viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.

Dagens anteckning – 20 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det syns inte en krusning på Wisłas yta, när floden flyter fram denna sena eftermiddag i september. Den ligger helt spegelblank, så när på en fisk som simmar upp mot ytan för att fånga någon stackars insekt som får sätta livet till i jordens eviga och finurligt uträknade kretslopp. Plötsligt stelnar jag till. En svart liten figur flaxar genom luften mot min plats på bron där jag står. Vad är det jag ser? Är det en tornseglare som kommit galet och befinner sig på fel breddgrad? Men till min lättnad ser jag, när den flaxande gestalten girar efter en annan insekt som får sätta livet till, att det rör sig om en fladdermus.

I min värld finns det stora eller små fladdermöss och så finns det de som dricker blod också. Ungefär så långt sträcker sig min kunskap om dem. Men det visar sig att det finns över 1000 arter av fladdermöss, och jag tillhör de hopplöst vetgirigas släkte och måste därför ägna en stund åt att fundera på fladdermöss. Fast nu tänker jag skarva lite i kunskapen som finns om dessa djur, för att inte trötta ut er helt, och istället göra en okvalificerad gissning, och hävda att det jag måste ha sett från bron var vattenfladdermöss.

Vattenfladdermössen lever, föga förvånande, vid vatten. De är ganska små med en vingbredd på 23-27 centimeter. Kropparna är ungefär fyra fem centimeter lång och därtill har den små underarmar och en ganska lång svans. Fast jag tyckte egentligen inte att jag såg någon svans att tala om på de exemplar av fladdermöss jag såg, så det kan kanske ha rört sig om dammfladdermöss. De jagar också vid vatten, är ungefär lika stora som vattenfladdermössen men har däremot en kortare svans. På polska kallas dammfladdermusen för “nocek łydkowłosy” och hur jag än gör kan jag inte översätta det. “Nocek” skulle kanske kunna anspela på “natt” (“noc” på polska) och “łydkowłosy” verkar syfta på något med hår, eller rättare sagt kalvhår. Besynnerligt.

Lika svårtolkat är det polska ordet för fladdermöss, vilket lyder som följer “nietoperze”. Inte ens polackerna verkar vara ense om hur detta ord ska tolkas. Kanske kan det syfta på att det är ett djur som flyger men inte är en fågel. Fågel på polska kallas “ptak”, “nie” betyder “inte”, “to” i detta fall “det är”. Men denna slutsats kan ifrågasättas, ty den förklarar inte det märkliga ordet “perze”, som förvisso liknar “ptak” men är långt ifrån identiskt. I urslaviskan fanns däremot ordet “pyrь” som betydde “eld”. Men inte blir man mycket klokare av den förklaringen, må jag säga.

De två fladdermössen, om de kallar sig för vattenfladdermöss eller dammfladermös låter jag vara osagt, försvinner in i vegetationen längs med Wisła och syns nu inte till med blotta ögat. Och inte går det heller att urskilja deras tystlåtna flaxande bland alla ljud storstaden tar sig rätten att alstra.

Dagens anteckning – 19 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Framför mig breder Beskidernas väldiga kropp ut sig. På dess mjuka kullar syns träden rikta sina kronor mot himlens lena blå nyans. Och mellan kullarna syns samhällena söka sig upp för sluttningarna. Nedanför sluttningarna, vid Beskidernas väldiga fot, syns reservoaren Mucharskiesjön glimma till. Jag tycker mig till och med kunna skönja en båt segla fram över det mörkblå vattnet.

Beskiderna är egentligen inte en egen bergskedja, utan ingår i Karpaterna och används för att beskriva de bergsregioner som formar sig längs med Polens södra gräns, från Tjeckien till Ukraina. Man brukar dessutom dela in Beskiderna i flera olika delregioner och just nu står jag i den del som kallas för Beskid Średni, även Beskid Makowski, i utkanten av byn Stryszów.

Om ursprunget till namnet Beskiderna tvistar tydligen de lärda. En teori menar att Beskiderna fått sitt namn från det albanska ordet “biejskitt” som betyder “bergsskog” och även “bergsbetesmark”. Samma teori menar också att ordet “beskid” syntes första gången på 1400-talet i verket “Historia polonica” av historikern Jan Długosz. Men min ögonsten bland teorier är den som etablerades tidigt 1900-tal av Jan Michał Rozwadowski, professor i lingvistik. Han menade nämligen att namnet kan härledas till – hör och häpna – det gamla nordiska ordet “besked”. I begynnelsen betydde detta ord nämligen “gräns” eller “seperation”. Som en jämförelse kan kan man se till det lågtyska ordet “bescheden”, där en av betydelserna är just “att separera”. Men hur ett nordiskt ord skulle ha letat sig hit verkar den teorin inte förtälja. Nåväl, hur det än förhåller sig med den saken är ett säkert, och det är att det var först på 1800-talet som namnet Beskiderna fick verkligt fäste och började användas av de kartografer som beskrev området.

Det råder en sällsam, eller kanske sällsynt, stillhet över min utsiktsplats mot Beskiderna. På avstånd kan jag förvisso höra hur livet bland människorna där nere fortgår som det ska. Fast det är så pass avlägset att det nästan förefaller vara en hägring. Naturen tiger dock, som den gör så här års. Inga fåglar sjunger längre, frånsett några tornfalkar som tycks ha ett meningsutbyte av något slag.

Och när jag står där och ser ut över bergen och känner hur sensommarens solstrålar värmer min hy, tänker jag att detta kan vara det vackraste jag någonsin skådat. Med min blick smeker jag varje topp, varje dalgång, varje trädkrona som spretar mot himlen, varje spetsigt hustak, varje väg eller tågräls som skär genom landskapet, i en slags visuell omfamning.

Men genom dalgångarna och över kullarna hör jag hur järnvägsbommarna klingar sina taktfasta slag. Det är sålunda dags för hemfärd.

Dagens anteckning – 18 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Om man skulle hejda mig på gatan och fråga mig om jag kände till något finsk-ugriskt ord som spridit sig vidare mellan olika språk, skulle jag antagligen skaka nekande på huvudet. Och då är det ju kanske desto mer förvånande att ett sådant ord kan tillhöra en av de växter som jag hyser en särskild ömhet för. Ordet, och växten, som här åsyftas är humle. Fast egentligen kan man inte med säkerhet försäkra att det verkligen är ett ord som kommer från finsk-ugriska, då det även kan vara sprunget ur något annat språk. Det finns helt enkelt många humleliknande ord i flera språk. Men det där med finsk-ugriska är en teori bland flera.

Efter närmare efterforskning visar det sig att det är ganska mycket som jag inte visste om humle. Som exempel att även dess ursprungsland är omtvistat. Den kan möjligen ha kommit från Kina, och sedan förts vidare över jordklotet, men man vet alltså inte helt bestämt om det förhåller sig så. Nuförtiden växer den både odlat och vilt, vilket gör att man kan undra om humle inte är en tidig invasiv art. Men jag har inte funnit några källor som verkar vilja påskina att humle är någon slags bov eller inkräktare.

Man vet inte heller när den första ölen med humle bryggdes, men vissa källor menar å det bestämdaste att det kan ha varit sedan mycket länge. Kanske är det en helt korrekt förmodan, ty man har ju exempelvis hittat humle vid utgrävningar i Birka. Det första dokumenterade glaset öl kryddat med humle dracks redan på 700-talet i dagens Tyskland, och då hade humle faktiskt också blivit en ganska vanlig växt i klosterträdgårdarna. Men det var först 300 år senare som den första skriftliga källan beskriver orsaken till tillsättningen av humle vid bryggning av öl, och upphovsmannen, eller snarare upphovskvinnan, var ingen mindre än tonsättaren, mystikern och abbedissan Hildegard von Bingen (1098-1179). Hon beskrev nämligen i ett bevarat dokument att humle tillsattes vid bryggning av öl för att hindra förruttnelse. Det här var dock ingen gängse kunskap under von Bingens tid, och det skulle dröja till 1400-talet som bryggning av humleöl blev vanligt.

Trots att vikingarna i Birka alltså hade tillgång till humle så är det tydligen inte troligt att de odlade den. Man tror istället att den första humleplantan i Sverige sattes i marken någon gång på 1200-talet. Att brygga öl på humle var inte den vanligaste skälet till att man lät denna livskraftiga växt gro, då man främst använde humle inom läkekonsten, bland annat för sin lugnande och till och med bedövande effekt. Om det var därför som man år 1442 lagstiftade att varje svensk bonde var tvungen att hålla sig med minst 40 stänger av humle, låter jag däremot vara osagt. Denna lagstiftning skulle för övrigt bestå i över 600 år.

Vidare hade jag ingen aning om att det som vi kallar för humlekottar egentligen består av ungefär 20 till 60 honblommor, och vid varje blads fäste sitter en körtel som ger ett gult, klibbigt pulver vars kemiska sammansättning man tydligen inte helt utforskat ännu. Och det är främst humle med honblommor som odlas, eftersom hanblommorna praktiskt taget är helt oanvändbara. Det finns också flera olika sorters humle, där vissa är mer beska än andra.

Men även om humleöl är gott, föredrar jag te bryggt på humle. Den lugnande effekten är väl en trevlig följdföreteelse för oss nervöst lagda, men främst är det smaken jag uppskattar. Och om man inte vill dricka upp dem, kan man ju alltid sitta och studera kottarnas enkla skönhet.

Dagens anteckning – 17 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under flera dagar har en långbent gestalt gäckat polisen och djurvårdare i Kraków. Den har synts från bilfönster när den hoppat över vägen. Den har nyfiket, eller möjligen något förvirrat, kikat in genom fönstren till hus. Den har suttit på spårvagnsspåren och mumsat på gräs, innan den slutligen förvirrade in sig på en skolgård i Nowa Huta och omhändertogs. Men vem är det nu som som skuttat runt på detta sätt i Małopolskie? Det är möjligt att ni inte kommer att tror mig, men den snabbfotade och långbenta gestalten var, och fortfarande är i allra högsta grad, en känguru. Likaså är det också möjligt att polisen inte trodde sina öron när de i måndags fick in de första rapporterna om en lösskuttande känguru utanför Kraków. Ett djur som självfallet inte hör hemma i Polens djurvärld, även om det är rikt på diverse lustigkurrar.

Den förrymda kängurun ska vara hemmahörande på en gård i Maszyce strax norr om Kraków, där det är troligt att den har fått utstå olika sorters handpåläggning av nyfikna barn. Inte undra på att den beslöt sig för att rymma.

Nåväl, dramatiken med kängurun från Maszyce fick mig i alla fall att komma till insikt om hur oerhört fattig jag är på kunskap om detta djur. Att den kan skutta snabbt, upp till 50 km/h, visste jag förvisso, men jag var helt okunnig om att det inom familjen känguru finns 65 arter. De större arterna kallas för kängurur, medan de mindre brukar kallas för vallaby. Jag kan så pass lite om detta pungdjur att jag inte vågar svära på vilken sort det är som gäckat polisen och djurvårdare under flera dagar, men mina lekmannaögon menar att den ser ut att vara något mindre än en större.

Kängurur är som sagt pungdjur, och det visste jag alldeles bestämt sedan tidigare, men jag hade ingen aning om att deras ungar föds som små embryon och kryper sedan för egen maskin in i mammans pung, suger tag i någon av hennes mjölkkörtlar och hänger sedan fast i den under två till tre månader innan den släpper taget om körteln och först då tittar ut ur pungen. Jag har aldrig tidigare funderat närmare på namnet “känguru”, och dess härkomst, men efter en enkel sökning visar sig även det var något av intresse. Ordet härstammar från språket guugu yimidhirr som talas av en folkgrupp med samma benämning, och som har hemvist i nordöstra Australien. Betydelsen av ordet är tydligen rätt och slätt “stor svart känguru”, men länge trodde vi västerlänningar att ordet betydde “jag vet inte”. Orsaken till denna märkliga feltolkning är sprunget ur en anekdot om upptäcktsresaren James Cook. När han landsteg i Australien år 1770 ska han, enligt anekdoten, ha frågat vad de kallade den där långbenta gestalten, och svaret blev “gangurru”. 50 år senare skulle en annan upptäcktsresande, Phillip K. King, ha snappat upp ordet “mee-nuah” om djuret, och man utgick därför från att Cook hade misstagit sig. Men senare forskning har visat att det var King som hade misstagit sig, ty det ord han hörde betydde “ätligt djur”.

Nu får vi hoppas att den gulliga lustigkurren som lyckats överlista flera av de senaste dagarnas infångningsförsök slipper att bli middag. Helst skulle man väl vilja att den fick återvända till Australien, men det är väl för mycket begärt.

Mig veterligen har den förrymda kängurun inte heller skuttat fram över det område som fotot visar, men någon sorts illustration var ju nödvändig att ha. Jag bifogar även ett foto på rymmaren själv, fångat av fotografen Tom Rollauer.

Dagens anteckning – 16 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty har trädens gröna blad börjat åldras så där som de gör så här års. En svag anstrykning av rött, brunt och gult som börjat krypa från blandens kanter mot dess mitt. Ännu har de inte letat fram höstens allra starkaste färger som naturen varje år, till vår stora förundran, förmår skapa. Men tids nog kommer trädens klädedräkt spraka i sin fanfar för hösten. Eller så är det månne en sista hyllning till sommaren.

Denna process, att byta ut den gröna färgen till höstens färgkavalkad, är egentligen en slags hushållning av resurser. Träden vill helt enkelt ta till vara på det gröna klorofyll som finns i bladen, och mycket förenklat kan man säga att när de tar sig an den uppgiften ändra bladen färg och de blir gula, orangea eller bruna. Den röda färgen tillkommer dock på ett annat sätt, då det istället verkar röra sig om något slags pigment och fungerar också som bladens solskydd. Ju soligare höst desto rödare blad på träden, alltså.

Någonstans mellan det att bladen sitter på trädens grenar till det att de singlar ner mot marken och påbörjar sin förmultning, byter de ju som bekant också namn och vi börjar kalla dem “löv”. Ordet “löv” förekommer också som efterled bland ortsnamnen i södra Skandinavien. Dessa ortsnamn tillhör möjligen bland de äldsta ortsnamn vi har i Skandinavien, ty man tror att de tillkom redan under folkvandringstiden, alltså under den förkristna tiden. Vi finner namn med efterledet -löv både i Danmark och södra Sverige, och som exempel kan ges Arlöv och Burlöv i Skåne. Men man ska nu inte hoppa i galen tunna och anta att namnen kommer av att man på dessa ställen haft stora mängder av löv. Nej, den troligaste förklaringen till efterledet -löv är tydligen att det härrör från det danska verbet “lämna” (levne) och anspelar helt enkelt på arv, alltså överlämning, av gårdar eller mark till barn.

Tänk, där ser man vad bladen och löven i Planty kan lära en.

Dagens anteckning – 15 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Ibland är det lätt att dra på sig självkritikens dystra mantel. Varje ord som sätts i meningar rannsakas och ifrågasätts, för att slutligen få mig att stryka varje försök till formulering. Vid sådana tillfällen är det lätt att börja misströsta, men då kan man alltid dra sig till minnes att det finns de som faktiskt har haft ännu mer kritiskt sinnelag mot den egna uttrycksformen. För att ta ett ganska aktuellt exempel kan man nämna tonsättaren Lars-Erik Larsson (1908-1986).

Alla vet nog att hans verk “Förklädd Gud” (op 24) finns med på den nyligen presenterade listan över svensk kulturkanon. Men vad få vet är att Larsson var särdeles hård mot sin egen kreativitet, och om han visste att hans verk skulle finnas med på nämnda lista, är det möjligt att han skulle ha rynkat lite skeptiskt på sin näsa. Under sin livstid skulle han nämligen dra tillbaka flera av sina symfonier och säkert även andra verk, efter det att de hade haft urpremiär.

Hans andra symfoni drabbades av detta öde. Symfonin tillkom mellan 1937-38 och redan på hösten 1938 framfördes denna fina symfoni på Stockholms konserthus med Kungliga Filharmoniska Orkestern under ledning av tonsättaren själv. Trots att inte alla röster var kritiska efter premiären valde Lars-Erik Larsson att dra tillbaka symfonin, vilket gjorde att den inte fick tryckas. Samma hårda förfarande råkade även hans första och tredje symfoni ut för. Ungefär tio år senare ska han i en intervju ha sagt att han ansåg att han inte kunde skriva symfonier, och framkastade vidare teorin att hans tonsättarkonst passade bättre för mindre och kortare verk.

Här kunde sålunda sagan om Lars-Erik Larssons symfoniska verk ha tagit slut, om inte hade funnits sådana som hade ifrågasatt Larssons stränga självkritik. Men det skulle dröja fyra decennier innan dirigenten Sten Frykberg lyckades övertala tonsättaren att släppa på bannlysningen av bland annat andra symfonin. Verket framfördes av Sveriges Radios Symfoniorkester år 1973, och när Lars-Erik Larsson fick höra sin tonsättning kunde han bara dra slutsatsen att han hade varit alldeles för hård mot sig själv. Idag tillhör symfonin kanske inte det mest spelade verket av Larsson (den posten innehar nog “Förklädd Gud” eller hans “Pastoralsvit”), men den slipper i alla fall att ha tagits av daga av den överdrivna självkritikens bistra gestalt.

I mitt tycke är den andra symfonin ett oerhört spännande verk, med dess nästan maniska rytmiska delar i den sista satsen, eller den mörka och förtätade stämningen i första satsen. Likaså innehåller den ett fantastiskt parti med solo för tuba, vilket verkligen inte tillhör vanligheterna i svensk musik. Den inspelning jag själv föredrar är givetvis den där pappa medverkar, och tillika är en CD jag fick av honom i somras (som ni kan höra här).