viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är oundvikligt så, att så här års tänker man mycket på ekorrar. Mellan varje träd tycks det finnas en stig särskilt utstakad av dem. Nu är det kanske inte så att man ser dem för jämna, men det är onekligen så att jag sett så pass många ekorrar på grenar i mitt närområde att jag snart associerar var och en med olika ekorrmöten. Det må så vara att jag överdriver en smula och att detta inte alls korresonderar särskilt väl med verkligheten, men ovanstående är tänkt som en fingervisning om hur många ekorrar vi har här i trakterna.

Fast nu vet jag inte om de är fler här i Kraków än de är i Sverige, men jag har ändå en föreställning om att de faktiskt är mer vanliga här. Därtill är de långt mycket mer sociala. Idag hade jag exempelvis ett långt samtal med en ekorre med mörk klädesdräkt och ett rött ståtligt bröst. Den typen av färgkombination är förhållandevis utbredd häromkring, men ingenting jag kan minnas att jag sett i Sverige. Ty det var först när jag flyttade till Kraków som jag noterade att ekorrar kan ha olika färg på sin päls. Jag trodde helt enkelt inte att det var möjligt att de hade olika uppfattningar om hur de skulle se ut.

Det är inte heller ovanligt att möta på en ekorre som helt oblygt tar en nöt ur en människas hand. Detta verkar vara ett särdrag som är vanligare hos de centraleuropeiska ekorrarna än hos de svenska. Med största sannolikhet beror det också på att det finns fler människor här än i Sverige och att de därför blivit nödgade att vänja sig vid oss, men att de tar sig ända fram till människornas nävar är ändå ganska anmärkningsvärt.

Det svenska ordet ekorre härrör tydligen inte från ekar, vilket jag alltid har trott. Ordet kan istället ha sin rot i ett fornnordiskt ord för “rörlig”, eller så är det ett ljudhärmande, alltså ett onomatopoetiska ord, som anspelar på ekorrens läte, som just kan låta lite som “ek-ek-ek”. Det där “orre” kan jag inte förklara, men är kanske en slags substantivifiering av ordet. Och kanske var det pågrund av de ljudhärmande ordet som dagens ekorre hoppade till när jag sa “hej där, ekorre”. Den svängde snabbt om, stirrade på mig och viftade till med sin yviga svans. Jag tyckte till och med att jag hörde ett litet läte från dess strupe, och det är möjligt att det var ekorrarnas onomatopoetiska ord för oss människor. Vi kanske krasar som ett nötskal, vad vet jag.