viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg mot Kastrups flygplats får jag strax utanför Landskrona syn på hur några höjder skjuter upp ur den skånska myllan. De tycks vara placerade på ett jämnt avstånd från varandra. På några av höjderna växer träd. Andra förefaller vara utan något riktigt växtligt ackompanjemang. Efter närmare efterforskning visar det sig att dessa högar kallas för Rönneberga backar, och att här påstås (hör och häpna) Holger Danske vila. Men det verkar som om det finns tvivel om hur det verkligen förhåller sig med det, ty han kan enligt legenden även sitta i full rustning och ruva i ett valv under Kronborg, eller vara begravd i Råå, som jag har skrivit om tidigare. Det är möjligt att han sägs vara begravd på andra platser. Ja, som ni redan vet var Holger Danske inte riktigt verklig person, utan en mytisk gestalt men inte för utan viktig för den danska självbilden.

Nåväl, gravhögarna har aldrig undersökts ordentligt och det är sålunda oklart exakt vad de innehåller, men genom årens lopp har flera förvandlats till åkermark och även blivit föremål för plundringar, då det finns de som envisas med att tro att högarna innehåller skatter. Vissa av gravarna kan vara från slutet av stenåldern, alltså det som ofta kallas för bondestenådern. Det är dock troligt att de återanvändes under bronsåldern, även om man då hade en annan teknik vid gravsättning. De största av högarna är upp mot fyra till fem meter höga.

Men längre än så här kom jag aldrig i mina funderingar på olika högar runt om i Skåne, eftersom jag kastades in i verkligheten genom Öresundstågets tågvärd som tog till orda och förklarade att jag hade anlänt till Växjö. I själva verket rullande vi in på Lunds station och snart skulle tåget rulla vidare mot Öresundsbron och in på Kastrups flygplats. Och innan jag vet ordet av lyfter jag mot himlen, glider söderut och plötsligt kan jag skönja Kraków bakom ett förhållandevis tjockt lager av kondens.

(På fotot nedan kan man eventuellt få syn på någon av högarna, men jag betvivlar det. Men kanske kan ni se Asmundtorps kyrktorn.)

(Läsningstid: 2 minuter)

Regnmolnen lägger sin stora fysionomi som en tjock och respektingivande bro mellan Skåne och Danmark. På den danska sidan har regnet redan börjat sprida sina regndroppar. Som en renande kvast far den fram över landet i väster. Två fartyg som syns genom regndiset, har satt kurs rakt mot varandra. Deras förar möter varandra som om de vore två hundar som nyfiket nosade på varandra, innan de beslutar sig att sträva vidare åt varsitt håll.

Regn, denna livgivande kraft, som av oss nordbor inte alltid är välkommen, och kanske beror vår nordiska motvilja mot regn på att vår nederbörd ofta är kall och ganska ogemytlig. Regn är ju förvisso förhållandevis ojämnt fördelat över vårt jordklot. Den torraste platsen på jorden är faktiskt inte Sahara, som man skulle kunna tro, utan Atacamaöknen i Sydamerika. Regnmätarna där är ganska sysslolösa, enär det bara faller runt en liten ynklig millimeter per år. Men på vissa platser i öknen ska det inte ha regnat på över 500 år.

Den plats som det regnar mest på i världen är faktiskt varken Borås eller Bergen, utan Mawsynram som ligger i nordvästra Indien. Där regnar det i genomsnitt 12 000 millimeter om året, och deras rekord ska enligt Wikipedia vara 26 000 millimeter år 1985. Och på min födelsedag år 2017 regnade det hela 1000 millimeter på ett endaste dygn. Det är därför lite märkligt att det just är en indisk vän som berättade för mig att regn betyder tur i hans trakter (som förvisso är Kolkata, där det inte regnar lika mycket som i Mawsynram). Han hade därför mycket svårt att förstå varför jag var tjurig eftersom det regnade en gång på min födelsedag, trots att jag varken var i Bergen, Borås eller Mawsynram.

(Läsningstid: 2 minuter)

Mellan Fjälatorp och Ingelstäde finns en spikrak väg som har bestämt för att kalla sig själv för Oceanen. Varför denna väg heter så är dock oklart eftersom det inte finns någon ocean häromkring att tala om. Från Ingelstäde till Höganäs är det bara sju kilometer och därför finns ju vatten men det är förvisso ingen ocean i egentlig mening, trots att den är stor. Salthalten i Kattegatt är på sina ställen runt 3% vilket innebär att salthalten faktiskt är nästan lika hög som i våra oceaner. Men det finns givetvis hav som är mycket mer salta än oceanerna, och den första som tankarna går till är kanske Döda havet.

Fast jag tänkte vi kunde förflytta oss till Garabogazköl, som är en lagun till Kaspiska havet. Salthalten där kan vara runt 35% vilket kan jämföras med Kaspiska havets 1,2%. Det är troligt att det är det salta vattnet kommer från underjordiska källor. Lagunen Garabogazköl är mycket grund och har ett maxdjup på runt 10 meter. Man kan ju undra vilken typ av flora och fauna som kan leva vid strandbrynet, men jag antar att det är en form av salta pinnar.

Garabogazköl har förresten gett namn åt en närliggande stad som heter Garabogaz. Bogaz ska betyda “hals” på turkmeniska och förledet Gara ska komma från ordet “svart” på samma språk. Tidigare hette staden dock Bekdash, som kommer från ett berg i stadens närhet och namnet anspelar möjligen på de stenar som går att finna i området.

Nåväl, ingenting av detta förklarar ju varför en spikrak väg mellan Fjälatorp och Ingelstäde kallas för Oceanen, men det var till Garabogazköl mina tankar gick.

Bilderna nedan visar dock inget annat än vattnet i Öresund, Kattegatt och Laholmsbukten.

Kattegatt

Laholmsbukten

Öresund

(Läsningstid: 3 minuter)

Uppe på Dagshög försvinner horisonten in i en grå hinna av havsmystik. Det är alldeles stilla här. Men långt ute till havs hörs ett knappt skönjbart dovt muller. Det är ett osympatiskt ljud och kan nog bara åstadkommas av naturen själv. Kanske är det åskan längre ner i Öresund som hörs hela vägen upp hit till höjden utanför Torup på Bjärehalvön.

Man vet faktiskt inte varför det finns en hög här. Sägnen säger att det var ett sjöslag mellan en vikingakung kallad kung Dag och hans här mot hallänningar och blekingebor. Kung Dag ska ha stupat och höjden ska ha rests som begravningsplats för honom och hans män. Men högen är inte undersökt och därför är många historiker skeptiska till teorin om det skulle rör sig om en grav.

Den teori som tycks mer fastställd är att Daghög är ett landmärke för sjöfarare och man tror att den tillkom ungefär 2000 år före vikingatiden. Man har dock lyckats få fram lämningar som visar att området var bebott under bronsåldern och att man även använde området som begravningsplats.

Från Daghög syns tydligt Hallands Väderö och på stranden intill högen skjuter en märklig ruin upp. Det visar röra sig om ett stenbrott som var verksamt under förra sekelskiftet. Man lät bygga en byggnad för stenkross, vars ruin står kvar, samt en hamn för att skeppa ut stenarna. Hamnens pelare står fortfarande kvar vid strandbrynet. Men 1911 tog en storm hamnen och två stora skepp slogs i spillror av stormens kraft. De ekonomiska problemen tilltog med anledning av den förlorade hamnen och det slutliga slaget mot verksamheten kom med en tragisk olycka med dödlig utgång.

Men låt oss återvända till fornlämningar, ty Bjärehalvön kryllar av sådana. Bakom praktiskt taget varje kulle gömmer sig en lämning från förr. På flera håll kan man till exempel hitta skålgropar. Ett sådant område kallas för Drottninghall. Man har givetvis ingen exakt kunskap om varför människorna under bronsåldern skapade dessa skålgropar, men man tror att de kan ha använts vid olika ritualer. På klippan vid Drottninghall finns också två urgröpningar i berget som liknar fotavtryck, och tolkningen man har gjort är att människorna under bronsåldern trodde man att det var gudarnas fötter. Men som sagt, ingen vet med exakthet och det är kanske också det som är tjusningen med just fornlämningar.

(Läsningstid: 3 minuter)

Ordet “vres” tycks ha ett litet oklart ursprung. Möjligen är det sprunget ur det urgermanska ordet “wrīþaną”, som betyder “att vrida”. Det kan också anspela på trä, för att beskriva att det är knotigt eller har knölar. Och om man lägger till -ig får man som bekant, ett adjektiv som beskriver ett tvärt och ovänligt sinnelag hos en person. Varför nu en så vacker och väldoftande växt som rosa rugosa, eller vresros, har fått förledet vres-, känns ju onödigt tjurigt.

Vresrosen kommer ursprungligen från Östasien och det finns källor som menar att den kom till Sverige redan 1780 med Carl von Linnés lärjunge Carl Peter Thunberg. Men det är svårt att hitta en källa som verifierar den uppgiften. Denna vackra ros ska först ha odlats i trädgårdar, och ska då inte ha ställt till med några problem. Men på något sätt smet den ut och Naturvårdsverket hävdar att första gången växten skådades i det fria var på en järnvägsbank på Lidingö år 1918. Sedan tog den djärva kliv hela vägen till Halland där den visade sig trivas förträffligt på stränder, samt att rosen dessutom höll stranden på plats så att den inte spred sig inåt land.

Det var av den sistnämnda orsaken som man beslutade att plantera vresros längs med kusten i bland annat Halland och Skåne under mitten av 1900-talet. Idag finns det nästan inte ett strandområde i nämnda landskap där vresrosen inte syns och sprider sin ljuvliga doft, en doft som jag också förknippar med min barndoms somrar i Hittarp. Det var också då som jag slog fast att valet av förled till namnet var osakligt. Vresrosen är nämligen inte vresig, utan en fröjd att se och lukta på. Men det är dock troligt att man blir vredgad om man beslutar sig för att hoppa in i ett buskage med vresros. Fast det är inte rosens fel, utan faller helt på den som dumdristigt nog tar ett sådant beslut.

Men nu har man bestämt att vresrosens närvaro är bekymmersam och att den dessutom konkurrerar ut inhemska växter. Detta har lett till att man just nu utreder huruvida vresrosen ska betraktas som invasiv och därmed kringvärvas med olika inskränkningar. Men eftersom vresrosen sprider sig lätt och dessutom är extremt livskraftig, lär det bli ett nära på omöjligt uppdrag. Det är också spännande att notera i Östasien anses vresrosen vara en hotad art. Kanske har därför vresrosen bara bestämt sig för att hitta en ny hemvist, och vi får ju hoppas att den får vara kvar, trots Naturvårdsverkets klåfingriga utredningar.

(Läsningstid: 2 minuter)

Man kan ju anta att de flesta kulinariska rätter har uppstått som ett resultat av lyx och överflöd, men det finns faktiskt de rätter som dantats ur armod. Surströmmingen skulle kunna sägas vara ett exempel på en sådan rätt. Fast det är, som det så ofta förhåller sig i verkligheten, en förenklad bild. Denna väldoftande och utsökta måltid tillkom egentligen med anledning av både armod och överflöd.

Under 1600-talet, då man tror att de första surströmmingarna såg dagens ljus, fanns det ett överflöd av strömming i hela Östersjön och till och med upp genom Öresund och Kattegatt. Det finns till och med skildringar om hur man kunde stå i vattnet och dra upp strömningar med bara händerna. Denna stora tillgång på strömming ledde till att man ville försökte konservera fisken så att man kunde förtära strömming även under kallare årstider, då vintern klädde vattnen med ogenomtränglig is. På 1600-talet var vintrarna nämligen extremt kalla.

Men för att konservera mat behövs ju, som ni säkert vet, salt, och denna mineral fanns inte att tillgå i Sverige, utan transporterades med båt från sydligare breddgrader. Salt var således något av en lyxvara och inte något som gemene man kunde räkna att ha råd med. Följaktligen fick man försöka hitta andra vägar att konservera fisken. Något snille kom därför på att man kunde använda ytterst lite salt och på det sättet låta fisken jäsa istället. På den vägen föddes traditionen med surströmming, som alltså var resultatet av både armod (på salt) och överflöd (på strömming).

Surströmming inmundigas bäst med hårt tunnbröd som man brett ett tjockt lager av smör på. Därefter tar man en surströmming som man rensat på skinn och ben, och sprider ut över tunnbrödet. Sedan tar man mandelpotatis, det går dessvärre inte bra med annan potatis enligt min mening, och skivar tunt som man lägger över surströmmingen. Som avslutning tar man en rejäl sked med lök, som stekts läckert genomskinlig i mycket smör. Smaklig spis!

(Läsningstid: 3 minuter)

Plötsligt får jag syn på en träfigur strax under orgelläktaren i Mariakyrkan i Helsingborg. Han är uppenbart musikant, ty han håller ett stadigt grepp om en viola da gamba. Vid hans sida syns en annan träfigur spela en dubbelpipig flöjt av något slag. Med sina små träögon tittar den lille musikanten med sin viola da gamba bestämt i riktning mot altaret. Och mina tankar för givetvis till organisten och tonsättaren Dietrich Buxtehude som föddes i Helsingborg år 1637. Anledningen till att mina tankar söker sig till honom beror på att det enda (för mig) kända portättet av honom visar honom just med en viola da gamba.

Buxtehude efterträdde som 20 åring sin far som organist i Mariakyrkan och han skulle verka där under tre svåra år. Posten innebar nämligen inte att man blev rik, och han lär ha skuldsatt sig rejält under sin tid i staden. När Helsingborg blev svenskt efter Roskildefreden 1658 tog han till flykten, och den främsta orsaken till det var att han uppfattade Sverige som en främmande makt. Det här var nog en uppfattning som han delade med många andra helsingborgare vid den tiden. Han skulle därför flytta till Helsingör och under sin tid där skulle nådde han stor ryktbarhet för sin skicklighet att bemästra orgeln som instrument samt för sina tonsättningar. Snart spred sig ryktet om den fenomenala organisten i Helsingör, och han bjöds sålunda in till en provspelning i Lübeck, där han skulle stanna fram till sin död år 1707.

Buxtehude var därtill en mycket eftertraktad lärare och en av hans mest kända elever var ingen mindre än Johann Sebastian Bach, som lär ha vandrat över 40 mil för att få lyssna till den stora mästaren i Lübeck.

Den orgel som Buxtehude spelade på i Mariakyrkan byggdes 1628 av den tyske orgelbyggaren Johan Lorentz den äldre, som bland annat har byggt orgeln i Roskilde. Orgeln i Mariakyrkan såldes dock på 1800-talet till Torrlösa kyrka i Svalövs församling, och där finns den ännu kvar idag. Som en parantes (utan att för de sakens skull göra det till en parantes) kan man också nämna att astronomen Sophie Brahe, syster till den mer kända Tycho Brahe, är begravd i Torrlösa kyrka.

Det finns faktiskt lite kvar av interiören i Mariakyrkan från Dietrich Buxtehudes tid. Dopfunten är till exempel från 1300-talet, följt av altarskåpet från 1400-talet samt predikstolen från början av 1600-talet. Man har på senare tid även plockat fram några av de äldre väggmålningar som tidigare prydde väggarna. Men mycket annat har givetvis tillkommit, så som glasmålningarna vilka uppfördes under mitten av 1900-talet. Detta gäller även den lilla ukrainska flaggan som möter en vid entrén. Och trots att jag inte är utövare av kristen tro, gjorde jag idag som jag brukar göra när besöker Mariakyrkan, nämligen tända ett ljus till minne av alla som fått sätta livet till i det ryska aggressionskriget mot Ukraina.