viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 10 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kylan håller oss fortfarande i ett fast grepp. Med sträng min spänner den ögonen i de spridande blommorna och de nykläckta knopparna. Den hötter allvarsamt med näven åt vårens alla försök att pynta vår tillvaro. I bergen har snön fallit, som tungsint lagt sordin på markens vårfnatt. Magnolians blomblad har förskräckt fallit till marken. Körsbärsträdens blad singlar vilset ner och de liknar mest rosafärgade snöflingor där de driver runt i rännstenen. Vid sådana tillfällen är det svårt att känna tillit till att värmen faktiskt kan återvända. Vi får därför försöka åkalla våren genom att begrunda dess olika namn.

Det polska ordet för “vår” är “wiosna”. Det verkar finnas flera teorier varifrån ordet kommer, men en källa menar att det kan komma från det protoslaviska ordet “vesna”, som härrör från en slavisk gudinna med samma namn. Ordet betyder i vilket fall “att lysa” eller möjligen “att ljusna”. Andra källor menar att “wiosna” har ett släktskap med den första stavelsen i ordet “wesele”. Idag betyder ordet “bröllop”, men det var egentligen först på 1700-talet ordet fick den betydelsen, ty tidigare kopplades ordet till mer allmänt till “fest” ett “att ha roligt”. Det är möjligt att det ukrainska ordet för “vår”, som lyder “vesna” (весна) torde ha likande anor.

Plötsligt dyker det italienska ordet för “vår”, nämligen “primavera”, upp i mitt huvud. Det känns av någon anledning som om den sista stavelsen, “-vera” skulle vara besläktad med det slaviska ordet för “vår”, och det visar sig att “-vera” i “primavera” tydligen kan härledas till latinets “vēr”, som i sin tur kan komma från sanskrits “vas, som betyder “att lysa”. Så visst släktskap finns, även om det bara rör sig om betydelsen av ordet.

Men varifrån kommer då vårt ganska torftiga “vår” ifrån. Jo, det kommer tydligen från tyskans “vorjar”, vilket syftar på årets första kvartal. Danskarna har tydligen tagit tyskarnas ord till sitt hjärta och översatt det till “forår”. Jag drar en lättnadens suck. Vilken tur att svenska språket ändå kom på ett sätt att skapa ett slags onomatopoetiskt ord av det tyska ordet. “Vår” känns plötsligt inte alls torftigt.

Med dessa tankar kring ordet “vår” hoppas jag att jag lyckats skrämma bort de sista resterna av vinterns obarmhärtliga dominans, och skänkt våren nya krafter.

Dagens anteckning – 9 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Trots att det säkert har gått mer än en vecka sedan jag senast kontrollerade om storkarna har anlänt till sina reden, har jag blivit tvungen att konstatera att deras buskiga boningar gapar tomma. Jag vet inte varför de ännu uteblir, och vilka andra göromål kan de tänkas ha än att vara här. Nåväl, alla dessa tankar på storkar och buskar får mig inte helt osökt att tänka på staden Busk i Ukraina. Denna lilla stad med sina 8600 invånare ligger mig nämligen väldigt varmt om hjärtat, och är en av de platser jag saknar mest i Ukraina.

Så i mina tankar susar jag nu iväg med en sådär liten buss kallad marsjrutka (маршру́тка), vars rutter täcker Ukraina i en finurlig kommunikationsväv. Givetvis är fönstret i bussen fyllt med olika madonnor, kors samt med den närmast obligatoriska lilla gardinen i förarfönstret.

Väl framme i Busk, snubblar jag som brukligt av bussen, yr av alla halsbrytande omkörningar och inbromsningar. Staden ligger som en liten ö mellan alla floder som möts här. Av denna anledning kallas Busk ibland för Galiziens Venedig. Här syns nämligen Västra Bug slingra sig fram genom staden. Likaså kan man skåda Poltva, som är nedgrävd i Lviv. På andra sidan staden kan man också följa floden Solotvyna, och om man tar sig för den promenaden kommer man slutligen till den judiska begravningsplatsen. Under den äldsta gravsten vilar en viss Yaakov Leizer Arie, som gick bort den 23 november 1520. Den nyaste gravstenen är från 1920-talet. På sluttningen nedanför begravningsplatsen ligger en av stadens största våtmarker.

Och det var också här som jag en kylig vårdag för flera år sedan såg en stork vackert glida fram längs med horisonten. Den fällde ut sina väldiga vingar och gjorde en graciös landning på ett av hustaken. Min vana trogen började jag genast fantisera om dess färd, och jag föreställde mig att den precis hade anlänt till Busk efter sin långa färd från sitt vintertillhåll. Och att den valde Busk har ju förstås med namnet på staden att göra, fantiserade jag. Ty det är många som menar att ortsnamnet kommer från det lokala ordet för “stork”, som lyder “buz’ok”, eller “buz’ka” (бузьок, бузька), vilket faktiskt inte är helt olikt det polska ordet för “stork”, som är “bocian”. De flesta jag har mött i Busk har dock kallat storkarna för “leleka” (Леле́ка), som också är det ukrainska ordet för fågeln. På Busks vackra stadsvapen syns i vilket fall en stork ståta.

På svenska heter ju stork just “stork” och inget annat. Man kan ju fråga sig om ordet har något gemensamt med verbet “storkna”, men det verkar inte finnas någon direkt koppling. “Storkna” kan kanske härledas till tyskans “erstarren”, som betyder “stelna”, medan ordet “stork” däremot har en mycket oklar härkomst. Vissa källor säger att det faktiskt kan innehålla en syftning på “stelhet”, men det är också lika troligt att ordet är ljudhärmande, följdaktligen ett, i mitt tycke ganska misslyckat, försök att härma storkens läte, alltså dess klapprande med näbbarna.

Nå, det är hög tid att i tanken tänka på refrängen, och blixtsnabbt förs jag genom det förföriskt vackra galiziska landskapet, hela vägen hem till Kraków.


Landskapet där jag söker stork


Busks stadsvapen

Dagens anteckning – 8 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag far genom Planty på min cykel, sveper den blå timmen, med sin väldiga, djupblå cape, bestämt bort den gyllene timmen, som nu ligger och dallrar oroligt i horisonten i väster, redo att förgås. Snart kommer även den blå timmen svepas bort, men om det vet den ännu ingenting. Bekymmerslöst välter den ut sin kropp över hela himlen, och snart nog ryms ingenting annat.

Jag kastar en blick mot upp Wawel innan jag passerar gatan och ser att det lyser i ett av fönstren i tornet. Och just i detta ögonblick minns jag att det ofta lyser i det fönstret. Vem kan vara där, så här dags? undrar jag. Kanske är det den svensk-polske kungen Sigismund III Vasas (1566-1632) vålnad som sitter och plitar på ett brev till krakowiterna, för att söka deras förlåtelse för att han flyttade Polens huvudstad till Warszawa år 1596. Ja, så är det alldeles säkert.

Men varför flyttade han då huvudstad? En orsak som ofta anges är att det kan ha berott på en förödande brand året dessförinnan, som gjorde Wawel praktiskt taget obeboeligt. En annan orsak som ofta nämns är att det berodde det på att han ansåg att Warszawa hade ett bättre geografiskt läge. Om detta kan man tvista i oändlighet, och det är inte säkert att kungens vålnad vill ge något svar. I vilket fall som helst är det något som många krakowiter ofta nämner som skäl till varför de inte riktigt är förtjusta i Sigismund.

Men efter ett möte idag mellan Sveriges ambassadör i Polen, Andreas von Beckerath, och våra studenter vid Jagellonska universitetet, står det i alla fall klart att de svensk-polska förbindelserna idag är långt mycket bättre än det var på Sigismunds tid. Dessutom bådar framtiden för detta samarbete gott. Det visade våra studenter med besked under mötet.

Så jag tror att Sigismund kan sluta plita på sitt brev nu, och släcka lampan i Wawels torn.

Dagens anteckning – 7 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Jag vet inte hur ni har inlett er vecka, men jag har inlett min med att tänka på ryggont, och inte vilket ryggont som helst, utan självaste Ludwig van Beethovens ryggont, eller rättare sagt de magsmärtor som strålade ut i hans rygg. Ja, det är sant, Beethoven led inte bara av dövhet, han hade också flera andra symptom som skulle kunna liknas vid exempelvis reumatism, eller gikt.

Men egentligen hade han främst problem med magen, som tydligen var så illa att de påverkade ryggen. Vissa har försökt göra gällande att alla hans magsmärtor (som stundtals slog ut honom helt) berodde på alkoholism och skrumplever. Men det avfärdas nuförtiden med att han knappast var någon alkoholist (hans favoritdryck lär ha varit ett glas med friskt vatten). Andra säger att han kan ha blivit sjuk av alla de ostron han tydligen förtärde. Han lär nämligen ha älskat ostron mer än något annat. (Man kan tydligen få hepatit b av ostron.) Men det finns många frågetecken kring hans ostronsätande och om de kan ha utlöst alla hans magbesvär.

Det troligaste är ändå, menar dagens forskare med utgångspunkt från de tre obduktioner som gjordes på Beethoven, att han led av en känslig tarm i kombination med primär skleroserande kolangit. Det senare är ovanlig sjukdom som drabbar gallvägarna och kan leda till att levern infekteras, samt massor av andra obehagligheter som jag helst vill slippa tänka på. Obehandlat kan detta leda till döden, och eftersom man knappast kände till denna sjukdom på Beethovens tid kunde man inte heller bota den. I vilket fall som helst kan dessa sjukdomar förklara de buk- och ryggsmärtor han beskrev. Kanske är det därför han stns så krokig på Johann Peter Theodor Lyser (1803-70) teckning nedan (från 1815). Eller så är han bara djupt försjunken i tankar.

Nåväl, han slapp i alla fall dras med pirisformisyndromet, som jag nu möter för tredje gången i mitt liv.

Dagens anteckning – 6 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår, när jag sökte information om Wojciech Sowiński, snubblade jag över Ignacy Feliks Dobrzyński. Det var förvisso inte första gången som jag mötte honom, ty jag har både läst om honom och fått höra hans tonsättningar tidigare. Och igår väckte han åter en gång till liv min nyfikenhet på honom. Orsaken är att jag sedan tio års tid har närt ett intresse för tonsättare från det som kan kallas för den polsk-litauiska periferin. Jag anspelar alltså på det Polsk-litauiska samväldet som en gång sträckte sig långt österut i det som idag ligger i Ukraina.

Ignacy Feliks Dobrzyński föddes år 1807 i en musikerfamilj i Romanów, som idag heter Romaniv (Романів) och ligger nära Zjytomyr. Hans pappa, som hette Ignacy Dobrzyński, var utbildad i Wien och var musiker, tonsättare och dirigent. 1779 fick pappan en anställning som dirigent för orkestern på palatset i Romanów, där den polske adelsmannen Józef August Iliński höll sitt hov. Palatset de bodde i byggdes under 1700-talet och var en enorm byggnad, så hovet måste ha varit stort. Det ska ha innehållit över hundra rum fördelade över en huvudbyggnad och med två tillhörande flyglar. På palatset fanns det en stor konstsamling och en helt unik interiör, så som ett skrivbord som hade tillhört Marie Antoinette och en säng som tillhörde Katarina den stora (oklart om hon sov i den någon gång). Runt om palatset låg en park med ett kapell och djurpark med exotiska djur. Man hade även låtit uppföra ett operahus, och det kan ha varit där som Ignacy Feliks Dobrzyńskis pappa arbetade. 1876 brann hela palatset ner och lågorna slök också alla dessa dyrgripar. Operan klarade sig, men förvandlades snart till ruiner, då man aldrig lät byggdes upp palatset igen. På Google Maps lyckas jag gissa med till var palatset kan ha legat, enär det fortfarande finns en damm med en ö som ser märkbart konstgjord ut.

Nåväl, låt oss återgå till Ignacy Feliks Dobrzyński. 1825 flyttade han till Warszawa där han studerande för Józef Elsner, vem annars? Dobrzyński hade redan inlett sin tonsättarbana under sin tid i Romanów, och tonsättningarna fick av beröm av Elsner. 1827 framfördes således hans första verk (en ouvertyr med opusnummer 1). Under 1830-talet var hans verkliga storhetstid, och hans verk framfördes i Wien, Warszawa och till och med i Leipzig där en annan Felix, nämligen Mendelssohn, dirigerade en tonsättning av Dobrzyński. Det var också under denna tid han skrev det förtjusande stycket Sextett i Ess-dur, (op 39).

Under 1840-talet hamnade han i ekonomisk knipa och blev tvungen att bosätta sig i Berlin för att arbeta som pianolärare. Han trivdes dock inte i Berlin och längtade hela tiden tillbaka till Warszawa, och tio år senare kunde han så slutligen återvända för bli dirigent vid Stora teatern (Teatr Wielki) i Warszawa. Under denna tid verkade han också för att bilda en musikhögskola i Warszawa samt att han var medlem i Lvivs musiksällskap.

Mot slutet av sitt liv led han av dålig hälsa och kunde inte delta i kulturlivet, men han fortsatte arbetet med sin tonsättarkonst ändå fram till sin bortgång 1867. Och han skulle tonsätta nära 200 verk, av vilka vi tyvärr inte får höra särdeles ofta här i Kraków.

Jag bifogar ett foto på de tulpaner jag har studerat medan jag knåpade på denna text, samt en bild föreställande Ignacy Feliks Dobrzyński och det omnämnda palatset i Romanów, eller Romaniv som byn heter idag.

Dagens anteckning – 5 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Små vita tussar singlar ner mot marken, och för ett ögonblick får jag för mig att det det är bladen från körsbärsblommorna som har lämnat sina platser i blommornas stjärnformationer. Det visar sig dock vara fel, för det är tydligen ett förvirrat snömoln från Nordpolen som irrat sig för långt söderut. Men trots virriga snömoln är jag varm både i hjärtat och i sinnet, ty det är jag alltid när jag kommer ut från vår pianostudio, Fortepiano atelier, som framför musik på tidstypiska instrument. Ikväll har jag fått höra två verk av för mig tidigare helt okända tonsättare.

Första stycket var en pianokvintett av Wojciech Sowiński. Man tvistar om han föddes 1803 eller 1805, men det tycks ställt utom allt tvivel att han såg dagens ljus för första gången i den lilla byn Łukasziwka, som idag ligger i Ukraina och heter Lukaskivka (Лукашівка). Sedan är det ganska skralt med information, frånsett att han studerade i Wien och därefter fortsatte sina studier i Italien. Han flyttade 1828 till Paris och ska ha medverkat vid Fryderyk Chopins debutkonsert 26 februari 1832 i Paris. Där ska han också ha framfört egna verk. Han verkade som lärare i Paris fram till sin död 1880. Wojciech Sowińskis verkförteckning tycks inte heller vara lång, men bland dem finns alltså en pärla som den pianokvintett som framfördes under kvällens konsert. Verket, som består av fem satser, publicerades 1861 och bär opusnummer 87, är mycket intressant och egensinnigt på många sätt. Jag önskar att jag kunde hitta en inspelning av stycket, men tyvärr finns inga sådana att tillgå.

Kvällens andra verk var en underbar kvartett (op 2) av Józef Krogulski, och om honom finns det mer information att tillgå. Han föddes i Tarnów år 1815 i en musikerfamilj och det skulle tidigt visa sig att han var en mycket begåvad pianist. Som ung pojke hade han sina första framträdanden och omtalades omgående som ett riktigt undebarn. Familjen flyttade därför till Warszawa så att Józef kunde utbilda sig vid musikhögskolan. Bland hans lärare återfinns ingen mindre än Józef Elsner (som också var Fryderyk Chopins lärare). Józef Krogulski skulle sedermera turnera land och rike runt och hade flera bejublade konserter i Tyskland, där hans vitsord som pianovirtuos befästes. Han framträdde även i bland annat Lviv, Kyjiv, Lublin och många fler platser.

Redan i unga år började Józef Krogulski skriva egna tonsättningar, och hans verkförteckning är förhållandevis lång, men den borde ha blivit längre. Tyvärr ådrog han sig tuberkulos under någon av alla sina turnéer och en illasinnad förkylning gjorde att han gick ur tiden blott 26 år gammal. Den utmärkta kvartett som framfördes ikväll lät Józef Krogulski tillägna sin lärare Józef Elsner och den spelades för första gången inför publik i Warszawa den 11 februari 1835. I den första satsen hörs tydligt att han låtit sig inspireras av Mozart, men i den andra satsen byts stämningen ut och här hörs romantikens tongångar framträda. Den tredje lekfulla satsen sveper oss in i den fjärde dansanta satsen, som också är en hommage till den polska folkdansen Krakowiak. Och min steg hemåt efter denna underbara konsert, genom den kyliga men vårklädda staden som gett dansen dess namn, går självfallet som i en dans.


Józef Krogulski (1815-1841).


Wojciech Sowiński (1803/1805-1880).

Inget av ovanstående verk verkar finnas tillgängliga på internet, men väl en pianooktett av Józef Krogulski.

Dagens anteckning – 4 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I skogen har talgoxarrna fått konkurrens. Åtskilliga är de olika fågelsånger som tonsätter vårens framåtskridande. Fler och fler melodier formas genom de olika fågelarternas små näbbar, och det är nästan svårt att urskilja vem som sjunger vad. Stadens brus göre sig inte besvär här, det har svårt att göra sig hörd genom fåglarnas alla tonsättningar. Men de flesta jag ser passera har stoppat öronen fulla med airpods, och fåglarnas symfoni når nog inte in till deras öronmusslor.

Jag sitter i den lilla skog som omgärdar kalkbrottet Zalew Zakrzówek. Där långt nere ser jag hur några djärva långdistanssimmare paddlar fram över ytan. Deras svarta våtdräkter glittrar i solen och de röda små bojarna som de surrat till sina kroppar guppar följsamt efter dem. Det råder här ett vilsamt lugn, trots att jag bara befinner mig ett stenkast från stadens centrum. Tiden stannar upp här, och den sätter sig till ro på en av alla klipphällar som stupar ner i kalkbrottet. Efter vattenytans fortsätter klipporna 32 meter ner i djupet, och det skapar ett förföriskt skimmer över ytan. Färgen på Zalew Zakrzówek skiftat från ljusblått, smagragdgrönt till djupt mörkblått. Det är som om det vore en gnutta av Medelhavet som slagit ner sina bopålar här.

Det var under andra världskriget som man började bryta sten vid Zakrzówek. Brottet lämnades sedan och det var först på 1990-talet som man lät fylla den med vatten. Ganska snart blev det ett tillhåll för dykare, men det var inte tillåtet att med bad i kalkbrottet. Det skulle dröja till 2019 som staden föll till föga för krakowiternas krav om att göra kalkbrottet säkert för bad. Idag tillhör det en av de mest uppskattade utflyktsmålen, och på somrarna ringlar sig köerna långa för att få bada från bryggorna.

Som så ofta i Kraków har även denna plats en legend. Legenden säger att en adelsman vid namn Twardowski sålde sin själ till djävulen för att få rikedom om kunna behärska magi. Enligt legenden ska han ha utfört olika alkemiskt experiment just här på denna plats, vilket skulle leda till att dessa klippor formades.

En joggare kommer förbi min plats där jag sitter och tittar ner på Zalew Zakrzówek. Han kutar fram till utsikten och tar några selfies innan han kutar vidare. Han tar ingen notis om vare sig mig eller någon annan. Och inte heller hörde han fåglarnas symfoni, enär även hans öron var fullproppade med airpods som stängde ute alla obehöriga intrång på hans perception.