Under gårdagens konsert med Krakóws fenomenala filharmoniska orkester, kom jag till följande insikt.
1) nu har jag blivit en sådan där kuf som sitter och headbangar till Ludwig van Beethoven. Och särskilt sjuan som, tillsammans med trean, tillhör mina älsklingar bland Beethovens symfonier.
2) att jag förutom dirigenten och konsertmästaren, alltid har stenkoll på exakt vilka som spelar klarinett under konserten, eftersom det är det första jag kollar i programmet, och att jag alltid har min hörsel stämd med deras toner. Nåväl, det är väl något slags klarinett-genetiskt med det, menar denna dotter till en klarinettist.
Sist men inte minst kan jag tillägga att gårdagens konsert var fantastisk, och då särskilt Beethovens sjua. Det är inte ofta att jag vågar ställa mig upp och ropa “Bravo!” direkt efter att dirigenten slår av. Men igår glömde jag helt bort att jag egentligen är ganska blyg. Det tackar jag Filharmonia Krakowska för, och också den helt fantastiska Beethoven, som kan få mig att helt glömma bort tid, rum och blygsel. Musikens kraft ger kraft.
PS. Tilläggas bör att jag också ofta funderar på tromboner och tuba, men i just Beethovens sjua finnes de icke.
Krakows filharmoniska orkester
Dirigent: Łukasz Borowicz
Violin: Frank Peter Zimmermann
Program
Andrzej Panufnik Autumn music
Robert Schumann Violinkonsert i d-moll
Ludwig van Beethoven Symfoni nr 7 i A-dur, op. 92