viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Snö verkar ju vara ett tema för mången samtal just nu. Om man tittar på en karta över snötäcket i Europa kan man klart och tydligt skönja att en stor del av kontinentens norra del faktiskt har lagts under ett vitt lager av snö. Men om man tittar lite närmare på kartan ser man också att en plats faktiskt sticker ut, och det är Kraków. Här finns just nu praktiskt taget ingen snö alls. På fälten utanför stan syns dock små vita strimmor av snö, men in till stan vågar den sig tydligen inte.

Men trots avsaknaden av snö har en frostig kyla lagt sig över staden, vilket ju också anstår en månad som januari. På polska heter januari “styczeń” och enligt vissa teorier anspelar ordet just på kyla och frost. Men det finns också andra tolkningar, som istället menar att ordet kommer från verbet “stykać się” som betyder att mötas eller kontakta. Enligt denna logik skulle styczeń syfta på mötet mellan det gamla och nya året.

Om vi tar oss österut till ukrainskan, så möter vi istället ordet “sitjen'” (січень) som beteckning för januari. Ordet sitjen’ kan härledas till ett fornöstslaviskt ord för skära eller hugga. Detta kommer sig av att man i gamla tider ofta avverkade skog under januari, när det inte fanns annat att företa sig i jordbruket. Enligt Wikipedia har tydligen även det kroatiska ordet för januari samma härkomst, men om detta språk vet jag dessvärre mycket lite. Jag har dock hört andra förklaringar från ukrainare till ordet sitjen’, som menar att det kommer från ordet för kyla. Men kanske är detta dock en sammanblandning med det belarusiska ordet för januari, som lyder “studzen'” (студзень), vilket betyder just “kall”.

Men hur är det då med den ständigt så egensinniga och egendomliga litauiskan? Vad kallar kallar litauerna innevarande månad för? Jo, de kallar januari för “sausis”, vilket enligt källor ska betyda “torr”. Litauerna utgår nämligen från att den kallaste månaden på året är just torr. Egentligen syftar de inte på klimatet som sådant, utan faktiskt på snön, som de å det bestämdaste menar är som torrast när det är som kallast. Tänk, där ser man! Som skåning har jag fått lära mig att snö kommer i formerna blötsnö eller snöblandat regn som sedan blir slask och töväder.

Vad katten kallar januari för är dock oklart. Som svar på frågan gav hon mig följande inte särskilt talande nosuttryck.

Dagens anteckning – 4 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På fälten vid vattendraget Białucha vilar höstsådden under ett tunt lager av snö. Men på sina håll kikar de tunna små plantorna upp genom den frusna marken. Deras fysionomier ser hopplöst klena ut, och man kan inte låta bli att känna ett sting av oro för om de någonsin ska kunna växa upp och få de starka stjälkar som utmärker dem strax före skördetid. En hund på fältet får plötsligt korn på något, och sliter sig ur sin ägares grepp. Med sina långa och graciösa kliv flyger den fram över fältet, i en närmast eterisk flykt. Kopplet, som släpar efter hunden, dansar fram över fältets fåror och vivlar upp små molntussar av snö. Väl framme vid det som lockade till flykt, stannar hunden plötsligt upp och vänder tillbaka lika snabbt mot sin ägare, som med andan i halsen rusat efter hunden i en inte lika smidig sprint. De båda möts halvvägs, utan att för den sakens skull nudda vid varandra. Hunden tycks nu ha fått korn på något annat.

Nere vid Białucha flyter vattnet inte lika ledigt som under andra årstider. Vattnet ser nästan ut att vara av gelé. Virvlarna flyter långsammare och kanske till och med motvilligt. Som om även de vore stadda i vinterns slummer. Gräset runt bäcken, som i våras och somras vajade högt och iklätt i grönt, ligger nu rufsigt och besegrat av vintern, i gulbruna drivor. Det är svårt att övertyga sig om att de om någon månad åter kommer att spira i grönt.

Våren är mycket avlägsen, men i musiken går det alltid att färdas till våren. Som med hjälp av Ludwig van Beethovens femte violinsonat, op 24, från 1801. Den kallas ofta för “Frühlingssonate” (Vårsonaten) men faktum är att Ludde aldrig kallade den så, då den namngavs efter hans död och att det först var på 1860-talet som beteckningen dök upp. Det troligaste var att man ville beskriva styckets uppsluppna, modiga och positiva karaktär, några egenskaper som kännetecknar just våren. Men det är ändå inte helt osannolikt att Beethoven faktiskt hade våren, eller i alla fall naturen, i tankarna när han tonsatte verket, ty kärleken till naturen var ett tema som ofta förekom i Beethovens tonsättarkonst.

Vårsonaten tillkom i skärningspunkten mellan det som man brukar kalla för Beethovens första och mellersta period. Han var i trettioårsåldern, hade precis flyttat till Wien från födelsestaden Bonn och han var redan en etablerad tonsättare. Under samma period skrev han bland annat även sina första stråkkvartetter, Månskensonaten och han hade precis fullbokad sin första symfoni och skulle året därpå avsluta arbetet med sin andra symfoni. Han hade också märkt av de första tecknen på att han hade en hörselnedsättning, vilket senare skulle leda till att han blev nästan helt döv. Det är därför häpnadsväckande att Vårsonaten är så sprudlande. Det är som om fjärilar skjuter upp ur hjärtat när man lyssnar på den (och då särskilt första satsen). Men som så ofta med Beethoven lurar något mörkt, farligt och även vemodigt i hans tonsättarkonst. Kanske är det också därför som han aldrig upphör att fascinera och drabba.

Dagens anteckning – 3 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis i skymningen syns årets första fullmåne leta sig upp från horisonten för att vandra sin stumma bana över himlen. Med sitt bleka anlete stirrar den tigande ner på jorden, och låter sitt kalla sken glida mellan trädkronor och huskroppar, som om månen med sina av solen lånade strålar, skannade av jorden, på jakt efter något, oklart vad. Kanske söker den efter någon som aspirerar på att bli nästa månresenär, varför nu någon människan skulle önska att färdas till en så kall och ogästvänlig plats. Men som alla vet finns det sådana som har besökt månen och sådana som längtar efter att företa sig denna prövande resa.

Den längtan är ju tydligen så pass stark att flera skrivit böcker, musik eller skapat konstverk som beskriver månen. Och månen var också det jag tänkte på när jag igår besökte en samlingsutställning på Galeria rondo Sztuka i Katowice. Bland verken fanns nämligen flera alster av Urszula Broll (1930-2020) som förde mina tankar just till månen. Vad jag såg var nämligen stora, runda, röda eller svarta klot som olycksbådande hade en central plats i verken. Men om Broll hade månen i tankarna när hon skapade verken låter jag däremot vara osagt.

Urszula Broll föddes i Katowice i en schlesisk familj, med både starka polska och tysk band. Det är dock lite oklart vilket språk man talade i hemmet, alltså om det var polska, tyska eller schlesiska (det senare anses av vissa vara ett språk, medan andra hävdar att det är en slavisk dialekt). Urszula studerade i vilket fall först på en polskspråkig skola, under andra världskriget på en tyskspråkig dito, för att avsluta sin grundutbildning på en polsk gymnasieskola. Redan 1949 kom hon in på Konstakademien i Katowice och studerade grafisk konst, och det är nu det börjar bli intressant, ty det var nämligen under denna tid som Broll medverkade till att grunda den första polska konstnärsgruppen efter andra världskriget. Gruppen hette St-53 och man brukar mena att de var det första beviset på att det fanns ett motstånd bland konstnärer mot den socialistiska realismen, vilket var den konstform som den kommunistiska diktaturen påbjöd.

I slutet av 1950-talet träffade hon sin make, konstnären Andrzej Urbanowicz, och de slog sig ner i Katowice. Under 1970-talet började paret Broll-Urbanowicz intressera sig för buddismen och de skulle medverka till att etablera den första buddistiska gruppen i Polen. De gav även ut en buddistisk publikation. Men 1978 gick paret skilda vägar, och Urszula Broll valde sedermera att fördjupa sig ytterligare i buddismen. I samband med det lämnade hon också Katowice och slog sig ner i Przesieka som ligger i Nedre Schlesien, där hon skulle stanna fram till sin bortgång.

Man brukar dela in Urszula Brolls konstnärskap i fyra olika stadier. I inledningen finner vi postimpressionismen, men snart övergick hon till kubismen. Därefter började hon förenkla formerna och uttrycken och hon inspirerades av den franska inriktningen tachism, som kanske kan beskrivas som en abstrakt expressionism. Mot slutet av sitt liv övergick hon till att ge uttryck för andlig frågor genom sin konst och hon fördjupade sina studier av buddistisk filosofi. Och någonstans på vägen dök alltså månen upp i hennes målningar, ja, så tycks det mig, även om det kanske inte ligger något i det.

Dagens anteckning – 2 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Vad söker Ni?” frågar den vänligt leende vakten innanför dörren till det som jag trodde var Schlesiens huvudbibliotek. “Biblioteket” svarar jag med förbryllad min. Den leende vakten svarar fortsatt leende att huvudentrén ligger på andra sidan om byggnaden. Och när jag kommer till det som verkligen är ingången förstår hur galet jag var ute. Entrén ser verkligen ut som det anstår en riktigt entré, och inte som den källaringång jag försökte bryta mig in genom.

Schlesiens huvudbibliotek är grandios, om än en inte särskilt fager byggnad. Den ståtar stolt och lite högfärdigt på en kulle vid Plac Rady Europy, på svenska Europarådetstorg, i Katowice. Torget, som egentligen mer likar en park, fick sitt namn 1998, samma år som den väldiga fyrkantiga byggnaden som rymmer just Schlesiens huvudbibliotek öppnades. Men biblioteket grundades egentligen långt tidigare, år 1922, men efter kommunismens fall byggde man alltså denna stora byggnad. Tillsammans med femton andra bibliotek i Polen innehar de plikten att bevara ett exemplar av varje ny publikation i Polen.

I sina arkiv har biblioteket också flera viktiga samlingar som är helt unika. Bland annat finns en samling med närmare 5000 manuskript och teaterföremål från Lvivs teaterbibliotek. Efter andra världskrigets slut tvingades nämligen många polacker lämna Lviv, som då införlivat i Sovjetunionen. Stadsteatern i Lviv, som bestod av polsk personal med teateruppsättningar på polska, beslutade sig för att flytta med hela sitt arkiv och alla teaterföremål som samlat från 1799 till andra världskrigets utbrott. I samlingen finns allt från biljetter till program och manus. Men jag hade givetvis inte möjlighet att få titta på samlingen vid mitt besök idag, eftersom man måste beställa fram materialet långt i förväg och dessutom måste kunna visa på någon slags specialkompetens för att få tillgång till arkivet.

Schlesiens huvudbibliotek rymmer också flera andra unika samlingar så som handskrifter av doktorsavhandlingar som avlades vid Krakóws universitet på 1400-talet. Här finns en stor samling med äldre kartor, fotografier från 1800-talet, en unik vykortssamling, ett arkiv med politiska flygblad från första världskriget och stort musikarkiv med partitur för att bara nämna några.

Men trots att Schlesiens huvudbibliotek innehåller så många fina samlingar är det, som sagt, inte särskilt vackert. Jag vet inte riktigt vad den arkitektoniska stilen bör kallas, men jag skulle vilja beskriva det som någon form av postmodern brutalism. Man skulle nästan kunna tro att byggnaden torde rymma ett bankvalv istället för ett bibliotek. Arkitekterna (Marek Gierlotka, Jurand Jarecki och Stanisław Kwaśniewicz) tycks därtill ha varit väldigt förtjusta i olika typer av glaskupoler som inte gör någon nytta alls, eftersom de inte släpper genom värst mycket ljus då rutorna är tonade. Men det spelar egentligen ingen roll att huset är fult, ty inuti det återfinns en gemytlig atmosfär, som gör att man snart glömmer att huset faktiskt ser lite skrämmande ut. Här skulle jag gott och väl kunna tillbringa otal timmar om det inte vore för att tåget mot Kraków redan står på perrongen och väntar på att få köra mig hem.

(Observera att jag delar bild både på den storslagna entrén och den källaringång som jag initialt trodde var bibliotekets entré.)


(Källaringången.)

En PPT på polska om samlingen från Lvivs stadsteater.

Dagens anteckning – 1 januari 2026

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Beroende på vem man frågar får man olika svar. Så är det med ganska mycket, men också med den slaviska julgröten kutja. (På polska heter gröten kutia.) En del säger att grötens namn kommer från det grekiska ordet “kókkos”, som betyder frö. Men det finns andra som istället menar att kutjas namn kommer från “kut” som kan härledas till ordet för “hörn” eller “vinkel”. Man kan fråga sig vem som har rätt och här följer en kort betraktelse, som möjligen ger någon reda i begreppsförvirringen.

Kutja har en lång historia och det är kanske därför som det är svårt att säga med exakthet varifrån namnet härrör. Något som är klart är i alla fall att dess rötter kan spåras till både Mellanöstern och den förkristna tiden. Under den förkristna tiden firade man vintersolståndet och ljusets samt livets återkomst med en stor fest likande vår tids jul. I den slaviska mytologin hade man under årets lopp fyra högtider för de bortgångna, och en av dessa kan också härledas till vintersolståndet. Under dessa fester för de döda förekom flera olika ritualer och en av dem var att man skulle ha symboler för liv på matbordet. I den slaviska mytologin var vetekornet en symbol för liv, eftersom det gror på våren. Därav blev grötens bas just detta korn.

Men detta förklarar ju inte varför vissa menar att namnet kutja kan härledas till “hörn” eller “vinkel”, men svaret är mycket enklare än man kan tro. Det förhöll sig nämligen som så att man under dessa fester placerade gröten i ett hörn för de bortgångna, eftersom man trodde att de dödas själar befann sig just i dessa hörn. Enligt denna teori skulle alltså gröten fått sitt namn beroende på sin placering under dessa fester.

Men hur kommer Mellanöstern in i bilden? Jo, det var nämligen genom handelsvägar från dessa trakter som vallmofröt kom till dagens Ukraina, Belarus, Polen och även Ryssland. Vallmofröet har länge ansetts vara en symbol för fertilitet, alltså liv, samt att man strödde vallmofrön på åkrarna för att de ansågs skydda mot att de döda hemsökte de levande. Vallmofrön har dessutom en central roll i kristendomen, vilket bland annat sägs symbolisera Jesus blod hans vandring längs med Golgata. Av dessa orsaker ansågs vallmofrön vara en länk mellan liv och död. Kanske inte så överraskande att vallmofrön därmed blev en av de viktigaste ingredienserna i kutja.

Genom århundradena har dock ingredienserna i kutja utökats och idag är nötter och torkad frukt minst lika viktiga beståndsdelar för att ge den dess rätta smak.

Idag intar kutja en central placering på julbord i Ukraina, Belarus, Litauen, Ryssland och Polen, men det är kanske inte många som funderar på dess långa och komplicerade historia. Några källor säger att kutja främst serveras öster om Wisła, men detta har jag inte lyckats belägga. Nu bor jag förvisso just öster om Wisła, och kanske är det därför som kutja har sökt sig in i mitt hem. Men jag måste tillägga att det har tagit tid för den att hitta sin rätta bouquet. Kanske krävs det att man bor en tid i området för dess hemvist, för att lyckas.

Nå, hur ska man då gå tillväga när man tillreder kutja? Här följer ett förslag på recept, men det verkar finnas nästan lika många tillvägagångssätt som det finns kök, så ta det med en nypa salt.

Börja med att lägga ungefär 160 gram vetekorn i blöt i kallt vatten i fem timmar. Sköljs sedan ordentligt och mät upp en liter vatten som du kokar upp och sedan tillsätter vetekornen. Låt koka tills de är mjuka, ungefär 30-40 minuter. Under tiden tar du och lägger en och en halv matsked vallmofrön i en mortel och häller på varmt vatten. Låt stå i en timme och mortla sedan till dess att vallmofröna får en förhållandevis jämn vit konsistens. Häll ner vallmofröna i de kokta vetekornen och blanda ordentligt. Tillsätt ungefär 100 gram nötter (valnötter, mandel, hasselnötter osv) och blanda. Tillsätt sedan 80 gram torkad frukt, såsom russin, aprikos, men kanske inte fikon eller dadlar. Lös upp en matsked honung i en deciliter hett vatten och häll sedan över gröten och blanda ordentligt. Jag avslutade i år med en nypa salt.

Smaklig spis! Eller som man säger på polska: Smacznego! Och på ukrainska Smatjnoho! (Смачного!)

Dagens anteckning – 31 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Eftersom det är årets sista dag och tillika årets sista anteckning, så passar det ju bra att uppehålla mig vid konstmusik, då det faktiskt tillhör ett av de mest allmänt förekommande, och möjligen något utnötta, temana som utgör mina anteckningar. Jag tänkte vi kunde stanna kvar hos Georg Friedrich Händel, och dagen till ära ägna oss åt hans “Music for the Royal Fireworks”, eller på svenska “Musik till det kungliga fyrverkeriet”,vfrpn 1749.

Man kan ju lätt hoppa i galen tunna och anta att verket skrevs med anledning av nyårsfirande, men så förhåller det sig inte. Händel fick nämligen på uppdrag av kung Georg II av Storbritannien att skriva ett verk till firandet av att österrikiska tronföljarkriget hade tagit slut. Till festen, som skulle hållas den 27 april 1749, planerades dessutom ett spektakulärt fyrverkerier, som egentligen kanske ansågs vara festens höjdpunkt. Man kan ju tycka att folk borde ha fått nog av smällar och brak efter alla kanoner som krig utgör, men tydligen ansåg kungen att det behövdes ytterligare ännu några smällar innan allt var klart.

Kungen ville också att musiken skulle spraka som ett fyrverkeri, därför hade han tydligen framhållit att han inte ville höra några stråkinstrument i verket. Händel lär inte ha varit särskilt förtjust i idéen att utesluta stråkinstrument, men såg sig nödgad att bifalla kungens önskan. Verket ståtar därför med blott trä- och bleckblåsinstrument samt slagverk, och vi kan därför höra 24 oboer, 12 fagottet, nio naturhorn och lika många naturtrumpeter, samt en faslig massa slagverk som inleder med en pompös fanfar som sedan avlöses av idel crecendon. Med andra ord ett musikaliskt fyrverkeri.

Musiken gjorde, som så ofta med Händels tonsättningar, succé, men desto sämre gick det för fyrverkeriet. Vädret var dåligt och det regnade. Dessutom var det flera tillbud när fyrverkerierna avfyrades. En paviljong brann ner och en kvinna fattade eld efter att fyrverkerier hade hamnat hennes kjolar. En av soldaterna som skötte avfyrningen blev blind och någon förlorade sin hand.

Slutsatsen man kan dra av detta är att det kanske är bättre att hålla sig till musik och hoppa över det där med fyrverkeriet. Det är i alla fall vad jag har tänkt att hålla mig till under kvällen.

Nåväl, med dessa ord önskar jag er alla:

Gott nytt år!
Szczęśliwego nowego roku!
З новим роком!
Laimingų Naujųjų metų!
Happy New Year!

Dagens anteckning – 30 december 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I mörkret syns Wisła krusa sin långa lekamen genom staden. Hon suger girigt åt sig alla ljuspunkter som staden alstrar, låter de spela en stund över hennes krusiga kropp innan de dras ner i hennes mörka, okända inre. Där på botten av Wisła vilar så ljuset fram till våren, då de lär färdas upp genom vattnet för att möta solen. Men våren känns just nu mycket avlägsen, som om den vore en del av en osannolik mytologi. Ovanför Wisła sträcker Wawel upp sina tinnar och torn och blickar majestätiskt ut över staden. Detta vidunderliga samspel, detta illusionsnummer, mellan Wisła och Wawel lär nog aldrig sluta förtrolla mig.

Om jag kunde skriva musik till deras ära skulle det väl bli någon slags vattenmusik, ja, som Georg Friedrich Händels “Wassermusik” från 1717. Det är förövrigt ett stycke jag alltid måste höra på nyårsafton, så det passar ju bra att stanna en stund i Händels sällskap.

“Wassermusik” var, som så ofta på den tiden, en beställning, och i detta fall var det kung Georg I av Storbritannien som hade gett uppdraget till Händel att skriva en ståtlig tonsättning som skulle framföras när kungen färdades på båt i Themsen. Anledningen kan ha varit att kungen under några år i början av 1700-talet arrangerade fester på floden. Händel skrev sålunda ett verk för femtio musiker som skulle färdas i båt under hela festen. Det sägs att musikerna spelade konstant under flera timmar, och även efter att solen hade gått ner och musikerna omöjligt kunde se partituret. Cembalisten fick dessutom stanna kvar på stranden eftersom instrumentet var för stort för båten. Man frågar sig ju hur de hörde varandra, men kanske var det inte så viktigt hur det lät. Det var ju fest!

Det som gör Wassermusik så speciell, förutom att det är prov på festilig och fördömt bra musik, var att Händel hade den goda smaken att lyfta fram de härliga valthornen. På denna tid var det inte vanligt att just valthorn hade en framstående position, men eftersom instrumentet har en så förnäm och ståtlig klang passar det ju bra om man vill ställa sig in hos kungar. Och George I lär också ha älskat Wassermusik, och källor säger att han satte upp stycket flera gånger under sin tid som regent.

Och tänk, nu när jag står här vid Wisłas strand och tittar ut över dess yta och blickar mot Wawels upphöjda och respektingivande fysionomi, tycker jag mig nästan höra hur det kommer en orkester på en båt där borta. Ja, faktum är att jag faktiskt nästan hör hornens vackra toner. Om det nu inte är någon bils signalhorn, vill säga.