Nio år efter att Paul Klee hade gått ur tiden kom den ungerska tonsättaren Sándor Veress (1907-1992) över ett exemplar av den förres skrift “Pedagogical Sketchbook”. Boken tillkom under Klees tid på Bauhaus konstskola och användes där i undervisningen. Skriften skulle sätta djupa spår i den då nyligen landsflyktige Sándor Veress, vilket gav upphov till hyllningen “Hommage à Paul Klee” (1951), ett verk för två piano samt stråkorkester. Verket består av sju satser, som alla har titlar som för tankarna till Klees konstnärskap. Det som möter lyssnaren är ett intensivt musikaliskt landskap där modernistiska anslag möter både jazziga rytmer och folkmusik. Men hoppa nu inte i galen tunna och anta att det handlar om yviga penseldrag. Nej, det är elegant, stundtals nästan eteriskt och dessutom dansant i sin framtoning.
Man kan nu undra hur Paul Klee hade ställt sig till Veress hyllning, och faktum är att frågan inte alls är obefogad. Klee var nämligen själv en ganska styv violinist och han lär ha hyst en närmast religiös aktning för bland annat Mozart och Bach. Därtill var han såpass hängiven musik att han ofta använde terminologi från musiken när han undervisade i konst. Det var också av den anledningen som Veress blev begeistrad över Klees undervisningsmaterial. Men frågan är om Klee verkligen skulle ha uppskattat Veress dansanta hyllning. Nåväl, den frågan kommer ju aldrig bli besvarad, utan tillhör sådant man kan fundera över när man lyssnar till detta verk, vilket jag också gjorde ikväll när jag fick höra stycket framföras av de två solisterna i Kasiążek piano duo tillsammans med Sinfonietta Cracovia under ledning av Andreas Ottensamer.
Under kvällens konsert fick vi också njuta av ett fenomenalt framförande av Béla Bartók (1881-1945) krävande “Musik för stråk, slagverk och celesta” från 1936. Ett verk som jag hörde live för första gången, men som tillhör en av mina mest lyssnade CD:s. Precis som Veress verk är också detta mycket elegant, men långt mer komplext och mångfacetterat. Anslaget i första satsen är mystiskt och dunkelt, men snart bryter mer lätta toner fram. De lyfter en stund, men tycks sedan falla handlöst till marken. Detta upprepas flera gånger och skapar en finmaskig väv av olika lösryckta episoder. Det är både lustigt, gäckande och kusligt på samma gång.
Bartók och Veress var båda ungrare som flydde, fast vid olika tidpunkter. Och de kände också varandra, då Bartók faktiskt undervisade Veress i piano. Så man kan nog anta att det finns en bit av Bartók i Veress “Hommage à Paul Klee”.
