viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 31 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom det är årets sista dag och tillika årets sista anteckning, så passar det ju bra att uppehålla mig vid konstmusik, då det faktiskt tillhör ett av de mest allmänt förekommande, och möjligen något utnötta, temana som utgör mina anteckningar. Jag tänkte vi kunde stanna kvar hos Georg Friedrich Händel, och dagen till ära ägna oss åt hans “Music for the Royal Fireworks”, eller på svenska “Musik till det kungliga fyrverkeriet”,vfrpn 1749.

Man kan ju lätt hoppa i galen tunna och anta att verket skrevs med anledning av nyårsfirande, men så förhåller det sig inte. Händel fick nämligen på uppdrag av kung Georg II av Storbritannien att skriva ett verk till firandet av att österrikiska tronföljarkriget hade tagit slut. Till festen, som skulle hållas den 27 april 1749, planerades dessutom ett spektakulärt fyrverkerier, som egentligen kanske ansågs vara festens höjdpunkt. Man kan ju tycka att folk borde ha fått nog av smällar och brak efter alla kanoner som krig utgör, men tydligen ansåg kungen att det behövdes ytterligare ännu några smällar innan allt var klart.

Kungen ville också att musiken skulle spraka som ett fyrverkeri, därför hade han tydligen framhållit att han inte ville höra några stråkinstrument i verket. Händel lär inte ha varit särskilt förtjust i idéen att utesluta stråkinstrument, men såg sig nödgad att bifalla kungens önskan. Verket ståtar därför med blott trä- och bleckblåsinstrument samt slagverk, och vi kan därför höra 24 oboer, 12 fagottet, nio naturhorn och lika många naturtrumpeter, samt en faslig massa slagverk som inleder med en pompös fanfar som sedan avlöses av idel crecendon. Med andra ord ett musikaliskt fyrverkeri.

Musiken gjorde, som så ofta med Händels tonsättningar, succé, men desto sämre gick det för fyrverkeriet. Vädret var dåligt och det regnade. Dessutom var det flera tillbud när fyrverkerierna avfyrades. En paviljong brann ner och en kvinna fattade eld efter att fyrverkerier hade hamnat hennes kjolar. En av soldaterna som skötte avfyrningen blev blind och någon förlorade sin hand.

Slutsatsen man kan dra av detta är att det kanske är bättre att hålla sig till musik och hoppa över det där med fyrverkeriet. Det är i alla fall vad jag har tänkt att hålla mig till under kvällen.

Nåväl, med dessa ord önskar jag er alla:

Gott nytt år!
Szczęśliwego nowego roku!
З новим роком!
Laimingų Naujųjų metų!
Happy New Year!

Dagens anteckning – 30 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mörkret syns Wisła krusa sin långa lekamen genom staden. Hon suger girigt åt sig alla ljuspunkter som staden alstrar, låter de spela en stund över hennes krusiga kropp innan de dras ner i hennes mörka, okända inre. Där på botten av Wisła vilar så ljuset fram till våren, då de lär färdas upp genom vattnet för att möta solen. Men våren känns just nu mycket avlägsen, som om den vore en del av en osannolik mytologi. Ovanför Wisła sträcker Wawel upp sina tinnar och torn och blickar majestätiskt ut över staden. Detta vidunderliga samspel, detta illusionsnummer, mellan Wisła och Wawel lär nog aldrig sluta förtrolla mig.

Om jag kunde skriva musik till deras ära skulle det väl bli någon slags vattenmusik, ja, som Georg Friedrich Händels “Wassermusik” från 1717. Det är förövrigt ett stycke jag alltid måste höra på nyårsafton, så det passar ju bra att stanna en stund i Händels sällskap.

“Wassermusik” var, som så ofta på den tiden, en beställning, och i detta fall var det kung Georg I av Storbritannien som hade gett uppdraget till Händel att skriva en ståtlig tonsättning som skulle framföras när kungen färdades på båt i Themsen. Anledningen kan ha varit att kungen under några år i början av 1700-talet arrangerade fester på floden. Händel skrev sålunda ett verk för femtio musiker som skulle färdas i båt under hela festen. Det sägs att musikerna spelade konstant under flera timmar, och även efter att solen hade gått ner och musikerna omöjligt kunde se partituret. Cembalisten fick dessutom stanna kvar på stranden eftersom instrumentet var för stort för båten. Man frågar sig ju hur de hörde varandra, men kanske var det inte så viktigt hur det lät. Det var ju fest!

Det som gör Wassermusik så speciell, förutom att det är prov på festilig och fördömt bra musik, var att Händel hade den goda smaken att lyfta fram de härliga valthornen. På denna tid var det inte vanligt att just valthorn hade en framstående position, men eftersom instrumentet har en så förnäm och ståtlig klang passar det ju bra om man vill ställa sig in hos kungar. Och George I lär också ha älskat Wassermusik, och källor säger att han satte upp stycket flera gånger under sin tid som regent.

Och tänk, nu när jag står här vid Wisłas strand och tittar ut över dess yta och blickar mot Wawels upphöjda och respektingivande fysionomi, tycker jag mig nästan höra hur det kommer en orkester på en båt där borta. Ja, faktum är att jag faktiskt nästan hör hornens vackra toner. Om det nu inte är någon bils signalhorn, vill säga.

Dagens anteckning – 20 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte hur ni har tänkt er att tillbringa er torsdagskväll, men jag har i alla fall tänkt att göra det i sällskap av Belshassar, vilken var Babylons sista kung. Det råder förvisso lite delade meningar om han verkligen var Babylons sista kung, efter regeringslängden säger att det var Nabonid som var kung (och det var på 500-talet före vår tideräkning). Enligt källor, som i detta fall är Danieks bok i Bibeln, var Belshassar en rörig kung, som efter flera dåliga beslut fick Babylon på fall.

Men hur har då jag tänkt att ta mig 2500 år tillbaka i tiden. Jo, förstås med hjälp av musiken. Eller närmare bestämt med hjälp av Georg Friedrich Händels oratorium “Belshazzar” (HWV 61) från 1744. Oratoriet skrevs alltså under Händels mest kreativa period och den hade premiär i London för 280 år sedan. Ja, faktum är att det nästan är på dagen, enär premiären skedde den 27 mars 1745. Det blev en omedelbar succé, men glömdes bort efter Händels död (1759). Det skulle dröja över 100 år innan den skulle sättas upp igen, fast den hamnade åter i glömska, fram till 1960-talet, då världen återupptäckte barocken.

Nåväl, oratoriet om Belshassar är oerhört invecklat, som det så ofta förhåller sig med Händels oratorium. Men trots det kan handlingen faktiskt rymmas i en enda mening. Belshassar struntar i varningar om att han har hädat mot de tillfångatagna judarnas gud, och som straff blir Babylon belägrat, besegrat, vilket leder till att judarna befrias av Kungarnas kung, alltså Kyros den store, och de kan återvända till sitt hemvist, Jerusalem. Snipp snapp snut, så var sagan slut.

Att färdas genom denna historia ska tydligen ta ungefär tre timmar. Reseledare är dirigenten Christina Pluhar och Capella Cracoviensis med solister.

Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.

Dagens anteckning – 30 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Nu vet jag inte riktigt vad folk har i huvudet när de vaknar om mornarna, men mitt huvud är dessvärre fyllt med musik. Jag skriver “dessvärre”, för ibland undrar jag vad jag ska med alla tankar om och på musik till. Desto mer jag ponerar kring detta ämne, desto avlägsnare känns svaret. Nåväl, någon måste väl representera tokarna.

I morse vaknade jag alltså som så ofta med en slinga i huvudet. Denna gång var det “Dixit Dominus” av Georg Friedrich Händel som höll konsert i mitt inre, och mer precist den sjätte satsen “Dominus a dextris tuis”. Verket skrevs 1707 när Händel vistades i Rom, och är också det äldsta bevarade partituret av nämnde tonsättare. Ni kan studera hans vackra handstil på den bifogade bilden.

1707 var förövrigt ett väldigt händelserikt år. Det var då som det brittiska parlamentet höll sin första session. Skottland hade ju valt att gå med i unionen några månader dessförinnan. Det stora nordiska kriget pågick och Sverige låg i krig med ärkefienden Ryssland. I slutet av december detta år, skulle Karl den XII gå över Wisła med siktet inställt på att krossa Ryssland. Utanför Helsingborg serverades det första glaset brunnsvatten vid Ramlösa Brunn. Det var dessutom ett kallt år, samt att det rådde torka på bland annat brittiska öarna. År 1707 låg mitt i den lilla istiden. Men två år senare skulle det bli ännu kallare, vilket kan ha att göra med att det sista dokumenterade vulkanutbrottet på Fiji, som skedde i december 1707.

Men låt oss återgå till musiken jag hade äran att få vakna upp tillsammans med i morse. “Dominus a dextris tuis” är i mitt tycke den mest medryckande av “Dixit Dominus” satser. Den inleds med en fantastisk katt-och-råtta-lek mellan sopran och alt, innan tenoren tar vid. Men det var basen jag vaknade till. Hans bullriga stämma liksom sköt undan alla andra tankar. Texten på latin lyder så här:

“Dominus a dextris tuis,
confregit in die irae suae reges”.

Mina kunskaper i latin är praktiska taget helt obefintliga (frånsett en och annan liten blomma), så vi får helt enkelt nöja oss med en engelsk översättning, som lyder:

“The Lord upon thy right hand,
shall wound even kings in the day of his wrath.”

Eftersom jag är lite vidskeplig försökte jag genast analysera om mitt undermedvetna försökte säga mig något med detta musikval, men efter att ha begrundat översättningen en stund beslöt jag mig för att det inte kan handla om mig, utan istället om någon annan som satt sig på för höga hästar. Nåväl, temat har i alla fall följt mig hela dagen. Ett ganska angenämt sådant, kan jag tillägga.

Hur har din dag varit?


Bildens källa.