viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Det blåser en kylig vårvind kring Wawel. Några ensamma tornseglare klipper snabba och lite jäktade vingtag med sina vingar. Deras små kroppar fladdrar knappt skönjbart runt brandtornet. Och inte heller tycks deras glada tjut vilja tränga genom den kyliga luften. Turisterna som traskar kring slottet har lämnat sina sommarkläder på hotellrummet och bär nu istället identiska täckjackor, vars bulliga huvor döljer deras huvuden. Inte heller från dem hörs några glada vårtjut. Sommarvärmen känns sålunda orättvist bortryckt.

Så låt oss därför förtränga denna ovälkomna kyliga påhälsning av kalla vindar och drömma oss tillbaka till när värmen ännu var rådande. Som när jag satt och kontemplerade över ett litet klöver och språkens olika finurligheter. Det litauiska ordet för växten klöver lyder “dobilas”. Varför det kallas så är det ingen som vågar svära på, och jag kan inte hitta särskilt många släktingar till namnet i närområdet. I de andra baltiska språken har man valt andra namn för klöver (på estniska ristik och lettiska Āboliņi.) På litauiska är Dobilas är därtill ett manligt efternamn. De kvinnliga formerna av efternamnet är Dobilienė eller Dobilaitė. Det verkar dessutom vara ett förhållandevis vanligt efternamn bland litauer. En sökning på en webbsida för släktforskning menar att det finns 339 561 poster som innehåller Dobilas, och då sökte jag inte på de kvinnliga formerna.

Hur ser det då ut i Sverige? Finns det de som heter Klöver i efternamn? Av någon anledning känns det lite förmätet att ha ett sådant efternamn, som om man försökte påskina att man vore gjord av klöver. Men, jo, det visar sig på Skatteverkets webbsida att 24 personer bär det efternamnet i Sverige. Där ser man!

På polska kallas klöver för Koniczyna och jag kan faktiskt inte hitta att någon bär det efternamnet, men ni får gärna rätta mig om jag har fel. Däremot kan jag hitta efternamnet Konkel, som enligt en källa ska komma från ett tyskt ord för klöver. Och jag som trodde konkel betydde “dum”. Nåväl, eftersom jag faktiskt inte kan hitta flera källor som verifierar påståendet om att Konkel betyder klöver, låter vi en slutsats om tesens trovärdighet bero. Däremot hittar jag flera källor som menar att Konkel just betyder dum.

Ja, så kan tankebanorna löpa en kylig tisdag i maj.

Dagens anteckning – 5 maj 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Varje vecka inleds ju med en hyllning till romarnas gudinna Luna. Månens dag. Det känns ju egentligen bakvänt att börja veckan med att tänka på natten, men det kan kanske vara en metafor för hur många upplever denna dag, att man måste gå upp när månen fortfarande härskar för att släpa sig till jobbet. En del vill kanske helst bara dra något gammalt över sig på måndagsmorgonen, eller varför inte en söt liten tass? Ja, en tass skulle vara en ren tjusning att få lägga över sina ögon för att somna om.

Men det är ju givetvis inte så att alla språk har valt att utgå från den romerska mytologin för att beskriva veckans första dag. Flera av de slaviska språken har istället valt att utgå från söndagen, och därmed kalla måndag för “dagen efter (söndagen)”. För att bara ta några exempel kan man ta ukrainskans понеді́лок, som alltså kommer av “по неділі” som betyder just efter söndag. Polskans poniedziałek är formad efter samma tankefigur. På litauiska kallas dock dagen för “pirmadienis”, vilket de flesta säkert enkelt kan dechiffrera och se att det betyder “den första dagen”.

Veckans dagar på litauiska formades av lingvisten Jonas Jablonskis (1860-1930). Under början av 1900-talet bidrog han till att förbättra det litauiska språket genom att författa verk om litauisk grammatik, språkets syntax, böjningar och prepositioner, och dagarnas namn, för att bara nämna några av hans bidrag. De övriga dagarna heter förresten antradienis, trečiadienis, ketvirtadienis, penktadienis, šeštadienis, sekmadienis. Alltså, andra dagen, tredje dagen, fjärde dagen, och så vidare.

Jablonskis viktiga arbete ledde till att det litauiska språket standardiserades och fick entydiga regler. Hans skulle också se till att det litauiska alfabetet fick sin nuvarande form. Orsaken till att detta arbete behövdes var att litauiska hade varit förbjudet under lång tid, när dagens Litauen var en del (eller kanske snarare ockuperat) av Kejsardömet Ryssland. Förbudet med andra ord inneburit hade att det inte fanns en enhetlig uppfattning om hur vissa saker skulle sägas eller än mindre skrivas.

Man skulle givetvis kunna utforska måndag på en massa andra språk, men det är som sagt den första dagen i veckan, så detta är vad jag mäktar med.

Dagens anteckning – 27 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Maskrosorna har redan släppt sina gula kragar och låter istället deras vita, sfäriska klot kröna deras stjälkar. De små vita fröna väntar ivrigt på en vindpust som ska ta dem till en lämplig plats att gro på. Gärna i någon lukad rabatt. Snabbt som en iller växer den också.

Men varför heter den då maskros på svenska? Vad är det som är så maskigt med den? Jo, man tror att det syftar på de små maskar eller larver som bor i de gula maskrosorna. Det visar sig också vara ett ganska nytt namn på svenska. Tidigare hade varje trakt sitt eget namn på de små otygen, och flera av dessa namn är långt mycket mer fängslande än maskros. Smaka bara på namn som kopiss (eller ja, kankse inte just smaka), lejontand eller skallnacke. I Dalsland ska man ha kallat dem för munkhuvud. För att få en förklaring till det sistnämnda namnet tar man sig enklast till polska språket där den kallas för mniszek och namnet syftar till munkarnas rakade huvuden. Ja, det är ju så maskrosen ser ut när fröna blåst iväg.

På ukrainska kallas maskros för Кульбаба (kulbaba) och som ni nog förstår åsyftas här dess runda form. I Litauen anspelar namnet istället den klibbiga mjölk som strömmar ur stjälken om man pressar den. Sålunda kallas maskros för kiaulpienė, efter pienė som tydligen betyder mjölk. Jag vet inte om det gamla svenska ordet kopiss har något med detta att göra, men jag skulle tro att det inte är helt osannolikt. Även namnet lejontand kan hittas utanför svenska språket. På tyska kallas de nämligen samma sak, nämligen löwenzahn. Men varför maskrosen kallas för pitypang på ungerska vet jag inte. Någon källa menar att det beror på att det är så det låter när man blåser bort de vita små fröna.

Nå, jag tror vi kan hålla på i oändlighet med att grubbla över maskrosens olika namn, ty trots att den inte verkar särskilt omtyckt så sätter den tydligen vår fantasi i rörelse. Vi kan istället övergå till att utreda vad man kan använda maskrosor till. Det finns de som använder dess blad i sallader och på våren är bladen rika på c-vitamin. Man kan även koka rötterna. Roten ska enligt källor vara rik på kolhydrater, något som dock många av oss försöker undvika. En del gör te på deras blommor och själv har jag en gång blivit bjuden på maskrosvin, men det var då verkligen inte gott och jag avråder å det bestämdaste från att dricka det om du skulle bli bjuden på det någon gång.

Även om maskrosor sprider sig lätt och börjar gro på en massa oönskade platser, så är de svåra att fånga på bild. Därför bjuder jag även på några smultron (möjligen backsmultron att döma av bladen) och ett nyväckt bokträd (möjligen blodbok).

Dagens anteckning – 21 april 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Vid det lilla vattendraget Białucha börjar jag att tänka på de vackra namn på månaden april som finns i polska och ukrainska. Både det ukrainska och det polska månadsnamnen anspelar nämligen på hur alla blommor och växter vaknar upp ur sin vintervilan. På ukrainska heter april sålunda “квітень” (“kvitjen”) och på polska “kwiecień”.

På belarusiska heter däremot april “красавік” (“krasavik”) vilket har ett nära släktskap med det slaviska ordet för skönhet alltså “краса” (“krasa”). Man skulle därför kunna påstå att man i belarusiska går lite mer rakt på sak, och utan omsvep slår fast att april är den vackraste av alla månader.

I tjeckiskan har man valt att hylla eken, och månader kallas därför “duben”, som går att härleda till det slaviska ordet för “ek”. Varför man valt just detta träd att förknippa med april och all blomning är för mig oklart. Kroatiskan vill istället göra oss uppmärksamma på att gräset har blivit vackert grönt, och därför heter månaden “travanj” för kroaterna, vilket har sin rot i ordet för gräs, nämligen “trava”.

De övriga slaviska språken verkar använda det internationella namnet “april” för april. Men inte litauiskan, som är ett språk som sedan en tid har insisterat på att väcka mitt intresse. April heter “balandis” på litauiska, och ordet syftar på deras ord för (håll i er nu, för detta är rafflande) “duva”. Det är nämligen då som duvorna kuttrar och uppvaktar varandra.

De litauiska månadsnamnen går att leda tillbaka till storfursten Gediminas som levde på 1200-1300-talet, men de fastställdes först 1918 då landet fick självständighet efter århundraden av förtryck. Alla de litauiska namnen på månaderna är intressanta, men jag ska inte trötta er med att gå genom var och en av dem. Jag måste emellertid uppehålla mig vid deras ord för februari, enär det finaste det av alla namn (på den grymma månaden) som jag känner till. Månaden februari kallas nämligen för “vasaris” på litauiska och det har sitt ursprung i deras ord för “sommar” (“vasara”). Tänk ändå att få tänka på sommaren mitt i kalla och mörka februari! Och det är ju dessutom helt logiskt, för det är just under den månaden som man börjar märka att ljuset stannar lite längre om dagarna, och att natten snart kommer att få dra det kortaste strået.