viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Med sin bulliga kropp svävar den målmedvetet mot en pion, som välvilligt fällt upp sina kronblad. Humlan tar ett extra varv runt pionen innan den landar rakt på de nyfiket spretande ståndarna. Där vandrar den sedan rutinerat runt och sonderar terrängen. Efter en stund stannar den till och företar sig något humlelikt innan den surrar till, lyfter makligt sin runda och ludna kropp, och överger pionen lika målmedvetet som den utsåg den som sitt mål.

En vanlig vanföreställning är som bekant att humlor egentligen är för tunga för sina vingar, och att de därmed egentligen inte skulle kunna flyga, men gör det ändå av någon outgrundlig och helt oförklarlig anledning. Trots att det förstås är en mycket tilltalande tanke, att det finns de som lyckas företa sig något även om deras fysiologiska egenskaper talar emot dessa olika förehavanden, så är och förblir uppgiften om att humlan trotsar tyngdlagen en tvättäkta skröna.

Men jag måste tillstå att humlornas flygteknik faktiskt nästan är lika fascinerande som tanken på att de egentligen inte skulle kunna flyga. Humlorna behöver nämligen skapa en lagring av energi för att få sina fyra vingar att åstadkomma en rörelse som gör att de lyfter. När sedan vingarna börjar röra på sig uppstår en spänning som gör att varje vingslag uppstår. På detta sätt ska en humla enligt uppgift slå ungefär 130 vingslag i sekunden. Det kanske låter som mycket, men humlorna är söliga i en jämförelse med husflugorna som tydligen viftar 200 vingslag i sekunden med sina små vingar. Fast båda dessa är riktiga såskoppar visavi knotten som flaxar över 1000 gånger under en sekund.

Nåväl, med sina 130 vingslag i sekunden lyckas ändå humlan ta sig runt i maklig takt mellan olika utskänkningslokaler, om man nu får kalla blommor så. När humlan väl sätter fart kan den faktiskt uppnå den svindlande hastigheten av tre kilometer i timmen, vilket faktiskt inte är särdeles mycket långsammare än vi människor går.