Surströmming är en kulinarisk upplevelse som dessvärre har oförtjänt dåligt rykte. Otal är de gånger jag tvingats höra på långa tirader om hur illa det luktar med surströmming, vilket dock är helt obegripligt enär det finns annat ätbart som milt uttryckt har lika intensiv doft. Tänkte bara på danskarnas ost Gamle Ole, eller varför inte frukten durian, även kallad “frukternas konung”, som sägs ha en mycket särpräglad och ur vissas synvinkel mindre aptitretande bouquet.

Men om man tillhör det släkte som tilltalas av surströmmingens smak och inte finner något motbjudande med dess doft, har man också begåvats med möjligheten att få njuta på ett förträffligt vis. Det är nämligen få av årets höjdpunkter som är så helig, ur mitt sätt att se, som att få sätta tänderna i årets första surströmmingsklämma. Och en sådan tillreds med fördel på ett hårt tunnbröd, där det ska ha bretts ett tunt lager av smör. Därefter är det dags att lägga ett lager av mandelpotatis (några andra päror göre sig inte besvär), som toppas av rensad surströmming samt lök som stekts i mycket smör tills den antagit en sådär ljuvligt läcker genomskinlighet. Och helst ska detta inmundigas i gott sällskap med kära släktingar (som jag föräras göra varje år). Bättre kan det inte bli.

Och tänk ändå att vi har Gustav Vasa att tacka för surströmmingarna, ty det lär nämligen ha varit hans evinnerliga krigande som ledde till brist på salt och därmed tvingade folket att hitta alternativa vägar till att konservera mat. (Fast om sanningen ska fram fanns nog surströmmingarna redan före Gustav Vasa, men om vi kan väl i alla fall försöka tacka honom för något.)