viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Goethe lär ha sagt att kammarmusik är när vuxna människor samtalar med varandra genom sina instrument. Ja, det är verkligen ett samtal, ett samarbete, en lyhörd medhörning, som vi i vårt verkliga liv är dåliga på att praktisera.

Kvällens konsert på filharmonin var en excellent uppvisning i att samtala med musik. Temat för kvällen var Mozart, och vår värd, tillika konstnärlig ledare för filharmoniska orkestern, Taras Krysa, ledde oss med säker hand genom samtalet.

Det fanns en tid, då jag föredrog konserter med hela ensemblen. Ju mer det sprakade, ju större och ljudligare det var, ju mer njöt jag. Idag har jag en helt annan uppfattning. Kammarmusik har blivit ett favorituttryck, så att säga. I det samtalet, som utspelar sig mellan musikerna, finner jag en särskild njutning. Det blir aldrig tråkigt i kammarmusik. Så många klanger samsas i tonrummet. Något jag endast efter år av övning lärt mig höra alla nyanser i. Och som Krisa påpekade, i den symfoniska musiken sitter ofta musikerna och väntar på sin stund i stjärnglansen. Det är inte lika vanligt att man lyssnar på de andra stämmorna, men i kammarmusik är det ett måste. Du kan aldrig släppa fokus på de andra musikerna. De är lika viktiga för din insats, som det du själv uttrycker. I mitt huvud är kammarmusik även ett slags koncentrat av symfonisk musik. Allt är förtätat, pregnant och utomordentligt tydligt.

Kammarmusik är i sin form därför ett samspel, och det är egentligen orättvist att lyfta en musikers insats framför de andra, men eftersom jag är en otämjd musikskribent gör jag det ändå. Det, eftersom Maria Bil är en så fantastisk cellist. Jag har många gånger hänförts av hennes enastående ton. Det ser, och hörs, så lekande lätt när hon tar ton. Varmt, inbjudande, medryckande. Men också förträffligt koncentrat. Hon har uppenbarligen roligt när hon spelar. Det går det inte att ta miste på. En annan som har ett alldeles eget uttryck är altviolinisten Ustrum Zjik. Med fullkomlig precision får han sitt instrument att ljuda så där krämigt och varmt som jag vill att altviolinister ska låta.

Ett roligt tilltag från kvällens värd, Taras Krysa, var att bjuda upp publiken att sitta på scenen. Kammarmusik spelades tidigare i privata hem, i musikaliska salonger till exempel. Det är ju svårt att återskapa den känslan, men genom att bjuda upp publiken på scenen kom vi närmare en sådan förnimmelse.

Men jag valde att inte leka statist och satt således kvar på min plats på parkett. Min styrka är mina öron, och jag vill inte att de ska skrämmas av känslan av att andra tittar på mig. Blygsam? Nej, bara en väldigt noggrann och hängiven åhörare.

Maria Bil till höger.

Med publik på scenen.