Förfrämligande journalistik
Category: by sophie engström, ryssland, ukraina
Tags: media
För en tid sedan sa en svensk näringsidkare, verksam i Ukraina, till mig att det är “bättre att svensk media inte rapporterar om vad som händer i Ukraina”, eftersom varje rad eller inslag resulterar i minskade intäkter. På ett vis är jag beredd att hålla med, men givetvis inte av samma skäl.
När jag arbetade som frilansjournalist och skrev om Ryssland och Ukraina, fick jag ofta önskemål om att jag skulle fokusera på annat än det jag ofta skrev om. Jag har alltid intresserat mig för hur människor skapar mening i en ganska svår vardag. Det har betytt att jag ofta skriver om kultur eller hur människor organiserar sig. Det innebär ju givetvis inte att jag är ointresserad av de problem som finns och som det oftast rapporteras om, men att jag tycker att en djupare förståelse för ett samhälle alltid är att fördrar framför en ytlig och onyanserad.
Under de år som jag skrivit om regionen har jag dessutom sett att den bild som svensk media skapar, alltför ofta är skev eller direkt missvisande. Ofta handlar det om att den svenska journalisten intervjuar någon från regionen, och oanalyserat skildrar landet utan att göra den kulturella analys som faktiskt är nödvändig för att förstå. Det är som om många journalister använde sig av en förfrämligande-teknik à la Tolstoj.
För mig framstår det som att journalistens absolut viktigaste roll i dagens värld, där informationen rasar mellan kulturella kontexter, är att förstå, förklara och skapa en känsla av samhörighet. Vi är alla här på samma jord. Den är vår tillsammans, och nationella gränser inget annat än en mänsklig exkludering som skapar mer problem än erbjuder lösningar och hindrar förståelse. Jag menar även att journalistens roll är ännu viktigare idag än tidigare! (Några som förstått det är Al jazeera. De har verkligen en förmåga att visa flera sidor av samma sak.)
Ju mer jag förstår och ser av Ukraina, ju mer ser jag hur lite svensk media sätter sig in i den situationen de föresatt sig att skildra. Jag har tyvärr (!) många exempel på missvisande eller dålig journalistik om Ukraina, men här tar jag endast de senaste i raden.
Mitt första exempel är från TV-serien “Vem tror du att du är?” och om Alexandra Rapaports familj. Lviv beskrivs här helt missvisande och bilderna är en exposé av främlingsfientlighet. Varför måste man i en och samma bildruta exempelvis ha en man som pumpar sitt bildäck samt gatuarbetare som gräver i ett hål? Eller varför måste man visa flera gamla gummor med huckle i bildruta efter bildruta? Den spär bara på den bild av Ukraina (och hela östra Europa) som eftersatt, oprogressivt och… ociviliserat. Inte med ett enda ord berör man att Lviv idag är oerhört vacker och kreativ stad, något som faktiskt hade gett en ny inblick i varför så många genom århundradena ha valt och väljer att bo i Lviv.
Robin Olin, ungdomskorrespondent på Sveriges Radio, gör i sitt reportage om unga dataspelsproffs den slentrianmässiga reflektionen att det är stora skillnader i Ukraina. Exakt, skillnader finns, men vad nytt tror Olin att det ger de svenska radiolyssnarna? Borde han inte istället fråga de där (konstiga?) människorna på marknaden utanför dataklubben vad de visste om dataspelsproffs… Kanske skulle det öppna för nya förståelser av det ukrainska folket. Eller det kanske inte är uppdraget? Att bekräfta gamla är bättre? Då behöver ju inte lyssnaren försöka tänka i nya banor, eller? Samma gäller reportaget om wikikriget mellan Ryssland och Ukraina. På vilket sätt leder detta reportage till en ökad förståelse för de båda länderna? Finns det inte någon annan historia att berätta än den om spänningarna mellan Ryssland och Ukraina? En om att unga faktiskt skapar sig en egen tillvaro, en egen framtid, en ny sanning, bortom dagens ledare.
Om man nu ska berätta något riktigt hemskt, så kan man fokusera på exempelvis den ökande korruptionen. Men om man ska berätta hemska historier om det “konstiga folket” i öster, så blir kanske lättare om man gör dem lite mindre konstiga. Försöka se dem utan att se dem genom rysskräck-glasögon. Att i alla fall ett reportaget slippa attityden att vi (svenskarna) ändå är så mycket bättre än de (andra).
