viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 17 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags:

(Läsningstid: 2 minuter)

Det finns begrepp som är så pass vardagliga att man aldrig reflekterat över dess historia. Ett sådant ord är stress. Jag började tänka på det idag eftersom jag som brukligt varje måndag kände ett sting av den välbekanta känslan av göromål som staplats på hög, oklart av vem, som plötsligt förefalla luta sig över mig i en oroväckande vinkel. Kanske dränks jag, tänkte jag innan jag kom på att detta ju händer varje måndag. Stapeln med göromål rykte på axlarna och insåg att den inte heller denna vecka kunde skrämma upp mig.

Jag började faktiskt tänka på det när jag stod på en av Krakóws alla tysta och lummiga innergårdar. Där finner man en särskild sorts tystnad som bara avbryts av duvorna och deras kurrande. Stadens brus hört blott på avstånd, lite luddigt sådär som ljud låter när de färdas genom olika hinder. Det är en speciell sorts avskildhet. Nästan lite munk-aktig, som om man vänder världen ryggen, och istället inåt.

Nåväl, det var alltså i en sådan tystnad som jag idag började tänka på ordet “stress”, och hur man började använda det först under mitten av förra seklet, och hur de engelskspråkiga och svenskspråkiga Wikipediasidorna över fenomenet är ordrika, och ja, nästan lite stressande i sig själva. I motsats till dessa ter sig den polska Wikimediasidans fyra rader befriande direkt och likaså den ukrainska Wikipediasidans lakoniska sammanfattning av fenomenet. Nu är det inte så att det inte finns stress i Polen och Ukraina, men tydligen kräver fenomenet inte lika många ord för att beskrivas.

Tystnaden på gården bryts av att en katt jagar upp en grupp duvor. Katten tittar lite forskande på mig. Vi står där en stund och tittar på varandra, innan jag hör mitt namn ropas och stunden av tystnad och stillhet är förbi.

Och jag glömde ta en bild. Ni får nöja er med denna istället. Kanske är den avstressande.

Dagens anteckning – 16 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Kylan drar fram, och som en hemlös söker den en ny boning nu när den inte är önskvärd häromkring. Den lurar i skuggorna, och samlar mödosamt samman all kyla den kommer åt. Sedan drar den ut över nejden. Kramar kyligt om de små vettskrämda krokusarna, snödropparna, påskliljorna och andra blommor som vågat titta upp ur myllan. Inte ens solens strålar vågar utmana kylan, och värmer oss bara sådär lite grann, som för att inte bli helt bortglömd. Men några bofinkar och koltrastar sjunger alltjämt, kanske för att ingjuta mod hos alla växter som kämpar för att uthärda vinterns sista ansats att återta herraväldet över temperaturerna.

Men hasseln vill ändå visa vägen mot våren, och i år tror jag bestämt att det blir ett riktigt hasselår. Deras vackra hängen dinglar från grenarna. Rör sig smidigt i den kyliga vinden. Och inte visste jag att det är små herrar som hänger där, ty de kallas nämligen för hanhängen. Det är herrarna som kommer först, och är riktiga övervintrare som har bildats redan förra året. I Halland har de tydligen ett eget namn, lake, men jag har inte lyckats hitta att de kallas något särskilt i andra delar av Sverige. Honorna består av de röda små blommor, med honorna gör klokt i att komma senare. Nötterna tar sedan flera månader på sig för att bildas och de tittar först fram till hösten.

En vindpust sveper sitt andetag genom hasseln och hanhängena dallrar som svar. Jag försöker finna något stycke musik om dessa små hängen, men mitt minne gapar tomt. Nåväl, jag får istället lyssna på vattendraget Rudawa som porlar fram, för att snart möta upp med den större släktingen Wisła.

Dagens anteckning – 15 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots att det är Bach-festival och allt vad det innebär, med differentierade framförande av Bachs musik (idag har jag exempelvis fått höra Goldbergvariationerna, BWV 988, framförd på Hammondorgel), så kan man inte komma från att man måste äta. På min tallrik landade det idag kluski śląskie, en slags schlesiska kroppkakor. Dessa små degknyten förälskade jag mig vid på ett besök i Katowice (när jag förresten skulle på en annan konsert, nämligen ett framförande av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (op 4) från 1899).

Nå, jag skriver ju att kluski śląskie är en slags “kroppkakor”, men jag antar att det är många som skulle ifrågasätta den jämförelsen. Kluski śląskie är, precis som de småländska och öländska kroppkakorna, en regional stolthet i Schlesien. Men många glömmer faktiskt att det även är en regional stolthet för vojvodskapet Opole (Śląskie är det polska namnet på Schlesien). Den historiska bakgrunden till denna maträtt är okänd, men man tror att de första kluski tillreddes någon gång på 1700-talet. Det var nämligen då som potatisodlingarna blev mer vanligt förekommande, och potatis är en viktig ingrediens i kluski śląskie. Motståndet mot potatis hade tidigare varit stort, men en svältperiod ledde till att man började odla potatis i allt större utsträckning.

I början var potatis och mjöl de huvudsakliga ingredienserna, men snart utvecklades detta lilla degknyte, och man tillsatte exempelvis ägg för att lyxa till dem något. Idag kan man hitta kluski med alla upptänkliga former av fyllning och färg.

Så hur gör man då kluski śląskie? Jo, koka först ett kilo potatis. Efter det att du har kokat dem tar du och mosar dem väl, samt tillsätter 200 gram potatismjöl, ett ägg och dessutom salt efter smak. Forma dem sedan till små bollar, och koka dem i ungefär två till tre minuter. Eller så gör du som jag, går till en affär och köper en påse frysta kluski śląskie, kokar upp. Men se upp, det är lätt att glömma saltet.

Alltnog, låt oss nu återgå till Bachs “Die Kunst der Fuge” (BWV 1080), som med sina 90 minuter av cirkliga piruetter, snart har vävt in mig i sin spinntråd.

Dagens anteckning – 14 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det står nu klart att det inte förhåller sig på annat vis än att man är svältfödd på Georg Philip Telemann (1682-1767). Jag kan tyvärr räkna på ena handens fingrar hur många gånger jag haft förmånen att få höra hans tonsättningar framföras på en konsert. Nå, det var givetvis en överdrift, men det är så jag upplever det, att Telemann på något orättvist vis undanhålles mig. Denna starka känsla av hunger efter Telemann gjorde att jag idag tog mig genom regn och rusk till en konsert på Krakóws musikhögskola. Studenterna som framträdde går på barockutbildningen, och det innebär att jag ganska ofta har möjlighet att övervara deras konserter. Just nu pågår den tjugonionde upplagan av Bach-festivalen, och det innebär att man framför musik från Bachs tid, men även äldre musik. Och således också musik av Telemann.

Telemann var, som alla kanske redan vet, något av en superstar under sin samtid, omåttligt populär och eftertraktad. Han var därtill en av de mest produktiva tonsättarna vi någonsin skådat. Enligt många bedömare skrev han över 3000 verk under sin livstid, men tyvärr har blott (?) hälften överlevt till våra dagar. De flesta verk som alltså har överlevt, spelas aldrig, eller i bästa fall, sällan. Vissa musikvetare menar även att han var så pass populär att hans nära vänner Johann Sebastian Bach och Georg Friedrich Händel sneglade på Telemanns tonsättarkonst och lät sig inspireras, och man kan nog höra lite Telemann i de bådas tonsättningar.

På slutet av 1700-talet började Telemanns stjärna dala. Orsaken var just hans digra produktion. Många menade att Telemann inte ägnade sig åt riktig tonsättarkonst, och han skrev för mångskiftande verk. Man föredrog helt enkelt stringens framför bredd. Men Telemann fick oväntad hjälp från sin vän Bach, vars produktion hade fallit i glömska efter hans död. Någon gång i början av 1820-talet fick tonsättaren Felix Mendelssohn nämligen ett partitur till Bachs Matteuspassionen (BWV 244) som gåva av sin mormor. Mendelssohn blev genast fascinerad av verket och beslöt sig för att sätta upp det, och det uruppfördes den elfte april 1827 i Berlin, exakt 100 år efter att det hade skrivits av Bach. Framförandet ackompanjerades av stort bifall från publiken, och således drabbades Europa av en Bach-feber som senare också ledde till att man grävde fram verk av andra bortglömda tonsättare och däribland Telemann. Det skulle dock dröja 100 år innan man började katalogisera Telemanns verk med den inledande beteckningen TWV.

Trots det ökande intresset för Telemann under främst 1900-talet, har han aldrig fått samma starka position som Johann Sebastian Bach eller Georg Friedrich Händel. Det är därför som man lätt kan bli svältfödd på Telemann, men ikväll fick jag i alla fall höra ett förträffligt fint framförande av hans Concerto à 7 i a-moll, katalogiserat som TWV 44:42. Stycket skrevs antagligen 1740 och kopist (alltså den som har nedtecknat det kvarvarande partituret) var Christoph Graupner, en barocktonsättare som ännu vandrar i de bortglömdas dalgång. Nämnda konsert med Telemanns är kort, men under de femton minuter den pågår sveps man in i en aldrig så vacker värld med ändlösa krusiduller och sirligt formade utvikningar. Precis sådant som man behöver en dag när regnet forsar längs med gatorna och livligt trummar genom stuprännorna.

Dagens anteckning – 13 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Bofink. Tänk ändå om man vore en bofink. Då skulle jag sitta just nu sitta i ett träd och sjunga en av alla sånger som jag skulle har lärt mig sedan födseln. Ja, faktum är att bofinkarna troligen lär sig sina sånger redan när de ligger inuti i sina ägg. Man kan ju försöka föreställa sig hur en bofinkdrill låter inifrån ett ägg. Kanske lite krispigt sådär som äggskal är.

Det finns förresten skillnader i deras olika regionala dialekter, men om en bofink skulle ta sig från en plats till en annan, tar den med sig samma sång och sjunger samma strofer livet ut. Den försöker alltså inte acklimatisera sig. De har inte ens ändrat sina sånger när olika livsförutsättningar har förändrats.

Däremot har man funnit att bofinkarna har ändrat sina sånger över tid. En studie som tog hela 40 år att genomföra, visade att bofinkarna modifierade några sånger, ungefär 28% av dem, men lät det stora flertalet sånger bestå. Det är lockande att leka med tanken på hur en bofinkdrill kan ha låtit för sådär 400 år sedan. Lät den lika piggt vårligt då som nu? Hade sångerna samma tempo och tonart Nåväl, vad som ändå gjorde att bofinkarns har ändrat vissa av sina sånger har man, mig veterligen, inte lyckats utröna. Sammanfattningsvis kan man i alla fall med viss rätt mena att bofinkarna är hopplöst konservativa. Men det är också möjligt att de bara har funnit ett vinnande koncept som de tycker är fördelaktigt för deras art.

Bofinkarna är stolta europeer. De förekommer förvisso även i Asien, Afrika och till och med Nya Zeeland, men det är hos oss de trivs bäst. Av världens 500-750 miljoner bofinkar finns upp mot 300-500 miljoner just på vår kontinent. Ungefär åtta miljoner bofinkar bor i Sverige, och detta antal har troligen varit ganska konstant under flera århundraden. Man tror att det kan bero på att de, till skillnad mot andra småfåglar, har gynnats av det moderna jordbruket. Men bofinkarna struntar egentligen i nationella tillhörigheter, om de är svenskar eller inte, och drar söderut till Belgien eller Nederländerna när vintern kommer. Frånsett de bofinkar som finns i Skåne, ty där kan de stanna året om.

Men man måste ändå tycka lite synd om de bofinkar som flyger till Flandern och hamnar i fångenskap. Där har man nämligen en synnerligen bisarr form av tävling, där de stackars bofinkarna tvingas tävla i vem som kan sjunga den längsta drillen. Tävlingen uppstod på 1500-talet och tycks, med sina 13 000 entusiaster, vara utbredd än idag.

Själv föredrar jag bofinkarnas sång när den sjungs i frihet. Men varje vår jag hör dem sjunga sätter de igång samma kedja av associationer. Av någon anledning börjar jag alltid att tänka på annekteringen av Krym. Antagligen hörde jag någon bofink sjunga just de dagarna. Och snart leds mina tankar till pandemin och den första nedstängningen, då tystnaden runt omkring gjorde att bofinkarna hördes så mycket tydligare. Det kan nog förfalla som negativa associationsbanor, men faktum är att deras sång då, som nu, ingav tröst och en känsla av beständighet i en orolig tid.

Dagens anteckning – 12 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De beskrivs väl sällan med mer än sitt namn, de där molnen som svävar ovanför våra huvuden. Detta trots att det finns en hel vetenskap om dem, där deras namn bestäms med avseende på alla olika arter, former, avstånd från marken och så vidare, så är de i vardagligt tal mest bara moln. Men ibland får de förstärkande prefix, så som regn-, åsk-, snö-, dim-, ång- eller ja, stjärnmoln. Det finns ju förstås också andra prefix, som ger något mer negativa associationer, så som avgas-, rök-, krigs- eller varför inte orosmoln. Sedan kan de vara helt digitala, likt de moln vi stoppar in allt möjligt i nuförtiden, och kanske även denna text.

Jag vet inte vilken typ av moln som Franz Liszt (1811-1886) avsåg när han år 1881 skrev “Nuages gris” (S.199), på svenska “Gråa moln”, men kanske var det något inre moln som kom sig av att han började bli till åren kommen. Han var då 70 år, och hade sett och hört musiken utveckas, och han hade själv varit en bidragande orsak till att musiken hade förändrades. Han hade därför legat i fejd med både Robert Schumann och Johannes Brahms, men försonades med de båda innan de gick ur tiden.

Nåväl, det korta stycket “Nuages gris” komponerades under en enda dag, närmare bestämt den 24 augusti 1881, och stycket skulle på många sätt peka framåt mot framtiden. I detta experimentella stycke hör vi nämligen hur harmonierna upplöses, hur de förefaller ha en egen inneboende symmetri och form som Liszt formade den där dagen. Stycket visade således vägen mot hur framtida tonsättare skulle utveckla musiken, så som Gustav Mahler eller Arnold Schönberg. Andra skulle senare dessutom influeras mer direkt av Liszts “Nuages gris”, och däribland finner vi Claude Debussy, som 1892-99 skrev sin “Nocturnes” (L 98), med första satsen som heter just “Nuages” (“Moln”).

Låt oss nu leka med tanken att någon skulle skriva ett stycke till det fotograferade molnet nedan. Titeln “Ett grått moln” gör den inte full rättvisa, enligt mig. Jag skulle istället föreslå att titeln borde anspela på dess svanslika karaktär och med ett suffix. Måhända “Molnsvans” eller “Molnknorr”. Men hur detta stycke skulle låta är jag inte rätt kvinna att svara på. Någon typ av ljudmoln torde det definitivt handla om.

Dagens anteckning – 11 mars 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det är lätt att misströsta, nu när världen sitter fastskruvad i trumps legendariska förhandlingsteknik. Där vi maktlösa kastas mellan hopp och förtvivlan för att tillgodose hans önskemål. Vår samtid liknar mest en oändlig räcka med spökhistorier. Den ena värre än den andra.

Musiken är för mig en tröst i dessa situationer och då kan man ju undra vad har musiken att förtälja om exempelvis spöken. Mitt val för dagens anteckning landar därför en pianotrio av Ludwig van Beethoven. Närmare bestämt den femte pianotrion i D-dur från 1808. Denna pianotrio kallas nämligen även för “Spöktrion“. Trions andra sats ska, enligt dem som kan musikanalys, ha ett motiv som skapar en kuslig klang och har därför gett den sitt namn.

Satsen inleds med stråket som spelar tre toner, och pianot svarar stråket sorgset. Satsen fortgår på detta vis, med en slags dialog mellan stråket och pianot. De kastas mellan eufori, och in i håglöshet och dränks i tveksamhet. Det är som om de håller tillbaka varandra. Jag ser framför mig att de sänker sina huvuden sorgset, för att i nästa takt hoppfullt titta upp för att söka ett ljus, men slås oförklarligt ner i nästa takt och sänker sina huvuden igen. Så där håller det på. Känns bekant på något vis.

Beethoven använde även övergångar från d-moll till c-dur, och sedan snabbt tillbaka till d-moll. Det skapar onekligen en känsla av bedrövelse. Men jag är inte säker på att jag erfar en spöklik känsla. Jag söker i mitt inre efter ett ord att beskriva det jag hör, och det enda jag kan uppbåda är “vemod”. Sista satsen bryter mot den föregående satsen, och pianotrion avslutas i en munter karaktär.

Ludde själv (om jag får kalla maestro så) kallade inte pianotrion för “Spöktrion”, utan det är en efterkonstruktion. Det som skrämde Beethoven mest under den tid han skrev pianotrion var nog inte spöken, utan hans begynnande dövhet. Något som kan skrämma upp både kreti och pleti, men kanske särskilt tonsättare och musiker.

“Spöktrion”, om vi nu ändå ska kalla den så, är därtill viktig eftersom den utvecklade tonsättarkonsten. Ingen hade före honom skapat ett stycke kammarmusik med så påfallande mycket dramatik. Och utan Beethovens originella tonsättarhjärna hade musiken av idag kanske låtit helt annorlunda.