viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Medan ni tittar på ännu en bild av ett fotografi som önskar er en glad första advent, tänkte jag kontemplera en stund kring Johann Sebastian Bachs tre sonater för cembalo och viola da gamba (BWV 1027–1029). Dateringen av de tre sonaterna har genom århundradena ställt till med lite problem för musikhistorikerna då blott den första handskriften har överlevt till våra dagar. Det skulle dröja ända till 1980-talet innan man med någorlunda bestämdhet kunde säga att de härstammade från 1720-1740 och ingår alltså i Bachs Leipzig-period. Slutsatsen drogs efter att man hade gjort noggranna jämförelser med andra verk av Bach från nämnda period.

De tre sonaterna har dock en egen form och liknar inte samtida verk för cembalo och viola da gamba. Den första sonaten visar expenpelvis på tydliga tecken på att den ursprungligen kan ha skrivits för andra instrument, och faktum är att den också finns för två flöjter och cembalo. Den versionen ska, enligt trovärdiga källor, ha framfört på det legendariska kaffehuset Zimmermannsches Kaffeehaus som slog upp portarna 1717 på en av de mest fashionabla gatorna i Leipzig.

På den tiden var det inte tillåtet för kvinnor att gå på kaffehus, och ett sätt att runda förbudet var att arrangera konserter. På Zimmermanns arrangerades det konserter två gånger i veckan och salen kunde rymma stora musikensembler med upp till 150 åhörare. Från 1723 skulle Georg Philip Telemann framträda med studentmusikföreningens orkester Collegium Musicum på Zimmermanns och några år senare skulle Johann Sebastian Bach ta över ledarskapet för orkestern. Han skulle med den orkestern ha flera uruppfördanden på Zimmermanns av för oss idag mycket kända och älskade ver.

När ägaren Gottfried Zimmermann gick bort 1741 lades Zimmermanns ner. Det här skulle dock inte betyda att tanken om en plats för att framföra konserter skulle falla ur minnet. Man menar nämligen att Zimmermanns var en föregångare till konserthuset Gewandhaus, som i sin tur skulle inspirera många större städer att öppna liknande konserthus. Huset där Zimmermanns låg beläget stod fram till andra världskriget, då det bombades och totalförstördes. Tomten stod sedan öde i flera decennier innan man byggde ett förfärligt schabrak som tydligen är ett annex till konstmuseet i Leipzig.

Nåväl, låt oss återvända till Bachs sonater för cembalo och viola da gamba, eller kanske särskilt till den sistnämnda, ty det är ett särdeles trevligt instrument. De flesta som ser en viola da gamba börjar nog genast att tänka på cellon. Skillnaden man kan se är att gamban inte har en stödfot, eller korrekt uttryckt stackel, utan musikern måste hålla fast instrumentet mellan vaderna. Men egentligen är det mycket större skillnad än så. Gamban har fler strängar än cellon och dessutom är den band likt en gitarr över greppbrädan. Tonen gamban alstrar är dessutom mycket svagare och har, i mitt tycke, inte samma långa efterklang som en cello. Men missförstå mig inte, gamban har en mycket angenäm och särpräglad ton som är lätt bli förälskad i. Gambans närmaste släkting är förresten inte heller inte cellon, utan det är kontrabasen som bär den titeln.

Nå, nu har jag nog kontemplerat klart för denna gång.