viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

När Henry Purcell (1659-1695) skrev sin opera “Dido och Aeneas” (som troligen tillkom i juli 1688) visste han inte att vi, flera hundra år senare, skulle kalla hans musikform för “barock”. Det är oklart i vilket stil han antog att han komponerade i, men begreppet barock skulle han inte ha använt. Termen “barock” började användas under senare delen av medeltiden i bland annat Frankrike för att beskriva något absurt komplicerat, och kunde även förknippas med mystik eller allmän förvirring. Under 1600-talet började man också använda ordet för att beskriva ojämna pärlor, samt i viss mån juveler och smycken.

Det var först på 1700-talet som man började använda ordet barock för att beskriva musik, men då handlade det inte om någon musikalisk inriktning, utan som ett nedsättande sätt att beskriva tonsättningar som inte höll måttet. Om en opera var barock menade man helt enkelt att den var osammanhängande, saknade tydliga melodier eller bara bestod av disharmonier. Jean-Jacques Rousseau beskrev till exempel barock musik (alltså inte som ett sammansatt ord), som ett stycke musik där melodierna är fullkomligt förvirrade och ariorna onaturliga eller bara saknade intonation. (Förövrigt är en ganska god beskrivning på en del rappakalja man tvingas höra skvala ur diverse högtalare på allmän plats.) Det var först i slutet av 1700-talet som termen började användas för att beskriva arkitektur från den tid vi idag kallar barocken, och i mitten på 1800-talet började man också kalla musik från tiden, som den av Purcell, för barockmusik.

Så i Purcells England användes termen således inte alls för att beskriva musik och tydligen inte heller för att karaktärisera ojämn pärlor. Men om man försöker förstå librettot i “Dido och Aeneas” finns det faktiskt en möjlighet att man efter en stund suckar “det är ju helt barockt”. Men egentligen är handlingen inte så svårt att förstå. Operan inleds med att trojanen Aeneas befinner sig i Didos palats i Kartago. Dido är förälskad i Aeneas, men hon förstår att det inte kommer att sluta väl, vilket det självfallet inte gör. Men för att komma fram till det oundvikliga slutet måste vi färdas genom stormar skapade av ondskefulla häxor, ha en rendezvous med både Merkurius och Jupiter, se hur Kartago raseras och hur Aeneas går under innan Dido kastar sig på bålet med orden:

When I am laid, am laid in earth, May my wrongs create
No trouble, no trouble in thy breast;
Remember me, remember me, but ah! forget my fate.
Remember me, but ah! forget my fate.

Under kvällens konsertanta uppsättning av operan, med Capella Cracoviensis, sjöngs Dido av den enastående alten Justyna Rapacz. Jag vågar till och med mena att vi nog var många som erfor rysningar av välbehag, men också av bottenlös sorg, när vi hörde hennes sagolikt vackra röst.


Det är ju helt barockt!

Category: by sophie engström, krönika, music, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland tycker jag ändå att det är väldigt konstigt att jag förförs så av barockmusik. Den här sirliga och krusidulliska musikstilen kräver så mycket precision. Precision kräver nit, och har väldigt lite gemensamt med den late. På många vis är jag nog lat. I alla fall om man jämför med en barockmusiker. Jag borde helt enkelt inte tilltalas så mycket av något som belyser min ofullkomlighet. Det räcker inte med att slarva framför “smartofånen” för att bli en god barockmusiker. Här talar vi om timmar med barocka krusiduller, före man blir så duktig att man kan äntra en scen.

Men sedan tänker jag att det kanske har med religion att göra. För trots att jag är helt sekulär i mitt själsliga vardande, så har jag ett gott öga till religion. Jag skyller det på mina barndomsår, då jag timmavis satt på orgelläktaren och lyssnade till hur min mamma dånade på orgeln. Kanske var det också där min kärlek till krusiduller föddes…. Fast, det är väl inte helt rättvist att förknippa barockmusiken med religion. För den är så mycket mer än så, kanske har min sammankoppling att göra med de romersk-katolska kyrkorna som gärna använde barockarkitektur. Visst är de galet vackra? Hur det än är med den saken, så sitter sambandet i mitt huvud, och vägrar släppa.

Nå, jag blir alltså alltid varse hur ofullkomlig jag är, samt lite religiös, då jag lyssnar till barockmusik. Så det är faktiskt underligt att jag tycker så mycket om barockmusik. Det är i sig faktiskt ganska barockt, så att säga.

Ja, just det. Ordet i sig är ju vansinnigt spännande. Henry Purcell hade ju ingen aning om att vi skulle kalla honom för barockkompositör. Användningen av ordet som vi använder det idag kom långt senare, inom vissa områden först under 1800-talet. 1919 användes det för första gången om musik. Och varför använder vi det ordet då? Ja, inte ens det vet vi riktigt med säkerhet. Kanske kommer det från skulptören Federico Barocci som härjade under den tiden vi kallar barock. Att vi använder ordet för att beskriva något som är exempelvis absurt, vet ni ju. Men egentligen betyder det bland annat “vidunderligt” samt “oregelbundet”. (Jag utgår från franskan, och lämnar annan rotvälska därhän.) Jag måste tillåta att detta kan vara den verkliga förklaringen till varför jag tycker så mycket om barockmusik. Vem kan motstå något vidunderligt och oregelbundet? En oslagbar och nästan ogörlig symmetri.

Det här och mycket mer tänker jag efter att ha lyssnat till kvällens konsert med Open Opera Ukraine. Under ledning av den ryske violinisten, dirigenten m.m. Nazar Kozhuhar får vi höra en lysande uppsättning av Henry Purcells “Dido och Aeneas“. Det är löjligt att försöka beskriva med ord varför och på vilket vis den här uppsättningen är lysande, men låt oss nöja oss med att jag skriver att den utförs med största möjliga precision, samt stark inlevelse. Tonerna lyfter från instrumenten, seglar ut över lokalen och griper tag i oss alla. Ruskar om oss. Dirigenten har ett slag som inte bara går genom musikerna och sångarna, utan fortplantas ner till oss åhörare. Som så ofta med goda dirigenter låter man sig föras och ledas in i tonerna och vad de berättar. Det kan låta enkelt, men det är en riktig konst.

Före pausen framförde de även “Te Deum and Jubilate Deo”, tillika av Purcell. Här måste jag särskilt lyfta fram kontratenoren Oleksandr Los’. Hans register och styrka är himmelskt vackert. Som pärlor som rullar över partituret.

Och tänk att en så regnig och ruskig dag kunde sluta så ljuvligt vackert, säger vi till varandra efter konserten. Det är nog bara barockmusik som kan förmå att besegra dessa de vresigaste av vädergudarna som just nu belägrar Lviv.


Henry Purcell var väl ingen fager man, men skriva musik kunde han!