viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 7 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är kanske inte många som minns honom idag, men det sägs att ingen annan har åstadkommit lika många inspelningar som pianisten Shura Cherkassky (eller Sjura Tjerkasskyi translitterarat från ukrainska). Och det passar ju väl att uppehålla sig vid honom idag, då han föddes på denna dag för 116 år sedan i en judisk familj i Odesa. Pappa var tandläkare och mamma var pianolärare utbildad vid musikkonsetvatoriet i S:t Petersburg, och det var givetvis hon som skulle leda in honom på musik. Shura visade tidigt prov på enastående talang, och han lär ha uppträtt som underbarn när han knappt var en tvärhand hög, vid fem års ålder skrev han en opera, och han verkade som dirigent blott tio år gammal. När Shura var 13 år flydde familjen undan den framryckande röda styrkorna och de hamnade i USA. Med tanke på att familjen var av judisk börd var det ett klokt, om än smärtsamt, beslut att fly, ty pogromer var vanligt förekommande och tusentals oskyldiga judar mördades eller fördrevs av både röda och vita styrkor under denna tid.

Ett år efter att Shura hade anlänt till USA hade han sitt första stora framträdande, då han spelade Fryderyk Chopins andra pianokonsert tillsammans med Baltimores filharmoniska orkester. Chopin skulle också följa Shura genom hela livet, och Shura blev faktiskt känd för sina egensinniga tolkningar av Chopin, genom att lägga betoningen på de lyriska elementet. (Här kan man höra ett smakprov.) Han skulle därefter börja studera piano för den legendariska polsk-amerikanska pianisten Joseph Hofmann (som föddes i Kraków), samt dirigenten Leopold Stokowski (som förresten var den första att sätta upp Gustav Mahlers åttonde symfoni i USA). Efter andra världskriget slog sig Shura Cherkassky ner i London, där han skulle skulle bo och verka fram till sin död år 1995.

Shura Cherkassky var under sin livstid uppmärksammad för sin exceptionella teknik, och konstnärliga tolkningar. Hans repertoar var därtill mycket bred. Han tog sig an allt från barockens mästare, så som Bach, till 1900-talet tonsättare som Messiaen, Stockhausen, Bernstein och Ligeti. Det är kanske därmed inte förvånande att han tillhör en av de mest inspelade artisterna genom tiderna. Det märkliga är väl att så få tycks minnas honom idag.

Ingen vet heller exakt hur många inspelningar han lyckades åstadkomma under sin livstid, men det man vet är att han blev inspelad första gången som tonåring (1923) på rullar till pianola (självspelande piano) och fortsatte vidare med 78-varavare, vinylskivor och CD:s i 70 år. För att illustrera hur pass omfattande hans inspelade material är kan man nämna att det är minst 339 verk som återfinns i den inspelade repertoaren. Den sista inspelningen med honom gjordes blott några månader före hans bortgång.

Det är kanske lite oklart varför jag vill uppehålla mig vid Shura Cherkassky just idag, men en förklaring är ju hans judiska börd, och mer än så behöver jag kanske inte säga, denna dag den sjunde oktober, som är årsdagen av hamas terrorattack mot Israel.

—

På fotot syns Shura Cherkassky mellan pappa och mamma. Året är 1923.

Dagens anteckning – 6 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag, efter läsårets första lektionsdag, far genom staden på min cykel har himlen redan trätt in i den blå timmen. Dagsljusets skuggor börjar krypa upp ur sina gömmor och låter sin färg smitta av sig på omgivningen. Och snart ska kvällsmörkrets ta över herraväldet över vår del av jordklotet. Men efter en dag tillsammans med studenter är det svårt att låta sinnet mörkna som skymningen. Man kan helt enkelt inte låta bli att dras med i deras vetgirighet och nyfikenhet på allt i svenska språket. Jag försjunker därför i tankar om just ord. Dessa vidunderliga företeelser som ger oss möjlighet att förstå vad blicken ser. Min tanke famlar efter ett ord att fästa sin uppmärksamhet på och den sugs fast vid “blå”, och då är det inte helt långsökt att man börjar tänka på Harald Blåtand.

Fast egentligen börjar jag inte tänka på denne danske kung som levde på 900-talet och som anses vara den som kristande Danmark, utan mina tankar far faktiskt iväg till en grav som några polska arkeologer hittade för några år sedan. De menade nämligen att det var ställt utom allt tvivel att graven de hittade i byn Wiejkowo innehöll kvarlevorna av den danske kungen Harald Blåtand. Man vet mycket lite om Harald Blåtands död, men de flesta verkar vara överens om att han, efter att ha deltagit i ett slag på dansk mark, tog sig till vikingasamhället Jomsborg. Olika arkeologiska fynd har också lett till att man dragit slutsatsen att Jomsborg låg på ön Wolin, som ligger mellan Östersjön, sunden Dziwna och Świna, och sjön Szczeciński. Man är ganska säker på att det funnits ett vikingasamhälle på denna plats, eftersom man gjort flera fynd. Bland de mest omtalade fynden finns ett mynt som några menar kan knytas till vikingatiden. Myntet fick namnet “Harald Blåtands guldplatta”, eftersom man kom fram till att det kan ha tillkommit runt Blåtands begravning. Men ingen har lyckats hitta några bevis på att Blåtand verkligen ligger begravd på ön Wolin, fram till för några år sedan. Det är därför lätt att förstå att det blev stor uppståndelse när nyheten om att hans grav äntligen hade hittats.

Men bara några veckor efter nyheten om att Blåtands grav hade upptäckts, kom en dementi från polska arkeologiska samfundet. De menade att den gravhög som antogs innehålla Blåtands kvarlevor inte alls hade undersökts. Därtill avfärdade de “Harald Blåtands guldplatta” som en förfalskning. Det senare har dock tillbakavisats av andra forskare, som menar att myntet faktiskt torde kunna vara äkta och från vikingatiden.

Sista ordet är sålunda inte sagt. Och tur är väl det.

Dagens anteckning – 5 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Precis när jag ska cykla över bron Most Kostlarski hör jag ett välbekant tjatter, ty uppe på elledningarna sitter en grupp starar och för sin starliga livsstil. Det är en strid ström av kommentarer till varandra och möjligen också en del synpunkter på andra fåglars förehavanden och kanske till och med något om oss människor. Ingen annan cyklist eller fotgängare tycks dock hänföras av dem lika mycket som jag, och ett cykelbud plingar till och med ilsket när denne ser mig stå som förstenad mitt på bron, med min blick fäst på statarna. Kanske beror omgivningens ointresse på att starar tillhör de vanligaste bland våra starfåglar.

Familjen starar är stor och det finns över hundra olika arter som breder ut sig över nästan hela jordklotet. Stararna på bron bär det latinska namnet Sturnus vulgaris, och är förhållandevis utbredd på våra breddgrader. Den kan säkert ibland förväxlas med en koltrast, eftersom de är ungefär lika stors, men istället koltrasthannens helsvarta fjäderdräkt och honans bruna, har den vanliga staren vackra vita streck i den mörka purpurfärgade fjäderdräkten. Det gör att den nästan ser ut som en stjärnhimmel. De unga stararna har en ljusare fjäderdräkt med beige hals, och i gruppen som sitter på elledningarna vid Most Kostlarski kan några definitivt ungfåglar. Kanske hann de helt enkelt inte med första vågen av flykt söderut. Men de är egentligen inte försenade, då statar kan, vid gynnsamma förhållanden, vara kvar ända till november.

Starens sång brukar ofta karaktäriseras som omusikalisk, alltså i avsaknad av en tydlig melodi, men om man lyssnar noga kan man höra en fantastisk uppfinningsrikedom. Det blir nästan som att lyssna på en liten orkester, men mig veterligen har ingen skrivit någon symfoni tillägnat stararna.

Men det visar sig att Karol Szymanowski faktiskt har skrivit några barnvisor (Rymy dziecięce op. 49, från 1922 eller 1923) där en av visorna handlar om en elak liten stare (“Nikczemny szpak”). Szymanowski skrev sångerna ursprungligen till systern Stanisławas yngsta dotter Krysia, men när den äldre dottern Alusia gick bort i en tragisk olycka i hemstaden Lviv (hon krossades av en staty på en skolgård) beslöt han sig för att dedikera verket till henne istället. Texterna till sångerna bygger på en diktsvit kallad “Barnramsor” (“Rymy dziecięce”) av poeten och författarinnan Kazimiera Iłłakowiczówna (1892-1983), och handlar om en liten flicka som vid läggdags skapar olika ramsor tillsammans med sin docka. Under mellankrigstiden tillhörde Kazimiera Iłłakowiczówna en av de mest hyllade poeterna, och hon är faktiskt även känd för att hon var Józef Piłsudskis sekreterare.

Det finns kanske en och annan som höjde lite förvånat på ögonbrynen när jag skrev att Karol Szymanowski hade skrivit barnvisor, och det är riktigt att det går att ifrågasätta. Om man lyssnar på sångernas melodier hör man nämligen de att knappast kan betecknas som några trallvänliga visor för barn. Sin elitistiska vana trogen har han nämligen skapat elegan och stilfull musik, med kreativa lösningar för att framhäva olika händelser. Sången om den elaka staren är den sista i sångcykeln och jag tycker mig inledningsvis kunna höra statarnas tjatter, precis som stararna på Most Kostlarski. Och det abrupta slutet är faktiskt riktigt oväntat och visar både på Szymanowskis konstnärlig finess och hans humor.

—

På fotot syns Stanisława med dottern Alusia och i bakgrunden skymtar Karol Szymanowski. År och plats okänt.

Dagens anteckning – 4 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Låt oss stanna kvar en stund hos Karol Szymanowski (1882-1937). Eller ni gör ju som ni vill, men det är i hans sällskap jag tillbringat dagen, och då kanske främst kvällen. Ty ikväll har jag fått höra hans underbara första violinkonsert (op 35) framföras av den litauiska violinisten Dalia Kuznecovaite tillsammans med Krakóws filharmoniska orkester och under ledning av Antoni Wit.

Violinkonserten tillkom år 1916 när Karol Szymanowski vistades hos sin vän Józef Jaroszyński på den senares herrgård i Zarudzie, på ukrainska Zaruddja (Заруддя), strax söder om Kyjiv. I Europa rasade första världskriget, men Karol var helt avskärmad från krigets fasor på herrgården. Inne i honom pågick det istället en kreativ eufori som hade uppstått några år tidigare under en resa i det man då kallade för Orienten. Ett helt nytt tonspråk hade under resan fötts inom honom, och med violinkonserten skulle ha realisera de musikaliska visionerna. På plats fanns också hans goda vän, violinisten Paweł Kochański, som hjälpte honom att finna rätt uttryck för solostämman. Violinkonserten är dessutom tillägnad Paweł Kochański.

Under sin livstid tillhörde Paweł Kochański (1887-1934) en av de mest uppskattade violinisterna. Han föddes i Odesa i en fattig judisk familj, och började tidigt spela violin. Hans musikaliska begåvning var av ett sådant slag att han snart plockades upp av meriterade lärare, och han skulle sedermera bli efterfrågad världen över som solist och lärare vid musikkonsetvatorier. Det sägs att publiken ofta blev helt förstummad av den vackra klang han kunde åstadkomma. Enligt vittnesmål ska han ha ägt en mjuk och öm, ja, faktiskt till och med sensuell klang. Något som också har gett avtryck i violinkonserten.

Paweł och Karol kom således från olika samhällsklasser, med mycket olika erfarenheter, men de fann varandra genom musiken, och i arbetet med Karol Szymanowskis första violinkonsert skulle de skapa något som många anser tillhöra den första moderna violinkonserten. För mig, som lekman, låter den oerhört svårspelad, med tempoväxlingar och abrupta förändringar i uttryck. På några sekunder kan man kastas från total eufori rakt ner i den mörkaste av alla hålor. Violinisten Dalia Kuznecovaite framförde konserten med stor inlevelse och empati. Det finns säkert de som bara noterade den lilla fadäs, där stråken under bråkdelen av en sekund fastande mellan strängarna, men just det illustrerade med önskvärd tydlighet hur krävande stycket är. Vi i publiken måste faktiskt ibland bli påminda om något så uppenbart.

Kvällens konsert avslutades med Alexandr Skrjabins (1872-1915) tredje symfoni (op. 43) från 1906, med titeln “Le Divin Poème” (“Den gudomliga dikten”), vilket i mitt tycke var ett utmärkt val av programsättarna. Skrjabins symfoni och Szymanowskis violinkonsert har nämligen det gemensamma att de upphäver tonaliteten. Men trots det kan man i de två verken finna stora skillnader. Skrjabins symfoni kan nästan ses som ett slags epos över andlighet, där han med sin säregna teknik (han använde färganalys när han tonsatte) skapade en nästan extatisk klangväv. Szymanowskis klangvärld i violinkonserten är i mitt tycke istället mer sensuell, men även elegant och också världsvan (med blicken riktad mot Orienten).

Sålunda landade denna dag i sällskap med Karol Szymanowski hos hans husgud Skrjabin. Och det var ett mycket fint framförande av Krakóws filharmoniska orkester, där särskilt konsertmästaren Joanna Konarzewskas vackra solon under Skrjabins tredje symfoni bör omnämnas.

—

På fotot syns Paweł Kochański och Karol Szymanowski ta en rökpaus under arbetet med violinkonserten. År 1916. Plats Zaruddja/Zaruddja.

Bifogar även en bild på kvällshimlen över Wisła. Bakom träden skymtar Wawel

Dagens anteckning – 3 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

För exakt 143 år sedan idag föddes den polske tonsättaren Karol Szymanowski i byn Tymosjivka (Тимошівка) som ligger i dagens Ukraina. Familjen han föddes in i var en polsk adelsfamilj, som hade hamnat i denna del av den polska periferin efter Kościuszkoupproret 1794. Karol Szymanowskis farfar ska nämligen ha engagerat sig och i upproret, och när det slogs ner av tsarens styrkor tvingades familjen att lämna Warszawa. När Szymanowski föddes låg byn i det tsarryska imperiet och det är troligt att administrationen använde det ryska namnet Tymosjovka (Тимошовка) före det polska Tymoszówka. Det ukrainska namnet användes nog bara i inofficiella sammanhang av de ukrainskspråkiga i byn.

I Karol Szymanowskis barndomshem var musiken ständigt närvarande. Pappa Stanisław var en hygglig pianist och cellist, och hans intresse för musik skulle sedermera också smitta av sig på flera av barnen (de var fyra till antalet). Det är oklart om mamman (Dominika Teodora Anna) spelade något instrument, men hennes stora intresse för kultur ska ha bildat ett viktigt fundament till barnens bildning.

Godset i Tymosjivka/Tymoszówka hade bara ett plan och den ska enligt källor ha varit ganska mörk, med långa korridorer som sträckte sig som en ryggrad längs med husets kropp. På ena sidan av godset stod en dunge med lind, och på andra sidan stod två valnötsträd mellan lindarna. Valnötsträden ska, enligt minnesanteckningar från familjen, ha gett god skörd varje år. På en av gavlarna ska det ha funnits en veranda, där vinrankor klättrade. Inne i huset var det fyllt till bredden med gamla vackra möbler som adelsfamiljen hade samlat på sig genom århundradena. Här fanns handsnidade möbler av ek, elfenenshorn, pistol- och sabelsamlingar, handskrifter som var hundratals år gamla, och förstås flera instrument. Men familjens inredning visade egentligen inte på något extremt materiellt överflöd, utan var förhållandevis genomsnittligt för en adelsfamilj under denna tid.

Bland alla instrument som familjen hade fanns givetvis en flygel och det var vid den som Karol Szymanowski började lära sig spela, förstås med pappan som lärare. Redan som mycket ung började han komponera stycken för piano och sång, men inga av dessa har överlevt. Det första publicerade verket (op 1) skrevs när han var 17 år och publicerades något år senare (1906). I dessa tidiga verk var han influerad av Fryderyk Chopin och den ryske tonsättaren Alexkandr Skrjabin. Dessa båda skulle följa honom genom hela hans tonsättarkonst, trots att hans tonspråk skulle gå genom tre mycket olika faser. Han inledde senromatiskt, gick vidare till ett impressioniskt, eller orientaliskt, tonspråk och avslutade livet med den nationalromantiska, eller goralfasen (uppkallad efter bergsfolket goralerna), men det som bestod var Chopin och Skrjabin.

Och jag tror att förklaringen till varför det förhöll sig så kan hittas i hans födelseplats, Tymoszówka/Tymosjivka. Karol Szymanowski älskade nämligen “sitt” Tymoszówka och det var där han fann sina första klanger. Det var också där som han formades av sin familjs polska anor, kultur och tradition, men samtidigt levde, och till viss del även kuvades, i ett tsarryskt imperium. Och det är också i den skärningspunkten, mellan öst och väst, som man kan finna det som fascinerar i Szymanowskis tonspråk.

Men hösten 1917, under den ryska revolutionen, skulle Tymoszówka/Tymosjivka ryckas ifrån honom. Godset brändes ner av de röda styrkorna och han skulle aldrig återvända till platsen. Denna förlust av hemvist ledde också till att han under några år genomgick en kris där han tvivlade på musikens betydelse. Och när han väl började skriva musik igen, hade hans tonspråk genomgått en transformation, och klangerna från Tymoszówka var nu borta.

—

På fotot syns Karol Szymanowski med mamma och vännen Harry Neuhaus på en roddtur på sjön i Tymoszówka/Tymosjivka. Året är 1905 och fotograf antagligen systern Zofia (Zioka).

Dagens anteckning – 2 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På kattens framtassar finns fem tår. Fyra på själva tassen och två längre upp på benet. Baktassarna har däremot bara begåvad med fyra tår på vardera tass. Det ger 18 tår totalt, vilket också är lika många år sedan dessa framtassar tillkom. Katter går faktiskt vanligtvis på tå genom livet. Uttrycket “tassa lätt på tå” kan alltså möjligen härledas till kattens tassar. Denna försiktiga gångstil har ju också gjort dem till mycket goda jägare, vilket dessvärre inte är lika roligt för våra småfåglar. Tassarna på bilden har mig veterligen aldrig lyckats sätta klorna i någon stackars fågel, men däremot har tyvärr en och annan fjäril fått sätta livet till.

Det är givetvis inte bara gångstilen som ger katten dess tysta gång, utan även trampdynorna, som består av bindväv och hud. Dessa skulle nästan kunna liknas vid små krockkuddar som skyddar katten från att sätta ned tassen för hårt. Och trots att de tassar så lätt passar deras tassar på att sätta små doftmarkeringar i marken, ibland till olika rivalers förtret. Därtill reglerar katten sin temperatur genom tassarna, men jag har förvisso också hört att de gör detsamma med hjälp av sina öron.

I dessa små tassar finns också sensorer som kan känna vibrationerna i marken. Det finns de som menar att katter därför kan känna i marken när någon tyngre kommer mot dem, men detta kan ju förvisso också förklaras av katternas exceptionellt goda hörsel. Hur det än förhåller sig med den saken så har i alla fall denna katt någon slags sensorer som gör att hon kan ana när det vankas ett veterinärbesök eller resa. Det är nästan så att man skulle kunna tro att hon har ett sjätte sinne.

Men igår slapp hon inte undan, trots försök till ljudlös flykt. Hon hamnade alltså trots motstånd i sin transportbur för avlägga en visit hos veterinären. Där lämnade hon ytterst motvilligt ifrån sig ett blodprov, som idag visade på häpnadsväckande framsteg. Till veterinärens stora förvåning har hennes njurvärden nämligen förbättrats, vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna hos vare sig människor eller djur, så som katter.

Man skulle nu kunna tro att ett sådant resultat vore nog med glädjeämnen för en dag, men under förmiddagen hade jag också en rendezvous med våra nya studenter. Och jag kan intyga att ingenting är lika stimulerande som att få se så många nya ansikten som vill lära sig svenska. Mycket snart kommer de ta stora kliv genom det svenska språket, och bara tassa lätt på tå i luciatåget.

Dagens anteckning – 1 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På nästan varje matmarknad i Kraków med någon slags självaktning finns nu ett överflöd pumpor. Deras väldiga, runda kroppar ligger nogsamt uppstaplade i välorganiserade pyramider. Pumporna ligger där och väntar tålmodigt på någon styv matlagare som förstår sig på vad man kan göra med dem. Själv tillhör jag inte det släktet, då jag nästan drabbas av panik när jag försöker föreställa mig hur jag skulle sätta kniven i pumporna. Och vad gör man när man väl har styckat dessa vackra entiteter? Den enda anrättning jag kan åstadkomma med pumpor som ingrediens är soppa, och man skulle ju kunna tycka att de förtjänar ett mer fantasifullt öde.

Pumpan tillhör, som alla vet, gurksläktet och så vitt man vet är de faktiskt bland de äldsta grödorna som har odlats av människor. De första pumporna kan ha kultuverats för mer än åtta tusen år sedan i det som idag är Mexiko och de andra Centralamerika länderna. Därefter dök den upp i Nordamerika och spreds sedan över praktiskt taget hela världen. Med undantag av mitt kök, alltså.

Jag vet inte hur det kommer sig, men det tycks som att vi genom århundradena har haft en särdeles förkärlek för att försöka få fram så stora pumpor som deras fysik tåler. Förra året ska en bonde i USA ha lyckats övertyga en pumpa om att växa till att väga hela 1 121 kilo. Det är dock mycket oklart huruvida dess smak var, då den snällt fick ägna sig åt att karvas ur och bli en Halloween-pumpa i Kalifornien. Man kan med rätta tycka att även den pumpan torde förtjäna ett mer fantasifullt öde (det gäller alltså inte bara de stackars krakarna som hamnar i mitt kök).

Pumporna har alltså funnits med oss länge, men trots det har ingen tonsättare skrivit någon symfoni om pumpor. Visst är det konstigt! Låt oss sålunda föreställa oss hur en sådan symfoni skulle kunna låta. Nej, jag vet, det går inte.

Då det inte finns några symfonier på temat pumpor, får vi istället rikta vår uppmärksamhet mot en orkester som faktiskt inte helt sällan tar sig an utmaningen att spela på pumpor. Och om man inte har något bättre för sig kan man nu titta på en video om hur London Vegetable Orchestra tillverkar sina instrument av pumpor, deras släktingar squash samt andra grönsaker.