viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 15 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Idag har jag haft den stora glädjen att få njuta en fin konsert, bland annat med Edvard Griegs pianokonsert (op 16). Trots att man nog kan mena att nämnda pianokonsert är bland de mest norska verk av alla Griegs tonsättningar, så tillkom den faktiskt under en vistelse i Danmark år 1886 och den hade därtill urpremiär ett år senare i den danska huvudstaden. Men det är otvetydigt så att Norge gör sig påmind i verket, då det finns tydliga konnotationer till norsk folkmusik. Dessa ska tydligen främst kunna höras i den tredje satsen, där den som är förtrogen med norsk folkmusik kan höra takter av folkdansen halling och något som skulle kunna föra tankarna det norska folkinstrumentet Hardangerfela. Och även om jag inte kan avgöra om det verkligen förhåller sig som så att det är just de norska motiven som finns i pianokonserten, så kan till och med jag höra att det låter utomordentligt norskt.

På konserten fick vi även höra prov på isländsk konstmusik, som verkligen inte tillhör vanligheterna här på våra breddgrader. Jag blev särskilt hänförd av körsstycket “Heyr himna smiður” och förstås recitationen av Halldór Laxness dikt “Íslandsklukkan”. Den senare framfördes med bravur av våra fantastiska studenter Jakub Nowacki, Julia Piasecka och Mikołaj Majda.

Konserten var ett samarbete mellan filologiska fakulteten vid Jagellonska universitetet, avdelningen för nodistik samt musikkonsetvatoriet i Kraków. Solist vid Griegs pianokonsert var Mikolaj Ólafur Frach, och hjärnan bakom arrangemanget var min kollega Maksymilian Frach, som både är violaist och lärare i isländska på min avdelning.

Dagens anteckning – 2 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På kattens framtassar finns fem tår. Fyra på själva tassen och två längre upp på benet. Baktassarna har däremot bara begåvad med fyra tår på vardera tass. Det ger 18 tår totalt, vilket också är lika många år sedan dessa framtassar tillkom. Katter går faktiskt vanligtvis på tå genom livet. Uttrycket “tassa lätt på tå” kan alltså möjligen härledas till kattens tassar. Denna försiktiga gångstil har ju också gjort dem till mycket goda jägare, vilket dessvärre inte är lika roligt för våra småfåglar. Tassarna på bilden har mig veterligen aldrig lyckats sätta klorna i någon stackars fågel, men däremot har tyvärr en och annan fjäril fått sätta livet till.

Det är givetvis inte bara gångstilen som ger katten dess tysta gång, utan även trampdynorna, som består av bindväv och hud. Dessa skulle nästan kunna liknas vid små krockkuddar som skyddar katten från att sätta ned tassen för hårt. Och trots att de tassar så lätt passar deras tassar på att sätta små doftmarkeringar i marken, ibland till olika rivalers förtret. Därtill reglerar katten sin temperatur genom tassarna, men jag har förvisso också hört att de gör detsamma med hjälp av sina öron.

I dessa små tassar finns också sensorer som kan känna vibrationerna i marken. Det finns de som menar att katter därför kan känna i marken när någon tyngre kommer mot dem, men detta kan ju förvisso också förklaras av katternas exceptionellt goda hörsel. Hur det än förhåller sig med den saken så har i alla fall denna katt någon slags sensorer som gör att hon kan ana när det vankas ett veterinärbesök eller resa. Det är nästan så att man skulle kunna tro att hon har ett sjätte sinne.

Men igår slapp hon inte undan, trots försök till ljudlös flykt. Hon hamnade alltså trots motstånd i sin transportbur för avlägga en visit hos veterinären. Där lämnade hon ytterst motvilligt ifrån sig ett blodprov, som idag visade på häpnadsväckande framsteg. Till veterinärens stora förvåning har hennes njurvärden nämligen förbättrats, vilket sannerligen inte tillhör vanligheterna hos vare sig människor eller djur, så som katter.

Man skulle nu kunna tro att ett sådant resultat vore nog med glädjeämnen för en dag, men under förmiddagen hade jag också en rendezvous med våra nya studenter. Och jag kan intyga att ingenting är lika stimulerande som att få se så många nya ansikten som vill lära sig svenska. Mycket snart kommer de ta stora kliv genom det svenska språket, och bara tassa lätt på tå i luciatåget.

Dagens anteckning – 20 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Idag när jag satt på jobbet och lyssnade på ettorna som hade knåpat ihop egna tjusiga meningar med presens futurum, började jag plötsligt att tänka på Ludwig van Beethoven. Men eftersom det inte står i min arbetsbeskrivning att jag ska tänka på Beethoven när jag lyssnar på studenterna, skrämde jag genast iväg honom till ett passande skrymsle, där han snällt fick vänta tills det att jag hade lämnat min arbetsplats. Otåligt satt han där och väntade tills jag kom ut för att låsa upp min cykel.

“Ha ha”, sa han och viftade ivrigt med sina “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” (WoO 80) från 1806. Varför han viftade med just detta ungefär tio minuter långa pianostycke stod för mig fullkomligt oklart, men så nyktrade jag till och såg helt klart på situationen. Antagligen ville han på sitt eget sätt hänvisa till det gamla ordstävet “övning ger färdighet”. Och det går verkligen an att påminna om detta ordstäv, som ofta sägs helt slentrianmässigt, ty om man följer ordalydelsen noggrant kommer man snart nå framgång. I våra dagar har ju misstag och reparation visats ut ur rummet. Vi gör allt för att undvika dessa maliser, genom att använda rättstavningsprogram, autokorrekt, AI och allehanda hjälpmedel som snart kanske får oss att sluta tänka helt. Mina studenter vet dock att övning ger färdighet, så de repeterar och repeterar i oändlighet. De kan vara de sista på jorden kvarvarande som verkligen förstår hur viktigt det är med misslyckaden och omtagningar hela vägen till framgång.

Beethoven hade inga av dagens alla hjälpmedel när han skrev sina underbara variationer. Han misslyckades säkert flera gånger med att hitta rätt anslag, fick börja om och på nytt. Ibland säger man att “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” kan tolkas som Beethovens hyllning till barocken, och visst kan man höra något av sådana drag i den, men själv tycker jag att stycket ändå är så mycket Beethoven som det bara kan bli. Lyssna bara på vänster handens trygga baslinje, och hur sedan höger handen utforskar nya melodislingor. De är som om de både söker sig bort från och närmare varandra i ett och samma andetag. Och ljuvligt vackert blir det.

Det sägs förresten att Beethoven inte var särskilt förtjust i detta stycke, och det är därför som det aldrig fick något opusnummer. Det sägs också att när han hörde stycket spelas, långt efter dess tillkomst, avfärdade han det som trams, och att han menade att han hade varit en riktig åsna på den tiden då han skrev det. Nå, det finns många anekdoter om Beethoven, så jag låter helt enkelt en slutsats om sanningshalten i dessa saker bero.

Det verkar inte finnas några av Beethovens skisser till “Trettiotvå variationer över ett originaltema i c-moll” kvar, så jag illustrerar inlägget med en skiss, med flertalet bryderier och misstag, på hans pianosonat nr 32 (opus 111).