viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Under en cykeltur på flykt undan stadens olika missljud, möter jag ett uppsluppet sällskap på en egenmäktigt upptäcktsfärd. Det är en grupp getter som lämnat sin inhängnad och helt bekymmerslöst traskar på sina spinkiga ben längs med en grusväg. De nafsar nyfiket på en det ena än det andra. När jag följer deras traskande längs med grusvägen kan jag snart urskilja vem som har ledartröjan i gruppen. Det är en hona som med jämna mellanrum ger ifrån sig ett lågmält bräkande. De andra svarar lika lågmält och traskar efter. Sist syns en hanne, som lite tveksamt vaggar efter de andra. Motvilligt, tycks det som. Kanske anar han oråd.

Getter förefaller både oerhört trevliga och lite tjurskalliga (om de accepterar ett sådant epitet) på en och samma gång. Understundom kan man nästan få för sig att de är ganska kloka, för att i nästa sekund bete sig som om de vore från vettet. Därtill är de både söta, med sina små viftande svansar, stora ögon och öron, som de är oproportionerligt konstituerade med sina spinkiga ben och uppsvällda magar. Men trots dessa motsägelser har de, på mig, en nästintill omåttligt tjuskraft. Och jag skulle tro att jag inte är ensam om denna fascination. Det var kanske också därför som getter lär ha varit en de första djuren som vi människor domesticerade för sisådär 10 000 år sedan.

Och eftersom de levt så nära oss under så lång tid dyker geten förstås också upp i de flera mytologier, såsom den nordiska, i vilken åskguden Tor har spänt två getter för sin vagn som sedan far fram över himlen och skapar ett ohyggligt dån. Eller den om Pan i den grekiska mytologin vars bakkropp har formen av en get. Även i bibeln finner man getter, och då tänker jag på syndabocken i Tredje Moseboken. Kanske är det därför som ordet “bock” väcker negativa associationer hos en del.

Själv har jag dock bara svårt för getter i deras diminutiv form, alltså “geting”, som jag uppriktigt sagt inte hyser några varmare känslor för.

—

Några andra infångade intryck bifogas och, såsom ett storkbo samt en av mig älskad ek