag felaktigt kallat för “penningblomma”. Det finns ingen växt som heter så, och kanske är det helt rätt och riktigt eftersom den just inte blommar. En del kallar den för penningväxt, men inte liknar den pengar precis och det är kanske därför som de flesta kallar växten för paradisträd eller krassula. Nå, jag har alltså alltid haft en sådan växt som jag felaktigt kallar för penningblomma i mitt hem, och sålunda har en sådan delat boning med mig även i Kraków.

Men under vintern och våren har mitt exemplar av den felaktigt kallade växten sett alldeles förskräckligt deprimerad ut. Ja, den har sett så pass ledsen ut att den faktiskt smittat av sig med sin depression. Slutligen blev jag tvungen att ta saken i egna händer och klippa ner den och försöka få skotten att forma små rötter så jag kan återplantera skotten.

Nu är detta med att övertyga skott om att skapa rötter, alltid en knivig uppgift och i morse kände jag att jag trots allt inte kunde vänta. Därför satte jag mig på cykeln för att köpa en ny penningblomma, som de inte kallas. Till min stora förtjusning hittade jag ett praktfullt exemplar med orange kant på bladen. Efter att jag hade kommit hem gjorde jag en bildsökning och det visade sig att AI föreslog att den kunde bära namnet “Hummel’s sunset”. Då jag älskar tonsättaren Johann Nepomuk Hummel blev jag mäkta stolt över att jag hade gjort ett så ypperligt val.

Johann Nepomuk Hummel föddes år 1778 i Bratislava, som då kallades för Pressburg och låg i kungariket Ungern. Han var det enda barnet, vilket var mycket ovanligt för hans samtid. Snart visade den unge pojken att han hade ett utmärkt gehör och spelade piano med förvånansvärd skicklighet. Därför flyttade familjen till Wien och hans far sökte upp Wolfgang Amadeus Mozart och frågade honom om han ville undervisa den unge Johann Nepomuk, vilket Mozart ville då han lär ha varit väldigt imponerad av den unge musikanten.

När Johann Nepomuk hade fyllt 12 år åkte far och son ut på en lång turné genom Europa. De återvände till Wien tre år senare och då inledde Johann Nepomuk sina studier hos bland annat Joseph Haydn och Antonio Salieri. Det var också under denna period som han träffade Ludwig van Beethoven och de båda skulle bli vänner för livet. Intressant nog var Johann Nepomuk Hummel även mycket god vän med Franz Schubert, trots att det skilde tjugo år mellan de båda.

Tack vare Joseph Haydn fick Johann Nepomuk Hummel en anställning som konsertmästare i prins Nikolaus Esterhazys hov. Här skulle han stanna i nästan tio år. Därefter gifte han sig med den burna operasångerskan Elisabeth Röckel, och han skulle bland annat följa med henne på hennes turnéer i Tsarryssland. Under 1810-talet arbetade han i Weimar och skulle snart bli bekant med Johann Wolfgang von Goethe. De båda skulle dessutom vara en av de största turistattraktionerna i staden.

När Johann Nepomuk Hummel gick ur tiden år 1837 var han en känd tonsättare, men hans tonsättningar föll ganska snart i glömska. Den troligaste förklaringen till det stavas Franz Liszt och senare Richard Wagner, med sin nya syn på musiken och Hummels sätt att tonsätta ansågs vara föråldrat. Det är först under de senaste decennierna som man åter fört in Hummel till reportoaren, och jag kan med eftertryck rekommendera praktiskt taget allt han skrev, men hans septet i d-moll, op 74, är underbar.

Nu är det dock inte så att min Hummel’s sunset är uppkallad efter tonsättaren Hummel. Tydligen är det någon Ed Hummel som gett den namnet, men det är en annan historia.