viewpoint-east.org

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.