Solen skiner i Kraków, och jag känner den där behagliga känslan av resfeber, alldenstund det att jag om två veckor befinner på ett tåg till Wien. Men så öppnar jag SvD och läser en liten kort notis om att Ukrainas befolkning har minskat med 10 miljoner under de senaste tio åren.
Min tidigare själviska glädje över min förestående resa känns enkom insolent.
Nej, skrolla inte vidare. Stanna kvar ett ögonblick.
10 miljoner ukrainare har flytt, för att Ryssland tillåts terrorisera Ukraina. 10 miljoner. De valde inte att resa. De tvingades, på olika sätt, från sina hem. Och världen står och tittar på.
Några klick bort hittar jag en artikel om att Putin har bjudit in några världsledare till Kazan i ett desperat försök att tvätta sina solkiga mördarhänder. Och han lyckas ju, för med på med på mötet finns bl.a. generalsekreteraren för FN.
Vi vill gärna leda bort tankarna från det som är obehagligt. Det är kanske mänskligt, men i grunden och botten själviskt. Vi måste försöka hålla kvar tanken vid dem som lider. Ty om vi förtränger lidandets existens, avsäger vi oss också på något vis vår framtid att existera i fred och frihet.
När jag skriver detta kanske FN:s generalsekreterare skålar i champagne med Putin och hans kumpaner. Tanken väcker förstås anstöt och vrede. Men bruka dessa känslor på klokt vis. Donera en slant till Ukraina. Om du har det skralt ekonomiskt, dela en postning om kriget, eller prata med någon som du tror att vandrat för långt bort i förträngningarnas dalgång.
