Idag när jag satt hos sömmerskorna på vår gata och väntade på att de skulle lägga upp en duk till mig, började jag tänka på att avståndet mellan Sverige och Ukraina skulle kunna illustreras med en oändligt lång, tunn och skör tråd. Så tunn och skör att den nästan är omöjlig att balansera på. Häromdagen kom en sådan där känsla till mig. Jag fick nämligen upprepa flera gånger, för en person på besök i Lviv, att vårt universitet är stängt till slutet av februari på grund av att universitetet inte har råd att värma upp byggnaden. Det här är inte exceptionellt på något sätt. Även Taras Sjevtjenko-universitetet i Kyjiv är stängt för att spara energi, (men de håller stängt enda till början av mars). Det är när man förklarar sådana där saker, som känslan av att avståndet mellan Sverige och Ukraina är som en tunn och skör tråd. (Det är inte heller svårt att förstå att det kan vara svårt att ta in att det på många områden är så illa ställt.) Att Ukraina skulle ta sig från där man är nu, till där Sverige befunnit sig sedan längre, innebär att man måste balansera sig fram på den där tunna och sköra tråden. Kommer man någonsin klara det? undrar jag ibland.
I morse fick jag också en sådan där känsla. Det var när jag läste om en namninsamling för att Lviv ska få säkrare och miljövänligare kollektivtrafik. Ett mycket bra initiativ. Vi har ju spårvagnar och trådbussar här, men navet i kommunikationen är de där dödsmaskinerna som kallas marsjutka. Gula små kräk, som spyr ut avgaserna helt orenat och som fylls till sista plats. Där folk kläms samman till en gemensam smet. Det vore givetvis en dröm om vi kunde få en miljövänligare kollektivtrafik i Lviv, men om sanningen ska fram så ser det mörkt ut. Staden har tvingats att under åratal köpa dödsmaskinerna till överpris från en oligark, och man är nu skuldsatt till den här oligarken. Var pengarna ska komma från till nya elbussar förstår inte jag. Det finns inga pengar. Eller de finns, men inte längre hos folket, utan investerade i någon oligarks lyxkåk.
Det fanns en tid då jag tyckte det där var exotiskt. Spännande. Lite kittlande farligt att åka med en marsjutka. Jag träffar ofta västerlänningar som ger uttryck för en sådan förtjusning. Idag är jag oändligt mycket klokare. Det är inte häftigt på något vis. Folket här är tvingade att åka i dödsmaskinerna. De har inget val. De kan inte åka hem till sina välordnade samhällen och åka med säkra, ofta miljövänliga och rena alternativ. De lever här, och för många av dem är marsjutkan det enda sättet att färdas på. De drömmer om en egen bil. Att de då skulle bidra till en sämre miljö är inte en av de frågor som skulle lämna dem sömnlösa. (Och i sanningens namn så är oftast bilarna mycket miljövänligare än marsjutkorna.)
Det är så vansinnigt långt mellan hur ni hemma i Sverige har det, och hur många lever här. Det är svårt att förklara vad en korrupt maktelit gör mot sina egna medborgare. Förklara så att ni verkligen förstår. Vi är på många vis extremt bortskämda. Och naiva. Vi tror att om ukrainarna bara bestämmer sig blir allt bra. Men korruptionen är sammansvetsad och lager på lager. Det går inte att i en handvändning bryta upp det.
Jag tänker på allt detta när den leende sömmerskan kommer mot mig med min duk som hon lagt upp. Ingen kan le så ärligt och varmt som ukrainare från västra Ukraina. Vi tittar tillsammans på sömmen, och när jag ser hennes säkra arbete så tänker jag att det kanske ändå inte är helt omöjligt att balansera på den där sköra och tunna tråden. Ukrainare är skickliga på att bemästra svåra situationer. Jag hoppas bara tråden håller, och att vi har vett att i alla fall bjuda på ett leende när de kommit fram. Under vägen dit hoppas jag också att vi försöker bli bättre på att sätta oss in i deras svåra kamp, mot år av korruption och negligering.
Läs mer om initiativet att få nya bussar till Lviv. (Bilden är tagen från initiativets kampanj.)