viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

Jag vet inte hur ni inledde er vecka, men (ja, följande sätt att inleda veckan börjar bli lite av en tradition) jag såg till att påbörja den med Joseph Haydns symfoni nr 31 (Hob. I/31) som tonsattes 1765. Symfonin kallas ofta för “hornsymfonin” eftersom just detta instrument har en särdeles viktig uppgift i verket. Men även andra instrument, så som exempelvis flöjten, har flera viktiga solon.

Beställaren av symfonin var den ungerska fursten och militären Nikolaus I Joseph Esterházy de Galantha, som var en stor främjare av musik, konst och vetenskap samt även Haydns beskyddare. Som ett utslag av sitt musikintresse hade Esterházy därför tillsatt en orkester som leddes Joseph Haydn. Orkesterns musiker tillhörde de skickligaste bland musiker i området under denna tid. Det förefaller som om orkestern initialt hade fyra hornister, men först slutade en av dessa av oklar anledning och snart därpå dukade ytterligare en hornist under. Haydn hade alltså plötsligt bara två hornister kvar och han ska ha bett Esterházy om att få anställa två nya hornister. Denna önskan fick dock kalla handen, ty även om fursten älskade musik och sin orkester, led han ofta av ekonomisk trångmål. Det skulle dröja två år innan orkestern åter hade fyra hornister och det är mycket troligt att nämnda symfoni skrevs just för att celebrera denna händelse.

Det är tyvärr inte känt exakt när symfonin uruppfördes, men enligt kännare ska det ha varit före september 1765. Så tror man eftersom orkesterns skickliga flöjtist fick sparken den månaden, efter att han hade satt eld på ett tak till furstens slott när han var ute och sköt på fåglar från taket.

Hornisterna under denna tid spelade på något som kallas för naturhorn. Instrumentet var av metall, så som dagens valthorn, men de hade inga klaffar eller ventiler och tonerna alstrades genom att hornisten formade sina läppar och använde luftströmmen för att reglera tonen, vilka kallas naturtoner. De hade olika insticksrör som de fick sätta in eller dra ut för att åstadkomma olika toner. Under mitten av 1700-talet började man också använda stopptoner, vilket innebar att hornisten förde in handen tratten och reglerade tonerna även på detta vis. (En teknik som används än idag.) Och även om jag inte är någon expert inom området så inbillar jag mig att det kan höras stopptoner i Haydns trettioförsta symfoni.

I vilket fall tycker jag att det var ett fantastiskt bra val att inleda veckan med Haydns hornsymfoni, ty jag har på senare tid börjat älska horn och man får ju hoppas att denna vecka därför också kommer älska mig, och inte ha ett horn i sidan på mig, eller någon annan för den delen.

—

Fotot nedan föreställer en replika av ett naturhorn från 1760. Bildens källa