En bit från Wisłas vattenbryn guppar några blomsterkransar fram på den stilla strömmen. Blommorna slokar lite sorgset trots allt vatten som omger dem, och deras tidigare fägring är nu helt karaktärslös och kommer snart låta sig sugas upp av flodens grumliga vatten.
Hoppa nu inte i galen tunna och anta att blomsterkransarna är en rest från något svenskt midsommarfirande. Nej, de härrör nämligen från en slavisk högtid som firar sommarsolståndet som inträffade i natt. Traditionen förekommer i alla de slaviska länderna, även om firandet verkar vara mer allmänt i Ukraina, Belarus och Polen och bara i mindre utsträckning i Tjeckien, Slovakien samt Ryssland.
Det finns några skillnader mellan ritualer och ceremonier länderna emellan, men däremot är namnen på högtiden ganska snarlika. På ukrainska, och även ryska, kallas natten Ivan Kupala. På polska kallas den rätt och slätt Kupalanatten (Noc Kupały). Belaruserna säger istället Kupalle (Купа́лле) – vilket i mina ögon förefaller vara något slags vokativ. I Tjeckien lär man kalla högtiden för Kupala och i Slovakien säger man Jánska noc.
Man brukar säga att Kupala har uråldriga anor och att den är ett slags hopkok av religion och folktro. På det sättet påminner den sålunda om midsommarafton. Men det är däremot mer oklart varifrån själva namnet härrör. Man har länge trott att det var en gud inom slavisk mytologi, men på senare tid har man börjat ifrågasätta detta. Källor anger nämligen att en gudinnan vid namn Kupala nämndes första gången på 1600-talet, vilket gör att det trots allt inte handlar om någon urgammal slavisk gudom. Kupala ska enligt dessa teorier istället vara en rituell figur som bara kan kopplas till Kupalanatten.
Men vad händer då under Kupalanatten? Man skulle kunna säga att kärnan i traditionen är att fira sommarsolståndet, och många hävdar häromkring att det är först efter Kupalanatten som sommaren börjar på allvar. Det är alltså inte sommarens mitt som firas, utan dess inledning. Annat viktigt att hålla i minnet är att att onda andar sägs lura i varje hörn, och för att hålla dem stången tar man ett bad vid solnedgången. Det är också brukligt att tända en brasa, men här skiljer sig sederna åt mellan länderna. I Belarus, som kännare av Kupala-firandet menar ha det mest arkaiska firandet, brukar man placera en påle i brasans mitt, vilket kännarna menar tillhör en mycket gammal tradition som inte har överlevt i andra slaviska länder. I Ukraina tänder man också brasor, men där finns istället en tradition att förälskade par hoppar över elden tillsammans. Det är dock oklart om liknande sed, att hoppa över elden tillsammans, förekommer i Polen, där elden har karaktären av att vara en samlingspunkt för firandet, likt vår Valborgsmässoafton.
Blomsterkransarna verkar däremot ha liknande funktion i de tre länderna Belarus, Ukraina och Polen. Kransarna ska knytas enligt ett särskilt mönster och det är dessutom viktigt vilka blommor och örter som används, då varje växt anses ha sin egen kraft och symbolik. Efter festen kastas de i vattnet eller i vissa fall även i brasan. Det är inte heller ovanligt att man sätter ljus i kransarna innan de sattes i vattnet.
Och idag guppade sålunda dessa rester från firandet av Kupalanatten i Wisła.
