viewpoint-east.org

Det sägs att när Beethoven skulle framföra sin tredje pianokonsert den femte april 1805 fanns pianostämman inte med i partituret. Beethoven, som själv var solist, spelade praktiskt taget helt ur minnet. Vännen Ignaz von Seyfried, som var ställd till att vända blad till Beethoven under repetitionerna och konserten, kunde blott urskilja några krumelurer nedklottrade i ett skissblock. Han lär ha sagt att krumelurerna mer likande egyptiska hieroglyfer än noter till en pianokonsert. Man måste anta att det torde vara varje bladvändares mardröm.

Under samma konsert framfördes även Beethovens andra symfoni för första gången samt hans “Christus am Ölberge” (“Kristus på Oljeberget”). Dessa är ingalunda verk som man lätt tar sig an och kräver mycket av alla de musiker som åläggs att spela dem. Men trots det hade musikerna vid tillfället bara en dag för repetition. För att ytterligare försvåra situationen var de musiker som hade anlitats för kvällen inte Wiens bästa, ty de bästa var redan upptagna med att framföra Joseph Haydns “Skapelsen” på annan plats i staden. Det är inte att undra på att det ganska snart började det gnissla i musikmaskineriet. Beethoven var missnöjd och rasande. Musikerna var missnöjda och skamsna. Allt hade kunnat gå åt skogen om det inte vore för Beethovens beskyddare prins Lichnowsky. Han såg nämligen till att skaffa fram ett ordentligt skrovmål och dricka till sällskapet och snart var alla nöjda och belåtna och konserten gick som en dans.

Jag är ganska säker på att även kvällens framförande kommer att gå som en dans, ty jag har stort förtroende för Krakóws filharmoniska orkester, kvällens dirigenten Alexander Humala och om solisten Caleb Borick har jag bara läst utmärkta omdömen.

Kvällen ska avslutas med Krzysztof Pendereckis andra symfoni, ofta kallad “Julaftonssymfonin” (“Wigilijna”). Symfonin kallas så då några takter ur Stilla natt kan skönjas i inledningen, men Penderecki ska inte själv ha kallat den så. Verket skrevs 1979-80 och uruppfördes i New York. Men hoppa nu inte i galen tunna och tro att verket har något starkt släktskap med julsången Stilla natt. Nej, det svävar en smärtsamt dyster, ja, faktiskt även aggressiv, stämning över symfonin, och den illustrerar snarare stämningarna i Polen under denna tid än julens budskap om frid på jorden.

Nämnas bör också att kvällens konsert framförs till minne av Elżbieta Penderecka (1947-2025), Krzysztof Pendereckis fru, som mycket oväntat gick bort den siste oktober i år. Hon var en sann vän av konstmusik och kanske polsk sådan i synnerhet. Eftersom sig lämnar hon ett stort tomrum och det är svårt att se vem som skulle kunna träda in i hennes ställe. Och som avslutning kan jag tillägga att konsertsalen ikväll fick ett nytt namn och är nu uppkallad efter dirigenten Jerzy Katlewicz.

—

Jag hade tänkt att hålla mig från att skriva någon slags recension av denna konsert. Världen äger alldeles för många amatörer som uttalar sig som om de vore experter, men jag måste ändå skriva några få rader om kvällens konsert, ty det var en av de mest drabbande på länge. Under Beethovens pianokonsert slog det mig att jag, sedan jag läste en biografi över hans liv, bär på en ny sorts kärlek till hans musik. Tänk bara att han kunde skriva så rasande vacker musik trots att förväntningarna på honom var så högt ställda, och trots att hans kropp höll på att falla sönder från den dag han föddes. Det berör mig av någon anledning på djupet. Och under kvällens andra del skulle tolkningen och framförandet av Pendereckis andra symfoni drabba mig på liknande sätt. Plötsligt hörde jag en ny slags smärta, en ny slags återhållen vrede och en spröd skönhet som jag inte riktigt uppfattat tidigare i denna symfoni. Hornsolot i första delen var dessutom helt underbart vackert med en ton full av så mycket inlevelse! En formidabel konsert helt enkelt.