viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 12 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Deciusparken, i Krakóws utkant, syns Fryderyk Chopin (1810-1849) sträcka ut sina långa och eleganta fingrar. Han sträcker sig efter ett piano, osynligt för oss, ty det finns utanför bild, eller vad man kallar det när något sker utanför en skulpturs infattning. Chopin är i detta fall nämligen en skulptur, och inte en person av kött och blod. Skulpturen är skapad av en lokal storhet, konstnären Bronisław Chromy (1925-2017), som med sin flitiga produktion av stora monument har satt sin prägel på Kraków. Det finns faktiskt nästan inte en stadsdel som inte hyser ett monument skapat av Chromy. Många av skulpturerna har lokal anknytning, men vissa har egentligen ingenting med Kraków att göra, som denna med Chopin.

För sanningen att säga har Chopin inte särskilt starka band till Kraków, då han tydligen bara besökte staden en endaste gång, den 23 juli 1829. Man vet väldigt lite om hans besök i staden, förutom att det var på genomresa på väg mot Wien. Han ska ha besökt Jagellonska universitetet, kyrkan Heliga Anna, samt att han fick en rundvandring i gamla stan av en vän. Någon konsert finns det inga uppgifter om.

Men trots att Chopin alltså inte har någon stark koppling till Kraków, så finns det säkert inte en endaste krakowit som just i dagarna inte tänker på Chopin flera gånger om dagen. Och det här är en aktivitet som de dessutom delar med många andra polacker. Orsaken till att tankarna går till Chopin är man just nu arrangerar Chopintävlingen för unga lovande pianister i Warszawa. Första gången tävlingen arrangerades var 1927, och har sedan ägt rum 19 gånger (med årets tävling inräknad) med fem års mellanrum, förutom under andra världskriget. Flera namnkunniga pianister har vunnit tävlingen, eller hamnat på prispallen, så som Martha Argerich, Garrick Ohlsson, Krystian Zimerman, Danyyl Tryfonov för att bara nämna några få. Jag kan bara hitta en svensk som har varit i tävlingarna och det är Viktor Yuandong Mattsson, som deltog 2015. Om jag förstår saken rätt var han dock bara med i uttagningen till att få vara med och tävla, men gick inte vidare.

I år var det 171 pianister som först fick delta i en uttagning för att få delta i själva tävlingen. Av dem valdes 84 pianister ut för att få delta i första deltävlingen. Från den gick 40 pianister vidare till andra deltävlingen som pågår i skrivande stund. Tredje deltävlingen inleds på torsdag och då kommer det bara vara runt 20 pianister kvar. Finalen, med ungefär tio kvarvarande deltagare, kommer att ske den 18-20 oktober och konserten med de sex vinnarna kommer att hållas den 21-23 oktober.

Men när tävlingen väl är avslutad, och klaviaturklaffen fällts ner över tangenterna, fortsätter troligen diskussionen om vinnarna. Vann rätt pianister? En del går till och med så långt att de ifrågasätter själva tävlingens existensberättigande, men det tycker i alla fall jag är att gå alldeles för långt. I Polen tycks det nämligen vara så att det diskuteras bara för själva diskussionens skull, alltså mycket långt till den svenska strävan efter konsensus. Sålunda är varje dag i Polen som dagen efter Melodifestivalen i Sverige. Och då förstår ni nog hur pass livligt Chopintävlingen diskuteras.


Dagens anteckning – 11 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det var vintern 2023 och jag hade precis kommit hem från mitt första besök i Ukraina sedan Ryssland hade inlett sitt aggressionskrig, och i mitt inre ljöd ännu flyglarmet. Det var som om det inte ville försvinna. Och faktum var att jag inte ville att det skulle tystna, ty hur skulle jag annars kunna knyta an till hur mina ukrainska vänner och bekanta upplevde situationen. Krig hade helt plötsligt blivit verklighet och inte längre något avlägset. Kanske var det därför som jag rynkade missnöjt på näsan när jag kom för att se en uppsättning av Robert Schumanns oratorium “Das Paradies und die Peri” (från 1843). När publiken lotsades in i den mörka salongen ljöd nämligen flyglarm, teaterröken låg tung över scenen, och man hade förlagt handlingen till en värld efter ett kärnvapenkrig. Jag kände bara en aversion mot vår mänskliga lust att skrämma upp oss själva. Verkligheten är tydligen inte skrämmande nog, tänkte jag. Jag satt med armarna i kors och vägrade beröras av den vackra musiken, skickliga framförandet, och jag lyckades ganska bra.

Till det att en överväldigande vacker sopransstämma bröt genom mina försvarsvallar. Det var som om tonerna flög som pärlor ur hennes mun och det såg nästan ut som hon sjöng helt utan ansträngning. Jag var som fjättrad vid hennes röst. När jag kom ut från föreställningen plockade jag fram min mobil, och med skakiga händer lyckades jag leta mig fram till webbsidan där ensemblen presenterades, och såg hennes namn: Solomija Pavlenko.

Ungefär samma inverkan hade denna sångerska på mig ikväll, när jag satt och lyssnade på hur Krakóws filharmoniska orkester framförde Joseph Haydns fantastiska oratorium “Skapelsen” (“Die Schöphung” eller “The creation”) från 1797-1798. Jag hade oerhört svårt att engageras, trots ett fint framförande och duktiga solister. Men på skapelsens sista dag kommer så Adam och Eva in, och som ni nog förstår sjöngs Eva av Solomija Pavlenko.

Solomija Pavlenko kommer ursprungligen från Ukraina, och utexaminerades från Kyjivs musikkonsevatorium år 2019. Hon debuterade på operan i samma stad efter sin examen och efter det har hon tilldelats flera priser och utmärkelser i Ukraina, men även Polen där hon bor och verkar sedan 2022. Om ni någon gång ges möjlighet att höra henne sjunga ber jag er att inte försitta den chansen. Ni lär inte ångra er!

Texten illustreras av ett regnigt, och vackert, Planty som mötte mig efter konserten.


Dagens anteckning – 10 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

“Grande finale”, viskar mannen vid min sida till sin fru i tystnaden mellan tredje och fjärde satsen i Ludwig van Beethovens tredje symfoni, op 55. Och det stämmer att det verkligen är en grandios avslutning på en av de, i mitt tycke, mest karismatiska och fängslande symfonier som har skrivits. Det finns faktiskt de som menar att det är möjligt att Beethoven skrev sista satsen först, och det flera år innan den hade premiär. På det sättet kan man ifrågasätta om den verkligen var tänkt att tillägnas Napoleon, som så ofta antas (eftersom han skrivit det på första sidan av partituret och strukit över). I vilket fall så tror man så eftersom finalen i tredje symfonin går att spåra i andra stycken som skrevs före tredje symfonin. Beethoven skulle enligt den teorin ha skrivit trean ungefär som en deckarförfattare vecklar ut sin mordgåta. Och när jag nu sitter på konserthuset i Katowice och hör Schlesiens filharmoniska orkester framföra Beethovens trea är det lite som att gå genom en väv av känslor, en ordlös väv, befriad från alla slags påträngande narrativ. Jag sugs rakt in i symfonin, blir en del av den. Följer stråket, klarinetten, flöjten, oboen, hornen (kanske särskilt just dessa), och så vidare genom ett musikaliskt landskap som färgas av lika mycket sorg som triumf. Dirigent för kvällen är Yaroslav Shemet, som med sitt sinne för dramatiska växlingar, förstärker de olika uttrycken.

Beethovens tredje symfoni var faktiskt den första av verk av honom som drabbade mig. Han har förvisso alltså funnits där, i min barndom och uppväxt, men det var när jag för några år sedan hörde Marin Alsop dirigera polska radiosymfonikerna som jag blev förhäxad av Beethoven. Jag skulle kunna likna upplevelsen vid ett uppvaknande, som om jag plötsligt såg skönheten hos en som alltid funnits vid min sida. Jag antar att förtjänsten var Alsops skickliga tolkning den gången, och som också har lett till att jag sedan dess lärt mig erfara Beethoven på ett helt annat sätt. Jag får nämligen för mig att jag kan höra Beethovens oroliga samtid skymta fram i landskapen. Kanske hör jag just det eftersom jag själv lever i en orolig tid.

Konserten inleddes dock med en premiär av ett helt nyskrivet stycke av den polske tonsättaren Tomasz Jakub Opałka, som skrivit en konsert för piano och cello tillägnat Cracow Duo. Verket heter “KINESTHESIS” och är en våldsam uppvisning i tempoväxlingar, som byts ut mot smäktande harmonier. Opałka menar att stycket innehåller konnotationer till post-progmusik, men tycker jag mig också höra att han lyckas skildra vår samtid med en knivskarp, och nästan brutal, tydlighet. Och steget till Beethovens förmåga att se sin omgivning genom musiken känns plötsligt inte alls avlägset.


Dagens anteckning – 9 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På dessa breddgrader, alltså i hjärtat av Centraleuropa, kan man inte alltför sällan hitta ett särdeles trevligt bakverk som många verkar anse ha sitt ursprung just här. Den kallas för sernik, på polska, syrnyk (сирник) på ukrainska, Käsekuchen på tyska, sýrový koláč på tjeckiska och så vidare och så vidare. Men egentligen lär upprinnelsen till dess tillblivelse kunna hittas i antikens Grekland, eller kanske faktiskt filosofin, ty den som nämnde bakverket första gången var filosofen Aegimos. Faktum är att han skrev en hel bok tillägnad ostkakan. Han inspirerade senare den romerske författaren och statsmannen Cato den äldre att ha med ett recept till ostkaka i sitt verk “De Agri Cultura”, som skrevs 160 år före vår tideräkning.

Nedanstående avbildade ostkaka kallas dock för Lvivskyi syrnyk, och kräver följande för att tillredas:

Ta några deciliter russin och blötlägg dem i georgisk konjak. Låt dem stå över natten.

Separera äggvitan från ägggulan på fem ägg. Vispa ägggulan med 150 gram socker. Vispa äggvitorna till ett poröst skum. Riv skalet på en citron. Blanda 500 gram färskost med en matsked semolina, tillsätt äggulorna och russinen (som fått rinna av). Rör ner äggvitorna, och ner med allt i en smord form. Grädda i 175 grader i en timme och låt sedan kakan stå en halvtimme i ugnen innan du tar ut den. Ställ den gärna i kylskåpet någon timme före servering. Låt väl smaka!


Dagens anteckning – 8 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vi har med all önskvärd tydlighet gått in i den åttonde månaden. Ja, som ni vet kommer ordet “oktober” från latinets “octo”, som just betyder “åtta”. Vänta nu, skrev jag “åttonde månaden”? Visst är det den tionde månaden just nu? Nej, inte enligt den första romerska kalendern som vi utgår ifrån, och enligt den bestämdes det att året hade tio månader och 304 dagar. Det här skapade snabbt en massa besvär eftersom jordklotet inte hade för avsikt att vika sig för romarnas administrativa iver och fortsatte snurra envist med utgångspunkt från att året hade ytterligare 61 dagar. Därför kapitulerade romarna 50 år senare och la till två månader.

Med tanke på att romarna var ute och reste är det ganska klokt av de språk som valt ett annat namn för månaden. Polska och litauiska har till exempel valt att utgå från jordbruket och har uppkallat ordet efter linskörden, som ofta företas vid denna årstid. Men de två språken har helt olika namn för månaden. På litauiska heter den “spalis” och polska “październik”. Orden är, som ni ser, mycket olika, men syftar faktiskt på samma företeelse, nämligen det avfall som blir efter att man skördat lin. Belaruserna vill inte heller vara sämre och de utgår från samma fenomen, men oktober heter hos dem istället “kastrytjnik” (“кастрычнік”). Allt detta gör man för att göra det krångligt för oss som vill försöka lära oss dessa språk.

Men ukrainarna har har ändå lyckats hitta ett av de finaste månadsnamn som finns, ty där kallas månaden för “Zjovten'” (“Жовтень”) som betyder “gyllene”. Vi har, enligt det ukrainska sättet att se på saken, alltså gått in i den gyllene månaden. Och det bör tilläggas att det just var ukrainarna som övertygade mig om att tycka om denna månad. För visst känns det bättre att utgå från att allt omkring oss skimrar i gyllene färger, än att utgå från fel räkneord, eller att, för den delen, trampa runt bland en massa kvistar efter att man repat linen från deras stjälkar?


Dagens anteckning – 7 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är kanske inte många som minns honom idag, men det sägs att ingen annan har åstadkommit lika många inspelningar som pianisten Shura Cherkassky (eller Sjura Tjerkasskyi translitterarat från ukrainska). Och det passar ju väl att uppehålla sig vid honom idag, då han föddes på denna dag för 116 år sedan i en judisk familj i Odesa. Pappa var tandläkare och mamma var pianolärare utbildad vid musikkonsetvatoriet i S:t Petersburg, och det var givetvis hon som skulle leda in honom på musik. Shura visade tidigt prov på enastående talang, och han lär ha uppträtt som underbarn när han knappt var en tvärhand hög, vid fem års ålder skrev han en opera, och han verkade som dirigent blott tio år gammal. När Shura var 13 år flydde familjen undan den framryckande röda styrkorna och de hamnade i USA. Med tanke på att familjen var av judisk börd var det ett klokt, om än smärtsamt, beslut att fly, ty pogromer var vanligt förekommande och tusentals oskyldiga judar mördades eller fördrevs av både röda och vita styrkor under denna tid.

Ett år efter att Shura hade anlänt till USA hade han sitt första stora framträdande, då han spelade Fryderyk Chopins andra pianokonsert tillsammans med Baltimores filharmoniska orkester. Chopin skulle också följa Shura genom hela livet, och Shura blev faktiskt känd för sina egensinniga tolkningar av Chopin, genom att lägga betoningen på de lyriska elementet. (Här kan man höra ett smakprov.) Han skulle därefter börja studera piano för den legendariska polsk-amerikanska pianisten Joseph Hofmann (som föddes i Kraków), samt dirigenten Leopold Stokowski (som förresten var den första att sätta upp Gustav Mahlers åttonde symfoni i USA). Efter andra världskriget slog sig Shura Cherkassky ner i London, där han skulle skulle bo och verka fram till sin död år 1995.

Shura Cherkassky var under sin livstid uppmärksammad för sin exceptionella teknik, och konstnärliga tolkningar. Hans repertoar var därtill mycket bred. Han tog sig an allt från barockens mästare, så som Bach, till 1900-talet tonsättare som Messiaen, Stockhausen, Bernstein och Ligeti. Det är kanske därmed inte förvånande att han tillhör en av de mest inspelade artisterna genom tiderna. Det märkliga är väl att så få tycks minnas honom idag.

Ingen vet heller exakt hur många inspelningar han lyckades åstadkomma under sin livstid, men det man vet är att han blev inspelad första gången som tonåring (1923) på rullar till pianola (självspelande piano) och fortsatte vidare med 78-varavare, vinylskivor och CD:s i 70 år. För att illustrera hur pass omfattande hans inspelade material är kan man nämna att det är minst 339 verk som återfinns i den inspelade repertoaren. Den sista inspelningen med honom gjordes blott några månader före hans bortgång.

Det är kanske lite oklart varför jag vill uppehålla mig vid Shura Cherkassky just idag, men en förklaring är ju hans judiska börd, och mer än så behöver jag kanske inte säga, denna dag den sjunde oktober, som är årsdagen av hamas terrorattack mot Israel.

På fotot syns Shura Cherkassky mellan pappa och mamma. Året är 1923.


Dagens anteckning – 6 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag, efter läsårets första lektionsdag, far genom staden på min cykel har himlen redan trätt in i den blå timmen. Dagsljusets skuggor börjar krypa upp ur sina gömmor och låter sin färg smitta av sig på omgivningen. Och snart ska kvällsmörkrets ta över herraväldet över vår del av jordklotet. Men efter en dag tillsammans med studenter är det svårt att låta sinnet mörkna som skymningen. Man kan helt enkelt inte låta bli att dras med i deras vetgirighet och nyfikenhet på allt i svenska språket. Jag försjunker därför i tankar om just ord. Dessa vidunderliga företeelser som ger oss möjlighet att förstå vad blicken ser. Min tanke famlar efter ett ord att fästa sin uppmärksamhet på och den sugs fast vid “blå”, och då är det inte helt långsökt att man börjar tänka på Harald Blåtand.

Fast egentligen börjar jag inte tänka på denne danske kung som levde på 900-talet och som anses vara den som kristande Danmark, utan mina tankar far faktiskt iväg till en grav som några polska arkeologer hittade för några år sedan. De menade nämligen att det var ställt utom allt tvivel att graven de hittade i byn Wiejkowo innehöll kvarlevorna av den danske kungen Harald Blåtand. Man vet mycket lite om Harald Blåtands död, men de flesta verkar vara överens om att han, efter att ha deltagit i ett slag på dansk mark, tog sig till vikingasamhället Jomsborg. Olika arkeologiska fynd har också lett till att man dragit slutsatsen att Jomsborg låg på ön Wolin, som ligger mellan Östersjön, sunden Dziwna och Świna, och sjön Szczeciński. Man är ganska säker på att det funnits ett vikingasamhälle på denna plats, eftersom man gjort flera fynd. Bland de mest omtalade fynden finns ett mynt som några menar kan knytas till vikingatiden. Myntet fick namnet “Harald Blåtands guldplatta”, eftersom man kom fram till att det kan ha tillkommit runt Blåtands begravning. Men ingen har lyckats hitta några bevis på att Blåtand verkligen ligger begravd på ön Wolin, fram till för några år sedan. Det är därför lätt att förstå att det blev stor uppståndelse när nyheten om att hans grav äntligen hade hittats.

Men bara några veckor efter nyheten om att Blåtands grav hade upptäckts, kom en dementi från polska arkeologiska samfundet. De menade att den gravhög som antogs innehålla Blåtands kvarlevor inte alls hade undersökts. Därtill avfärdade de “Harald Blåtands guldplatta” som en förfalskning. Det senare har dock tillbakavisats av andra forskare, som menar att myntet faktiskt torde kunna vara äkta och från vikingatiden.

Sista ordet är sålunda inte sagt. Och tur är väl det.