viewpoint-east.org

Inte bara en flagga

Category: by sophie engström, Euromajdan, Kåseri, krönika, Sverige, ukraina
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

“Varför är det så många flaggor här i Sverige? Vid husen, ytterdörrarna, på balkongerna?”, frågar den unga kvinnan från Serbien Jan Sahlén, kommunalrådet i Kramfors. Det är vid ett möte mellan kommunalrådet och studenter som studerar svenska som främmande språk som den vakna frågan ställs. Ja, varför vajas det så med den svenska flaggan, tänker jag.

När jag kom till Sverige i juli förvånades även jag av flagg-tätheten. Var jag än vände mig fladdrade ett blågult tygstycke ettrigt framför mig. Kanske inte så underligt, tänkte jag då. Det är ju ändå VM i fotboll. Men trots att Sverige förpassades ut från den gröna plätten kallad fotbollsplan, fortgick det blågula viftandet. Och särskilt här i de södra delarna av vårt avlånga land. Borta är den fagra skånska flaggan. Försvenskningen av Skåne tycks, 360 år efter freden i Roskilde, vara fullkomligt fullbordad.

En nation som hotas, eller ligger i krig, tar gärna till flaggan som vapen. Under Euromajdan i Ukraina såg man ofta den ukrainska flaggan som en symbol för kamp mot korrupta politiker. Och efter Rysslands annektering av Krym och krigets första år var den ukrainska flaggan ett påfallande vanligt fenomen. I rädslan och oron inför framtiden ingav flaggan trygghet. Men med tiden har den blivit mindre vanlig. Kanske för att flaggan inte trängde iväg det onda och kriget blev vardag.

Annat är det i Sverige. Den svenska flaggan vajar inte bara i Skåne. Även i Norrland, där ovanstående fråga ställdes till kommunalrådet i Kramfors, har en horisont som färgas av blågula utropstecken utbrett sig. För det är lite det de är, ett rop ut till oss som ser flaggan. Men frågan är bara vad de vill säga.

Kommunalrådet i Kramfors funderar högt. Han själv hissar tydligen bara flagga på familjens högtidsdagar och flaggdagar. Så som jag lärt mig att det ska vara av min stränga morfar. Han var sjökapten och såg enkannerligen allvarligt på eventuella flagg-förseelser. Ty han följde de rekommendationer som ges om när flaggan ska hissas och halas.

Efter en stunds tvekan säger kommunalrådet Sahlén att det kanske också kan vara en politisk markering, och att det är möjligt att flera av dem som låter sin flagga hänga ute året om, röstar på ett parti på yttersta högerkanten. Vi vet ju alla vilket parti.

Frågan är bara varför de viftar med flaggan?

Är det för att de är stolta över Sverige? Eller rädda för en förestående invasion? Det låter jag vara osagt. Men flaggviftandet tycks vara ett försök att protestera mot det Sverige de motsätter sig. Ett Sverige som inte bara är knätofs och nyckelharpa som vissa av partiets toppnamn gärna yvas över. Man kanske protesterar mot ett Sverige som vill skapa jämställdhet och mångfald. Som kämpar för homosexuellas rättigheter, och brinner för kampen mot diskriminering och för tolerans. Man protesterar alltså mot mycket av det som gjort Sverige så framgångsrik, skulle man kunna säga. Ja, är det så? Nå, jag funderar högt, och är inte säker på att jag gör anspråk på att ge några svar.

Men det kanske mest sorgliga är ändå att allt fler börjar associera den svenska flaggan med främlingsfientlighet. Inte med tolerans. Och det händer allt mer ofta att jag saknar min morfars förhållningssätt. Inte för att det var mer ordning och reda förr, utan då den inte gav så mycket plats för flaggan att användas som politisk symbol.


Flaggan på halv stång i Lerberget, Skåne.

PS. Om du reagerar på att jag inte nämner partiet vid namn, så kan jag säga att det är av den enkla orsaken att jag inte tycker att det behövs. Partiet nämns ju praktiskt taget på alla sidor och i alla medier. Mer gratisreklam behöver de inte.


Ett förlorat släkte – om handarbeten

Category: by sophie engström, Galizien, Kåseri, krönika, sociala medier, Sverige, ukraina
Tags: ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Så mycket tid vi lägger på något som vi anser vara fullkomligt meningslösa sysselsättningar. Ja, tänk efter. Visst är det så att du under din vakna tid ägnar dig åt ändlösa skrollningar på sidor utan slut. Antagligen har du även hittat hit just när du företagit dig en sådan meningslös syssla, eller hur? Fast det är kanske ändå inte alls troligt att du överhuvudtaget hittar hit, ty det tycks som om vi sällan landar på ställen som har något av värde att förtälja. Och det här är just en plats av betydelse. (Nej, jag ursäktar inte min uppriktiga uppkäftighet.) Det vi mest älskar att gilla mest är bilder på oss själva, mat, barn, djur och natur.

Jag har precis färdats med tåg genom Sverige, och jag har förbluffats av att vi alla sitter fast i våra smartphones. Det här är ju inte något svenskt fenomen. Min galiziska verklighet är i det hänseendet nästan identisk. Våra ansikten lyses upp, var än vi är, med ett märkligt blåaktig sken. Att vi företar oss andra sysslor tillhör dessa sällsynta ovanligheter som bara besmittat en liten del av befolkningen. Jag saknar ibland dessa andra sysslor. De öppnade mer upp för min fantasi. Smartphones lämnar en tomt hål i min fantasi. Ett svart hål.

Enkannerligen känner jag en stark avsaknad av handarbeten. Var tog alla dessa små vardagliga pyssel vägen? Tidigare höll de gärna till på tåg. Nu tillhör de en utrotningshotat släkte.

Min farmor befolkade det där handarbetssläktet. Varje gång hon satte sig vid sin TV eller när verkligheten levererade något hålrum, tog hon upp sitt nystan och började sortera hål med sin virkning. Hon virkade dukar och kuddvar och ljushållare med mera, med en oförtröttlig iver. Efter sig lämnade hon en mängd arbeten. Både till glädje och förtret för oss efterlevare.

Vad kommer vi således att lämna efter oss den dag vi lämnar in? En välformulerad profil på något av våra sociala medier? Ett par miljoner “gillar”? En ocean av selfies, bilder på måltider, fester, barn, katter- eller hund, landskap med mera strömmar ut ur oss i alla möjliga upptänkliga formationer. Vi tycks lika oförtröttliga som farmor med sin virkning.

Trots att vi ändå lägger mycket möda och energi på våra virtuella liv, så finns det väl ingenting vid sidan vädret som vi älskar att gnälla på så som vi älskar att gnälla på sociala medier? Ja, ungefär så som jag gjorde ovan. Och har du förresten hört någon stolt förkunna att de skrollat genom Facebook-flödet eller något annat sociala medier-flöde? “Åh, vad duktig jag varit! Jag har suttit hela dagen framför Facebook. Jag har tryckt jättemånga ‘gillar’ idag.” Tänk er den!

Handen på hjärtat, är det verkligen så mycket mer meningslöst än farmors virkning av dukar? Båda sysslorna är ett slags tidsfördriv där vi använder våra hjärnvirvlar, eller hur? Och nu kan man ju till och med ärva konton på sociala medier!

Men trots det kan jag ändå erfara en saknad, ja, stundtals en stark längtan, efter dessa damerna (och vid sällsynta tillfällen även herrarna) som ledigt lät sina fingrar glida över garnets vederkvickande tråd. Ty det är bevisligen fortfarande svårare att uppskatta den tråd som vävs av oss med ettor och nollor.


Ett handarbete funnet i Ulvöhamn.