viewpoint-east.org

Något som katten har släpat in

Category: by sophie engström, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På pin kiv sådär, säger jag det ibland. Trots att jag vet att det inte precis ger några pluspoäng i andras kapitalräkning av mig. För inte ger mig titeln “bloggare” några tungviktarkilon. Idag är det väl kanske snarare ett skällsord.

Den här utvecklingen är både skrämmande och sorglig. Det fanns en tid då bloggaren blotta existens sågs som en port till en mer mångfasetterad bild av verkligheten. Jag minns för en tid sedan då någon kallade den lysande skribenten Margit Richert för “matbloggare”. Epitetet förväntades ge läsaren en negativ bild av nämnda skribent. För mig verkade utfallet i motsatt riktning. En bloggare för mig är en person med ofta utomordentligt god förmåga att uttrycka sig, och med många genomtänkta, och berikande texter. Ofta står deras fokus något utanför det som det de etablerade medierna koncentrerar sig på. Bloggaren är enligt min mening inte ett alternativ till etablerade medier, utan ett komplement. De ger oss möjlighet att bredda vår kunskap om olika områden.

Men ofta anses vår verksamhet vara lite skum. Varför vill vi lägga så mycket obetald tid på något så få tar del av? kanske någon frågar sig. Eller vilken är din agenda? undrar säkert någon annan. Svaret på det är givetvis olika. I mitt eget fall handlade det om att jag behövde få publicera texter andra medier inte ville ta. Det var främst texter om Ukraina jag hade svårt att sälja in. Jag antar att felet låg i att jag min vana trogen försökte hitta positiva exempel i ett samhälle med många sår. Det tilltalar inte alla redaktörer. Alster i skrivbordslådan kanske passar vissa, men hos mig skapade de bara frustration. De brände hål i mitt självförtroende, tills det läckte som ett såll. (Och jag kan försäkra er att dåligt självförtroende skriver väldigt usla texter.)

I Ukraina var bloggarna essentiella för all demokratisk utveckling. Deras energi och kunskap fyllde ukrainarnas lungor med luft. Gav dem syre, och fick drömmen om en bättre framtid att framstå som möjlig. Trots att bloggarna idag har mindre betydelse, främst eftersom många före detta bloggare har lyckats skapa kanaler som ses som etablerade nyhetskällor, finns deras positiva kraft och engagemang ändå kvar i ett kollektivt minne. När jag säger att jag är bloggare till en ukrainare kräver de genast adressen till mina ordkrumbukter. Att jag skriver på svenska avskräcker inte, menar de.

Det här har givetvis att göra med att de ukrainska medierna inte är lika fria som de svenska, men det är ändå rörande att se hur mycket de uppskattar mina blogginlägg, trots att de är författade på det obegripliga språket svenska.

Och så som det är i Ukraina, var det även i Sverige i begynnelsen. När jag inledde min bana som bloggare sågs det som ett tecken på min kreativitet och att jag var driven. Idag tycks det som om bloggaren ses som någon grälsjuk person med skumma avsikter och möjligtvis med fett konto i något skatteparadis. Och man frågar för allt i världen inte efter adressen till de där ordkråkorna.

Man skulle därför kunna tro att bloggarnas dagar är räknade, men jag är böjd att utmana den föreställningen. I en värld där etablerade skribenter lägger mer och mer tid på att ordbajsa på varandra på exempelvis Twitter eller Facebook, så kan bloggarna anta rollen som den vise och fagre konkurrenten. Men då behöver vi nog ändå lite hjälp. Ännu så länge tycks det mer lockande att screendumpa någon snubbes/snubbas Twitterramsor, än att dela någon bloggtext.

Summa summarum är att det inte finns någon summa att summera från dessa rader. Frånsett att jag kanske borde skriva på ukrainska. Och det borde faktiskt alla svenska bloggare göra! För då hade vi kanske sluppit att känna oss som något katten släpat in…

För övrigt är det som katten släpat in allt en gåva till husbonden/husmor.

spring sleep
En ukrainsk (katt)bloggare tar igen sig efter ännu en kommentarsstorm.

På Schindlers fabrik finns ingen plats för våra tårar

Category: by sophie engström, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Att förstå helheten är ibland omöjligt. Helheten av grymheten. Eller rättare sagt, grymheterna. Men i de små detaljerna finns en öppning till en förståelse. En insikt.

Jag ser på något så oerhört groteskt. Ett cigarettetui, som egentligen ser ut som vilket etui som helst. Tills jag läser beskrivningen av föremålet. Det är ett etui tillverkat av människoskinn. (Jag har för övrigt valt att inte publicera någon bild på etuiet.)

Det är på Schindlers fabrik i Kraków det finns. Det ligger i en glasmonter. Ett litet föremål som gräver sig in i mitt medvetande. Öppnar upp en förståelse. Till en smärta. Egentligen vill jag skrika rakt ut, där jag står.

Jag står några minuter framför glasmontern och känner hur en insikt om människors grymhet fyller varje artär i min kropp. Det här är vi. Vårt arv. Vi kan alltid vara kapabla att förgöra den andre. Vem nu den andre är. Ena dagen kan man vara del av något. Nästa dag kan du ha förvandlats till den andre.

Det monster vi alla bär på fungerar inte efter ett valt och exakt schema. Därför måste vi ständigt påminnas om vad vi bär på.

Egentligen är jag ganska skeptisk till den här typen av förintelse-turism. Det goda i den är väl att vi på så vis måste konfronteras med vilka vi är. Det dåliga är att det kan förvandlas till någon slags jippo, där man kan två sina händer. Peka på något föremål och säga: “Se vad hemskt! Så groteska de var!” Som om de plötsligt blivit den andre, och inte har någon koppling till oss.

Men det är precis det som de har. Vi är människor, precis som de som gjorde sig skyldiga till den tidens brott, var. Vi är för evigt kopplade till dem. Det går inte att påstå att de inte är vi. För de var “vi” då.

Jag tror inte att människor föds onda eller goda. Vi blir de vi är genom vår tid, vår kunskap, våra ställningstaganden. Tillkommer inte vid födseln. Vi tillkommer med tiden.

Jag är inte helt säker på att jag tycker att Schindler fabriken belyser det. Det finns någon alienering i utställningen. Där till exempel polackernas roll i en framväxande antisemitism inte belyses tillräckligt mycket. Där istället andra får stå som bärarna av ondskan. Som de ukrainska SS-soldaterna. Endast i förbigående nämns att även ukrainarna hamnade på fånglägret Płaszów. Jag tror inte alls det är ett medvetet val av utställarna. Det är helt enkelt ett försök att också belysa hur polackerna utsattes för ett förtryck av de tyska ockupanterna. En nästan omöjlig balansakt, som i alla fall får mig att önska ett förtydligande.

Utställningen är stor. Myllrande och ibland fullkomligt obegriplig. Men just det är ett bra grepp. Vi sätts ur balans. Tappar orienteringen. Precis så som det är när vår ondska kryper närmare. För vår ondska tar aldrig stora kliv. Bit för bit tar den sig in i oss, innan vi slutligen ingår i den.

När jag går genom utställningen hör jag massor av olika språk. Polska, norska, danska, hebreiska, tyska. Vissa vandrar tysta genom utställningen. Andra verkar tappa koncentrationen och fladdra iväg i olika, oftast, ovidkommande tankebanor.

Och det senare har väl att göra med att det är så oerhört svårt att ta till sig. Om man inte tillåter sig att stanna upp. Och låta förvissningen om att detta är det vi är, faktiskt sjunka in.

Det som framförallt saknas på Schindlers fabrik är en plats för kontemplation vid utställningens slut. I det ljusa rum man avslutar sin promenad ges inte tillräckligt med utrymme för det. Och när jag kommer ut till garderoben ser jag hur en av de tyska besökarna sjunkit ner på golvet. Med pannan lutad mot knäna ser jag hur hennes axlar rör sig tillsammans med hennes tårar. Sådana tårar borde fler av oss fälla. Men många gör som jag, gråter och skriker inombords. För på Schindlers fabrik finns ingen plats för våra tankar att falla ut i tårar.

Det avslutande rummet på Schindler fabriken.

I Kraków finns inte längre Zagajewskis applådentusiaster

Category: by sophie engström, krönika, music, poland, Uncategorized
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag undrar var de där applåderade entusiasterna tog vägen. De där som Adam Zagajewski skriver om i I andras skönhet. Hur de inte kunde hejda sin uppriktiga glädje över att få vara delaktiga i något så vackert som en konsert på Krakóws filharmoni, och med iver applåderade mellan satserna. Ja, tänker jag, de har nog hittat andra platser att applådera. Kanske har de alla flyttat till Lviv. För i Kraków finns de inte längre kvar.

Fredagens konsert på Krakóws filharmoni är annars något som verkligen lyckas gripa tag i oss på åhörarplats. Konserten inleds med Philip Glass The American Four Seasons, en ljuvlig violinkonsert. Den har givetvis Glass signalement, de monotona upprepningarna, välkända men som ges en ny skruv. Särskilt tredje och fjärde satserna framförs av kvällens solist, och tillika dirigent, Piotr Pławner, med mycket inlevelse. Han var fram till i kväll ett okänt namn för mig.

Efter paus fick vi njuta av en Schuberts sjätte symfoni. Även den framfördes med exakthet, men utan att tappa bort känslorna och engagemanget.

En särskild eloge vill jag ge den fantastiska violinsektionen, som spelade som om de vore en kropp, en hjärna, ett hjärta.

Men tyvärr var jag inte lika exalterad över bemötandet från övrig personal. Eftersom jag inte var ett känt ansikte, och till råga på allt utlänning, behandlades vi utbölingar som om vi vore bondlurkar. Det kanske inte tycks så viktigt i sammanhanget, men det är faktiskt så att den musikaliska upplevelsen faktiskt kan förstas om man utanför konsertsalen behandlas som om man egentligen inte har där att göra.

Men på det hela taget var det fantastiskt roligt äntligen få komma till Krakóws filharmoni. Något jag har önskat så länge.

Något som jag verkligen inte förstår på Krakóws filharmoni är att man absolut inte får fotografera. Inte ens under applåderna. Jag blev bryskt tillrättavisad, och blev tvungen att radera mina bilder. Det som blev kvar var denna bild…

“De ukrainska barnen ler mer än polska barn”

Category: by sophie engström, krönika, poland, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“När jag kommer till Kraków ser jag att de polska barnen inte ler. De ler inte som barnen i Ukraina.” Orden är inte mina. De förkunnades av en polsk musiker som jag hyser stor respekt för. Men orden, ja, de slog ner som en bomb i mitt medvetande.

Inte för att jag tror att han har fel. Inte heller för att han skrev något som jag inte tror. Utan eftersom jag plötsligt slungades ut ur min kontext, och såg det land jag bor utifrån. Plötsligt såg jag i mitt inre hur många tror att det är i Ukraina. Att barnen aldrig ler. Att de strävar fram i en oändlig världen av postsovjetisk betong. Men eftersom jag vet att det är fel, var det så mycket mer upprörande att tvingas ut ur min kontext. För de ukrainska barnen ler. Och skrattar. Och ses av sina föräldrar.

Just nu befinner jag mig i Kraków, men på min resa hit delade jag kupé med en ukrainsk familj med två pojkar. Det fanns en avundsvärd tillit i den lilla familjen. En omsorg. Mycket skratt och fasligt mycket värme. Visst spelade pojkarna något spel på mobilen, men med föräldrarnas deltagande. De upplevde allt tillsammans. Maten de åt intogs i ett gemensam smaskande. Stunden av slummer snusades ihop. De var en enhet. Inte mamma, pappa, barn. Utan en sammanhållen enhet. Men just därför så inbjudande. Eftersom jag satt i deras (!) kupé var jag också en del av enheten. Delaktig i deras värld.

Nå, åter till Kraków. Är det verkligen så att barnen inte ler här? frågar jag mig och spejar efter småfolk. Nå, det är inte så lätt att säga. I Kraków är de faktiskt inte lika synliga som i Lviv. I Lviv är dessa småfolk överallt. Precis överallt. I Lviv har nativiteten inte legat på latsidan. Men i Kraków är småfolket ett mer ovanligt inslag. Inte ser jag horder av babusjas (mor- eller farmödrar) som drar runt på dessa kortbenta liv.

När jag väl ser barn här i Kraków ser de ut som förkrympta vuxna. Samma utstyrsel. Så ser de inte ut i Ukraina. Barn är barn i Ukraina. Punkt.

Men ler barnen mindre i Kraków? Svårt att sia om. Deras smil tycks drunkna i all vuxenattityd.

Kanske är inte Europa så barnvänligt, tänker jag. Alla klädkedjor som kedjar oss i samma fängelse kanske faktiskt inskränker på barnens barnatid. Så kanske ler de ukrainska barnen mer. Ja, i alla fall de barn som har någon att le tillsammans med. För alla barn i Ukraina har det inte som de ukrainska pojkarna på tåget till Kraków.

Om man vill hjälpa några utsatta ukrainska barn att le, kan man gå in och titta på webbplatsen för Barnens hopp. En organisation som ger ukrainska barn i Reni, södra Ukraina, en chans till ett bättre liv. Och kanske känner du att du vill hjälpa till att få fler ukrainska barn att le och leka. Och bli sedda.

För visst är det så mycket bättre när barnen ges en möjlighet att le.

Nå, detta är ju inte ett polskt barn. Inte heller ett ukrainskt dito. Men kanske har denna kalkon fått ett polskt barn att dra lite på smilbanden. 

Om en svettig baguette och en försvunnen vaktkur

Category: by sophie engström, krönika, Sverige, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

På den valnötsfärgade brickan i fanér står en vit kaffekopp på ett nött fat. Det svarta kaffet oljar sig på ytan. På en tallrik bredvid ligger en baguette som svettats alldeles för länge i sin plastsarkofag. Det vattnar sig inte i munnen. Jag vill inte äta eller dricka det här. Men nöden har ingen lag. Särskilt inte om man befinner sig på Coop Forums brickfik på Hisingen. Utanför fönstret glider en bil förbi. Det regnar. Det är jag alldeles säker på.

Ja, för jag minns faktiskt inget exakt sådant här tillfälle. De var för många under mina år i Göteborg. Dessa tillfällen då jag desperat försökte få de små medel jag lyckades inbringa på min hopplösa frilanssituation att räcka längre genom att storhandla på Coop Forum.

Jag tror det fungerade, eftersom jag mirakulöst överlevde varje månad. Men det skrämde inte iväg tristessen. Den som infann sig när jag tittade ner på den där brickan. Eller när jag försökte komma på vad jag skulle äta en månad framöver.

Hur underligt det ändå kan låta, så finns det stunder jag saknar de där ögonblicken av total tristess. Nej, inte saknar jag tillvaron jag genom led då. Men brickan. Det oljiga kaffet. Den fullkomligt oärliga baguetten. Det fanns nämligen en känsla av att “härifrån kan allt bara bli bättre”. En slags dov känsla av att livet inte kan vara en svettig baguette och oljigt kaffe. Det bara måste bli bättre, men då måste man vara villig att själv hugga i. Snarare än att hugga in på baguetten, i det här fallet.

Ungefär så kände jag i förra veckan när jag plötsligt såg att vaktkuren till vår fakultet som bortblåst. “Herregud”, tänkte jag, “var ska nu tanterna och gubbarna titta på TV när de låtsas vakta entrén?”

Det var då jag började tänka på den där baguetten. Att den faktiskt hade ett syfte i mitt liv. Att få mig att förstå att allt kan bli bättre. Den lilla vaktkuren på vår fakultet hade just det syftet. Som en sovjetisk markering stod den där, och bara genom sin fysionomi bekräfta att “det här har i alla fall varit ett sovjetiskt land.” Nu när den är borta lämnar den en underlig obalans bakom sig. Nu måste ju reformerna bli på riktigt. Det räcker inte med att demolera en vaktkur.

Egentligen borde den vara kvar. Den borde kanske ha K-märksts! För att påminna oss om att det fanns en tid då vi tyckte den var det största problemet.

Ungefär som den där baguetten, som genom sin blotta existens poängterade att något var fel i mitt liv. Utan den är det inte säkert att jag rört mig bort från den positionen jag befann mig i då.

Och det var egentligen det som var det svåraste.

Suddig bild på försvunnen vaktkur.

Om den svenska ingenting-impar-på-mig uppsynen

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags:

(Läsningstid: 3 minuter)

“Ja, någon person i Ukraina som har betytt mycket för dig!”, frågar studentgruppen mig. Jag sitter på Ukrainian Scandinavian Center i Lviv, och söker febrilt i mitt trötta måndagshuvud. Vi spelar talkortsspelet, en undervisningssuccé jag fått från en kollega i Simrishamn. Men nej, jag kan inte komma på en endaste person.

Jag lyckas ändå avvärja en besvikelsekatastrof med att berätta om min mormor. Det funkar alltid.

Men egentligen är det fel. Det finns så otroligt många personer som betyder mycket för mig i Ukraina. För det första har vi alla studenterna och alla underbara kollegor. Sedan har vi min fina granne Anja, och damerna i snabbköpen runt omkring vår bostad, och deras systrar på basarerna. Och alla mina fina vänner. Vi ska inte heller glömma alla musiker på filharmonin som förgyller min tillvaro. Eller varför inte kyparen på haket Nadja, som efter år av purken uppsyn, nu skiner upp som självaste solen när jag kommer in genom dörren. Alla ansikten, unga som gamla, nya som förstmötta, ja, alla de här betyder så mycket för mig.

Och ändå kan jag inte nämna en enda av dessa när jag får frågan av studenterna på USC. Det är inte svårt att skämmas en smula. Jag vet ju att ukrainare älskar ingenting högre än när man berättar något fint om deras folk. Den där oförställda stoltheten över det egna folket är också något mycket vackert. Något jag vill uppmuntra. Plötsligt undrar jag hur det är att älska svenskarna. Hur bemöts dessa kärlekskranka varelser från främmande länder? Gör vi som ukrainarna? Ler ett saligt leende? Hur jag än försöker, lyckas inte min hjärna producera ett sådant scenario.

Det får mig att dra mig till minnes en gång för många år sedan, då jag besökte Kyjiv (jag föredrar att skriva Kyjiv, framför Kiev). En av mina finaste vänner i staden tog mig till en utsiktsplats och pekade uppmuntrande mot vyn och frågade: “Vad säger du nu då?” Jag tittade på den fantastiska utsikten. Hur Dnipro slingade och åmade sig där nere. Hur stan puffade upp sig och gjorde sig till för min syn. “It’s nice”, förkunnade jag. Min väns ansikte förvreds i en grimas. “Nice? It’s nice?”. Han hade inte hört på maken. Vilken underdrift! Skandal! Han knatade iväg, ivrigt gestikulerande, för att visa hur riktiga människor beskriver en så storslagen vy.

Ovanstående scen ur mitt liv illustrerar ganska väl hur jag prakiserade den där svenska, coola, kalla och världsvana ingenting-impar-på-mig uppsynen. Jag har blivit duktigare på att lägga bort den uppsynen, men ännu så länge har jag svårt att slå ut med armarna och vråla “Wow! It’s GREAT!” En socialt nedärvd barriär håller mig tillbaka, en barrär som har lärt mig att aldrig påskina att jag blir imponerad. Trots att jag faktiskt väldigt ofta är mycket imponerad av andra.

Det händer ändå ganska ofta att jag nuförtiden glömmer bort mig. Plötsligt säger jag massor av insmickrande saker, utan att för den delen tänka på om jag verkar lismande eller fundera på om jag framstår som tönten från landet.

Men inte just den måndagströtta afton som beskrivs ovan. Då blev jag plötsligt så där helsvensk. Kunde inte komma på något smickrande att säga. Och man får kanske betänka att det var ett ganska väl valt tillfälle. Jag var ju där just för att jag är svensk.

two friends
Katt och man som faktiskt impar på mig.

Om Lvivs hemliga hus

Category: by sophie engström, krönika, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett par glasaktiga ögonpar tittar stint på mig. “Toaletten?”, upprepar den tillhörande munnen. Ja, toaletten, bekräftar jag. Var finns den?

Följande replikskifte har inträffat så många gånger sedan jag flyttade till Lviv att jag helt har upphört att förvånas. Toaletten verkar här vara förenat med tydlig förvåning. “Behöver du en toalett?” Oftast upprepas frågan för att göra säkert att det är just det jag behöver, och ingenting annat. Som om det vanliga är att man frågade efter en toalett utan att behöva den.

Det har till och med hänt att jag varit med vid tillfällen när någon hövligt undrat om toalettens lokalisering, och istället blivit utskälld. Det har inte varit deras uppgift att hålla reda på var toaletten håller hus. Och att vi har mage att fråga efter något så larvigt som toaletten. “Här pysslar vi utskänkning! Toaletten är inte mitt område!” Skamset och nödigt har denne någon hastat vidare i ett tröstlöst sökande efter hemliga huset.

Om det inte vore för att jag så ofta ser män och barn lätta på blåsan lite här och var, hade jag förletts att tro att ukrainarna har en annan fysionomi, där det som ska ut kan hamstras till det att det ljusnar på toalettfronten. Hur mina systrar sköter det hela står helt utom mitt förstånd.

Sedan har vi det där med vad som händer när man väl lyckats fånga in en toalett. Där inne råder en hemlig ordning. Toalettpappret ska inte ner i klosetten. Nej, för bövelen! De ska läggas i en liten låda för sig. Prydligt samlade på hög. Med allt vad de utsatts för fullt synligt för alla och envar.

Samtidigt har jag till min förvåning skådat hur tesump, gammal borstj och stekfett smidigt hällts ner i stolen. Papper, icke. Saker som verkligen kan fastna i toalettens hals, ja. En ordning jag aldrig kommer få klarhet i, då varje samtal om toaletten avbryts med ett generat fnitter eller bara tystas ner med andra mer påträngande samtalsämnen.

Det intressantaste är ändå att man faktiskt kan ha ett utskänkningstillshål, med te, kaffe och öl, utan att alls känna till något om toaletter. “Toalett? Nej, det vet jag ingenting om.”

Nöden har därför sin alldeles egen Lviv-lag. Jag vandrar helst i mina egna snitslade banor där jag vet att toaletterna finns, och oftast fungerar. För de som ska till Lviv kan jag helt gratis ge en toalettsäker rutt. Den är snudd på bombsäker. Fast det händer ju att den går snett. Ibland talar toalettdörren sig alldeles egna tydliga klarspråk: “Stängd för underhåll”. Och det enda som bjuds är en gles buske.

En gles buske någonstans i Ternopils oblast. Vi har sådana buskar i Lviv också. Bilden lånad av Oleh Zavadskij.