viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Här går gränsen, säger man när man känner att måttet är rågat. När ett gräl är på väg att gå överstyr. Eller rent av urartat. Gräns. Det är det vi drar mellan våra länder. En linje dragen mellan oss. För att skilja oss åt. Själva linjen är nästan som en förolämpning i sig. Här är går min gräns, och din. Och passa dig för peta på den. Dragen är den. Som ett höjt svärd. Redo att hugga.

Och vi människor låter oss följsamt inrutas mellan de dragna gränserna. Vi bär våra pass. Som om de skulle säga något om vilka vi är. Hur vi känner. Eller vad vi älskar. Om du älskar något landstycke bortom ditt pass dragna linje, hänvisas du till att åter och återigen ifrågasättas. “Varför vill du vara här och inte där du hör hemma?” är en fråga som om jag ofta måste kryssa mig ur när jag står på gränsen till den förlovade plats jag söker. För mig är det enkelt. Jag vill vara där jag behövs. Där mitt hjärta slår fastare. Där jag känner att jag kan växa. Så är det för mig. Jag har valt att vilja vara någonstans där jag aldrig kommer vara hemma, trots att det är det är den enda plats jag vill kalla hem. För det finns en gräns mellan där jag vill vara, och där någon annan beslutat att jag hör hemma. För jag har aldrig valt den platsen. Inte heller mina föräldrar.

Jag står på en gräns till den plats jag älskar, hänvisad till köer och förnedrade utfrågningar, både från platsen jag kommer ifrån och den jag vill till. Ovanför min hjässa svävar ett streck av fåglar. Rakt över gränsen flyger de. Utan pass, visum eller ifrågasättningar. Deras resa tycks plötsligt så oändligt mycket mer logisk än min.

Jag tänker på Stefan Zwieg och hans dystra återblick på en svunnen tid (Världen av igår). Hans resor runt omkring på olika platser fascinerar mig. Inga pass behövdes. Och det är inte så fasligt länge sedan. Det är ungefär hundra år sedan. Sedan dess har vi beslutat att låta oss kedjas fast vid våra pass. Vi är som tusenfotingar utan fötter. Vi har oändlig lust att resa, eller bo längre tid på en okänd plats. Men om vi vill det måste vi både kräla i gyttja och böja oss 180 grader. Fast inte ens då är vi riktigt berättigade att kalla hem för “hemma”. Vi har ibland av olika skäl behov av att förflytta oss, eller fly, men när vi försöker ta oss till en säkrare plats, ifrågasätts våra skäl. Som om vi vore mer nyttiga som kanonmat till några imperier som vill testa sin krigiska kapacitet. Att fly från krig är tydligen inte längre ett legitimt skäl. Man misstänkliggörs. Ifrågasättas. Sätt i karantän, ibland skoningslöst länge.

Allt det här för att någon sagt att “här går gränsen”, och dragit in linje på en karta. Emedan du och jag tilldelats vars ett pass.

Så här ser Europa egentligen ut. Helt naken, utan några linjer dragna med svärd.