viewpoint-east.org

En rättfärdig man

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Jews, Kåseri, krönika
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

5 december 2019
Dagens polska affisch
Jim i Jill (Jim och Jill)
Av Eryk Lipiński
År 1956

Affischkonst kan tyckas vara en särdeles ytlig konstform, men tro mig om jag säger att ni har fel. Bakom nästan varje affisch döljer sig flera intressanta historier. Som denna affisch, där en polisman tycks hänga i fria luften och med ett vetgirigt finger peta på ett hjärta. Affischen är till en komedi med namnet Jim och Jill. 1956 sattes den upp på den då ganska unga teatern Teatr Komedia i Warszawa. Teatern var då bara två år gammal. Och nog behövde polackerna få skratta, blott några år efter andra världskriget som drabbat landet så hårt.

Affischens upphovsman hette Eryk Lipiński – en mycket känd satiriker och tecknare, som bland annat har ett museum för satirisk konst i Warszawa uppkallat efter sig.

Men Eryk Lipiński rymmer också en annan historia. Han hade fått uppleva krigets fasor på nära håll. Som en rättfärdig person, engagerade han sig för judarna under nazisternas ockupation av Polen. Han tog sig många gånger in i Warszawas getto, för att hjälpa vänner och för honom okända människor. Han ordnade falska papper, så att de kunde fly undan nazisternas mördarmaskineri, alternativt gömma sig i Polen under falsk identitet.

Eryk Lipińskis hem verkade mellan 1940-43 som gömställe åt flera judar, och där tillverkade han också dokument till falska identiteterna. Men en dag, då han skulle ta sig in till gettot på en av sina hjälpaktioner, blev han arresterad. Eryk Lipiński hamnade först i det ökända fängelset Mokotów. Fängelset var känt för sin bryska behandling och tortyr av fångarna.

Men Eryk Lipiński förflyttades snart till koncentrationslägret Auschwitz, där han befann sig till befrielsen. Det var möjligen något av tur i oturen att han förflyttades från Mokotów-fängelset. Ty efter ett uppror i fängelset 1944 mördades 500 fångar i Mokotów-fängelset av nazisterna.

Efter kriget fortsatte Eryk Lipiński sitt arbete för judar och judisk kultur i Polen. Men denna gång som ett led i att försöka bevara judisk kultur och historia i landet. För sitt arbete tilldelades Eryk Lipiński 1991 utmärkelsen “Rättfärdig bland folken” av israeliska staten. Utmärkelsen tilldelas icke-judar som under andra världskriget verkade för att skydda och rädda judar.

Se där vad en affisch kan gömma för historia.


En centraleuropeisk väv

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

4 december 2019
Dagens polska affisch
Requiem dla 500 tysięcy (Requiem för 500 000)
Av Leszek Hołdanowicz
År 1963

Dokumentärfilmen Requiem för 500 000 handlar om Warszawas getto, och upprinnelsen till upproret i gettot som ägde rum mellan den 19 april till 16 maj 1943. Det är en smärtsam film, som utan omskrivningar beskriver det obegripliga våld som skedde mot judarna i gettot. På suddiga och korniga klipp rusar förskräckta människor fram, skyfflas runt, mördas, allt ackompanjerat av Mozarts och Händels tonsättningar. Ni kanske tror att det genom musiken blir mindre outhärdligt att se på, men faktum är att det är precis tvärtom. Musiken förstärker känslan, eller snarare kunskapen, om övergreppen.

Jag har tyvärr inte hittat någon engelsk textning av filmen, men här finner ni ett klipp med undertext.

Jerzy Bossak hette regissören som gjorde filmen Requiem dla 500 tysięcy 1963. Han hade något år tidigare fått en särskild utmärkelse för en annan film vid festivalen i Cannes. Flera av hans filmer handlar om övergreppen under andra världskriget.

Före kriget bodde och verkade han en tid i Lviv, där han jobbade på tidskriften Sygnały. En legendarisk tidskrift som hade en tydlig vänsterorientering.

Även affischens upphovsman, Leszek Hołdanowicz, har koppling till Lviv. Han föddes 1937 i den lilla staden Dmytrów. Staden ligger idag i Ukraina, i Lvivs oblast (region). Här föddes förresten även Józef Wittlin, en av de främsta skildrarna av livet i Lviv när det hette Lwów. Men det är en annan historia, så den tråden släpper vi (i alla fall för tillfället).

Nå, Leszek Hołdanowicz utbildade sig i Warszawa, och hans läromästare var ingen mindre än Józef Mroszczak, som för övrigt också fick äran att inleda årets adventskalender. Se där, hur vi vävde en centraleuropeisk väv.


Ett uppslukande vrål

Category: by sophie engström, Centraleuropa, eastern europe, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

3 december 2019
Dagens polska affisch
Wozzeck
Av Jan Lenica
År 1964

Mitt i det fyrkantiga ansiktet vrålar en mun rakt mot oss. Det är Wozzeck, eller Wozyeck, i Alban Bergs opera som vrålar. Och visst hade han anledning att göra det. Alban Bergs opera Wozzeck är en sann dystopi, så full av vemod och misstro, att den nästan är outhärdlig att se. Wozzeck mördar sin älskade i ett svartsjukedrama, och avrättas därpå. Jan Lenica fångar vanmakten med precision. Men om man inte känner till bakgrunden till den sorgligaste av alla operor, kan man kanske tycka att affischen är lite fräck, för att inte säga kitschig. Det är väl därför jag har sett den på minst en bar.

Affischens upphovsman föddes i Poznań 1928. Efter att Jan Lenica avslutat sina studier vid Warszawas tekniska högskola, började han skapa affischer, men han jobbade även med animerad film. Han är således lika känd för sina affischer som för sina filmer. Lenica flyttade redan på 1960-talet till Frankrike. Där bodde han till slutet av 1980-talet, då han flyttade till Berlin. Det var också där han avslutade sina dagar 2001.

Affischen ni ser nedan är till Warszawas Teatr Weilki (Stora teatern) uppsättning samma år. Teatr Weilki har en anrik historia, och slog upp portarna för 186 år sedan. Teaterhuset tillhör en av de största i Europa. Hela 2000 tusen åskådare slukar den. Och 1964 slukades de således av operan Wozzeck. Och det var kanske också det som Jan Lenica hade i åtanke när han skapade denna fantasieggande affisch.


En folkloristik cola

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: < 1 minut)

2 december 2019
Dagens polska affisch
Współczesny folklor polski (Samtida polsk folklore)
Av Elżbieta Cojna
År 1997

Idag jag valt en affisch som kommer från affischkonstens svåra år. Fram till 1989 hade de polska affischkonstnärerna inte behövt konkurrera med andra aktörer från väst. Men efter det att muren föll, blev det fritt fram för stora och resursstarka aktörer äntra den polska marknaden. Plötsligt var det inte bara polska affischer som lyste upp gatubilden. Trots det lyckades polska affischer överleva, och kanske är det beroende på att de polska affischkonstnärerna är uppfinningsrika.

Så som nedanstående affisch från 1997. Elżbieta Chojnahar snillrikt gjort en kommentar på det nya Polen. En Coca-Cola syns invävd i ett folkloristiskt polskt mönster.

Jag har inte funnit så mycket information om Elżbieta Chojna, frånsett att hon är utexaminerad från konstakademien i Warszawa, samt att hon fortfarande är aktiv, och senast i juni hade en utställning i Kraków. Hennes affischer är givetvis en kommentar på samtiden, som sig bör med polska affischer. Och hon gör det med en liten extra knorr, förstås.


En välkänd Boris

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

1 december 2019
Dagens polska affisch
Borys Godunow (Boris Godunov)
Av Józef Mroszczak
År 1961

Ni som är trogna min blogg, minns att jag förra året hade ett galet projekt. Jag hade en adventskalender. Varje dag från första till tjugofjärde december postade jag en polsk affisch. Affischerna var i huvudsak från mellankrigstiden. Det är inte säkert att jag orkar vara lika flitig i år. Min energi känns om möjligt än mindre än förra året. Men förra året ledde min galna produktion av adventsluckor till att jag fick mer energi, och att min skrivklåda och vetgirighet ökade. Vi får se om det kommer att bli så även i år. Men jag gör i alla fall ett tappert försök.

I år hoppas jag att jag kommer att vara lika stringent som förra året. Men de som känner mig vet att jag sällan lyckas hålla mig till någon röd tråd. Jag är helt enkelt för nyfiken. Jag vill också flytta framåt lite i tid, till tiden för det kommunistiska Polen. Orsaken är helt enkelt att det var den tidens affischer som först lockade mig till landet. Men som sagt, jag är ju sällan stringent, så det kommer nog lite annat också.

Så hur inleder man då lämpligast 2019 års adventskalender? Jo, givetvis med Józef Mroszczak. Det var nämligen han som var initiativtagaren och organisatören av Polens första biennale för affischkonst, som gick av stapeln 1966 i Warszawa. Józef Mroszczak hade då bott i huvudstaden i 14 år. Där hade han sedan en tid undervisat på konstakademien. Han var också en av grundarna till tidskriften Projekt, som fokuserades på design.

Innan han kom till Warszawa hade han bland annat jobbat i Katowice, och det var tack vare hans flitiga arbete som stadens konstakademi etablerades 1947.

Józef Mroszczak föddes 1910, men dock inte i Katowice, utan i Nowy Targ. En liten vacker stad, mellan Kraków och Zakopane. Faktum är att man alltid ser de spetsiga bergen från Nowy Targ. De ligger som en vacker kuliss och ackompanjerar stadens själ och rytm. Nå, det är inte något jag vet bestämt, utan något jag fått för mig efter att ha studerat bilder från Nowy Targ.

Affischen jag valt heter Boris Godunov, och är en affisch till Modest Musorgskij opera med samma namn. Jag tror att flera av er har sett den tidigare. Färgen är djupt röd, eller kanske till och med lite ilsket röd. Ett mansansikte tornar upp sig i mitten, och huvudet (eller är det en hatt) har formen av en lökkupol. Några obekymrade gröna bubblor flyger runt i luften kring mannens huvud, och han ser lite förvånad ut. Eller så är han helt enkelt inte helt närvarande, utan drömmer sig bort till den mycket intresseväckande prologen till andra scenen i operan.


Jul i rättan tid

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är flera år sedan jag firade jul samtidigt med alla andra. I Lviv inföll julafton ofta på en vardag. En slags märklig form av icke-frid uppstod. Jag var ledig från jobbet (eftersom mina kollegor hade förståelse för min avvikande uppfattning om när julen infaller), men ändå kände jag mig aldrig helt julledig. Det fanns något oroande och pockande runt omkring mig. Alla stretade runt i sina vardagsbestyr, emedan jag och G kämpade med att julen skulle infinna sig i vårt hem.

Trots avsaknaden av riktig julstämning tyckte jag mycket om att gå ut i finaste juldressen på julaftonspromenad. Jag gjorde så, eftersom jag ville inta en mugg hlintvien (глінтвейн) – ukrainarnas mycket välsmakande tolkning av glühwein. Jag stod där i min julklänning och tittade på hur lvivianerna stressade fram i deras vardaglighet. Jag kände mig faktiskt nästan lite rebellisk där jag stod i min finaste juldress, när de andra jagade runt.

Första året jag firade jul i Lviv uppstod många oväntade problem. För det första var det svårt att få till en anständig Janssons frestelse. Den ansjovis jag hittade höll inte måttet. Vi fick helt enkelt använda sardiner, vilket verkligen inte är samma sak. Men nöden har ingen lag. Det andra stora problemet som uppstod var att jag inte hittade grönkål. Således kunde jag inte göra Långkål. Trots att jag uppsökte varje basar, och en oändlig räcka av affärer, ville inte grönkålen matrialisera sig. Mitt julbord fick därför vara utan både vettig Janssons frestelse och helt utan Långkål!

När dessa katastrofer hade avlöpt, uppstod nästa. Julgran. På den tiden hade lvivianerna inte vett att inleda sitt julfirande förrän strax före nyårsafton. Därför var det omöjligt att uppbringa en julgran. Nåväl, en julgran hittade vi. En i plast från Kina. Vi skulle ju inte prata med den, så det fick bli den. Ty någon annan gran ville helt enkelt inte ge sig till känna.

Om jag inte missminner mig så fortlöpte den första julaftonen i Lviv i den särskilda icke-frid som uppstår när man firar den i ett land som envisas med att ha sina egna traditioner. Under mina år i Lviv blev dock lvivianerna alltmer samarbetsvilliga, och jag kunde de sista åren hitta allt jag ville ha, dock inte grönkål. Ty den tycktes ha någon särskild slags aversion mot just Lviv.

Sedan något år tillbaka är dessutom den 25 december helgdag i Ukraina. Men det känns ändå inte riktigt som om de vill fira jul med oss, utan som om de är lediga då för att markera att det finns andra som förlagt sin julafton på fel datum.

Ukrainarnas firar sin julafton den 6 januari. Men trots att de firar sin jul på helt fel dag, så tycks deras julfirande vara lätt att förväxla med de polska jultraditionerna – som dock har vett att infalla på rätt dag. Till och med de polska och ukrainska julsångerna låter snubblande lika.

Men nu ska jag alltså fira jul samtidigt som mina grannar, kollegor, studenter och andra krakowiter och polacker, som firar något som liknar ukrainsk jul, men på fel datum. Och jag envisas med att fira en svensk jul, med svensk julmat, och svensk Kalle Anka, och Karl-Beril Jonssons julafton. Det här året lär jag dessutom hitta både grönkål och gran. Men hur det ska gå med ansjovisen återstår att se…


En ängel på Rynek Podgórski i Podgórze, Kraków.


Ännu inte världens svåraste språk

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Kåseri, krönika, poland, ukraina
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

“Jag talar gärna polska, istället för engelska”, säger mannen till expediten i bageriet där jag sitter och avnjuter en kopp kaffe. Jag ler lite i mjugg åt samtalet, eftersom jag helt nyss haft samma språkliga batalj med kvinnan bakom disken. För undertecknad tycks det helt enkelt som ett bättre alternativ att försöka tala polska i Polen, än att genomlida ett samtalsutbyte på bruten engelska.

Expediten är dock inte lika tillmötesgående mot mannen, som hon tidigare var mot mig. Hon svarar helt kort att polska är ett mycket svårt språk att lära sig. Mannen lommar lite modvälld med sin bricka med kaffe och smörgås till ett bord, och sätter sig med en tung suck. Han ser ut att ha tappat något av sin motivation. Kanske har han hört samma olidliga fras många gånger idag…

Jag funderar på att sträcka ut en hand, och ropa något glatt tillrop om att han ska kämpa på. Men hans ansiktsuttryck säger mig att det just nu inte är lägligt. Han vill nog slicka sina sår i ensamhet.

Jag hör också själv ofta den där frasen, att polska är oerhört svårt att lära sig. Som om polackerna ville ha sitt språk för sig själva, och inte alls vill dela med sig av språkets skönhet och förunderlighet. Är det så svårt att förstå att vi verkligen vill lära oss ett språk som exempelvis kallar toffel för “pantofel”, emedan “pantoflowa poczta” betyder djungeltelegraf?!

Eftersom jag har bott i Lviv förvånas jag dessutom av att jag, som språktörstig individ, inte får fler glada tillrop. I Lviv gick det nämligen inte en dag utan att någon berömde min ukrainska, eller uttryckte glädje över att jag, som inte har några rötter i landet, ville lära mig deras modersmål. De blev glada, och kände sig stolta och kanske till och med hedrade.

Det här lvivianska förhållningssättet är något som polackerna borde ta efter. Det skadar inte att uppmuntra, om än bara lite. Jag tror nämligen inte att någon polack ännu dött av att uppmuntra andra för mycket.

Det händer dock att jag får höra äkta och uppmuntrade tillrop här i Kraków. Som när vår lokala grönsakshandlare faktiskt log ett litet, litet snett leende, när jag uttalade ordet sześć (som betyder siffran sex) helt korrekt. Men i allmänhet uppfattar jag det som om de flesta vill 1) briljera med sin brutna engelska 2) tror att det går fortare om vi talar engelska (vilket jag vis av erfarenhet vet inte alltid är en korrekt slutsats).

Det slår mig plötsligt att det är exakt samma situation för mina studenter som åker till Sverige. Jag har otal gånger hört hur de beklagat sig över att svenskarna inte vill prata svenska med dem. Mina studenter har även vittnat om att de fått frågan varför de pluggar svenska. Svenska är ju ett så litet och obetydligt språk, menar svenskarna. Jag har dessutom ofta själv fått frågan varför studenter utomlands vill plugga svenska. När jag svarar att det förhåller sig med den saken ungefär som att många i Sverige studerar exempelvis franska, spanska, tyska, isländska, kinesiska etc på svenska universitet, får jag en misstrogen blick till svar. “Men svenska är ju ett så ointressant och tråkigt språk”, säger blicken. (Vilket i sin tur är en följd av att vi redan i skolan får lära oss att vårt modersmål är fattigt, saknar synonymer, talas av en handfull stollar, samt att vi är så duktiga på engelska – allt det där är faktiskt en sanning med modifikation.) Så vi i Sverige är inte mycket bättre än polackerna. Eller rättare sagt, vi är lika usla på att uppmuntra till språkinlärning, men vi är usla på ett annat vis.

Faktum är att polska inte alls är det svåraste språket att lära sig, även om det visserligen inte är lika lätt som exempelvis engelska. De tio svåraste språken att lära sig är, enligt Unesco, i tur och ordning 1) kinesiska 2) grekiska 3) arabiska 4) isländska 5) japanska 6) finska 7) tyska 8) norska 9) danska 10) franska. Och polska då? Nä, det är inte med. Så nästa gång jag snubblar över någon polack som hänvisar till att polska är ett så svårt språk, ska jag svara: Tak, ale język fiński jest trudniejszy (Ja, men finska är svårare). Och även om det inte är fullt korrekt uttryck (enligt polska språkets alla konster med uttal och grammatik), så är det ändå fullt begripligt. Kanske lämnar jag då i alla fall ett litet frö till eftertanke hos den jag möter. En eftertanke som förhoppningsvis leder till att den tilltalade förstår hur enfaldigt det är att försöka trycka ner en inlärare i skorna, bara för att de är nyfikna och vill lära sig ett annat språk.

Det är nog det jag borde sagt till den där mannen på bageriet, men inte gjorde eftersom jag inte hade tänkt ut allt det här då. Jag utgår i alla fall från att han hade fått sig ett gott skratt.