viewpoint-east.org

Polsk musikskatt återfunnen – Antoni Kątski

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, music, poland
Tags: , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under myllan i ukrainska Ivanytji, som idag alldeles säkert skiftar i all världens sommarprakt, vilar Antoni Kątski. Ingen vet riktigt var, och det är nog inte många i dagens Ivanytji som känner till att han vilar här. Faktum är att väldigt få som ens känner till att det funnits en man som lystrade till namnet Antoni Kątski. Och det är egentligen förfärligt tragiskt, enär han ändå var en man som tordes vara ihågkommen.

Antoni föddes i 1816 i Kraków. Hans far Grzegorz var en hängiven musikälskare och tillika amatörviolinist, som ägnade hela sitt liv åt att dana sina barns musikaliska skolning. Antoni och hans fyra syskon, skulle därav välja musikens väg. Faderns ansträngningar gav frukt, och Antoni hade sitt första publika framträdande redan som femåring. Det sägs också att Antoni erhöll ett medlemskap i Krakóws musiksällskap året därpå (1822). Men självfallet var det inte enbart fadern som skolade Antoni och hans syskon. Det finns flera namnkunniga personer bland deras lärare, såsom exempelvis Ludwig van Beethoven.

Familjen var som ett teatersällskap, som turnerade runt omkring Europa, och där underbarnen Kątski fick visa upp sin briljans. De slog aldrig riktigt ner sina bopålar, och Antoni och hans syskon skulle leva ett kringflackande, men säkerligen ytterst händelserikt och stimulerande liv. På 1830-talet slog sig familjen trots allt ner i Paris, och här tog också Antonis karriär fart. Han rönte nämligen stor framgång som pianist, samt blev en anlitad och mycket omtyckt pianolärare i den parisiska kulturella societeten. Dessa framgångar ledde till att han blev rekryterad som lärare till anrika Conservatoire de Paris.

I Paris fanns under denna tid många polska tonsättare, musiker, författare och adelsmän som flytt undan Tsarryska styret över det delade Polen. (Polen var delat från 1772 och 123 år framåt mellan dåtidens stormakter Tsarryssland, Habsburgska riket och Preussen.) De landsflyktiga polackerna hade flera mötesplatser i Paris, och den kanske mest kända av dem var adelsfamiljen Czartovskis salong. Här möttes man och diskuterade politik, poesi, konst och givetvis spelade och lyssnade på musik. Det finns uppgifter som säger att Antoni ska ha spelat tillsammans med den store Frédéric Chopin just i denna salong, och den uppgiften finns det ingen anledning att bestrida.

På 1850-talet bodde Antoni några år i Berlin, där han erbjöds en tjänst vid det preussiska hovet, men han avböjde för att istället flytta till Sankt Petersburg, där han stannade i över tio år. Från den ryska huvudstaden flyttade han vidare till London, och här levde och verkade han under 16 år.

Man skulle nu kunna tro att Antoni Kątski vid det laget kände att han åstadkommit tillräckligt i sitt liv. Han hade uppnått en aktningsvärd ålder, och var en ansedd musiker och tonsättare. Men så var nu inte fallet, ty vid en ålder av sextiosju vårar flyttade han till USA för att börja arbeta vid ett universitet i Michigan. Antoni nöjde sig inte med det, utan gav sig som 81-åring ut på en världsomspännande turné. Han besökte Kina, Australien, Indonesien, Ryssland och givetvis Polen. Man skulle ju kunna tro att en sådan kraftmätning skulle innebära slutet för en åldrad man, men han levde ända fram till 1899, då han hastigt och oväntat (!) avled på besök hos sin hustrus syster i samhället Ivanytji.

Inte många verk av Antoni Kątski har överlevt till våra dagar, hans verk återfinns inte på konserthusens repertoarer och nästan inga inspelningar har gjorts. Kątski skulle kunna förbli en bortglömd musikskatt om det inte vore för att Filharmonin i Kraków somi dagarna släppt en CD med två kompositioner av honom. (Se länk nedan.) En utomordentligt fin inspelning, helt unik i sitt slag. CD:n inleds med hans pianosextett, op 220 (1862). Stycket, som egentligen skrevs som en symfoni, var tillägnat tsar Alexander den andre, och skrevs av Antoni i förhoppningen att han med det verket skulle tilldelas tjänsten som solist vid det tsarryska hovet. Så blev dock inte fallet, enär det var hans bror som fick den äran. Enligt den mycket informativa texten som återfinns i konvolutet till CD:n, finns det ingen kännedom om symfonin någonsin sattes upp. Under 1800-talets mitt fanns det inga symfoniorkestrar i det delade Polen, och därmed ingen efterfrågan. Det här innebär att man kan utgå från att detta kanske är en av de första polska symfonierna, eller kanske möjligen även den äldsta. Det är ett mycket melodiöst och nästan sångbart stycke, som det står i konvolutet, och med en indelning som kastar lyssnaren rakt in i en virvlande dans, ty det finns en schattering av folkmusik. På CD:n finns även en pianotrio, op 201 (1853), som troligen skrevs under Antonis tid i Berlin. Detta är likaledes ett charmerande stycke, med snillrika kontraster. Och inte lär det komma som en överraskning att man i båda styckena kan skönja att Antoni hade låtit sig inspireras av Chopin.


Här syns och hörs den ensemble som också återfinns på CD:n. Musikerna är Paweł Wajrak (violin), Justyna Dybek-Boczek (violin), Anna Migdal Chojecka (viola), Franciszek Pall (cello), Duszan Korczakowski (kontrabas) och Ewelina Panocha (piano).

Källor
https://filharmoniakrakow.pl/public/program/wielcy-z-malopolski–antoni-katski
https://culture.pl/pl/tworca/antoni-katski
https://pl.wikipedia.org/wiki/Antoni_K%C4%85tski

Med Karol på badstranden

Category: by sophie engström, Centraleuropa, music, poetry, poland
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är dags för sommarsol på stranden, och själv tillbringar jag gärna den i sällskap med Karol Szymanowski. Här syns han dock med andra fagra män, längst till höger syns legenden Arthur Rubenstein och i mitten, ja, vem kan det vara. Någon som namnges som Philpitt i databasen (där fotografiet återfinns). Fotot är fångat i mars 1921 och platsen är Miami.

På den tiden var det tydligen inte förkastligt att framstå som äldre, enär både Rubenstein och Szymanowski stolt poängterar sina promenadkäppar. Den anonyme Philpitt står i mitten med hatten instoppad under armen. Han ler käckt, och kanske sådär amerikanskt modigt. Vid hans sida står Arthur Rubenstein som lutar sig framåt, och spejar mot vännen Szymanowski, som står med hatten i handen. Szymanowski kisar lite blygt mot kameran och fotografen. Och nog kan det ha varit varmt den dagen, ty runtomkring de tre syns badgäster och parasoll.

Jag låter här fotograferiet ackompanjeras av Słopiewnie, op 46-bis som skrevs på sommaren 1921 då Szymanowski var hemkommen från sin resa till USA. Kompositionen markerar ett nytt inslag i Szymanowskis konstnärliga uttryck, som enligt Szymanowski själv skulle uttrycket anspela på äldre polsk stil. Det var också det första stycket av honom där inslag av folkmusik från Tatrabergen framträder tydligt. Dikterna till Słopiewnie var författade av Julian Tuwim, grundare av författargruppen Skamander. Gruppen hade väckt stor uppmärksamhet samma år, då de ville omdana den polska litteraturen och då särskilt poesin. Deras mål var att upphäva de nationalistiska och patriotiska inslagen i polsk poesi, och istället återbörda poesin till det vardagliga språket, och således också till vanligt folk.

Alistair Wrightman, en av de främsta bland Szymanowskis levnadstecknare, menar att kompositionen passa Tuwims dikter ypperligt. Den ska enligt honom bära en “arkaisk barbarism”, som driver fram Tuwims dikter, vilka var författade på ett påhittat slaviskt språk, som anknöt till protoslaviska, eller urslaviska. Även titeln, Słopiewnie, är ett påhittat ord, som enligt Wrightman kan härledas till det polska ordet “słowo”, som betyder just “ord”, och “piewnie” som skulle kunna härledas till “pienie”, som betyder högtidlig eller klangfull sång.

—
Källor:

https://crispa.uw.edu.pl/object/files/677210/display/Default

https://wsjp.pl/haslo/podglad/94360/pienie/5233275/spiew

https://imslp.org/wiki/S%C5%82opiewnie%2C_Op.46-bis_(Szymanowski%2C_Karol)

Wightman, Alistair “Karol Szymanowski. His life and work” Routledge, London and New York 1999

Hos jultomten i Reni

Category: by sophie engström, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

24 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Odesa oblast eller Odesjtjyna
Agneta Bergström och Novy Dom

Din resa genom Ukrainas oblaster har nu nått sitt slut, eller kanske mål. Och hur firar man inte en sådan tilldragelse om inte att besöka Ukrainas största oblast, Odesa oblast, eller Odesjtjyna. Så vad gör man då här? Jo, man kan, som du nu gör, stå vid foten av Potemkintrappan i Odesa och blicka ut mot Svarta havet. Men trots att Odesa är en vacker stad och har mycket att bjuda på, så har du inte alls tid att stanna. Du ska nämligen ge dig ut på en bilresa till slutet av Ukraina. På den skumpiga vägen M15 ska du färdas jämsides med Svarta havet i riktning mot Rumänien. Du ska passa Majaky och köra över Dnister och vidare genom nationalparken Nyzjnodnistrovskyj, vars flodbäddar är ett viktigt område för övervintrande sjöfåglar. Men du fortsätter västerut, och kör in i en bit i Moldavien, innan du snabbt slinker ut igen och fortsätter din färd på M15 i riktning mot Kyrnytjy. Här kliver du ur bilen en stund, men konstaterar snabbt att här inte finns något att se. Nu svänger du av söderut, mot Izmajil. Tröttheten tränger sig på, men du har nog en chokladbit från Roshen, som förre presidenten Petro Porosjenko grundade. Chokladens namnen kan du också finna i hans efternamn Po-Rosjen-ko. Nåväl, han föddes inte långt härifrån, i Bolhorod, men vi ska inte dit, utan nu är det dags för sista biten till Ukrainas slut, i Reni.

Varför har du då färdats till Reni? Jo, för det är nämligen här som jultomten har bott, och i detta fall är jultomten en kvinna från Sverige som hette Agneta Bergström. 1996 grundade hon Barnens hopp, vars syfte var att samla in kläder och förnödenheter till barn i Ukraina. Efter en tid startade hon familjehemmet Novy Dom i Reni, där hon också själv slog sig ner. På Novy Dom fick utsatta barn ett nytt hem i en trygg miljö.

Agneta Bergström var en sann eldsjäl, med stort hjärta, som arbetade outtröttligt med att försöka hjälpa barnen i området. Hon var älskad i hela regionen och många såg henne nog lite som en äkta jultomte, när hon kom med sina gåvor till de fattiga i Ukraina från det rika Sverige. I januari i år orkade dessvärre hennes hjärta inte längre, och hon avled i Reni.

Men hennes livsverk finns består, ty Agneta Bergström jobbade inte allena. I Sverige arbetar den ideella föreningen Barnens hopp med att samla in pengar och förnödenheter till Novy Dom, och i Reni sprider de anställda på Novy Dom fortfarande dessa små tomtebloss av glädje till barnen i familjehemmet och sedan vidare ut i samhällena runt omkring Reni.

Barnens hopp har ett 90-nummer, och en liten gåva tas så tacksamt emot. Många bäckar små gör en en å, heter det ju. Och här i Reni finns det givetvis också vatten. Floden Donau, som inte är en å, skär fram genom landskapet, och på andra sidan floden tar Rumänien vid. Så därmed har vår resa nått sitt slut. Med det sagt återstår det väl bara att säga

God jul och gott nytt år! eller som man säger på ukrainska З Новим роком та Різдвом Христовим! men ukrainarnas hälsning inleds med att önska gott nytt år och därefter god jul, eftersom det faktiskt är i den ordningen de ofta celebrerar dessa högtider (även om det sedan det senaste ryska anfallskriget mot Ukraina blivit vanligare att man firar jul den 25 december).


Floden Donau tolkad av den ukrainske konstnären Denys Savtjenko. Donau på kvällen (2017)
Bildens källa.

Flickan från Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, Konst, krönika, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

23 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Vinnytsia oblast eller Vinnytjtjyna
Flickan från Podolien

Vi stannar kvar en stund till i Podolien, enär även Vinnytjtjyna kan infattas i den historiskt betydelsefulla regionen. Ty trots att Podolien inte längre är tydligt markerad på dagens kartor, är det kollektiva minnet av regionen distinkt hos de flesta ukrainare. En av orsakerna är de särskilda ikonostaser som ofta återfanns i mer välbeställda hem i Podolien under 1800-talet. Dessa ikonostaser har en specifik betydelse för den ukrainsk identiteten. En annan orsak till att många ukrainare har ett tydligt kollektivtrafik minne av regionen är en målning av den ryske konstnären Vasilij Tropinin (1776-1857). Han målade i huvudsak porträtt och ett av dessa porträtt syns ofta i Ukraina. Den heter “Flickan från Podolien“, och föreställer en ung kvinna iklädd den särskilda folkdräkt som förknippas med regionen. På huvudet syns en broderad huvudbonad, som dock inte enbart förknippas med Podolien. Huvudbonaden kallas för otjipok (очіпок) på ukrainska. För att röra till det kan den också kallas för namitka (намітка), peremitka (перемітка), serpanok (серпанок), rantuch (рантух), sklendjatjka (склендячка) och chustka (хустка). Men låt oss för enkelhetens skull kalla den för otjipok. Enligt källor blev denna bonad mycket vanligt förekommande under Hetmanatet, den period från 1649 till 1775, då det rådde viss självständighet från Tsarryssland. Modet att bära en otjipok spred sig sedan både österut och västerut bland de slaviska länderna. Med tidens gång raffinerades utseendet och det var inte helt ovanligt att man broderade pärlor eller färgglada stenar på dessa huvudbonader.

Vem den avporträtterade flickan var, vet vi inte. Vasilij Tropinin valde att inte avslöja hennes namn. Och kanske var det hennes eget val att förbli okänd, ty visst finns det något nästan hemlighetsfullt över henne, hur hon tycks studera oss ingående. Kanske studerade hon konstnären lite extra kritiskt, han var ju trots allt den ryske kolonisatören som kom för att avbilda folket i Podolien. Det kanske mest kända porträttet Vasilij Tropinin målade var dock ett annat, det föreställer av den ryske poeten Pusjkin. Det räcker med att ni söker på internet på poetens namn, och ni lär finna porträttet.

Men det finns även andra anledningar till regionens ställning i ukrainskt medvetande. En sådan orsak skedde år 1927, när en folklig resning av ukrainare mot Sovjetunionen tog sin början här. Med ursinnig brutalitet slogs upproret ner och några källor anger att över 4000 mördades av de sovjetiska härskarna. Genom århundradenas gång finns det många sådana händelser, där ryska härskarna tog till våld mot de frihetstörstande ukrainarna. Något som nog trots allt kan förklara varför ukrainarna så tappert och envist försvarar sitt land i det senaste anfallskriget mot Ukraina.


Bildens källa.

Stenslottet i Podolien

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

22 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Chmelnytskyj oblast eller Chmelnytjtjyna
Kamjanets-Podilskyj

Efter att ha inandats lite bergsluft är det dags att ge sig ut på de ukrainska vidderna. Chmelnytjtjyna skulle kunna sägas vara början på Podolien, norrifrån sett. Podolien är en historisk region som sträcker sig hela vägen från dagens Ternopilsjtjyna, via Chmelnytjtjyna och vidare söderut ut mot Vinnytjtjyna.

Ordet Podolien kan komma från det fornslaviska ordet ponyzzja (пониззя) som skulle kunna översättas med nedre eller kanske lågland. En bättre översättning tas tacksamt emot. Här har i alla fall bott människor sedan urminnes tider.

En av de mest kända platserna i Podolien är slottet i Kamjanets-Podilskyj, som också ligger i Chmelnytjtjyna. “Kamjanets” kan härledas det gamla slaviska ordet för sten (kamin), och avslutningen anspelar givetvis på det ukrainska ordet för Podolien, vilket är Podillja (Подíлля). Slottet är en fantastisk skapelse och med sina tinnar och torn ser det faktiskt lite ut som ett sagoslott, där det vilar på sin kulle. Man vet inte exakt när de första delarna uppfördes, men troligen bör de dateras till 1300-talet, då regionen styrdes av det litauiska furstendömet. Men det finns de som menar att slottet kan vara äldre än så, och kan ha byggts upp av Kyjiv Rus, alltså på 1100-1200-talet.

Slottet i Kamjanets-Podilskyj har en mycket strategisk placering, vid floden Smotrytj (Смо́трич) och under 1400-1500-talet var den en viktig del av det litauiska furstendömet försvar. Man attackerades oupphörligen av tatarer och Ottomanska riket. När zaporizjakosackiskerna gjorde uppror (1648-1654), även kallat Chmelnytskyj-upproret, mot det Polsk-litauiska samväldet, spelade slottet en viktig roll. Kosackerna försökte upprepade gånger att överta slottet, men de polska och litauiska trupperna lyckades stå emot i nästan två år. 1651 kunde dock kosackerna tåga in på slottsgården.

Slottet förlorade dock sin roll som bastion under 1700-talet, när ryska imperiet tog över makten i regionen, efter det att Polsk-litauiska samväldet hade slagits i spillror. Under 1800-talet förvandlades slottet till ett militärt fängelse, och det skulle dröja över hundra år innan man började spekulera kring om slottet borde bli museum. Arbetet med att förvandla slottet till ett museum påbörjades 1937. Idag är slottet ett mycket älskat och populärt utflyktsmål för ukrainare och utländska turister, och slottet finns med på den ukrainska listan Ukrainas sju underverk, som är en lista över unika historiska byggnader i Ukraina.


Bildens källa.

Några källor
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Seven_Wonders_of_Ukraine
https://uk.m.wikipedia.org/wiki/%D0%9F%D0%BE%D0%B4%D1%96%D0%BB%D0%BB%D1%8F

Universitetet i Karpaterna

Category: by sophie engström, Historia, Kåseri, krönika, Litteratur, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

21 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna
Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij

Sådär ja, nu har vi anlänt till Tjernivtsi oblast, eller Tjernivetjtjyna. Många associerar regionen med den historiska regionen Bukovina, ett område som löper från dagens Ukraina söderut och in i Rumänien. Oblasten är den minsta till ytan, och har andra minsta invånarantalet av alla oblaster. Den gränsar till Rumänien och Moldavien i söder, och till oblasterna Ivano-Frakivsksjtjyna, Ternopilsjtjyna, Chmelnytjtjyna och Vinnytjtjyna. Tjernivetjtjyna präglas av bergskedjan Karpaterna och dess dalar flyter floderna Prut och Dnestr.

Största stad är Tjernivtsi som kan stoltsera med mycket, inklusive ett ypperligt universitet vid namn Tjernivtsis nationella universitetet uppkallat efter Osip Fedkovitj-Hordinskij. Universitetet är känt för sin vackra huvudbyggnad som byggdes 1864-1882, och ritades av den tjeckiske arkitekten Josef Hlávka. Han medverkade dock inte till att avsluta arbetet med konstruktionen till universitetet, enär det utbröt en dispyt mellan honom och hans uppdragsgivare.

Det är en väldigt vacker byggnad, eller hur? Och ja, du har gissat rätt, universitetets byggnad återfinns sedan 2011 på UNESCO:s världsarvslista.

1775 kom Bukovina att hamna i Habsburgska riket, och man började genast med att försöka få inflytande i regionen. Under decennierna därefter flyttade många tyskspråkiga in i regionen. Tanken föddes att man skulle grunda ett universitet. Det var flera turer innan tanken förverkligades, men när universitetet i Lviv, då Lemberg, införde polska som undervisningsspråk fick man fart på arbetet med att starta ett tyskspråkigt universitet i Tjernivtsi. Universitetet invigdes 1875. Undervisningsspråket var tyska, utom på institutionerna för ukrainsk och rumänska språken. Under denna tid hade universitetet tre institutioner, en institution i filosofi, en med inriktning mot grekisk-ortodox teologi samt en institutionen för rättvetenskap. Det fanns dessvärre inte någon medicinsk fakultet, vilket innebar att man blev tvungen att flytta till Lviv/Lemberg eller Kraków om man ville studera medicin.

När det Habsburgska riket kollapsade under första världskriget tillföll Tjernivtsi Rumänien och universitet bytte därmed språk till rumänska. Majoriteten av studenterna var då också rumäner. Efter andra världskriget var det dags att byta språk igen, enär regionen hamnade i det sovjetiska Ukraina. Undervisningsspråket blev därmed ukrainska. Andelen rumänska studenter sjönk dessutom stadigt under hela den sovjetiska tiden fram till idag.

Det finns en rad namnkunniga personer som kan knytas till universitetet, men här lyfter vi fram författaren Lina Kostenko, som är hedersdoktor vid universitetet, som föddes 1930 i Kyjivsjtjyna, långt från Tjernivetjtjyna, alltså. Det finns tyvärr ännu mycket lite översatt av hennes författarskap till svenska. Men eftersom intresset för Ukraina äntligen har nått lite större kretsar (än den lilla tappra skara som under decennier försök uppmärksamma världen på landets stora betydelse och rika kulturliv) är det ju inte omöjligt att så lär ske inom en snar framtid. Här kan ni förresten läsa en tidigare postning om Lina Kostenko.


Bildens källa.

Bland skogarna i Transkarpatien

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, ukraina
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

20 december 2022
Dagens ukrainska oblast
Transkarpatiens oblast
Karpaternas biosfärreservat

Från Ivano-Frakivsksjtjyna tar vi oss söderut till Transkarpatiens oblast. Oblasten, som tillföll Sovjetunionen efter andra världskriget, gränsar till tre länder, Slovakien, Rumänien och Ungern, och den senare har dessutom en betydande minoritet i oblasten. Över 80% av befolkningen säger sig ändå vara ukrainare och har ukrainska som modersmål. Men det är möjligen en sanning med modifikation, enär det även bor en betydande andel rusiner området. Dessa är inte en erkänd minoritetsgrupp och betecknas därför som ukrainare i statistiken. Utöver ukrainarna har ungefär 12% ungerska som modersmål. Här finns dock också andra minoritetsgrupper, så som rumäner, ryssar och romer. Transkarpatien är således ett mycket mångkulturellt område. De största orterna heter Uzjhorod, Mukatjevo och Chust.

När man säger Transkarpatien till en ukrainare får de ofta något drömskt i blicken. De börjar ganska omgående att tala om naturen och de vackra bergsmassiven. Och inte undra på det, ty här bjuder naturen på ett storslaget skådespel… Nåväl det är förstås en mycket mänsklig missuppfattningen att naturen gör sig till för oss.

I Transkarpatien finns alltså flerfaldigt unik natur, och ett sådant exempel är Karpaternas biosfärreservat (Карпатський біосферний заповідник), om det nu heter så på svenska. Området består egentligen av flera olika reservat i oblasten. Den första delen av reservatet beslöts redan 1958, och tio år senare beslöt man att utöka det ytterligare. Idag täcker reservatet över 580 km², och finns med på UNESCO:s lista över biosfärområden. 90% av reservatet är täckt av skog, och här återfinns även urskogar, såsom de unika centraleuropeiska bokskogarna. Man kan finna liknande skogar i Slovakien, Tjeckien och Tyskland. Här finns även ett mycket rikt växt och djurliv, med arter helt unika för området, samt runt 60 växter och över 70 djurarter som finns noterade i den ukrainska Röda boken.

Som så ofta med känslig natur, är vår mänskliga påverkan dessvärre av negativ karaktär. Skövling av skog, tjuvjakt av hotade arter, och horder av turister som vallfärdas till området är ett stort problem. Ett exempel på det senare är Påskliljedalen (Долина нарцисів). Varje vår täcks marken i dalen av miljoner soltörstande påskliljor. Tyvärr anländer också nästan lika många turister, vilket för med sig en omfattande åverkan på naturen.

Så istället för att åka dit och trampa ner känsliga växter, hänger vi oss nu åt att njuta av ett fotografi från denna förtrollande plats. Ta ett djupt andetag, och fly bort från julstressen.


Bildens källa.

Källor

Biosfärområden