viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 5 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över staden sprider sig ett kallt sken från den supermåne som just nu går på sin bana närmast jorden. Människorna vänder sina ansikten, eller kanske ännu vanligare, sina mobilers kamerasökare mot månen i idel undermåliga försök att fånga månens sken. Men som alla vet är dessa försök oftast bortkastad tid, ty månen låter sig inte fångas så lätt, vare sig den är av superformat eller i sin vardagliga skepnad.

Även inom konstmusiken har man försökt fånga månen, så som exempelvis Claude Debussys “Clair de Lune”. Men den mest kända av alla månskildringar inom konstmusiken, Beethovens pianosonat “Månskensonaten” (Op. 27, nr 2) kallades faktiskt inte så av Ludde själv, utan det är en efterkonstruktion av poeten Ludwig Rellstab.

Eftersom jag vid ett tidigare tillfälle skrivit om Beethovens månskenssonat tänkte jag att vi kunde vända blicken, eller kanske hellre öronen, mot Antonín Dvořáks aria “Měsíčku na nebi hlubokém“, “Sång till månen” på svenska, ur operan “Rusalka” från 1900-1901. Arian återfinns i den första akten, efter det att vattennymfen Rusalka har berättat för sin far, vattenmannen Vodjanoj, att hon har förälskat sig i en prins som hon sett jaga kring den sjö hon bor. Hennes far har tagit Rusalka till en häxa för att få råd om hur vad de ska göra med den trånande Rusalka, och under mötet med häxan sjunger hon alltså sin aria “Sång till månen”.

I arian ber hon den allvetande månen om att söka upp hennes älskade. Månen vandrar ju jorden runt och kan se in i varje bostadshus. “Måne, säg mig var min älskade är”, sjunger hon, och fortsätter med att be månen lysa upp prinsens väg till henne, så att han kan möta hennes kärlek. “Om hans mänskliga själ drömmer om mig, gör så att han ser mig”, sjunger hon och inte ett öga kan förbli torrt till en sådan kärleksförklaring.

Nå, Rusalka få bli människa för att kunna förenas med sin älskade, men som människa föds hon stum. Och hon får inte heller återvända till vattennymfernas rike om prinsen överger henne, vilket han dessvärre ska visa sig göra. När prinsen lämnat henne förvandlas Rusalka till ett farligt och vilset irrande sken över vattnet. Men prinsen ångrar snart sitt svek och söker rätt på sin älskade. När de möts igen ber han henne om en sista kyss, väl medveten om att detta kommer att bli en dödskyss. Hon går honom till mötes och kysser prinsen, som sjunker död ner mot sjöns botten, i Rusalkas famn.

—

Jag valde alltså att låta bli med att försöka fånga månen och lyckades därför fånga detta vackra skymningsljus istället.

Dagens anteckning – 4 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Någonstans i arkiven på Jagellonska universitetets universitetsbibliotek finns Felix Mendelssohns (1809-1847) handskrift till hans sjätte stråkkvartett (op 80) som tonsattes efter att hans älskade syster, tonsättaren och pianisten Fanny Mendelssohn (1805-1847), gift Hensel, hade gått bort i sviterna av flera slaganfall. De båda syskonen var mycket nära, och trots några meningsskiljaktigheter hade de alltid följts åt genom både livet och musiken.

Felix var på turné i Storbritannien när systern dog, och han fick reda på hennes död först efter att han återvänt till Frankfurt. Dödsbudet ska ha tagit honom så hårt att han inte kunde förmå sig att närvara vid hennes begravning. Det skulle dröja flera månader innan han kunde besöka hennes grav och då ska man ha varit nödgad att bära honom fram till Fannys grav. Hans ben bar honom helt enkelt inte. Han lär ha beskrivit känslan av förlust med orden “jag kan inte skriva om eller tänka på någonting annat än Fanny”. Sorgen ledde dessutom till att han under en period fick svårt att komponera, men när han väl förde pennan till notbladet igen skrev alltså en stråkkvartett till minnet av sin syster.

Den stråkkvartett som han formade blev en elegisk skapelse, som inte bara vittnar om hans stora sorg utan även vägen mot ett nytt tonspråk. Verket inleds i vredesmod, och domineras av mörka kaotiska motiv, med ett aggressivt och pulserande tempo. De båda mellansatserna är ljusare och mer hoppfulla, innan avslutningen återknyter till den dystra och kaotiska inledningen. Det nya tonspråk som Felix Mendelssohn visade prov på i stråkkvartetten föll dock inte samtida åhörare i smaken. De tyckte det var alltför experimentellt. Men många menar idag att detta verk visade vägen mot framtidens tonsättarkonst. För Felix Mendelssohn själv skulle detta verk snarare vara en epilog än början på en ny inriktning, ty bara två månader efter att verket hade framförts gick han, precis som systern Fanny, bort i sviterna av flera mycket plågsamma slaganfall, på denna dag för 178 år sedan. Han blev 38 år gammal.

Källor:

1.

2.

3.

Dagens anteckning – 3 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det vackra vädret byttes helt abrupt ut mot ett ihärdigt regn som sköljde bort varje liten tillstymmelse av kvardröjande sensommarvärme. Gatorna har fyllts av grå vattenpölar och i människornas ansikten synes inte längre några belåtna miner.

I ett sådant väder värmer man sig bäst med en ukrainsk borsjtj. Ja, det är enligt många ställt utom allt tvivel att borsjtjen härrör från Ukraina. Det var nämligen i det som idag är Ukraina som man på 800-talet började göra soppor gjorde på syrliga örter och en av dessa örter kan, tro det eller ej, ha varit den av många föraktade björnlokan. Man tror helt enkelt att den tidiga borsjtjen gjordes på exempelvis fermenterad björnloka, som på ukrainska heter borsjtjivnyk zvytjajniy (борщівник звичайний). På polska heter örten barszcz zwyczajny, och barszcz är ju polackernas borsjtj. Björnloka användes sålunda tidigt flitigt inom matlagningskonsten men även som läkeväxt, men idag ser vi den kanske mest som ogräs.

Nåväl, det var i vilket fall först någon gång på 1600-talet som någon på den ukrainska stäppen kom på att man kunde göra denna syrliga soppa bestående av rödbetor. Så även om borsjtj idag oftast förknippas med den röda färgen, så att det dess syrlighet som är fundamentet i soppan.

Eftersom den röda borsjtjen är en utsökt god rätt är det lätt att förstå att den spred sig både i österled och söderled. Extra draghjälp lär den dessutom ha fått av den industriella utvecklingen i området och kanske främst av utbyggnaden av järnvägen.

Men låt oss äta. Så jag säger “smaklig spis” på svenska, “smacznego” på polska och “smatjnoho” (смачного) på ukrainska.

Dagens anteckning – 2 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man skulle kunna tycka att jag under gårdagens anteckning borde ha nämnt något om hur entusiastiskt polackerna hyllar sina bortgångna på alla helgons dag. Ty det är inte någon halvhjärtad insats som polackerna åstadkommer denna dag. Man åker runt till praktiskt taget alla gravar där släktingar, bekanta eller kända personer vilar. Det är en enorm aktivitet på varje kyrkogård, med horder av människor som banar väg mellan de olika viloplatserna. Och man skulle också kunna mena att jag dessutom borde ha nämnt vilka bortgångna personer jag lät mina tankar söka sig till en sådan dag som igår. Men dagens anteckning lever sitt eget liv och den ville ta mig till ekorrar.

Nu förhöll det sig givetvis som så att jag visst tänkte på de nära som gått bort, både de som vandrade vidare för bara något år sedan och de som varit borta i decennier. Precis som så många andra tänkte jag lite extra på dem igår, men det tillhör dock inte ovanligheterna att jag tänker på dem som vi förlorat, och där är jag nog som gemene man.

Men när jag igår satt i Katarinakyrlan i Kraków och lyssnade på hur Capella Cracoviensis, under ledning av den belgiske barocktrombonisten Wim Becu, framföra Wolfgang Amadeus Mozarts Requiemmässa i d-moll (K. 626) tonsatt 1791, tänkte jag dock inte på mina svenska nära och kära som gått bort. Mina tankar gick istället till Ukraina. Nå, de är där dagligdags men igår på konserten tänkte jag mer intensivt på de stupade, de saknade eller på dem som ser sina kamrater stupa eller skadas i strid. Jag tänkte också på dem jag känner som förlorat en anhörig, söker en saknad eller vårdar en skadad. Men mina tankar gick inte enkom till dem som jag på något sätt har en anknytning till, utan jag lät tankarna gå vidare till för mig okända, och till allt det lidande som Ryssland med sitt aggressionskrig mot Ukraina åstadkommit och åstadkommer i skrivande stund.

Kriget är förvisso långt från min vardag i Kraków, men under mina nio år i Ukraina formade jag band till landet som jag lät, och fortfarande låter, flätas in i min själ. Krigets fasansfulla konsekvenser pågår därför ständigt i mitt inre, även om jag kommer lindrigt undan i en jämförelse med alla som har bröder, systrar, föräldrar eller kära vid fronten eller alla som dagligen lever med rädsla för drönare, missiler och dånande flyglarm.

Och även om gårdagens konsert inte kunde läka alla de sår som detta krig har vållat så många i Ukraina och de i förskingrinen, så upplevde jag trots det en förnimmelse av hur konstmusik har en förmåga, som praktiskt taget inget annat, att ge rum för vördnad. Något av detta tänkte jag sålunda på idag när jag for fram på min cykel genom ett landskap färgat av novembers dova penseldrag.

Dagens anteckning – 1 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är oundvikligt så, att så här års tänker man mycket på ekorrar. Mellan varje träd tycks det finnas en stig särskilt utstakad av dem. Nu är det kanske inte så att man ser dem för jämna, men det är onekligen så att jag sett så pass många ekorrar på grenar i mitt närområde att jag snart associerar var och en med olika ekorrmöten. Det må så vara att jag överdriver en smula och att detta inte alls korresonderar särskilt väl med verkligheten, men ovanstående är tänkt som en fingervisning om hur många ekorrar vi har här i trakterna.

Fast nu vet jag inte om de är fler här i Kraków än de är i Sverige, men jag har ändå en föreställning om att de faktiskt är mer vanliga här. Därtill är de långt mycket mer sociala. Idag hade jag exempelvis ett långt samtal med en ekorre med mörk klädesdräkt och ett rött ståtligt bröst. Den typen av färgkombination är förhållandevis utbredd häromkring, men ingenting jag kan minnas att jag sett i Sverige. Ty det var först när jag flyttade till Kraków som jag noterade att ekorrar kan ha olika färg på sin päls. Jag trodde helt enkelt inte att det var möjligt att de hade olika uppfattningar om hur de skulle se ut.

Det är inte heller ovanligt att möta på en ekorre som helt oblygt tar en nöt ur en människas hand. Detta verkar vara ett särdrag som är vanligare hos de centraleuropeiska ekorrarna än hos de svenska. Med största sannolikhet beror det också på att det finns fler människor här än i Sverige och att de därför blivit nödgade att vänja sig vid oss, men att de tar sig ända fram till människornas nävar är ändå ganska anmärkningsvärt.

Det svenska ordet ekorre härrör tydligen inte från ekar, vilket jag alltid har trott. Ordet kan istället ha sin rot i ett fornnordiskt ord för “rörlig”, eller så är det ett ljudhärmande, alltså ett onomatopoetiska ord, som anspelar på ekorrens läte, som just kan låta lite som “ek-ek-ek”. Det där “orre” kan jag inte förklara, men är kanske en slags substantivifiering av ordet. Och kanske var det pågrund av de ljudhärmande ordet som dagens ekorre hoppade till när jag sa “hej där, ekorre”. Den svängde snabbt om, stirrade på mig och viftade till med sin yviga svans. Jag tyckte till och med att jag hörde ett litet läte från dess strupe, och det är möjligt att det var ekorrarnas onomatopoetiska ord för oss människor. Vi kanske krasar som ett nötskal, vad vet jag.

Dagens anteckning – 31 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis vid Wawels fot sitter hon på en bänk. Hon har en tjock, grå och bylsig kappa som gör att hennes kropp ser något oformlig ut. På huvudet har hon en lila hatt, ni vet en sådan som ser ut lite som en turban. Några grå testar sticker ut från hatten och de trycker sig krampaktigt mot hennes skrynkliga ansikte. I sin mun har hon en beige blockflöjt som antagligen är av plast. Av någon oförklarlig anledning håller hon flöjten lite snett, som om hon egentligen inte var helt säker på om hon ville sitta där och spela. Melodin som strömmar ur röret är också lite osäker, ja, lite ledsam och trevande skulle jag vilja säga. Om det nu egentligen rör sig om någon melodi. Det förefaller mer vara ett eget hopkok av olika toner som passar hennes sinne. Eller så är det vad hon tror passar oss.

Framför hennes fötter ligger en påse med några slantar i. Några har alltså hört hennes toner och tyckt att de behövde lite uppmuntran. Men de flesta som går förbi henne ser henne kanske inte alls och de allra flesta hör nog inte hennes sorgsna och vilsna spelmansförsök. Ty alla häromkring verkar upptagna med att antingen rusa fram mot alla helgons dag som infaller imorgon i Polen, eller så tar de sin uppgift att idka turism på största allvar.

Det är omöjligt att veta, utan att störa hennes blockflöjtskonster, varför hon sitter här. Om hon tillhör en av dem som inte får pensionen att räcka till, eller om hon sitter där för att hon vill finna ett sammanhang. Av någon anledning får jag för mig att det är lite av båda anledningarna hon sitter där med sin blockflöjt. Fattigdomen bland äldre i Polen är dock ett alldeles för vanligt problem. Men likaså är ensamheten något som håller många som fångar. Fattigdom är dock inte enkom något som äldre lever. En beräkning från 2023 menade att så många som 17% av polackerna lever under existensminimum. Jag vet inte exakt hur det ser ut i Sverige, men jag gissar att procentsatsen inte är tvåsiffrig.

Ett par går förbi kvinnan med blockflöjten. De stannar till. Kanske ska de skänka henne en slant, men icke då. Det visade sig bara vara ett par skosnören som behövde knytas. Kvinnan på bänken spelar oförtrutet vidare. Hennes toner följer mig när jag rundar Wawel och tynar bort först när jag nått den östra sidan. Men minnet av hennes lila turban följde mig hela vägen till dagens slut. Den sista i månaden oktober.

Dagens anteckning – 30 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Tid är ett märkligt väsen. Av någon anledning tycks den alltid ha udden riktad mot en. Det verkar helt enkelt som om den alltid har för avsikt att fientligt mönstra och dissekera ens olika försök att hinna avhandla diverse sysslor under en tidsrymd. Man stretar på med sina olika sysslor, försöker förtvivlat ordna så att den ohjälpsamma tiden går en till mötes. Men förgäves. “Tiden är ute”, väser tiden och grinar spotskt mot en.

Och när man istället är i behov av tiden ska gå fort släpar den sin otympliga kropp efter sig i så långsam mak att man rent av skulle kunna tro att den vore död. Man petar på den och säger “men gå fortare då”, men icke. Tiden ligger där som livlös och rör sig faktiskt inte ut fläcken. Sekundvisaren står stilla. Timmarna förvandlas till år eller möjligen decennier.

Motsträvig och taggig är den sålunda, alltid vresig och utan vilja att stryka medhårs. Hur kan just tid ha fötts så motvalls? Kanske är det därför som tid har fascinerat och intresserat så många genom århundradena. Newton och Einstein är väl bara två i en flod av människor som försökt fånga tiden rent vetenskapligt för att sätta den under lupp. Andra har istället försökt fånga den i dikter, romaner, essäer och genom konsten. Men frågan är om någon har lyckats fånga in den. Det är snarare vi som fångats in av tiden. Trots klockor och kalendrar, som väl är just ett försök att hålla tiden i schack. Ruta in den så att den så att den inte härjar fritt. Men tiden går ju ändå som den vill, men om den nu verkligen går är tydligen också mer oklart. Inte ens i den frågan tycks den vilja gå oss till mötes.

Och precis när tiden är ute för denna dags solljus fångar ett träd, med sina gulskimrande höstlöv, upp tiden och håller den alldeles stilla i några sekunder. Längre än så förmår trädet inte hålla kvar de sista dropparna av dagsljusets tid denna dag.