viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 13 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En liten vit hund står med sin ägare brevid vägskälskapellet vid en park i Podgórze som är uppkallad efter Florian Nowacki (Planty im. Floriana Nowackiego). Orsaken till att parken är uppkallad efter honom tordes vara att det var han som initierade att parken skulle anläggas på 1880-talet, på den plats där det en gång låg en medeltida damm. Ibland gör sig denna medeltida damm påmind, genom att det nästan varje somrar uppstår en spontan vattensamling efter något av alla dessa häftiga sommarregn.

Just idag syns dock ingenting av en eventuell medeltida damm, enär parken har täckts av ett lager med vit snö. Ja, faktiskt lika vit som den lilla hunden som står där vid vägskälskapellet med sin ägare. Och bjäbbar på en annan liten hund, som dock är svart. Den svarta hunden dras av en sin ägare bort från den lilla vita bjäbbande hunden. Små vita moln pyser ut ur den bjäbbande hundens mun. Vita små moln. Som om även dess andedräkt imiterade snön.

Ett cykelbud svänger förbi vägskälskapellet och in på gatan som heter plac Emila Serkowskiego. Denna gata, som alltså egentligen kallas för plats, är alltså uppkallad efter Emil Serkowski som var borgmästare i Podgórze när staden fortfarande var en egen stad. Hans dotter, som hette Wanda, gifte sig förresten Franciszek Maryewski som var Podgórzes sista borgmästare, innan man inlemmades i Kraków år 1915.

Men den lilla vita bjäbbande hunden verkar inte bry sig om olika historiska borgmästare. Den fortsätter att bjäbba, men nu är det oklart vad som är föremålet för denna utskällning, ty någon annan hund syns inte till. Kanske rör det mig, tänker jag, så där självcentrerad som man oftast är, innan jag hastar vidare.

Det är först när jag kommer hem som jag kommer på att jag glömde ta en bild på den vita hunden och den snötäckta parken. Så ni får istället beundra detta vykort från en förgången tid, där parkens trädkronor syns mellan hundraserna och Wisła.

Dagens anteckning – 9 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över fältet Błonia färdas en slöja av dis. Den sveper in allt det där som syns på avstånd i sin kyliga dräkt. Men det går inte att närma sig. För varje steg jag tar mot diset, drar den sig blygt tillbaka. Vårt samspel pågår till skymningen och den blodröda solnedgången tar över sceneriet. Likt en pastoral idyll mitt i stadens brus.

En ung kvinna, med Kånken på ryggen och huvan uppfälld, går över fältet genom diset med sin hund. Hennes svarta kappa slänger fram och tillbaka. Det hela förefaller så mystiskt och nära på medeltida. Och jag färdas i ett slag flera hundra år tillbaka i tiden, till då Błonia nämndes för första gången, nämligen år 1162. Det var då som magnaten Jaksa Gryfita skänkte fältet till det första nunneklostret i Polen. Jag tänker inte trassla in mig i att försöka reda ut olika religiösa ordnar, men vill bara nämna att nunnorna i fråga tillhörde premonstratensorden.

Nå, nunnorna ägde alltså detta stora fält, men det är möjligt att de inte riktigt visste vad de skulle göra med det. Sålunda 1366 slöt de ett avtal med de styrande i staden Kraków. Nunnorna fick en fastighet i stadens kärna, mot att Krakóws rådhus övertog fältet Błonia. Men inte heller rådhuset i Kraków tycks ha haft vett att tänka ut några uppgift åt Błonia, vilket innebar att det snart förvandlades till ett träskområde där Wisłas biflod Rudawa fick härja fritt. Det var först på på 1800-talet som man dränerande området och tyglade den vildsinta Rudawa. Idag flyter hon lydigt i sin fåra, med bara några få utbrytningsförsök per år.

Efter det att Błonia blev det fält så som vi känner den idag, har det fått tjäna som värd åt många massmöten, militära parader och sportevenemang. Som exempel kan nämnas att påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI har använt fältet till att hålla mässor, och fotbollsfansen har hållit sina sportsliga mässor. Jag vågar till och med dryfta att de båda fenomenen är inte helt olika varandra med avseende på fanatism och möjlig verklighetsflykt. Såja, jag menar inget illa.

Men oftast erbjuder Błonia faktiskt inga evenemang, utan blott en flykt och helande från vardagens slit. Vilket på många sätt kanske är mer oumbärligt.

Dagens anteckning – 10 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Torget utanför kliniken för onkologi i Kraków är uppkallat efter den enda svensk som fått utmärkelsen “Hedersmedborgare i Kraków” (Honorowi Obywatele Stołecznego Królewskiego Miasta Krakowa). Bror Hansson, hette han som gett torget dess namn. Här i Kraków kallades han däremot för Tomten från Lund (Świętym Mikołajem z Lund). Detta epitet fick Bror Hansson inte för att han hade tomtar på loftet och inte heller för att han såg ut lite som en tomte med sitt stora vita skägg. Jo, kanske lite just därför, men främst var det för att han var något så ovanligt en sann svensk filantrop.

Den främsta anledningen till tilltalet Tomten från Lund var att han under åren 1978-2007 organiserade insamling av medicinsk- och rehabiliteringsutrustning till Polen, samt att han samordnade insamlingar för att täcka kostnader för operationer för polska barn på sjukhus i Sverige. Han stödde också flera välgörenhetsorganisationer och härbärgen i Krakow. 1993 tilldelades han således titeln hedersmedborgare i staden Krakow. En titel som han delar med namnkunniga personer såsom Wisława Szymborska, Czesław Miłosz, Jan Matejko, Władysław Żeleński, Margaret Thatcher, Ronald Reagan, Stanisław Lem, Lech Wałęsa, Norman Davies, för att bara nämna några få. Utmärkelsen instiftades 1818, så listan är följaktligen mycket lång.

1997 grundades dessutom en förening i Bror Hanssons namn i Kraków (Stowarzyszenie Filantropów im. Brora Hanssona), vilken fortfarande är aktiv. Så minnet av hans arbete och tid i Kraków lever kvar än idag.

Bror Hansson (1914–2008) föddes i Vellinge och i Sverige brann han för han Sparbanksrörelsen, som han också arbetade inom. Det finns mig veterligen inte något torg uppkallat efter Bror Hansson i Sverige, och det finns inte heller mycket information om hans liv i Sverige att tillgå på internet. Men med tanke på hans fina engagemang för sjukvården i Kraków, är det ju något som känns orätt. Vem som är betjänt av vår stränga jantelag är lite svårt att begripa.


Bildens källa.

Dagens anteckning – 8 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På Błonie möts två fyrbenta vänner och de börjar sin egensinniga hunddans över fältet. Runt runt runt. Nosarna verkar alltid vara på fel sida av mötet mellan dem.

På avstånd hörs ett taktfast trummande. Dunk dunk dunk. Det pågår en fotbollsmatch på arenan vid sidan av fältet. Några människor som springer efter en skinnboll till andra människors förtjusning. Hejarklacken vill tydligen trumma fram vinst för hemmalaget Cracovia. Eller så är det för bortalaget Piast Gliwice. Jag kan förstås inte svara på om dessa piaster från Gliwice härstammar från piastdynastin, vars manssida dog ut på 1600-talet (kvinnosidan av denna ätt lär än idag dock kunna spåras till flera europeiska kungahus). Dunkadet ebbar ut, och segern rinner ut i sanden. Det är istället den grå och alldagliga “oavgjort” som utropar sig som segrare. Krakóws fotbollslag har därmed petats ned till femte plats i ligan, Ekstraklasa, som också är den högsta divisionen i polsk fotboll.

Från den stora farleden Aleja Adama Mickiewicza hörs ett dovt muller. Motorcykel efter motorcykel efter motorcykel dundrar förbi. Nej, det är Polens motsvarighet till Vallåkraträffen som man är i färd med att färdas till, utan det är årets upplaga av den motorcykelburna tomtekavalkaden MotoMikołaja som äger rum just idag. Med sina åkdon pyntade och utklädda till jultomtar är de på väg till barnsjukhuset för att dela ut julklappar och sprida en gnutta glädje.

Jag går över Błonie och tänker, men det är nog bara jag, på Gustav Mahlers tredje symfoni. Med sina sex satser varar den i nästan två timmar, och är således också den längsta av hans symfonier. Och jag tänker på de sista raderna i fjärde satsen som sjungs av kanske en alt, den i mitt tycke vackraste av mänskliga stämmor:

“Doch all’ Lust will Ewigkeit —,
— will tiefe, tiefe Ewigkeit!”

Dagens anteckning – 6 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Som en jättelik julgransbelysning slingrar sig bilköerna runt om Kraków. Det blinkar rött och vitt längs med Błonie och längs med alla alléer. I Planty står spårvagnarna på rad, som de vore ett långt julgransglitter som ringlar sig runt stadens kärna. På stora torget, Rynek główny, trängs turisterna med krakowiterna runt stadens största julgran. Man sjunger julsånger och dricker varmt vin. Och TV-tornet är upplyst som en julgran med tindrande julgranskuler i rött och gult. Till och med Piłsudskibron har fått julfeber med sina blinkande ljus.

Det råder därmed inga tvivel om att detta är dagen då alla tänker på Mikołaj, denna skäggige farbror som i Sverige kallas för jultomten. Många av er känner honom kanske bättre som Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren. De flesta familjer i Polen delar därför traditionsenligt ut julklappar i åminnelse av detta helgon. Nå, när de inte far runt som tättingar i sina bilar för att leta upp någon lämplig gåva, vill säga.

Det är bara i parken Jordana som mörkret har lägrat sig. Där råder det blott feststämning i trädtopparna, där kajorna och råkorna kraxar ut sina julhälsningar till varandra. Två unga tjejer, i moderiktiga pösbyxor och stora ryggsäckar, kommer förbi och pratar i munnen på varandra. Det mesta är svårtolkat för mitt öra, men det enda jag urskiljer är just namnet Mikołaj. Det är dock dessvärre oklart om deras samtal handlar om den skäggiga mannen, eller om det snarare är fokuserat på en jämnårig med samma namn, enär detta förnamn är ganska frekvent förekommande i dagens Polen.

Dagens anteckning – 2 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty råder en slik krispig måndagstystnad som nog bara kan uppstå på vintern. Inte många söker sig hit när temperaturen sjunker till nollstrecket. Platsen överlämnas då till några enstaka individer. Nu kan man urskilja varje samtal och vilka språk de förs på.

Där talas det, föga förvånande, polska, med sina mjuka diftonger, och där kan man höra ukrainiska bölja över sina språkliga vidder. En grupp spanjorer guppar fram över sina vokaler. Inga lövs prasslande, under mina fötter, stör denna kommunikativa symfoni. Löven har nämligen sopats bort av den alltid lika noggranna parkförvaltningen.

Utanför gamla universitet står redan en krakowitisk julkrubba (Kraków szopka) på plats bakom glaset till sitt skåp. På glasrutan har imman ritat förföriska ränder. Som om den har försökt förstärka ett slags romantiskt skimmer över denna vy.

Ett stenkast bort lyser det inbjudande från fönstren till den vördnadsvärda filharmonin i Kraków, som i år firar 80 år.

Katedralen i Wawel slår kvart i sju, medan några överförfriskade brittiska damer, med för grälla färger på sina jackor, fotograferar sig tillsammans med juldekorationerna nedanför Wawels fot. De verkar inte alls bekommaa av att dekorationerna ännu inte är upplysta.

Första dagen i vecka 49 är till ända och helgen vecka 48 har tagit slut, för att parafrasera bob hund.

Dagens anteckning -28 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De kommer i stora skaror om hösten. När de anländer till oss i södra Polen hörs deras skränande sätt att kommunicera i natten. Och med sig tar de en bit av havet. En slags hälsning från mitt avlägsna fosterland.

Det är möjligt att inte alla i Kraków här trakteras av skrattmåsarnas ankomst, men själv tycker jag att de är hänförande. Att få se hur de sveper in över Wisłas flodbädd och landar med ett förnöjt skrål. Det är egentligen bara ungfåglarns som övervintrar här. Det ser man, ty deras huvuden bär ännu inte den omisskännliga svarta kåpan som kännetecknar skrattmåsen. De vuxna skrattmåsarna, däremot, befinner sig långt ut till havs vid denna årstid.

Skrattmåsen är väl inte särskilt omtyckt, och det är ju ett öde den delar med de flesta andra måsfåglar. Fåglar som inte sjunger vackert, enligt det mänskliga örat, är sällan omtyckta av oss. Många associerar dem säkert på Hitchcocks film “Fåglarna”, och fnyser ogillande när de ser en måsfågel. Inte ens kortromanen “Måsen” av Richard Bach, har lyckats göra måsfåglarna mer omtyckta, trots att den boken faktiskt är något en hyllning till denna fågel.

Det är svårt att säga hur länge skrattmåsen har funnits i dessa trakter. Jag har inte funnit några källor på det, men däremot lär de vara nykomlingar i det skandinaviska landskapet. Man tror att det var på 1700-talet som de första paren häckande i södra Sverige, sedan har de successivt spridit sig norrut.

Här i södra Polen tycks de vara ganska sällsynta gäster, och förhållandevis omhuldade med särskilt skydd. Detta beror på att våtmarkerna, vilket är deras jaktmarker, hotas av utdikning samt att odlingarna breder ut sig.

På Wisła, nedanför Wawel, guppar de unga skrattmåsarna dock förhållandevis ohotade. Det är väl bara några gräsänder och svanar som är till lite förtret, då dessa är något flinkare på att fånga brödet som kastas till dem.