viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 22 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På andra sidan Wisła sitter några tjejer och dinglar med benen från den något för höga parkbänken. Deras ben gungar fram och tillbaka som om de vore gigantiska metronomer. Men de håller olika takt, som om de spelade två olika stycken på sina livsmelodier.

En svart hund drar på sina sina ägare som är likaså iklädda svart. Nosen strävar framåt, framåt. Ägarna hänger efter. Det spända kopplet löper horisontellt längs med Wisłas kaj, som en tonrad på ett notblad. Nu vänder de plötsligt och går åt andra hållet. Hunden har en osynlig snitslad bana som måste avverkas varje dag.

De passerar en kvinna med en barnvagn. Kvinnans huvud är gömt i en huva, och den bylsiga täckjackan ger henne en stor mage. Hon ser lite ut som en g-klav på promenad. Nu lutar hon sig framåt över barnvagnen och gör en ömsint rörelse ner i vagnen, och rättar till något lite amoroso, så där. De rullar vidare och möter en dam med en vit pälskrage och skotte. Det är oklart vad som kom först. Pälskragens sonat eller hundens fuga. Eller om det var en rumba.

En kvinnan med leopardmönstrade sportkläder och förstorade läppar springer förbi i rapido. Hennes smala ben slår an takten som dirigentens taktpinne.

Och vid den bortre änden, alldeles vid slutklammerns final, går den alldagliga kvinnan i glasögon. Ingenting undgår hennes blick. Varje taktstreck registras. Även om det hon ser, eller kanske hör, kanske inte alltid korresponderar med det som sker.

Dagens anteckning 21 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Till skillnad mot många andra har jag en särskilt ömsint relation till månaden januari. Jag älskar det där yrvakna ljuset som stiger upp mot himlen och strör ut långa gängliga skuggor framför eller efter mig. I januari får jag äntligen vara lång och slank, vilket dessvärre är väldigt långt från min verkliga uppenbarelse. Varje minut som solen förlänger dagen känns också som en alldeles speciell gåva, och det är nästan så att jag tar det personligt.

I Lviv började jag också förknippa januari med musik, och orsaken till det är att man i Ukraina, och även Polen, sjunger julsånger under denna månad. Var man än gick i Lviv hörde jag dessa vackra ukrainska julsånger, vilka några även återfinns bland de polska julsångerna. Det är förvisso inte riktigt lika vanligt förekommande att man sjunger julsånger på gator och torg här i Kraków, men väl på olika kulturinstitutioner samt i kyrkorna.

Och det är ju också så att många tonsättare och musiker som vi har fått till skänks är födda i januari, så som exempelvis kan nämnas några av mina favoriter: Witold Lutosławski, John Adams, Franz Schubert, Philip Glas (nåja, ibland), Bo Linde, Péter Eötvös, Josef Suk, Borys Ljatosjynskyj, Django Reinhardt, Max Bruch, Alexandr Skrjabin, Francis Poulenc, Morton Feldman, Jim O’Rourke och Robert Wyatt.

Jag kan inte svara på varför alla dessa råkar vara män, men för att borgöra detta nämner jag även Laura Valborg Aulin som både föddes och dog i januari. (Född 9 januari 1860 i Gävle och död 12 januari 1928 i Örebro). Min mamma har skrivit en ypperlig levnadsteckning över Aulin, så jag tänker inte ägna mig åt att skriva något längre om henne. Men jag kan kortfattat nämna att Valborg Aulin var främst aktiv som tonsättare under 20 år, från 1880-talet, då hon var hon den enda kvinnan som studerade komposition på Musikaliska akademien i Stockholm, fram till sekelskiftet. Efter att hon år 1885 hade tilldelats Jenny Lind-stipendiet studerade hon bland annat i Köpenhamn, Berlin och Paris. Därefter flyttade hon tillbaka till Sverige och bodde några år i Stockholm, innan hon la kompostionsyrket på hyllan och flyttade till Örebro. Det är för mig höjt i dunkel varför hon gjorde detta lite märkligt livsval. Men något säger mig att det nog inte var så lätt att vara kvinna och tonsättare i dåtidens Stockholm.

Valborg Aulin tillhör inte en av de mest kända svenska tonsättarna, men även om hon inte är helt bortglömd idag, så förtjänar hennes tonsättarkonst mer uppmärksamhet. Så därför kan man lyssna på det verk som de kunniga menar tillhöra hennes främsta, nämligen hennes första stråkkvartett i F-dur, som tonsattes år 1884.

Dagens anteckning – 20 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Planty råder det lugn som jag främst förknippar med mina promenader hem från jobbet. Jag vet inte var folk håller hus, men de har i alla fall överlämnat Planty till mig och alla de, mer eller mindre vidkommande, tankar jag helst fyller mitt huvudet med. Men idag är det inte bara lugnt utan även extremt disigt. Eller för att vara mer konkret, smogen har slutit ett kompakt lock över staden och någon frisk luft släpps överhuvudtaget inte in. Olika varningar har gått ut, som att barn, äldre och känsliga personer inte ska vistas utomhus. Dessutom avråder man från ansträngande fysisk aktivitet.

Men vardagens behov kan vara svåra att anpassa efter dylika dekret. Genom Planty syns flera cykelbud fara fram i sin egna fartblinda tideräkning. De cyklar så snabbt de bara kan. Och tro jag det, annars blir ju maten kall. Jag ser flera mammor och pappor ute med sina barn, och det är väl klart att de måste gå ut! Hur ska de annars komma hem från förskolan? Eftersom jag går genom Planty efter kl 18 är det förhållandevis många ute med sina hundar. Medelåldern på dem som rastar sina hundar i Planty ligger över pensionsåldern. Själv har jag väldigt ömtåliga luftrör och borde nog inte vara ute och röra på mig idag, men jag har i alla fall inte valt att inte springa, som hen därborta som verkar vara ute på sin dagliga löprunda. Livet pågår alltså som vanligt, trots Europas sämsta luft. En jämförelse med mitt moderland visar på att där finns Europas bästa luft. Alltid något att yvas över, eller hur?

Så varför har Kraków och Polen så dålig luft? Jo, svarar den vitsige polacken, det är för att vi har så många mätare som mäter luftkvaliteten. Nå, de flesta känner nog till Polens alla kolkraftverk, så de tänker jag inte fördjupa mig i denna fråga. Istället kontemplerar jag över om tonsättaren Arthur Honegger hade så många pipor för att han var besatt av lokomotiv? Eller var det månne så att han blev intresserad av lokomotiv för att han hade så många pipor? En tankebana som lämpar sig väl när man ångar fram genom alla giftiga småpartiklar som luften innehåller idag.


Planty i smog.


Luftkvaliteten idag i Kraków.


Och Sverige.


Och Arthur Honegger med pipsamlingen.

Dagens anteckning – 17 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Solen går ner bakom husen och för sin yviga pensel upp mot himlen och färgar den i ett slag i en mild laxrosa ton. Mellan huskropparna i gamla stan färdas människorna mot fredagskvällens och helgens mysterier, yra eller möjliga besvikelser. Och i horisonten vakar Wawels torn över stan. Förväntansfulla turister spejar upp mot husfasaderna men vrider otåligt sina huvuden mot något annat som stjäl deras uppmärksamhet.

En av alla dessa Kraków-resenärer var en kvinna som figurerar på en av världens mest kända målning. För ni har nog alla någon gång betraktat hur hennes långa, svarta hår letar sig ner över hennes axlar, och månne har vi försökt följa hennes blick, hur den sträcker sig ner, och ut ur målningen. På hennes huvud vilar en röd hätta, men i övrigt är hon naken. Några av er har nog redan identifierat att det rör sig om Edvard Munchs målning “Madonnan”, från 1894-5.

Kvinnan på målningen är den norska författarinnan och pianisten Dagny Juel (1867-1901). Hon föddes i Kongsvinger och började tidigt intressera sig för musik och 15 år gammal reste hon till Tyskland för att studera musik. Det var under hennes tid i Berlin som hon skulle bli något av en bohemisk ikon. Och hennes skönhet skulle vrida om huvudet på många män, däribland hennes besynnerlige make, den polske författaren Stanisław Przybyszewski. Hon hade en kortvarig relation med lika besynnerlige August Strindberg, som efter att hon valt bort honom kallade henne för en uppsjö av okvädingsord. Hon beundrades även av Edvard Munch som målade den ovannämnda målningen.

Dagny Juels äktenskap med Stanisław Przybyszewski var tumultartat och de hade det alltid svårt ekonomiskt. Han försökte dessutom kontrollera hennes liv in i minsta detalj och var våldsamt svartsjuk, samtidigt som han inte ville ge henne den uppmärksamhet hon önskade. Hon hade också svårt att få tid över till sitt eget skapande. Trots detta hann hon med att skriva fyra dramer, en novell och flera dikter. Därtill översatte hon sin mans pjäser från tyska till norska. Przybyszewski i sin tur översatte flera av Dagnys texter till polska, som publicerades i kulturtidskriften Życie.

Egentligen passaerade Dagny Juel inte genom Kraków, utan bodde här med sin man, när han fick en tjänst på Życie. De bodde på Karmelickagatan. Stanisław Przybyszewski hittade snabbt sin umgängeskrets i staden, men Dagny hade svårt att hitta vänner. Kraków var en oerhört konservativ stad vid denna tidpunkt och tolererade inte den bohemiska Dagny. Hon rörde sig förstås med dåtidens intellektuella och konstnärliga jetset, men kände sig aldrig hemma i staden. Snart börjar det skvallras om hennes kärleksliv och hon lär ha haft flera älskare, däribland en viss Władysław Emeryk, ung poet och son till en rik familj med gruvor i Kaukasus.

Situationen började bli ohållbar för Dagny, och hon kände sig alltmer övergiven av sin man och beslöt sig därför för att följa med Emeryk på en resa till Tbilisi, med löfte om att maken Stanisław Przybyszewski skulle komma efter med deras två barn. Men han dök aldrig upp i Tbilisi. Dagny Juel gick varje dag till stationen för att telegrafera till sin man, som inte svarade. Under tiden blev Władysław Emeryk alltmer besatt av Dagny, och en mörk sommarnatt 1901 mördade han henne med berått mod. Världen bedrövades därmed hennes framtida konstnärskap.

Hennes barndomshem i Norge hyser idag Kvinnemuseet, och en av de fasta utställningarna handlar om Dagny Juels dramatiska liv.


Edvard Munchs målning “Madonna”.

Dagens anteckning – 14 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Dörren öppnas till ambulansen och mannen på passagerarplats hoppar av och rusar till bilen som står framför ambulansen i den oändliga bilkö som härbärgerar varje större gata i Kraków. Han fångar in en liten borste som ligger på biltaket. Kvinnan i bilen skrattar förläget när hon får syn på borsten. Hon har tydligen glömt den när hon borstade bort snö från hennes bil. Innan någon vet ordet av har mannen sprungit tillbaka till ambulansen och bilkön börjar sakta maka sig framåt genom stan.

Det är givetvis ingenting konstigt med själva händelsen, jag tror att den skulle kunna hända nästan var som helst, och inte minst i Sverige. Trafiksäkerhet är ju något vi värdesätter. Men frågan är om situationen med ambulanspersonalen och damen med borsten, hade något alls med säkerhet att göra. Det troligaste är att handlingen var en avkomma av den polska artigheten. Ty det är alltid något som slår mig när jag kommer till Sverige, hur trevliga polackerna faktiskt är.

Man håller upp dörrarna för varandra, oavsett om man är kvinna eller man. Om man är yngre reser man sig upp, utan tvekan, för äldre på bussen eller spårvagnen. Och i kollektivtrafiken sitter man dessutom aldrig med fötterna uppe på sätet framför, eftersom man utgår från att någon snart ska sitta där. Man säger “ursäkta mig” när man måste tränga sig av bussen eller spårvagnen. Och man ursäktar sig likaledes om man råkar knuffa till någon annan. Man säger “god dag” till varandra när man kommer in i mindre affärer och adjö när man går därifrån. Och så vidare och så vidare. Listan över den polska artigheten kan göras mycket längre, men detta är ett axplock med exempel på hur man i Polen gör det offentliga rummet lite trevligare. Ovanstående exempel är, tyvärr, inte alltid en självklarhet i Sverige.

När jag är i Sverige märker jag att jag blir lite tagen på sängen av den svenska kärvheten. Det händer inte alltför sällan att jag får en dörr i ansiktet när jag går in i en butik. När någon råkar gå in i mig, blir jag alltid lika förvånad när jag hör ordet “oj” istället för ett “ursäkta”. Och så vidare och så vidare. Listan kan göras mycket längre för att beskriva den svenska kärvheten.

Nå, det finns givetvis situationer där polacker har skapat en sämre ordning än den som inrättats i Sverige. Som i biltrafiken till exempel, där den polska otåligheten tyvärr får råda helt tygellöst. Där skulle man önska ett större mått av artighet.

Man kan givetvis också ha åsikter om polackernas lite buttra uppsyn, men jag tycker själv att man har närmare till leendet än man hade när jag (någon gång på mitten av 1990-talet) besökte Polen för första gången.

Men var finns roten till den polska artigheten, kan man undra. Jag har inget givet svar på den frågan. Någon kanske menar att det är den svenska du-reformen som gjort att svenskar har glömt takt och ton i det offentliga rummet. Men jag är inte helt övertygad om det är den enda förklaringen till att polackerna är mer artiga än svenskarna. Andra kanske säger att det handlar om uppfostran, men jag är inte rätt kvinna att uttala mig om uppfostran. Själv tror jag att det handlar om folktäthet, att man måste vara artig mot varandra om utrymmet är trångt, samt att den polska artigheten ligger djupt inbäddad i den polska folksjälen.

Ambulansen och bilen som hade borsten på taket är sedan länge borta, och nya bilar har samlats i kön. Och som ur ett töcken väcks jag av att min buss kommer in på hållplatsen. På bussen möts jag av samma artighet som jag möter varje dag, och jag hinner precis sätta mig innan busschauffören sätter gasen i botten och kastar sig ut i trafiken som en vettvilling med eld i baken.


Kollaget är av Wisława Szymborska och titeln “Wolne miejsca” betyder “Ledig plats”.

Dagens anteckning – 13 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

En liten vit hund står med sin ägare brevid vägskälskapellet vid en park i Podgórze som är uppkallad efter Florian Nowacki (Planty im. Floriana Nowackiego). Orsaken till att parken är uppkallad efter honom tordes vara att det var han som initierade att parken skulle anläggas på 1880-talet, på den plats där det en gång låg en medeltida damm. Ibland gör sig denna medeltida damm påmind, genom att det nästan varje somrar uppstår en spontan vattensamling efter något av alla dessa häftiga sommarregn.

Just idag syns dock ingenting av en eventuell medeltida damm, enär parken har täckts av ett lager med vit snö. Ja, faktiskt lika vit som den lilla hunden som står där vid vägskälskapellet med sin ägare. Och bjäbbar på en annan liten hund, som dock är svart. Den svarta hunden dras av en sin ägare bort från den lilla vita bjäbbande hunden. Små vita moln pyser ut ur den bjäbbande hundens mun. Vita små moln. Som om även dess andedräkt imiterade snön.

Ett cykelbud svänger förbi vägskälskapellet och in på gatan som heter plac Emila Serkowskiego. Denna gata, som alltså egentligen kallas för plats, är alltså uppkallad efter Emil Serkowski som var borgmästare i Podgórze när staden fortfarande var en egen stad. Hans dotter, som hette Wanda, gifte sig förresten Franciszek Maryewski som var Podgórzes sista borgmästare, innan man inlemmades i Kraków år 1915.

Men den lilla vita bjäbbande hunden verkar inte bry sig om olika historiska borgmästare. Den fortsätter att bjäbba, men nu är det oklart vad som är föremålet för denna utskällning, ty någon annan hund syns inte till. Kanske rör det mig, tänker jag, så där självcentrerad som man oftast är, innan jag hastar vidare.

Det är först när jag kommer hem som jag kommer på att jag glömde ta en bild på den vita hunden och den snötäckta parken. Så ni får istället beundra detta vykort från en förgången tid, där parkens trädkronor syns mellan hundraserna och Wisła.

Dagens anteckning – 9 januari 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över fältet Błonia färdas en slöja av dis. Den sveper in allt det där som syns på avstånd i sin kyliga dräkt. Men det går inte att närma sig. För varje steg jag tar mot diset, drar den sig blygt tillbaka. Vårt samspel pågår till skymningen och den blodröda solnedgången tar över sceneriet. Likt en pastoral idyll mitt i stadens brus.

En ung kvinna, med Kånken på ryggen och huvan uppfälld, går över fältet genom diset med sin hund. Hennes svarta kappa slänger fram och tillbaka. Det hela förefaller så mystiskt och nära på medeltida. Och jag färdas i ett slag flera hundra år tillbaka i tiden, till då Błonia nämndes för första gången, nämligen år 1162. Det var då som magnaten Jaksa Gryfita skänkte fältet till det första nunneklostret i Polen. Jag tänker inte trassla in mig i att försöka reda ut olika religiösa ordnar, men vill bara nämna att nunnorna i fråga tillhörde premonstratensorden.

Nå, nunnorna ägde alltså detta stora fält, men det är möjligt att de inte riktigt visste vad de skulle göra med det. Sålunda 1366 slöt de ett avtal med de styrande i staden Kraków. Nunnorna fick en fastighet i stadens kärna, mot att Krakóws rådhus övertog fältet Błonia. Men inte heller rådhuset i Kraków tycks ha haft vett att tänka ut några uppgift åt Błonia, vilket innebar att det snart förvandlades till ett träskområde där Wisłas biflod Rudawa fick härja fritt. Det var först på på 1800-talet som man dränerande området och tyglade den vildsinta Rudawa. Idag flyter hon lydigt i sin fåra, med bara några få utbrytningsförsök per år.

Efter det att Błonia blev det fält så som vi känner den idag, har det fått tjäna som värd åt många massmöten, militära parader och sportevenemang. Som exempel kan nämnas att påvarna Johannes Paulus II och Benedikt XVI har använt fältet till att hålla mässor, och fotbollsfansen har hållit sina sportsliga mässor. Jag vågar till och med dryfta att de båda fenomenen är inte helt olika varandra med avseende på fanatism och möjlig verklighetsflykt. Såja, jag menar inget illa.

Men oftast erbjuder Błonia faktiskt inga evenemang, utan blott en flykt och helande från vardagens slit. Vilket på många sätt kanske är mer oumbärligt.