viewpoint-east.org

(Läsningstid: 3 minuter)

En äldre man skumpar fram på en traktor strax utanför Kraków. De tycks båda ha haft samma syssla under flera decennier. Med en van handrörelse över ratten svänger han abrupt längs med åkerns kortsida, för att påbörja arbetet med att färdas nedför branten längs med fältets långa långsida för att skörda grödor. Förankrat till traktorns bakre del syns någon slags skördetröska, där hela familjen står beredda att ta emot det som gömmer sig i marken. Man kan nästan tro att det är en släktträff, ty det är minst tre generationer som trängs på flaket. Vad exakt de har för avsikt att ta upp från marken vågar jag dock inte sia om, då min kunskap om olika grödor är alltför klen. Men det rör sig bestämt om någon beta av något slag.

Och när jag sveper blicken över nejden ser jag hur praktiskt taget varje åker är pyntad med traktorer, olika jordbruksmaskiner med tillhörande människor helt upptagna av sitt arbete. Scenen får mig att tänka på målningen “Skördemän” (1545) av Pieter Bruegel den äldre, trots att jag inte kan skönja en endaste som ligger på latsidan (som några kan ses göra på Bruegels målning). Här är det uppenbart att det varken är rast eller ro. Jag blir så betagen av scenen jag bevittnar att jag inte ens kommer mig för att ta en bild.

Mina tankar har nämligen övergått till att begrunda om scenen kan vara det mest polska av allt polskt. Och det månde så vara, emedan “Polen” ska enligt vissa teorier kunna härledas till det ordet slaviska för fält, som är “pole”. Det finns givetvis flertalet andra teorier, men det är denna teori som jag associerar till när jag ser de polska böndernas arbetande fysionomier.

Det många språk tycks också bruka ordet “pole” för att namnge Polen. De flesta, men givetvis inte alla, och som så ofta blir jag överraskad av litauerna och deras egensinniga och självrådande språk. De kallar nämligen Polen för Lenkija, vilket är ett namn som går att härleda till en folkstam vid namn Lędzianie som befolkade området på 600- till 1000-talet. Litauerna är förvisso inte ensam om denna tankegång, utan får gott sällskap av ungrarna som dessutom passar på att krångla till saken med en extra knorr på ändelsen, för att landa i namnet Lengyelország.

Det finns flera intressanta namn på Polen bland andra språk, men vi lämnar dessa därhän i skrivande stund då de alla kräver sina långa och, i vanlig ordning, tillkrånglade förklaringar. Ungefär som förklaringen till varför finnarna kallar Sverige för Ruotsi, som tycks kunna härledas till det fornsvenska ordet roþs- som kan översättas med “rodda”, vilket syftar på svearna som färdades i österled, och som genom sitt ihärdiga roende väl också kan antas ha gett upphov till namnet Kyjiv Rus och så vidare och så vidare.