viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 28 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På en renfana sitter en humla och mumsar förnöjsamt, och det råder sådan stillhet att humlans surr lätt bryter genom vindens sus. Men jag har inte tid att stanna kvar för att följa humlans måltid, utan hastar snart vidare mot Sibirien. Nej, det är inte det vidsträckta område i norra Asien dit många olycksaliga förvisats som jag har för avsikt att besöka. Målet för min promenad är ett strandområde som ängelhomarna kallar för Sibirien. Varför det går under det namnet verkar det råda mycket delade meningar om. Vissa säger att järnvägsarbetarna som byggde järnvägen under slutet av 1800-talet gav trakten mellan Ängelholm och havet detta öknamn då de upplevde platsen som karg, kall och ogästvänlig. Andra menar å sin sida att namnet härrör från tiden då ortsborna tyckte att platsen var enormt avlägsen, sett ur ett Ängelholmsperspektiv, och därför passade det avlägsna Sibirien som namn på platsen. Men där slutar också likheterna mellan de två platserna, ty Sibirien i Ängelholm är ett område man inte behöver förvisas till för att vilja besöka.

Sibirien är annars ett namn som man tycks ha förkärlek att tvista om. Ingen vet faktiskt varför det asiatiska Sibirien heter som det gör, men den polska historikern Maria Antonina Czaplicka (1884-1921) ska tydligen ha föreslagit att namnet härrör från det ryska ordet för “norr” (“север”).

Nå, låt oss återvända till Ängelholms Sibirien ligger i utkanten av skogen Kronoskogen, som avskiljer Ängelholm från Skälderviken. Förledet Krono- säger oss att skogen tillhörde staten. Fram till 1500-talet låg här en skog, som med sedvanlig mänsklig iver avverkades med en förödande sandflykt som följd. Carl von Linné lär under sin resa i Skåne år 1749 ha beskrivit hur sanden från havet tog sig ända in till stadens kärna och höll på att dränka Ängelholm. Sanden hotade inte bara staden, utan även viktig åkermark. Sålunda bestämde man under 1700-talet att man skulle återplantera skog, samt bygga åsar som skulle hålla sanden stången. Arbetet pågick i över 200 år, och resultatet blev välskapt skog med varierad flora och fauna.

Dagens anteckning – 28 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man undrar ju om katten förstår att hon flugit flera tusen meter upp i luften och att hon har rest nästan hundra mil, för att få sitta under den där bambun och fundera på sakernas tillstånd, sett ur ett kattperspektiv, förstås. Om detta kan vi inte veta med säkerhet, så vi lämnar frågan därhän. Hon är i vilket fall som helst väl förtrogen med säkertskontrollens alla ljud, eller snarare oljud, att hon vet att det är bäst att lägga sig i flygplansläge, alltså med nosen framåt, när flygplanet ska till att lyfta. Samma sak gäller vid landning. Inte kan man väl landa med baken först, kanske hon säger.

Nåväl, av alla växter i trädgården tycks i alla fall katten föredra bambun. Ibland förefaller det även som om hon tycker om dess doft, men genom mina näsborrar kan jag inte upptäcka någon särskild doft. Eller så är det så att hon faktiskt vet att bambu är en mycket imponerande växt. Den tillhör nämligen en av de mest snabbväxande på jorden och under sitt första levnadsår växer den till en viss höjd och sedan bara på bredden. Det där senaste får mig att tänka på oss människor, även om vi faktiskt växer under längre tid än ett år, men större delen av våra liv växer vi faktiskt på bredden. Nu är bambun förvisso inte en ensam i sitt slag, utan består av 90 olika släkten och har därunder underordnat sig i tusen olika arter. Därtill är den dessutom väldigt livskraftig och det finns de som menar att bambun var den enda som förhållandevis helskinnade överlevde strålningen efter bombningen av Hiroshima. Och i en jämförelse med träd är bambun dessutom enormt stark, böjlig och foglig, samt absorberar fem gånger mer koldioxid.

Så kanske är det av den där sistnämnda orsaken som katten väljer att sitta under bambun. Hon klimatkompenserar helt enkelt.

Dagens anteckning – 27 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

På kyrkogården som omsluter Farhults kyrka finns en ihålig ek som i folkmun kallas “snapphaneeken”. Ingen vet varför den kallas så, men legenden säger att på snapphanarnas tid, alltså runt 1500- och 1600-talet, gömde de sina vapen i trädet. Det går ju inte att med bestämdhet säga om ryktet är riktigt, men det är ju inte helt otroligt, ty snapphanarna arbetade ofta bakom fiendens linjer och behövde därför gömma vapen på flera ställen för att kunna ta till strid. Som alla vet var snapphanarnas fiende den svenska armén, och alla vet ju givetvis att snapphanarna också samarbetade med danskarna.

Ordet snapphane kommer från tyskan och kan lite förenklat sägas betyda “rövare”, och den betydelsen av ordet fördes också över till svenska språket när de svenska herrarna stred om Skåne mot Danmark. Men i danska språket la man inte samma betydelse i ordet “snapphane”, då ordet hos dem snarare gav positiva associationer till en bondekrigare. När den negativa betydelsen av ordet snapphane fick ett övertag, beslöt man i Danmark att istället använda ordet “friskytte”, vilket också är den betäckning man än idag använder i vårt västliga grannland.

Snapphaneeken utanför Farhults kyrka står halsstarrigt kvar, även om den idag ser något luggsliten ut. Farhults kyrka har anor från 1100-talet, men dess karaktäristiska trapptorn, eller trappgavel, tillkom antagligen först på 1400-talet. Under århundradenas lopp har kyrkans utsida sett ut på samma sätt som idag, men under en restaurering på 1950-talet hittade man, bakom de vitkalkade väggarna, målningar från 1300-talet. Bland motiven hittade man en målning på Jesus sittande på en regnbåge, men tyvärr är målningarna i dåligt skick och de fick målas över igen.

År 1749 kom Carl von Linné till Farhult, och under sin tid i byn snappade han upp en annan legend än den om snapphaneeken. Legenden Linné hörde, och nedtecknade, handlade om en prästfru som var less på sin make som höll på att läsa sin predikan om nätterna. Hon bad således en dräng att spöka för prästen, så att prästen skulle skrämmas till sängs. Men prästen genomskådade upptåget och bestraffade den spökande drängen med en besvärjelse så att upptågsmakaren sjönk ner i marken. Till minne av detta under, som man kallade det, restes några stenar, som nuförtiden syns utanför kyrkans bårhus.

Fagerhult är en sammanställning av orden fager (vacker) och hult (skog). Idag finns ingen skog att tala om här vid Skälderviken, men ute på åkrarna ser man en och annan rest från denna vackra skog.


Stenen som restes över undret

Dagens anteckning – 26 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I det lilla fiskelägent Domsten vajar blåmunkarnas blomsterknoppar lite nervöst i den bryska nordanvinden från Kattegatt som drar in över ständerna. Deras spretiga fysionomier får mig snarare att tänka på punkare än på munkar, men det är ju bekant för alla och envar att punkare inte existerade när växterna namngavs. Blommornas knoppar fick kanske dåtidens människorna att istället associera till munkarnas huvar eller kåpor. Ja, det är förstås en slutsats av en lekman, då jag inget vet om detta namns etymologi.

Det är mycket oklart om blåmunkarna fanns här i Domsten, när platsens namn sattes på pränt första gången år 1575. Platsen nämndes eftersom det var härifrån som teglet till Kronborg slott i Helsingör togs, och slottet syns faktiskt klart och tydligt från stranden i Domsten (som syns på ett av de bifogade fotografierna).

I min barndom fick jag lära mig att Domsten fått sitt namn från en forntida domarring, men någon sådan har aldrig hittats. Man tror istället att förledet dom- kommer från det tyska ordet “dampf” alltså fuktig, ty norr om fiskeläget fanns det tidigare stora våtmarker. Idag finns givetvis inga våtmarker kvar, förutom alltså i förledet till Domsten.

Man tror att platsen har varit bebodd sedan stenåldern och bronsåldern, men av deras liv och leverne finns inte mycket bevarat. Det är också oklart om man under den tiden var bofasta, men det vet man med bestämdhet är att man var från 1500-talet till våra dagar haft bofast befolkning på platsen. Tidigt försörjde sig de boende som fiskare, men det är också troligt att många arbetade på det närliggande slottet Kulla Gunnarstorp, som byggdes redan på 1400-talet av släkten Parsberg, och övergick på 1500-talet till Tycho Brahes bror Jørgen Brahe.

Sålunda bestod Domstens invånare fram till 1900-talets första hälft av fiskare och bönder, men sedan dess har invånarnas ekonomiska situation förändrats radikalt. Idag tycks det nästan som om den vanligaste dialekten vore stockholmska och bilarna på garageuppfarterna skvallrar om tjocka plånböcker.

En liten bit från blåmunkarna står en grupp blåklockor och slår med sina små blomklockor. Men de som först bosatte Domsten lär nog ha sagt “liden klokke”, ty de var ju som bekant danskar.


Kronborg slott syns i horisonten

Dagens anteckning – 25 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är mannen som går tillsammans med de två småflickorna på sparkcykel som får mig att tänka på det svenska säkerhetstänkandet. Med klar och tydlig röst, med utpräglade, för att inte säga understrukna skånska diftonger, förklarar han varför det inte är bra att cykla fort. Eller “foert”, som han säger. “Om man cyklar fort är det lätt att trilla och slå sig, men om man cyklar långsamt händer det inte lika ofta som man trillar och slår sig” säger mannen, som förfaller vara mycket förtjust i sin deklaration.

Hans röst ljuder över Lerbergets hamn, och hoppar mellan de olika småbåtarna. Faktum är att hans röst hoppar fram över hamnbassängen så som ladusvalorna gör, hit och dit men fullkomligt planenligt. De två småflickorna, med sitt blonda hår som sticker ut under deras stora cykelhjälmar, nickar lydigt jakande till mannens kungörelse. De ska inte cykla fort, tycks deras “ja” innebär.

Nej, jag försöker inte påstå att det svenska säkerhetstänkandet är unikt, men det är faktiskt ofta det första som slår mig när jag kommer till Sverige. Självfallet hör jag liknande uppmaningar från polska föräldrar, eller andra vuxna, sägas till polska barn, men det tycks ändå som om man i det polska samhället, eller i alla fall i Kraków, är villig att ta långt mycket större risker än man är i Sverige. Det går faktiskt inte en dag i Kraków som jag inte ser en halsbrytande manöver, som ofta utförs av cyklister.

Nåväl, för att skaka av mig alla tankar på säkerhet tar jag ett lagom uppfriskande dopp, på säkert avstånd från hamninloppet. Och börjar inte tänka på det här med det svenska säkerhetstänkandet förrän jag får syn på en äldre herre, utrustad med både hängslen och skärp.

Dagens anteckning – 24 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Man frågar sig ju ibland hur fåglarna uppfattar våra mänskliga förehavanden. Som när tornseglarna låter sina tjut studsa mellan huskropparna i en tät stad. Eller som när de, som jag upplever just i skrivande stund, i klungor sveper mellan trädgårdarna och deras tjut sugs upp av träden och buskarna. Hur skiljer sig deras kommunikation? Säger storstadens tornseglare samma sak som glesbygdens tornseglare? Eller böjer de eller har de månne en grammatik för sina tjut så att det passar de olika omgivningar? Kan de då ens förstå varandra om de möts i ett tjut någonstans? Eller behöver de någon slags ordbok som bara tornseglare kan läsa?

Och varför väljer de som väljer staden just den miljön? Är det för att de behagas mer av kyrktorn och dess klockors klang? Eller beror det på att de tycker att hustaken, långt ovanför våra huvuden, är mer attraherande än trädgårdar och småhus?

Ingen av de tornseglare som just nu sveper över mitt huvud här i Höganäs har tydligen för avsikt att svara. De har sina sysslor att utföra och är måhända inte intresserade av alla dessa spörsmål. Kanske märker de inte heller någon större skillnad mellan stadens brus och glesbygdens sävliga sorl. Vi är kanske helt ovidkommande för dem.

Det tänker jag nu, när tornseglarna är på väg att låta sina stämmor vila över natten, och låta fiskmåsarna och gråtrutarna skratta sina fanfarer för solens oundvikliga nedstigning.

Dagens anteckning – 23 juli 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ibland måste man hämta upp tiden. Den går liksom vilse i en och skapar oreda i tankarna. Det är kanske också av den anledningen som jag skriver dagens anteckning, ett försök att grabba tag i tiden, sätta den på plats. Men man behöver inte gå så långt som att man skriver några vilsekomna tankar för att hitta tiden. Ibland har den till exempel tagit sin tillflykt till en tistel, vars ludna blommor målar små molntussar på himlen. Det är förstås bara en tillfällighet att de liknar varandra, men det ser nästan ut som en tanke.

Fast många tycker kanske inte om tistlar, och jag är ganska övertygad om att en del av er höjer ett förvånat ögonbryn när jag säger att tistlar är riktiga kosmopoliter. Ja, det är så man inom biologin kallar dem. Och det beror på att tistlarna är inhemska på stora delar av vår av jord. Det här är en titel som tistlarna stolt delar med andra jetsets inom området, som exempelvis brunråttan.

Mina tankar förflyttas till vassen och där susar det inte alls, utan istället sitter där en rörsångare, som visserligen inte sjunger längre, utan samtalar med en annan rörsångare i en annan vasstuva. Kanske är de släkt på något vis. De kvackar på sitt omisskännliga vis.

Tänk om man ändå vore en rörsångare eller en tistel. Då hade kanske göromålen och orosmolnen formats på ett annat och mer lättbegripligt sätt. Själv känner jag mig just nu mest som om jag vore stämd i en annan tonhöjd än alla andra, ja, som om jag rent av vore transponerande, som exempelvis valthorn eller klarinetterna. Men jag antar att det bara är mänskligt, att känna sig lite som ett transponerande instrument.

Mina tankar är kvar bland olika rör och pipor när jag vänder mig om och får syn på ett päron. Det är förstås bara en tillfällighet, men ser ändå lite ut som en tanke.