viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 26 oktober 2024

Category: by sophie engström, Centraleuropa, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

När jag flyttade till Kraków var det stora samtalsämnet luftföroreningar. Det ordnades konferenser där till och med Katowice, staden som dittills hade haft Europas sämsta luft, gjorde sig känd som en stad som försökte göra något åt den ohälsosamma luften.

I Kraków var det var inte alls ovanligt att man såg cyklister eller gångtrafikanter med munskydd, rådigt designade efter den tidens tycke för smak.

Sedan kom pandemin och man verkar ha blivit mer oroad över andra föremål som flög runt i vår luft. Alla ålades av nervösa politiker att bära munskydd (under en tid), men det var bara ett fåtal som orkade engagera sig i eventuell design.

När pandemin inte längre skrämde upp oss tillräckligt kom så Rysslands misslyckade försök till fullskaliga invasion av Ukraina. Några munskydd sågs inte längre till och faktum är att munskydd nog står sig slätt mot Rysslands aggressivitet.

Men hur förhåller det sig med luften i Kraków i detta nu? Det kan man undra, en sådan här dag, när solen nästan svämmar över av lyskraft och höstlöven skimrar i sina på en gång starka så som skira färger. Jo, den är dålig. Nå, inte riktigt lika uselt dålig som den var före pandemin, men alltjämt dålig för lungor. Det är inte så att politikerna har legat på latsidan. Man har infört olika regler för att få bukt med koleldningen, men tyvärr har det har gått troll (läs = politik) i frågan, med allt vad sådana charader innebär.

Regeringen i Warszawa är dock inte särskilt intresserad av vare sig munskydd eller luftföroreningar. Deras blickar riktas inte ut i tomma luften, utan mot belarusiska och ryska gränsen, vilket inte är att undra på.

Men det också en helt annan fråga.

—

För att illustrera dagens anteckning får ni njuta av bilder från Botaniska trädgården i Kraków.

Dagens anteckning – 25 oktober 2024

Category: by sophie engström, poland
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Precis innan jag kommer fram till övergångsstället slår det om till rött. Ilsket bromsar jag in cykeln och sätter ner foten med ett irriterat “bamp” på marken. Egentligen gör det mig inget att jag måste vänta en stund, jag har ju inte bråttom någonstans, men jag imiterar min omgivning. En cyklist gör en dödsföraktande manöver och cyklar över gatan strax före alla bilisterna kommer i högsta hastighet, som skjutna ur en kanon eller kanske snarare med eld i baken. Givetvis är det ett cykelbud, som i tusentals cyklar runt i staden, med sina stressade uppsyner och som fullkomligt saknar trafikvett.

Jag skakar på huvudet åt cykelbudet, så där irriterande som vi svenskar ofta gör när vi tycker vi vet bättre än alla andra av jordens befolkning.

Rödljuset ger mig möjlighet att ägna mig åt min favoritsysselsättning, nämnligen att studera folk. På andra sidan gatan har det nu samlats en hoper jäktade människor. Jag vet inte om de verkligen är jäktade, eller om de bara imiterar omgivningen så som jag gör. De flesta tar upp sina mobiler, antagligen för att det spär på bilden av den upptagna och viktiga personen.

Men tre personer utmärker sig. Det är tre herrar, modell äldre. Alla långa, men två av dessa dessvärre endast på bredden. Förutom att de inte tittar på sina mobiltelefoner har de något annat gemensamt. De har alla slokmustasch. Denna ansiktsprydnad är nog på utdöende här i Polen, men ännu går de att skåda i folkvimlet. Orsaken till att vissa män i den äldre generationen har slokmustasch förklaras rimligtvis med Lech Wałęsa. Eller så går det ännu längre tillbaka i tiden, till självaste Kejsare Franz Joseph. Bland yngre män förekommer inte dylik mustasch-typ. De tycks föredra en lite fjunigare typ av mustasch. Kanske börjar den sloka i framtiden, tänker jag.

Hoppsan, nu slår det om till grönt.

Med utsikt mot ett litterärt sällskap

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri, krönika, Litteratur, poland
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 5 minuter)

Se hit, här bjuds det på ett knippe författare, översättare och poeter, som står på Królewska-gatan i Kraków. De hör alla ihop men ändå är ändå så betydelsefulla var och en för sig.

Längst ut till höger står Adam Włodek (1922-1986) som ofta presenteras som “Wisława Szymborskas man“, vilket förvisso är en helt riktig anmärkning om nämnde Adam, men något fattig på information. Adam Włodek var nämligen också poet liksom Szymborska, samt även journalist, redaktör och översättare. Under andra världskriget deltog han i den kulturella och underjordiska delen av upproret mot Nazityskland. Han var efter kriget var han redaktör bland annat på Dziennik Polski och verkade även som poet och översättare. Adam Włodek gav ut tio diktsamlingar samt att han översatte från tjeckiska, slovakiska, tyska, engelska och ryska. Adam och Wisława gifte sig 1948, och de levde tillsammans författarhuset på ulica Krupnicza, (som jag tidigare har skrivit om). Deras äktenskap blev kort, och de skilde sig redan 1954. De skulle dock vara vänner livet ut, och som ni ser, även 1977, när nedanstående sällskap förevigades tillsammans.

Till vänster om Adam Włodek står Wisława Szymborska, som säkert inte behöver någon närmare presentation för de allra flesta i Sverige, och någon längre levnadsteckning kommer inte ges nu, då en sådan lätt skulle bli alltför omfattande. Att hon är så pass välkänd i Sverige har vi översättaren och författaren Anders Bodegård (1944-2024) att tacka för. Det är nämligen möjligt att Wisława Szymborska aldrig hade tilldelats Nobelpriset i litteratur år 1996 om det inte vore för Anders Bodegård och hans översättningar av hennes särpräglade diktning. Anders Bodegård kom till Polen första gången 1967, men det var först 1981 som han slog ner sina bopålar i Polen för en längre tidsperiod, och då för att verka som lärare i svenska på det prestigefyllda Jagellonska universitetet. Avdelningen som han arbetade på firar för övrigt 50 års jubileum i höst. Det är beklagligt att Anders Bodegård inte kan delta i festligheterna, då han gick bort i juni, men minnet av hans arbete lever ännu kvar på institutionen.

Anders Bodegård har en diger lista över verk och författare som han översatte. Bland de polska namnen märks, förutom Szymborska, Witold Gombrowicz, Ryszard Kapuściński, Zbigniew Herbert och Ewa Lipska. Den sistnämnda står vid sidan om Wisława Szymborska, och det ser nästan ut som om de båda är djupt inbegripna i ett samtal. Ewa Lipska kanske vänder sig mot Wisława Szymborska och uttrycker förvåning över något. “Vad är det du säger?” tycks hon säga. Lipskas diktning jämförs ibland med Szymborskas, och då i synnerhet med den sistnämndas humoristiska uttryck. Men Lipska har ett alldeles eget uttryck. På bilden ser de båda i alla fall ut att vara helt omedvetna om att någon alldeles nyss har tryckt på avtryckaren och förevigat detta möte.

De två till vänster i bild är däremot helt på det klara med vad som försegår. Med lite gäckande blir tittar de in i kamerans lins. Barbara Czałczyńska, som kvinnan heter, föddes i Lwów (idag Lviv i västra Ukraina). Det är oklart när hon lämnade staden, men troligtvis efter andra världskriget, då de flesta polacker tvingades bort från de delarna av dagens Ukraina. Efter att hon hade utexaminerats vid Jagellonska universitetet, debuterade hon som författare i Dziennik Polski strax efter det att Adam Włodek lämnat posten som redaktör på nämnda tidning. Barbara Czałczyńska verkade även som översättare från franska till polska. Året före sin bortgång tilldelades hon orden Polonia Restituta, som är en orden som ges till betydelsefulla, polska eller utländska, aktörer inom litteratur, konst, vetenskap, sport, utbildning och även för att främja goda relationer med andra länder.

Längst ut till vänster står Kornel Filipowicz och tittar på oss med sina lugna och vänliga ögon. I sin hand håller han belevat en cigarett. Mungiporna slokar lite, men det är inte tu tal om annat än att detta är en vänlig och snäll man. Han håller Barbara Czałczyńska i ett stadigt och hjälpsamt grepp, och de två delar dessutom en erfarenhet. Kornel Filipowicz föddes nämligen också i den del av dåtidens Polen som idag tillhör Ukraina. Han föddes i Tarnopol (idag Ternopil), men hans familj flyttade redan 1923 till Cieszyn, som gränsar till Tjeckien och därmed ligger i dagens Polen. Även Kornel Filipowicz tog sin examen vid Jagellonska universitetet, men ämnet var biologi, och låg därmed på behörigt avstånd från litteraturen, skulle man kunna kunna tro. Men före andra världskriget började han närma sig avantgardet, och i dessa kretsar mötte han sin blivande fru, konstnären Maria Jarema, som likt Kornel, och hade fötts i den del av Ukraina som under mellankrigstiden tillhörde Polen. När Nazityskland anföll och slutligen ockuperade Polen engagerade han sig i motståndsrörelsen, ett engagemang som skulle leda till att han sattes i koncentrationslägret Sachsenhausen. Han överlevde till eftervärldens stora lycka, och efter krigsslutet bosatte han sig i Kraków.

Kornel Filipowicz presenteras ofta som “Wisława Szymborskas partner“, och det är riktigt att de två levde som särbo fram till Kornel Filipowicz död, men precis som med Adam Włodek är det inte en fullständig beskrivning. Kornel Filipowicz lämnade efter sig ett omfångsrikt författarskap, men mycket lite är översatt till svenska. Några lysande undantag finns, som de delar som är översatta av Joanna Helander, Bo Persson och ovan nämnda Anders Bodegård. De har därmed medverkat till att ge en svensk publik inblick i Filipowicz finstämda och säregna alster.

Nåväl, dessa prominenta och angelägna skriftställare står alltså på Królewska i Kraków, möjligen en sommardag 1977. De hade, som du nog redan förstått, mycket gemensamt, men ett kriterium har ännu inte återgivits här. De tillhörde nämligen alla den litterära sammanslagningen Grupa Literacka Biprostal. För att tillhöra denna mycket eminenta gruppering var man tvungen att ha ett fönster från vilket man kunde se det 15 våningar höga kontorskomplexet Biprostal, som låg, och fortfarande ligger på Królewska-gatan i stadsdelen Krowodrza i Krakow. Ja, som du nog redan förstått var detta en lite skämtsam sammanslutning, men det kan man kanske nästan läsa av fotografiet, eller hur?


Från vänster till höger: Kornel Filipowicz (1913-1990), Barbara Czałczyńska (1929-2015), Ewa Lipska (1945-), Wisława Szymborska (1923-2012) samt Adam Włodek (1922-1986)

Några källor
https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Adam_W%C5%82odek

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Anders_Bodeg%C3%A5rd

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Barbara_Cza%C5%82czy%C5%84ska#:~:text=Barbara%20Cza%C5%82czy%C5%84ska%20

https://pl.m.wikipedia.org/wiki/Kornel_Filipowicz

https://gazetakrakowska.pl/biprostal-na-archiwalnych-zdjeciach-przez-25-lat-byl-najwyzszym-budynkiem-krakowa/ar/c9-18275133

Om fåglarnas musikaliska gnosis

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Kåseri
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I helgen har Polen firat sin 233 år gamla konstitution, en konstitution som klubbades 3 maj 1791 och som var tänkt att få bukt med århundraden av politiska slitningar och låsningar. Tyvärr fick den gälla i blott 19 månader. 1793 skulle Polen nämligen delas upp mellan de tre stormakterna Tsarryssland, Preussen och Habsburgska riket. Det hindrar dock inte polackerna för att varje år fira denna uråldriga, men på sin tid ytterst moderna, konstitution. Följaktligen ställs de vanliga göromålen in, och däribland konserter med konstmusik, vilket är till förtret för undertecknad. Det krävs nämligen musik för att just denna hominid ska vara själsfrisk.

Vad göra? Jo, ut i naturen för att lyssna till naturens symfoniska verkförteckning. Skogen i all ära, men egentligen är det vid flodbäddarna, som de riktiga storverken skrivs. Här kan man höra rörsångaren med sitt lustiga och lite vimsiga läte. Man kan vidare höra vassångaren tjippa lite gräshoppslikt, men den får allt konkurrera med mästaren av gräshoppsimitation, som framförs av gräshoppssångaren själv. En sävsångare sippar på sina toner i någon tuva, innan den bryskt avbryts av en flodsångare. Tillsammans med svarthättor, alldagliga koltrastar, rödstjärtar och andra mesar och skönsångare, skapar de ett oemotståndligt musikaliskt mästerverk, som vi människor helt enkelt oftast går bet på att överträffa eller imitera.

Många tonsättare har förvisso försökt att imitera dessa musikalitetens specialister. Olivier Messiaen (1908-1992) lyckas komma snubblande nära att imitera dem i Catalogue d’oiseaux (1956-58), men faktum är att hans uppsåt nog inte var att imitera dem, utan snarare skriva en hyllning till fåglarnas sång. Han var ju trots allt ornitolog, och dessa hyser ofta en nästan religiös vördnad för fåglar. Det finns nog andra exempel på tonsättare som skrivit lyckade hyllningar till fåglarna och dess sånger, men de flesta har nog bara snuddat vid deras läten, så som exempelvis Gustav Mahler, som förefaller ha varit ganska upphängd på göken…

Nåja, nu står i alla fall undertecknad vid en flodbädd och lyssnar på fåglarnas musikaliska gnosis. Just denna flodbädd tillhör en biflod till Wisła, och kallas för Białucha. Namnet (biała betyder vita) anspelar tydligen på flodens mjölkaktiga färg, som kommer av att sedimenten i flodbädden är riktigt på kalk. Lite längre norrut kallas samma biflod för Prądnik, och det ska enligt uppgift få de polska tankebanorna att associera till snabb ström. Även Białucha är väldigt snabb, men tyst och smidigt elegant. Men vem är det som sjunger där bort? Hallå, vänta på mig… En annan måste ju helst ordna in dig i ett fåglarnas sång-kartotek. Vänta. Ila inte så snabbt. Hallå…

Musikens mobila form

Category: by sophie engström, music
Tags: , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Tionde december
Dagens musik
Roman Haubenstock-Ramati
Alone I (1965)

Man kan nästan utgå från att Roman Haubenstock-Ramati var en fritänkande och egensinnig person, som inte var rädd för att gå mot strömmen och utforska tekniker av skiftande karaktär för att uppnå en fulländning i sin skaparkraft. Han föddes i Kraków och det var också där som han inledde sin bana som tonsättare. I slutet av 1930-talet beslöt han sig för att fly till Lviv undan nazisternas maktövertagande i hemlandet Polen.

Väl i Lviv blev han genast inskriven på Lvivs Musikaliska akademi uppkallad efter Mykola Lysenko, och här studerade han komposition och dirigering. Men det skulle visa sig att Lviv inte var säkert för Roman Haubenstock-Ramati, och 1941 arresterades han av de sovjetiska myndigheterna. Han förvisades från Lviv, till Odesa och därifrån till Tomsk i Sibirien. Redan året därpå blev han benådad och tog värvning i Władysław Anders arméorkester, men dessvärre insjuknade han i tyfus. För att göra en lång historia extremt kort innebar detta att Roman Haubenstock-Ramati i slutändan hamnade i det då brittiskt kontrollerade Palestina.

Efter kriget återvände han till Kraków och var under en tid redaktör för musiktidskriften “Ruch Muzyczny” och jobbade på radion. Men han var föga imponerad av de kommunistiska partiet som hade tagit makten över Polen, så han flydde till Tel Aviv, där han bodde fram till 1950-talet, då han återvände till Europa och bosatte sig i Wien. Det var också under denna tid som han hade sin första stora framgång som tonsättare med verket “Recitativo ed aria”/”Konzert für Cembalo und Orchester” (1955). Från 1950- till 70-talet hade han Wien som bas, men han arbetade på musikhögskolor i Tel Aviv, Zurich och Stockholm m.fl.

Det är inte helt lätt att beskriva Roman Haubenstock-Ramatis konstnärskap, eftersom han greppar över många olika former av kompositionstekniker. Han inledde sin bana med att komponera i Arnold Schönbergs tolvtonsteknik, men efter bara några år skulle han ha lämnat den tekniken bakom sig. Hans tid i Palestina skulle innebära att han fick influenser från icke-europeiskmusik, och han lät inslag av hinduisk raga och arabisk makam, bysantinsk och judisk sång ingå i hans kompositioner. Utöver det var han också influerad av Pierre Schaeffers konkret musik (musique concrète).

Roman Haubenstock-Ramati var inte heller rädd att tänja på musiken som form, och lät sig till och med inspirerades av skulptören Alexander Calders skulpturer. (Ett av hans verk, kallat “De fyra elementen”, står utanför Moderna museet i Stockholm.) Tanken var att föra över den mobila formen i skulpturna till musiken. Vi ska nu lyssna på ett stycke från 1965 som heter “Alone 1, konstverk för ospecificerat låginstrument och slagverk ad libitum”. Jag vet inte hur det hörs för er, men jag tycker mig höra hur mobilen svänger genom luften och hur de olika delarna vidrör och skaver mot varandra. Väl bekomme!

(PS. Ni får gärna berätta om ni lyckas följa med i partituret, för jag gör det i alla fall inte…)

Ömhetsbetygelser till en stad

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Galizien, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Igår, uppe på Wawels kulle, spejandes ut över staden, föll det sig plötsligt helt logiskt att utbrista: “vad jag trivs i denna stad”. Det kan bli så när man tittar över tinnar och torn, och nämner nästan alla dessa vid namn, riktiga eller påhittade, som man dessutom har en personlig koppling till (“det var då som vi…”, “minns du när vi var…”).

Men plötsligt dyker han upp, där han står fastkilad på sitt tak. Enträget tittar han bort, oavsett vinkel man står i. Tydligen lite blyg. Nå, vi har mötts förut, enär han är en riktig krakowit, eller krakuska, som de boende i Kraków lite kärleksfullt och skämtsamt kan kallas av andra polacker. Att han är en riktig krakuska syns på hatten, som faktiskt just kallas krakuska. Röd ska den vara till färgen, och helst försedd med en påfågelfjäder käckt på sida. Precis som vår blyga herre som sitter fastkilad i sin triangel på taket, med utsikt mot Wawel, eller törhända ännu längre bort upp mot bergen i söder eller ut över vidderna i norr.

Förresten, den röda hatten, som ofta associeras med krakuskorna, eller krakowiterna, har nog aldrig varit en huvudbonad som använts till vardags. På 1800-talet, då folkdräkten blev på modet inte bara i Kraków utan i hela Europa, var det inte alls vanligt med denna hatt, frånsett vid stora högtider, såsom bröllop eller andra festligheter. Det var vanligare att man såg en magierka, en slags filtmössa vilken kan liknas vid en tillplattad svamp. Eller så bar männen filthatt. Inte helt ovanligt var det med stråhatt sommartid som skydd mot den starka solen, eller cylinderhatt för den som ville vara lite märkvärdig.

Kvinnorna fick nöja sig med hucklen, om de var gifta, eller blomsterkransar när de stod inför ett bröllop. Deras sjalar kunde dock vara broderade med vackra mönster och färger. Så när det väl kommer till kritan var deras huvudbonad trots allt kanske intressantare än en röd hatt med påfågelfjäder käck på sidan. Men trots det får hon nog inte så ofta stå fastkilad i en triangel på något tak, med utsikt över nejden, bergen i eller vidderna i norr.

Blicken sveper nu bort från vår krakuska och ut över staden, över dess vackra mönster av tinnar och torn. Över takåsarna som är stadens ryggrader eller artärer. Dessa som ackompanjeras av kullarna och bergen i horisonten. En perfekt symbios av skönhet.

Och ur strupen väller ord av ömhetsbetygelser.


Fastkilad i en triangel.


Som en krakuska kunde te sig i färg.

Några källor:
1) https://dziennikpolski24.pl/krakuska-i-sukmana/ar/1971824

2) https://pl.m.wiktionary.org/wiki/krakuska

Med kossa i Svenska parken

Category: by sophie engström, Centraleuropa, Historia, Kåseri, krönika, poland
Tags: , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Med slutna ögon sitter den baskerförsedde mannen, och håller sina armar om sina ben. Fast det är nog mest ett olyckligt missöde som gör att han blundar på fotografiet, ty kring honom sitter hans familj. Frun säger något till honom. Det ser lite ut som om de talar i munnen på varandra. Mellan dem sitter deras äldsta dotter. Hon sneglar oroligt ut ur bilden, kanske är det något hon begrundar. Möjligen den lilla giftsvamp, som tycks finnas i den välta lilla korgen vid hennes mammas fötter. Bakom dem står den yngsta dottern. Tilläventyrs på väg någonstans. Månne till den lille pojken iklädd sjömanskostym, som pinnar iväg med bestämda steg. Familjen har sällskap av många andra, men det är nog ändå kossan, som rofyllt står bredvid dem och förefaller vara helt försjunken i en liten grästuva, som ådrar sig ens intresse. Den känns lite tagen ur sitt sammanhang, där den står mitt bland folk, lyftkranarna vid husbyggena, och pariserhjulet.

Men mannen i baskern ser ändå ut att vara rätt man, iklädd rätt huvudbonad, på rätt plats. Ty han liknar väl ändå Ingmar Bergman, där han sitter med sin basker. Han ser måhända nästan lite svensk ut, som det sig bör, alldenstund han sitter i Park Szwedzki, Svenska parken, i Nowa Huta, en väldigt satellitstad till Kraków.

Det är lätt att hoppa i galen tunna, och dra slutsatsen att namnet härrör från några svenskar som var på platsen för hundratals år sedan, eller att vi gjort oss förtjänta av uppmärksammas genom denna park beroende på vår utmärkta förträfflighet. Nej allt handlar om de husbyggnationer som man kan se i bakgrunden.

Det förhåller sig nämligen så, att det var efter en inspirationsresa till Sverige på 1960-talet som Janusz Ingarden (1923-2005), arkitekt och tillika stadsarkitekt i Kraków, ritade ett bostadskvarter vilket därav kallades svenska kvarteret i Nowa Huta. Som man kan höra på det polska namnet – blok szwedzki – är det inte frågan om ett kvarter som består av små röda hus med vita knutar, utan just flerbostadshus i form av block. Det är långa kantiga byggnader som står i givakt längs med gatorna. På ett enkelt sätt kunde man följaktligen klämma in massor av människor på liten yta, möjligen med, men helst utan, kossa. Men det var inte bara inspirationen till husen som kom från Sverige. Även materialet som användes till byggnationen kom från Sverige. Man skulle nämligen använda lättbetong för att konstruera husblocken i Nowa Huta. Lättbetong är ett material som fått utstå kritik och gett upphov till mycket ångest och oro i Sverige, men det är dock oklart om man i Kraków och Nowa Huta haft liknande diskussion om riskerna med lättbetong.

Parken kallades i folkmun således Svenska parken under flera decennier, innan borgmästaren i Kraków föreslog att parken slutligen officiellt skulle erkännas denna titel. Svenska parken ser inte heller alls ut som den gjorde på den tiden då vår baskerförsedde man hade picknick med familjen och kossan. Idag växer här höga träd, och som så ofta i Kraków är träden väl omhändertagna, trots att de är så många och olika till sort. Man kan faktiskt också finna lämningar från tiden före Janusz Ingarden. Ett stenkors uppfört 1932 har fått stå kvar på den plats där landsvägen mellan Czyżyny till Krzesławice låg, som då var samhällen utanför Kraków. Idag har de vävts in bland Krakóws väggrenar och rotverk.

De svenska husen i det svenska kvarteret ser ändå ganska svenska ut, men med en avsevärd skillnad från dem som gav upphov till inspirationen till dessa hus. Husen i Nowa Huta är extremt välskötta, och trots att lättbetong gärna ger vika för tidens tand, har man i Nowa Huta lyckats bevara dess fysionomier. Här syns dessutom förvånansvärt lite klotter. De tycks faktiskt vara älskade, de svenska husen av lättbetong. Så om sanningen ska fram så är det väldigt lite här som påminner om Sverige, om det inte vore för de blåa och gula soptunnorna… Men dessa färger för kanske ändå tankarna främst till Ukraina i dessa dagar.


Svenska parken då (1965).


Svenska parken idag.