viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

“Nej, jag vill inte bo i Sverige”, säger den unge mannen från Baltikum. “Svenskarna är alldeles för fientliga mot främlingar”.

Jag skakar på huvudet och säger att det inte gäller alla. Alla är inte fientliga. Bara några få. Men mina argument dribblas bort. Han hänvisar till undersökningar som säger att över 50% av svenskarna är negativa mot flyktingar. Jag svarar att det nog ska tas med en nypa salt. Allt handlar om hur frågan ställts. Han tycker det är ovidkommande. Över 50% svarar ändå att de är negativa till flyktingar. Jag är ingen flykting, forstätter han, men det drabbar mig ändå. För att jag är främling, understryker han.

Snart har jag inga förklaringar och förståelser kvar. Jag tystnar. Vet inte riktigt hur jag ska bemöta hans påstående.

Men sedan börjar jag undra. Ska jag verkligen släta över de strömningar som finns i samhället med att det finns de som inte hyser agg mot nya ansikten och kulturuttryck? För vad hjälper det? Inte blir de färre av att jag säger att de inte är hela Sverige. Kanske är det till och med så att jag med mitt agerande faktiskt låter hatet växa. Som ett elakt mycel gräver xenofobin in sig i den svenska folksjälen. Kanske slog den rot långt tidigare, men det är först nu som den knoppas på allvar.

Det är så oerhört lätt att säga att man skäms. Att man skäms över att Sverige förevigt förlorat sin kappa av givmildhet. Men det är när man fysiskt möter ett påstående som den unga mannen från Baltikum just fällt, som saknaden efter vår så klädsamma kappa verkligen känns. Jag känner mig plötsligt så förfärligt naken. Blottad. Det var det här som gömde sig i folkhemsidyllen.

Frågan om han själv utsatts för den svenska främlingsfientligheten svävar i väg, föses iväg av närliggande samtalsämnen. Borta är chansen att fråga. Men hans ord ekar i mitt huvud.

Teckning av Gustav Söderström. Berthas kiosk, Lerberget.