viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 27 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi befinner oss ännu i knopparna tidsålder. Och med sina små ulliga kroppar manifrsterar de också vår sinnebild för den tidiga våren. Ty nämn den stackare som inte hör de inledande raderna av Zacharias Topelius (1818-1898) “Videvisan” under denna årstid:

“Sof, du lilla vide ung;
Än så är det vinter.
Än så sofva björk och ljung,
Ros och hyacinther.” och så vidare

Nå, nu har faktiskt dikten fel, enär jag skådat flertalet hyacinter, sett ljugen titta fram och till och med en och annan björk farligt nära gröna små knoppar (framhåller allergikern ivrigt), samtidigt som viden blottar sina knoppar. Så med andra ord är det verkligen dags för den ulliga sovstocken viden att vakna. Dikten är inte heller särskilt informativ angående vilken sort av vide den anspelar på. Det finns nämligen 400 sorters vide på vår jord att välja mellan. Träden kallas dock för pilträd, medan de mindre kallas för videbuskar. Det finns även ängsväxter som är vide. Videsläktet förfaller med andra ord vara gigantiskt, och består alltså inte bara av en form av små ulliga knoppar utan flera hundra.

Ja, jag envisas med att skriva ulliga knoppar, och kanske har det med en av alla missuppfattningar jag ägnade mig åt som liten tösabit. Jag trodde nämligen att dikten löd “sov du lilla videull” alternativt “videlull”. Det där med “ung” var nämligen något väldigt abstrakt för mig när jag var barn. Åldrandet framstod som något fiktivt och något som andra ägnade sig åt, och nog är det så att man förstår innebörden av “ung” först när man inte längre har den i besittning. Och jag vill tillägga, för att fortsätta min argumentation med Topelius skildring av viden, att vide verkligen inte ser särskilt ung ut. Den ser faktiskt mycket ullig ut, eller hur? Men jag är beredd på att stryka det där med “lull”, då det snarare är en metafor för en inre ullighet som inte går att avbilda.

Med denna argumentation vill jag föreslå att vi byter ut Topelius “ung” mot “ull”. Nedanstående porträtt av bindvide framläggs som bildbevis för videns ullighet.

Dagens anteckning – 26 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Svanarna glider fram över Wisła. (Dock ej synliga på fotografiet nedan.) Med majestätisk prakt tar de sig från den ena strandkanten till den andra, i en evig rekognoscering efter föda. Synen av dessa får mig alltid att tänka på Jean Sibelius (1865-1957). Men det är faktiskt inte hans femte symfoni (op 82) mina tankar förs till, trots att det är den symfonin som innehåller det kända motivet där han, enligt egen utsago, hade inspirerats av svanarnas flykt. Nej, det är istället hans violinkonsert (op 47) som aktiveras i mitt inre.

Jag minns inte längre exakt i vilken situation mitt svärmeri för Sibelius violinkonsert antändes. Däremot minns jag vad jag erfor när jag, då runt femton vårar, för första gången hörde den på allvar. (Sanningen att säga hade jag hört den flera gånger dessförinnan, men det var vid ett särskilt tillfälle den framkallade en ny sorts inverkan på mig.) Det som inträffade var att den likt en magnetisk kraft drog mig in mot dess takter och klanger. Jag minns också tydligt att jag drevs av en oförklarlig förnimmelse av att jag ville krypa in i musiken, lyfta av höljet för högtalaren och för evigt förenas med Sibelius violinkonsert. Nåväl, mycket vatten har flutit under broarna i Kraków sedan dess, och jag har väl blivit något klokare (eller tvärtom), men denna violinkonsert sätter alltjämt fart på ett ohämmat känslosvall inom mig.

Violinkonserten uruppfördes 1904 i Helsingfors. Den tilltänkta solisten hade dock avböjt och en något mindre rutinerad solist fick därför träda in i hans ställe. Sibelius hade in i det sista arbetat med tonsättningen och varken solisten eller orkestern fick tillräckligt med tid för repetition. Det blev därför ett formidabelt fiasko. Istället för att misströsta beslöt Sibelius att skriva om stycket, och strök flera av de mest svårspelade partierna. När denna version framfördes året därpå, med Rickard Strauss på dirigentpulten i Berlin, blev det en succé. Sibelius var dock inte själv på plats och kunde därmed inte ta emot publikens ovationer. Det skulle dröja ytterligare ett år innan denna version framfördes i Finland. Tilläggas bör är att sedan 1990-talet har den ursprungliga versionen framförts flera gånger efter fiaskot 1904, men den version jag själv känner är den reviderade från 1905. Det är också den versionen som finns på standardrepertoaren.

Enligt min mening framförs Sibelius musik alltför sällan på dessa breddgrader, och jag kan dessvärre på min högra hand räkna gångerna jag fått höra någon av alla hans fina tonsättningar i Kraków. När hans musik väl har framförts har den i mitt tycke fått ett ganska svalt bemötande. Kanske passar inte Sibelius det polska kynnet. Men motivet med svanarnas flykt i den femte symfonin torde ju tilltala varje sann krakowit, ty alla här yvs över Wisłas svanar, och då särskilt när de gör sina vackra inflygningar över Wisła.

Dagens anteckning – 25 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid Wawels fot möter jag en skara med vit-röd-vita flaggor. Deras marsch ackompanjeras av polisbilarnas blåljus. Det ett litet skara av människor. En handfull bara. Deras rop stutsar mellan Wawels murar och de omkringliggande huskropparna. “Жыве Беларусь!” (“Länge leve Belarus”) skanderar de, innan de i nästa andetag ropar “Вольнай Беларусі! Вольна Эўропа!” (“Ett fritt Belarus! Ett fritt Europa!”). De viftar ivrigt med sina vit-röd-vita flaggor, som är symbolen för det fria och oppositionella Belarus.

Jag nickar instämmande, och hummar med i deras ramsor. Men så har det inte alltid varit. Det fanns en tid då jag inte skänkte Belarus en tanke. Deras frihet kändes rentav omöjlig, en ouppnåelig utopi, och dessutom något långt bortom min fattningsförmåga. Men så kom Rysslands fullskaliga aggressionskrig mot Ukraina, och allt förändrades. Jag förstod plötsligt att frågan om Belarus frihet var lika central som Ukrainas kamp för överlevnad. De två frågorna går således hand i hand, och kan omöjligt lösgöras från varandra. Om inte Ukraina lyckas överleva kommer Belarus aldrig bli fritt. Och om Belarus aldrig blir fritt, kommer Ukraina aldrig gå säkert. Det är säkert hopplöst förenklat, men det är så jag ser på situationen.

Idag, den 25 mars, firas frihetsdagen bland Belarus oppositionella i utlandet. Inne i Belarus skulle det innebära betydande fara att högtidlighålla dagen. Дзень Волі (Dzen voli), som dagen kallas på belarusiska, firas till minnet av självständighetsförklaring 1918 som antogs av det då nybildade parlamentet, eller Radan, i Belarus (på belarusiska Рада Беларускае Народнае Рэспублікі). Frågan om Belarus självständighet var mycket kontroversiell. Tyskland menade till exempel att det var en sovjetisk angelägenhet, då större delen av Belarus territorium kontrollerades av Sovjetunionen. Men det hindrade ändå inte parlamentet från att, efter en flera timmars lång debatt, anta resolutionen om självständighet. Men nämn den glädje som varar för evigt, ty snart beslöt sig Sovjetunionen att krossa Belarus suveränitet. Parlamentet tvingades på flykt och har sedan dess verkat i exil. Faktum är att den belarusiska exilregeringen är den äldsta existerande regeringen i exil.

Under Sovjetunionens sista år började belaruserna återigen fira frihetsdagen, och de förekom även i Belarus ända fram till för några år sedan, då regimen i Minsk beslöt sig för att kväsa alla förhoppningar om frihet. Idag är det omöjligt att fira dagen i Belarus och dessutom förenat med stor fara. Belarus säkehetspolis klassar den belaruriska exilregeringen som en extremistorganisation, och Lukatjenkas regim erkänner inte dagen.

Skaran med flaggan för det fria Belarus har nu nått Grodzkagatan på sin marsch mot Rynek główny. Deras slagord hörs alltjämt, och på avstånd ser jag hur ett par med cykel beslutar sig för att göra gemensam sak med belaruserna och ansluter sig till tåget.

Det borde vi alla göra.

“Жыве Беларусь!”
“Länge leve Belarus!”

Dagens anteckning – 24 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är tydligt att det är med öronen som jag möter våren. Varje fågels läte far genom min kropp som en stöt. Varje regndroppe som landar på marken bildar en slags jordens melodier i mig. Insekternas surr fyller mitt inre med en insekternas klang. Tillsammans sätter de fart på en inre kedja av associationer som ackompanjerar mina upplevelser av våren. Självklart gläds jag också åt alla blommor och växter som tittar ut från sin vinterdvala, men det är ljuden som får mig att stanna upp för en stund. Öronen är således det objektiv som bildar min uppfattning om våren. Men mina intryck leder till inte till att jag formar melodier, utan snarare ordkedjor, som de du precis har läst.

Michalina Janoszanka (1889-1952) formade en annan typ av metamorfoser av våren. Målningen av henne som du ser nedan, är hennes version av våren och tillkom någon gång under 1920-talet. Det är en suggestiv skildring, med mystiska växter, som nästan hotfullt lindar in sin verklighet de befinner sig i. Och titta på fabeldjuret i förgrunden, hur kan ett sådant groddjur med fjärilsvingar tänkas låta?

Men vem var hon då, denna kvinna med en så egenartad syn på våren? Vad jag lyckats hitta är att Michalina Janoszanka föddes i Rzeszów, men jag har inte funnit någon information om när Michalina började måla. Vad som är uppenbart är dock att hon redan som mycket ung började studerade konst i Kraków för meriterade konstnärer. Hon studerande också konst i Wien under två år. Hennes främsta produktion består av religiös konst, och flera av hennes alster finns att beskåda i kyrkor i Kraków, bland annat i den Heliga Anna kyrkan (som också har Krakóws vackraste klockspel).

Michalina Janoszanka är dock mest känd för att hon var nära släkt med den kända polska konstnären Jacek Malczewski (1854-1929). Det var kanske därför som hon blev hans musa och viktigaste modell. Hennes ansikte, och kropp, syns på flera av hans målningar. Hon skulle efter hans bortgång skriva en viktig biografi över hans liv.

Mer än så har jag inte lyckats vaska fram om henne.

—

Michalina Janoszanka “Wiosna” (“Vår”) från 1920-29. (Tempera på glas.)

Dagens anteckning – 23 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag har varit en sådan där dag när en särskild grundton har slagit an i mig, en ton som långsamt spridit sig till att forma en slags melodi. En ton som ljuder i mig när jag känner mig upprymd. Den behöver inte orsakas av att jag åstadkommit något. Inte heller uppstår den som en konsekvens av stora eller magnifika händelser. Nej, det är snarare så att den slår an när jag hör ett stilla vårregn som försiktigt lägger sig till rätta på marken bland de nyutsträckta bladen eller grästuvorna. Det kan vara en fågel som slår sin drill, likt rödstjärten som knastrar från något hustak. Eller en bofink som kvillrar från sin gren och hur en talgoxe piper sina pip till svar. Eller hur min pigga katt lyssnar på fåglarnas sång och följer deras flaxande med sina livfulla ögon. Det kan också vara synen av en sädesärla vid Rudawas strandbryn, när jag ser den hoppa med sin vippande stjärt, fram och tillbaka, på jakt efter något osynligt ätbart. Eller så uppstår denna ton efter en konsert som gett mig ett särskilt behag. Kanske är det c-dur, likt ett efterspel till gårdagens konsert med Schuberts symfoni i samma tonart.

Mina tankar snurrar vidare till Tomas Tranströmer (1931-2015) och hans dikt, som förvisso har ett annat tema än det jag beskriver, men med denna tonart som titel. En dikt som också finns översatt till polska av legendariska Leonard Neuger som gick ur tiden 2021.

C-DUR
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot ton C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
(ur ”Den halvfärdiga himlen” 1962)

—
Och i Leonard Neugers översättning:

C-dur
Kiedy po spotkaniu miłosnym wyszedł na ulicę
wirował w powietrzu śnieg.
Zima nadeszła
kiedy się kochali.
Noc świeciła biało.
Szedł szybko z radości.
Całe miasto łagodnie opadało.
Uśmiechy przechodniów –
wszyscy uśmiechali się za postawionymi kołnierzami.
Ale swoboda!
I wszystkie znaki zapytania zaczęły śpiewać o istnieniu Boga.
Tak sądził.

Jakaś melodia uwolniła się
i szła w wirującej śnieżycy
długimi krokami.
Wszystko w wędrówce ku dźwiękowi C.
Drżący kompas zwrócony ku C.
Godzina ponad strapieniami.
Ale lekkość!
Wszyscy uśmiechali się za postawionymi kołnierzami.

Dagens anteckning 22 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Nej, jag antar att ni inte önskar läsa fler av mina tirader om Franz Schubert. Och inte heller tror jag att ni vill läsa något mer om hans symfoni i c-dur (D 944), från 1824-1826, som jag redan har skrivit om, men det kan inte hjälpas, här kommer några ord till. (För er som känner att ni behöver stärka er inför denna ramsa kan ju först snegla på bilderna med blommor på stora torget i Podgórze.) Nåväl, denna symfoni tillhör, som ni redan vet, en av mina mest älskade symfonier. På svenska kallar vi den ju rätt och slätt för symfoni i c-dur, vilket kanske vittnar om att vi ofta har svårt att ta till starka uttryck. Engelsmännen och även polackerna har den goda smaken att göra tillägget “stora”, vilket faktiskt är mycket mer målande är den svenska titeln. Ty stor är den på fler sätt än jag har plats för här. Därför har det inte alls känts galet att få höra den två gånger under de senaste veckorna.

Den första konserten var med Capella Cracoviensis under ledning av Jan Tomasz Adamus, och den spelades på tidsenliga instrument. Det innebar att uttrycket blev ett helt annat än det jag egentligen är van vid. Med drömlika och nästan trolska rörelser fördes vi genom en aldrig sinande snårskog. Kanske är det särskilt bleckblåsinstrumenten som skapar den atmosfären. Dåtidens tromboner har nämligen en helt annan klang. Vilket leder till att stötarna, som manar oss framåt genom skogen, är mjukare. Samma gäller för dåtidens horn.

Man kan säkert göra en jämförelse med kvällens konsert, som spelades med samtida instrument av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av Alexander Humala, men jag har inte den kunskapen att jag kan göra dylika analyser. Jag får istället förlita mig på mina känslor. Och även under kvällens konsert fördes jag genom ett likaledes förtjusande Schubertiansk landskap. Och jag vidhåller det jag yttrat flera gånger tidigare, att när jag dör vill jag återuppstå som en trombon i Schuberts mästerliga symfoni i c-dur. Fast efter kvällens konsert skulle jag vilja säga att det går lika bra med att återuppstå i ett valthorn, ungefär fyra och en halv minut in i andra satsen. Faktum är att det också passar min karaktär och fysionomi mycket bättre, rund och lite tillkrånglad som valthorn är. Och kvällens framförande var så pass stimulerande att jag sprang hem för att sätta mig för att lyssna på symfonin ännu en gång. Man får aldrig för mycket av Schubert, sanna mina ord.

Kvällens konsert inleddes dock med den mycket varma och sympatiska violinisten Baiba Skride från Lettland. Hon spelade inledningsvis Mozarts femte violinkonsert (KV 219), och fortsatte därefter med Peteris Vasks “Lonely Angel” från 2006. Det senare stycket, med sin spröda textur, var det som grep mig mest.

Med andra ord har jag begåvats med ytterligare en formidabel konsert. Den enda brasklapp jag skulle vilja ge är åt publiken, som var osedvanligt snål med applåderna

Blommorna nedan är min bukett till musikerna som skänker mig alla dessa fantastiska upplevelser.

Dagens anteckning 21 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I en liten rumänsk stad, med det fantasieggande namnet Gura Humorului (betyder det “mun av humor” på rumänska?), föddes den 27 november 1863 en liten flicka som döptes till Olha Julianivna. Hennes pappa, Julian Jakovytj Kobyljanskyj, var ukrainare av börd och jobbade som bokhållare och skatteindrivare. Mamman hette Marija Josypivna Werner och hon hade både polskt och tyskt påbrå, vilket innebar att lilla Olha var flytande på tre språk – tyska, polska och ukrainska – redan vid barnsben.

Det skulle tidigt visa sig att Olha hade en litterär begåvning och hon fick sin skolning i hemmet. Hennes första noveller kom ut på 1880-talet. Dessa skrev hon på tyska, vilket inte motiverades med att hon ansåg att tyska var hennes modersmål, utan berodde på att Gura Humorului låg i det tyskspråkiga Habsburgska riket.

Allt skulle dock förändras när familjen till Tjernivtsi (som idag ligger i Ukraina) på 1890-talet. Där träffade hon nämligen intellektuella som pläderade för det ukrainska språket. Eftersom Olha redan kunde ukrainska innebar det således inga svårigheter för henne att byta språk, och hon skulle hädanefter uteslutande skriva på ukrainska. Hennes första noveller på ukrainska kom ut bara några år efter det att hon bytt språk. En av de mest kända novellerna av Olha Kobyljanska bär titeln “Jorden” (på ukrainska “Земля”) och utkom 1902. Den handlar om en ung man som bor i Karpaterna. En viktig hörnsten i berättelsen är att han uppvaktar två kvinnor samtidigt, med alla de problem som det innebär. Men det är hennes användning av språket som är utmärkande, som också gör novellen till en av de viktigaste inom den ukrainska modernismen som formades under denna tid.

Olha Kobyljanska var också mycket engagerad i sociala frågor, och hon brann särskilt för kvinnors rättigheter och socialt utsatta grupper. Hennes iver ledde bland annat till att hon bildade en kvinnoförening Tjernivtsi.

Bland de intellektuella hon umgicks med finns namnkunniga personer och författare så som Ivan Franko, Vasyl Stefanyk och Lesja Ukrajinka. Den sistnämnda skulle spela en viktig roll i Olhas liv. Vissa rykten säger att de kanske var ett amoröst par, och beviset på det ska vara deras kärleksfulla brev de skrev till varandra. Men detta avfärdas idag av flera kännare, som menar att man förvisso kan utläsa vissa homoerotiska drag i breven, men det finns inget som tyder på att de verkligen var ett par.

Hur det än förhöll sig med detta lär vi aldrig få veta. Vad vi däremot vet är att Olha Kobyljanska och Lesja Ukrajinka var mycket goda vänner, och att de stöttade varandra i deras litterära gärning. De båda hade dessutom drabbats hårt av sjukdomar, Lesja Ukrajinka hade tuberkulos och Olha Kobyljanska blev 1903 delvis förlamad efter en förkylning. Lesja skulle senare gå bort i sviterna av sin sjukdom, men Olha klarade sig fram till 1932 med mindre besvär.

Efter första världskriget hamnade Tjernivtsi i Rumänien, till Olha Kobyljanskas stora sorg. Hon motarbetade de nya regimen och när de sovjetiska trupperna vandrade in i Tjernivtsi år 1940 skulle hon användas i deras propaganda. Men det är inte troligt att hon skrev de hyllningstexter till Sovjetunionen som de menade att hon hade skrivit, enär hon då var svårt sjuk och nästan fullständigt förlamad. Hon var så pass sjuk att hon var helt sängliggande när de rumänska styrkorna året därpå återtog Tjernivtsi. De påbörjade genast en förundersökning mot henne för att försöka få henne fälld för att ha samarbetat med sovjeterna. De skulle dock aldrig lyckas ta henne till rättegång, då hon gick bort på denna dag för 83 år sedan.

—
På fotografiet nedan ser ni Olha Kobyljanska stå bakom Lesja Ukrajinka. Fotot togs 1901 i Tjernivtsi.