viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 6 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Som en jättelik julgransbelysning slingrar sig bilköerna runt om Kraków. Det blinkar rött och vitt längs med Błonie och längs med alla alléer. I Planty står spårvagnarna på rad, som de vore ett långt julgransglitter som ringlar sig runt stadens kärna. På stora torget, Rynek główny, trängs turisterna med krakowiterna runt stadens största julgran. Man sjunger julsånger och dricker varmt vin. Och TV-tornet är upplyst som en julgran med tindrande julgranskuler i rött och gult. Till och med Piłsudskibron har fått julfeber med sina blinkande ljus.

Det råder därmed inga tvivel om att detta är dagen då alla tänker på Mikołaj, denna skäggige farbror som i Sverige kallas för jultomten. Många av er känner honom kanske bättre som Nikolaus av Myra, eller Nikolaus undergöraren. De flesta familjer i Polen delar därför traditionsenligt ut julklappar i åminnelse av detta helgon. Nå, när de inte far runt som tättingar i sina bilar för att leta upp någon lämplig gåva, vill säga.

Det är bara i parken Jordana som mörkret har lägrat sig. Där råder det blott feststämning i trädtopparna, där kajorna och råkorna kraxar ut sina julhälsningar till varandra. Två unga tjejer, i moderiktiga pösbyxor och stora ryggsäckar, kommer förbi och pratar i munnen på varandra. Det mesta är svårtolkat för mitt öra, men det enda jag urskiljer är just namnet Mikołaj. Det är dock dessvärre oklart om deras samtal handlar om den skäggiga mannen, eller om det snarare är fokuserat på en jämnårig med samma namn, enär detta förnamn är ganska frekvent förekommande i dagens Polen.

Dagens anteckning – 2 december 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Planty råder en slik krispig måndagstystnad som nog bara kan uppstå på vintern. Inte många söker sig hit när temperaturen sjunker till nollstrecket. Platsen överlämnas då till några enstaka individer. Nu kan man urskilja varje samtal och vilka språk de förs på.

Där talas det, föga förvånande, polska, med sina mjuka diftonger, och där kan man höra ukrainiska bölja över sina språkliga vidder. En grupp spanjorer guppar fram över sina vokaler. Inga lövs prasslande, under mina fötter, stör denna kommunikativa symfoni. Löven har nämligen sopats bort av den alltid lika noggranna parkförvaltningen.

Utanför gamla universitet står redan en krakowitisk julkrubba (Kraków szopka) på plats bakom glaset till sitt skåp. På glasrutan har imman ritat förföriska ränder. Som om den har försökt förstärka ett slags romantiskt skimmer över denna vy.

Ett stenkast bort lyser det inbjudande från fönstren till den vördnadsvärda filharmonin i Kraków, som i år firar 80 år.

Katedralen i Wawel slår kvart i sju, medan några överförfriskade brittiska damer, med för grälla färger på sina jackor, fotograferar sig tillsammans med juldekorationerna nedanför Wawels fot. De verkar inte alls bekommaa av att dekorationerna ännu inte är upplysta.

Första dagen i vecka 49 är till ända och helgen vecka 48 har tagit slut, för att parafrasera bob hund.

Dagens anteckning -28 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De kommer i stora skaror om hösten. När de anländer till oss i södra Polen hörs deras skränande sätt att kommunicera i natten. Och med sig tar de en bit av havet. En slags hälsning från mitt avlägsna fosterland.

Det är möjligt att inte alla i Kraków här trakteras av skrattmåsarnas ankomst, men själv tycker jag att de är hänförande. Att få se hur de sveper in över Wisłas flodbädd och landar med ett förnöjt skrål. Det är egentligen bara ungfåglarns som övervintrar här. Det ser man, ty deras huvuden bär ännu inte den omisskännliga svarta kåpan som kännetecknar skrattmåsen. De vuxna skrattmåsarna, däremot, befinner sig långt ut till havs vid denna årstid.

Skrattmåsen är väl inte särskilt omtyckt, och det är ju ett öde den delar med de flesta andra måsfåglar. Fåglar som inte sjunger vackert, enligt det mänskliga örat, är sällan omtyckta av oss. Många associerar dem säkert på Hitchcocks film “Fåglarna”, och fnyser ogillande när de ser en måsfågel. Inte ens kortromanen “Måsen” av Richard Bach, har lyckats göra måsfåglarna mer omtyckta, trots att den boken faktiskt är något en hyllning till denna fågel.

Det är svårt att säga hur länge skrattmåsen har funnits i dessa trakter. Jag har inte funnit några källor på det, men däremot lär de vara nykomlingar i det skandinaviska landskapet. Man tror att det var på 1700-talet som de första paren häckande i södra Sverige, sedan har de successivt spridit sig norrut.

Här i södra Polen tycks de vara ganska sällsynta gäster, och förhållandevis omhuldade med särskilt skydd. Detta beror på att våtmarkerna, vilket är deras jaktmarker, hotas av utdikning samt att odlingarna breder ut sig.

På Wisła, nedanför Wawel, guppar de unga skrattmåsarna dock förhållandevis ohotade. Det är väl bara några gräsänder och svanar som är till lite förtret, då dessa är något flinkare på att fånga brödet som kastas till dem.

Dagens anteckning – 27 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

De tittar aldrig riktigt på oss, från sina upphöjda positioner. Dessa ansikten från förr. De tycks blicka ut mot en historisk horisont som vi inte känner, och deras tankar förefaller alltid vara på annat håll, än i vår tid. Oftast är deras munnar stängda, deras röster förstenade precis som de själva. Jag syftar förstås på alla dessa stiliserade ansikten som syns på fasaderna på äldre byggnader här i Kraków.

Maskeronerna, som de kallas, inte bara upplevs som äldre, de har också en lång historia. Ingen kan svara på när de första dök upp, men vi människor har ju alltid förtjusats av oss själva, så de är troligen lika gamla som vi har haft förmågan att skulptera. De kan vara avskräckande monster, gudar, djurlika varelser eller ibland är de bara vackra ansikten, helt utan att anspela på någon i vår mytologi eller historia.

Även om de avskräckande maskeronerna är nöjsamma att betrakta, är det de där ofta lite alldagliga kvinnoasiktena som intresserar mig mest. De stirrar ut från sina fastkilade positioner, och påminner mig om de personerna med dessa ansikten som en gång vandrade här på gatorna. Vem var hon som lånade ut sitt ansikte till denna maskeron? En ung kvinna som bodde på samma gård som skulptören hade sin atelje? Eller var hon en konstnärinna som blev tvungen att försörja sig som modell? Mina tankar försöker återskapar hennes liv. Vad hette hennes föräldrar? Hade hon syskon? Vad gjorde henne glad, och vilken var hennes favoriträtt?

Dessa kvinnoasikten är, i mitt sinne, även en slags motpol till de kända männen som står statyer runt om i Kraków. Namnlösa är de, utan bakgrund eller kontext. Deras ansikten flyter in i stadsbilden. Ibland tycker jag att jag känner igen några av dessa kvinnoasikten från min samtid.

Och kanske är det så att våra ansikten går igen.

Vandrar genom årtusenden.

Dagens anteckning – 17 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

I Bednarski park, i stadsdelen Podgórze i Kraków, råder söndagsfrid. En hund med yvig svans springer glatt efter en färgglad boll. En pappa med ett barn i rosa täckjacka stegar bestämt mot lekplatsen, där andra barn redan hänger i klasor runt gungorna och klätterställningarna. På nästan varje bänk sitter någon och studerar människorna och hundarna som vandrar förbi. Klockan i Jozefkyrkan slår kvart i en hel timme. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. Kriget känns så långt borta, men egentligen är det bara en chimär. Det är inte långt borta. Ett fullskaligt krig pågår bara några mil härifrån. Och inne i mångas huvud pågår också kriget. De har flytt från Ukraina, men mycket av deras liv och tankar kretsar förstås fortfarande kring deras hemland.

Och kanske idag mer än vanligt, då Ryssland har riktat 120 missiler och 90 drönare mot Ukraina under morgontimmarna.

Och som vanligt tittar världen på, och fördömer med ord. Alla dessa ord som används men som ingen nytta gör.

Tysklands förbundskansler Olaf Scholz har nog också använt en massa ord, när han igår talade med Rysslands president på telefon. Under en timme talade de, och talade de, om Rysslands aggression mot Ukraina. En massa tomma ord, och ett uttryck för förmäten nonchalans mot Ukraina.

Klockan i Jozefkyrkan slår två slag. Klockan är två. Allt utstrålar harmoni och lugn. Och ingen här behöver oroar sig för flyglarm eller missiler. I alla fall inte ännu.

Dagens anteckning – 15 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Utanför Botaniska trädgården i Kraków har ginkgoträdet låtit sina blad singla ner till marken. De ligger där, systematiserade enligt sin egen ginkgoträds logik. Vi människor ser inte den logiken, men ginkgoträdet är ju så förhistoriskt att den nog vet precis vad den företar sig. Den gör som den vill, med ålderns rätt helt enkelt.

Det är förhållandevis amusant att tänka på det faktum att trädet benämning kommer sig av ett troligt missförstånd. Engelbert Kaempfer (1651-1716) kan nämligen ha gjort en feltolkning av trädets japanska namn. Kaempfer lär vara den första västerlänning som mötte trädet när han var i Japan år 1691. Trädet kallas ginkyō i Japan, men av någon anledning skrev Kaempfer ett “g” istället för “y”, vilket ledde till vår lite märkliga term. Carl von Linné använde senare Kaempfers stavning, och på den vägen är det.

Kaempfer hamnade för övrigt i Japan efter att ha följt med ett holländskt skepp från Java. Dessförinnan hade han faktiskt under en kort tid bott i Uppsala, men hans längtan efter resor blev för stor (tror jag det), vilket gjorde att han sökte posten som sekreterare åt den svenske ambassadören i Moskva. Därifrån sändes han som läkare till Persien, innan han alltså hamnade i Japan där han stavade fel på ginkgon till oss. Tänk om han hade kunnat ana att detta träd nu är det mest planerade gatuträdet i världen. De syns praktiskt taget i varje stad, och när jag var i Wien nyligen syntes deras gula fägring längs med nästan varje gata.

Det första ginkgoträdet jag hade en personlig relation till var en ståtlig ginkgo på Ivan Franko-gatan i Lviv. Varje höst promenerade jag till trädet för att få uppleva dess vackra gyllene färg. Och på våren tog jag mig dit för njuta av dess färska gröna blad. Sedan dess upplever jag det som att jag har en särskild relation till varje ginkgo jag möter. Som om alla dessa uråldriga träd är sammanfogade i en lång kedja ginkgo-gemenskap. Avståndet mellan Ivan Franko-gatan och Botaniska trädgården i Kraków känns på detta sätt inte särskilt långt.

En källa
https://en.m.wikipedia.org/wiki/Engelbert_Kaempfer

Dagens anteckning – 4 november 2024

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: < 1 minut)

Vid Wawels fot strävar ett hästekipage fram. Dess hovar hamrar taktfast, enligt hästars rytm, mot kullerstensgatorna. Ur hästarnas näsborrar ryker deras andedräktar. Stora molnpuffar som nästan hotfullt letar sig upp ut ur deras inre, innan andedräktarna upplöses i den fuktiga höstluften.

För ett ögonblick hörs blott hästarnas hovar, deras frustande andetag och vagnens knirrande hjul.

I min tanke slungas jag flera hundra år tillbaka i tiden. Under bråkdelen av en sekund är jag en piga med en hink i vardera hand. På väg mot ett okänt mål. I ekipaget sitter någon med förmögenheter, på väg mot sin praktfulla tillvaro.

Men så plötsligt bryts min tanke. En Bolt-taxi kommer förbi i ljusets hastighet. Några turister kastar sig förskrämda upp på trottoaren, för att släppa fram nutidens ekipage. Ur taxins bakdel kommer också en rök, men sakförhållanden är då en helt annan och vi kan knappast kalla denna rök för andedräkt.

Jag tar mina två väskor, den med datorn och den undervisningsmaterialet, och färdas vidare, mot ett, för de flesta, okänt mål.

Fotot fångat den 18 maj 1935
Fotografen är okänd
Fotots källa.