viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 16 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Krakóws utkanter är fälten sedan länge skördade, och böndernas drömmar om nästa sommar syns redan i form av höstsådd. De små, sköra skotten tittar yrvaket och nästan räddhågset upp ur den mörka marken. En svag doft av den raps som skördades här i somras går faktiskt ännu att urskilja. Över fälten syns markens andedräkt svepa fram som tunna sjok av dis, ackompanjerade av det svaga solljuset som skvallrar om att skymningen snart ska ta vid. Och där borta hörs vattendraget Białucha strila fram i den fåra som den dikat ut genom jorden. Runt Białucha står gullriset kvar. Dess gula blommor har dock åldrats och deras kalufs skimrar nu i grått.

Området häromkring kallas för Witkowice och nämndes första gången på 1400-talet av historikern Jan Długosz. Platsen var länge en viktig bricka i försvaret av Kraków, med jordfästningar, och under 1800-talet etablerades krut- och vapenlager. Men 1927 inträffade här en katastrof som berörde en stor del av området och till och med centrala Kraków. Efter en intensiv värmebölja utbröt det nämligen ut en brand i ett av krutlagren. Branden blev, som ofta när krut är inblandat, explosionsartad och två stora lager flög bokstavligen i luften. Explosionen var så kraftig att den åsamkade de omkring liggande byarna enorma materiella skador. På sina håll påverkades hälften av alla byggnader. Personskadorna skulle också visa sig omfattande, och över 400 fick uppsöka akutvård. En av orsakerna till de många skadade var att det låg en infektionsklinik för unga flickor bara några hundra meter från lagret. Mirakulöst nog omkom endast en person, soldaten Józef Wawro, som vid tillfället höll vakt vid lagret. Explosionen hördes och kändes även inne i centrala Kraków, där människorna var på gudstjänst eftersom detta inträffade under pingsthelgen. På stora torget, Rynek główny, bröt det snart ut ett rykte om att det rörde sig om en jordbävning och paniken spred sig som en löpeld över staden.

På platsen där krutlagret en gång stod finns idag imponerande jordfästningar kvar, och med lite fantasi, som jag dessvärre har alldeles för mycket av, kan man enkelt föreställa sig hur livet tedde sig här när det en gång var fästning brukad av den polska armén. Och om det vill sig illa springer fantasin hela vägen tillbaka till 1400-talet. Men jag blir snart väckt ur mitt dagdrömmande, ty på håll hörs nu stadens puls slå och bilarnas rytande stämmor.

Dagens anteckning -14 november 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över Kościuszki-kullen letar sig dagens sista solstrålar ner mot fältet Błonie, och formar långa och rangliga skuggor av människornas fysionomier som rör sig över fältet. Kropparnas armar och ben skapar pendelrörelser som klipper av solstrålarnas färd över gräset, där några kvardröjande maskrosorsbollar står stolt och stadigt i marken. De sträcker sina vita klotformade flygfrukter mot himlen och fångar några av strålarnas dans över gräset. Ännu finns det alltså tid kvar att slå rot.

Över fältet rusar plötsligt en vit och rund siluett fram mellan grästuvona, som om den ville ackompanjera maskrosornas runda uppenbarelser. Men det visar sig vara en bollformad vit hund som tydligen har bråda tider och måste jäkta efter en flyende boll, som studsar oberäkneligt över gräset och maskrosona. Ett triumferande gläfs bekräftar att bollen infångats.

I Błonies mitt syns ett par sitta bland maskrosonas bollar i det blekgröna gräset. Som om paret ville mena att det ännu vore sommar. Deras ansikten är vända mot varandra, så där som nyförälskade ofta kommunicerar. Eller så är de bara inbegripna i ett engagerande meningsutbyte. Kanske om maskrosorsbollar. Solens strålar letar sig fram över gräset och förirrar sig in i kvinnans långa röda hår, där de skapar ett rött och glödande klot, som månne ännu en kommentar till maskrosornas vita bollar. Men innan man vet ordet av har strålarna släppt taget om håret och Błonie och strävat vidare upp längs med trädens stammar, försiktigt berört de erbarmligt novembernakna grenarna och innan strålarna så slutligen flyr in under horisontens täcke, i jakt på nästa dag eller kanske bara en god natts sömn.

Och som i ett trollslag visar det sig plötsligt att kvinnans hår inte alls är rött, utan snarare brunt. Och inte glöder det heller. Skymningen avslöjar också att den vita hunden inte alls är klotformad, utan snarare avlång. Den ser faktiskt lite ut som en sådan där vit korv, wiesswurst som tyskarna kallar den. Fast maskrosornas runda bollar lyser ännu. Om det nu är någon tröst.

Dagens anteckning – 8 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Gatlyktorna tecknar darriga steck över Wisłas yta. På avstånd hörs stadens muller, men på denna sida av Wisła, med utsikt mot Wawel, råder det ett särdeles lugn som egentligen förefaller ganska främmande i staden med sin aldrig sinande flod av aktivitet.

Genom tystnaden bryter en siren av okänt slag, det kan vara en ambulans eller polis på väg mot någon incident som inträffat, och sin vana trogen har förarna valt den högsta tillåtna ljudstyrkan på sirenerna. Mycket snart härskar signalen över praktiskt taget allt i den gemensamma ljudbilden. Som om sirenen tyckte att den ägde staden. Det finns säkert någon utredning som lyckats befästa att det krävs dessa starka signaler på polska utryckningsfordon, men mina öron kommer aldrig riktigt bifall deras ständiga gapande och väsnande. Jag håller för öronen när de passerar, ja, som en riktig lantlolla.

Man kan ju därför, med viss rätt, undra vilka lovord som den italienska futuristiska målaren och tonsättaren Luigi Russolo (1885-1947) hade yttrat om de polska utryckningsfordonens sirener, om han hade fått höra dem. Något säger mig att han skulle ha gnuggat händerna i ren förtjusning. Under 1900-talets början skulle han skapa världens första oljudsmaskin. Maskinerna var konstruerade som en låda med en väldig tratt och när han, eller hans samarbetspartner Ugo Piatti, vevade på veven som satt på lådans baksida alstrades ett herrans oväsen. Ljudet, eller kanske snarare oljudet, som kom ut skulle enligt Russolo återspegla stadens alla ljud. Han komponerade dessvärre flera verk till sina oljudsmaskiner, bland dessa verk finns ett tonsättning (?) med titeln “Mötet mellan flygplanet och bilen” (“Convegno d’aeroplani e d’automobili”). Sålunda skulle man kunna kalla Russolo för den första noisetonsättaren.

Jag måste tillstå att jag inte känner någon som helst vilja att ens försöka föreställa sig hur det stycket kan ha varit skaffat. Och faktum är att jag dessutom slipper att höra hur hans oljudsmaskiner lät överhuvudtaget, ty alla hans skapelser förstördes under andra världskriget. En bidragande orsak till det kan ha varit att han, precis som många andra italienska futurister, stödde Mussolini och därmed var fascist.

Nä, låt oss nu dränka minnet av Russolos oljudsmaskiner och istället lystra till hur klockan i Wawels katerdral slår sina mjuka slag, och hur den lite vemodigt, tycks det som, förkunnar att en ny timme har fötts.

Dagens anteckning – 16 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 4 minuter)

Under ett besök på Botaniska trädgården i Kraków idag började jag plötsligt att tänka på Gustav Mahler. Det är ju förvisso så att mina tankebanor ofta för mig till honom, men vissa dagar skapar någon av hans tonsättningar en starkare länk mellan mig och hans musik. Utan att egentligen förstå hur, uppstod toner från inledningen av “Das Lied von der Erde” i mitt inre. Ni vet den där inledande fanfaren som följs av en tenors varma stämma, med orden:

“Schon winkt der Wein im gold’nen Pokale,
Doch trinkt noch nicht, erst sing’ ich euch ein Lied!
Das Lied vom Kummer
Soll auflachend in die Seele euch klingen.
Wenn der Kummer naht,
Liegen wüst die Gärten der Seele,
Welkt hin und stirbt die Freude, der Gesang.
Dunkel ist das Leben, ist der Tod.”

Vilket skulle kunna bli ungefär som följer på svenska:

“Vinet lockar i den gyllene bägaren
men drick inte än; först ska jag sjunga en sång.
Sorgens sång
som skrattande ska genljuda i din själ.
När sorgen kommer,
ligger själens trädgårdar ruinerade,
vissnad, där glädje och sång förgås.
Mörkt är livet, mörkt är döden!”

Ja, det är kanske ett konstigt val av tankebanor när man betraktar något så färgrikt och bedårande som en trädgård om hösten. Men det är svårt att undgå att tänka på döden, när löven vilset, kanske uppgivet, singlar ner och sedan ligger livlösa, förbrukade och torra på marken. Och det visar sig att det faktiskt inte alls är konstigt att mina tankebanor går till “Das Lied von der Erde” just idag, ty den egentliga urpermiären av verket var tänkt att ske på denna dag år 1911, alltså nästan på dagen fyra månader efter Mahlers bortgång. Initiativtagaren var Emil Gutmann, en hängiven konsertarrangör som har gått till eftervärlden för att ha anordnat urpermiären av Mahlers åttonde symfoni.

Konserten den 16 oktober 1911 var tänkt att vara en minnesceremoni för Gustav Mahler och de planerade verken var, förutom Das lied von der Erde”, ett uruppfördande av Mahlers nionde, och därtill sista fullborda, symfoni. Men någont grus måste ha kastas i maskineriet, ty konserten blev aldrig av. En möjlig orsak kan ha varit att Gutmann inte hittade finansiärer. En annan anledning kan ha varit att han och Alma Mahler var oense om tilltänkt dirigent. Gutmann ville se Mahlers arvtagare Bruno Walter på dirigentpulten, men Alma ville hellre se Willem Mengelberg hålla i taktpinnen. Mengelberg hade samarbetat med Mahler sedan början av 1900-talet och bjudit in honom att framföra flera av sina symfonier på Concertgebouw i Amsterdam, där Mengelberg var chefsdirigent mellan 1891-1945(!). Mahler ska dessutom ha skrivit om flera av sina symfonier så att de bättre passade Concertgebouws akustisk. Av den orsaken menar många därför att Mahlers musik bäst kommer till sin rätt i den lokalen. 1920 skulle Mengelberg också arrangera den första Mahlerfestivalen i nämnda konserthus, en festival som återuppstod 1995 och nu senast i somras.

Nå, låt oss återvända till “Das Lied von der Erde”, som alltså inte fick sin urpremiär på denna dag år 1911. Premiären skedde en månad senare i München, den tjugonde november 1911, och dirigent var Bruno Walter. Men efter paus fick publiken inte njuta av Mahlers nionde symfoni, utan istället hans andra symfoni. Den nionde symfonin skulle få vänta till påföljande sommar, då den sattes upp i Wien med Walter som dirigent.

Ja, på detta vis kan tankebanorna traska runt bland löven en dag i oktober.

Dagens anteckning – 14 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

På min väg genom staden hemåt har snart alla träden klätt sig i höstens dräkter, även om några få envisas med att låta sina gröna sommarblad sitta kvar. Fast även dessa gröna tingestar börjar präglas av åldrandets oundvikliga förlopp. Det är möjligt att jag varje år hänförs av alla starka färger, men av någon anledning har jag fått för mig att färgernas intensitet är mer koncentrerad i år. Som om träden ville åstadkomma en slags extraordinär eloge till den sommar som en gång var.

Bland alla träd, som pockar på min uppmärksamhet, återfinns asken. Överallt syns deras vackra gula löv spreta, som om de sträckte ut sina fingrar mot en hand där ute någonstans. Fast idag föreföll det som om dess blad ville gripa tag i Wawels torn. Nåväl, som varje nordbo börjar jag givetvis osökt tänka på asken Yggdrasil, som med sina rötter delar in världen i tre delar; människornas och gudarnas Midgård, jättarnas hemland samt dödsriket.

Men det förhålla sig även som så att det bor ett kvinnligt väsen i askarna. Jo, så är det. Fast kanske bara södra Sverige och då mest i Skåne. Hon kallas för Askafroan och bor i trädet eller möjligen i dess rötter. (Ni kan nog läsa ut den härliga skånska diftongen i “froan”. Fast i mitt tycke borde det finnas med ett “u” också. Alltså “fruoan” eller “frouan” om man kommer från nordvästra Skåne.) Askfroan är i allmänhet ganska vänligt sinnad, och många ser henne som ett skyddshelgon, men man ska låta bli att bruka hennes boplats som toalett, ty då kan hon bli förfärligt vredgad och ordna så att man blir sjuk eller rent av dör. Askfroan förkommer inte bara i Skåne, utan har också slagit sig ner i Danmark och Tyskland.

På dessa breddgrader finns Askfroan emellertid inte. Man verkar helt enkelt ha en något mer pragmatisk syn på asken än vi nordbor. Som exempel kan ges att man i bergsregionen Podhale gärna planterar ask kring husen då de anses dra till sig fukt som sålunda inte kryper in i husen. Likaledes kan asken fungera som åskledare, ty de kan bli upp till 30 meter höga. De växer nämligen på höjden bara (?) under de första 100 åren, och sedan växer de i ytterligare två till tre hundra år blott (?) på bredden. Låter nästan som oss människor, även om vi slipper bli riktigt så gamla. I Zakopane fanns det en ask som beräknades vara från 1735. Den ansågs vara Polens vackraste ask, fram till mellankrigstiden, då den plötsligt började tappa sin forna glans och fick slutligen sågas ner 1948. Man får ändå vara glad över att det inte bodde någon Askfroan i den asken.

Dagens anteckning – 12 oktober 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

I Deciusparken, i Krakóws utkant, syns Fryderyk Chopin (1810-1849) sträcka ut sina långa och eleganta fingrar. Han sträcker sig efter ett piano, osynligt för oss, ty det finns utanför bild, eller vad man kallar det när något sker utanför en skulpturs infattning. Chopin är i detta fall nämligen en skulptur, och inte en person av kött och blod. Skulpturen är skapad av en lokal storhet, konstnären Bronisław Chromy (1925-2017), som med sin flitiga produktion av stora monument har satt sin prägel på Kraków. Det finns faktiskt nästan inte en stadsdel som inte hyser ett monument skapat av Chromy. Många av skulpturerna har lokal anknytning, men vissa har egentligen ingenting med Kraków att göra, som denna med Chopin.

För sanningen att säga har Chopin inte särskilt starka band till Kraków, då han tydligen bara besökte staden en endaste gång, den 23 juli 1829. Man vet väldigt lite om hans besök i staden, förutom att det var på genomresa på väg mot Wien. Han ska ha besökt Jagellonska universitetet, kyrkan Heliga Anna, samt att han fick en rundvandring i gamla stan av en vän. Någon konsert finns det inga uppgifter om.

Men trots att Chopin alltså inte har någon stark koppling till Kraków, så finns det säkert inte en endaste krakowit som just i dagarna inte tänker på Chopin flera gånger om dagen. Och det här är en aktivitet som de dessutom delar med många andra polacker. Orsaken till att tankarna går till Chopin är man just nu arrangerar Chopintävlingen för unga lovande pianister i Warszawa. Första gången tävlingen arrangerades var 1927, och har sedan ägt rum 19 gånger (med årets tävling inräknad) med fem års mellanrum, förutom under andra världskriget. Flera namnkunniga pianister har vunnit tävlingen, eller hamnat på prispallen, så som Martha Argerich, Garrick Ohlsson, Krystian Zimerman, Danyyl Tryfonov för att bara nämna några få. Jag kan bara hitta en svensk som har varit i tävlingarna och det är Viktor Yuandong Mattsson, som deltog 2015. Om jag förstår saken rätt var han dock bara med i uttagningen till att få vara med och tävla, men gick inte vidare.

I år var det 171 pianister som först fick delta i en uttagning för att få delta i själva tävlingen. Av dem valdes 84 pianister ut för att få delta i första deltävlingen. Från den gick 40 pianister vidare till andra deltävlingen som pågår i skrivande stund. Tredje deltävlingen inleds på torsdag och då kommer det bara vara runt 20 pianister kvar. Finalen, med ungefär tio kvarvarande deltagare, kommer att ske den 18-20 oktober och konserten med de sex vinnarna kommer att hållas den 21-23 oktober.

Men när tävlingen väl är avslutad, och klaviaturklaffen fällts ner över tangenterna, fortsätter troligen diskussionen om vinnarna. Vann rätt pianister? En del går till och med så långt att de ifrågasätter själva tävlingens existensberättigande, men det tycker i alla fall jag är att gå alldeles för långt. I Polen tycks det nämligen vara så att det diskuteras bara för själva diskussionens skull, alltså mycket långt till den svenska strävan efter konsensus. Sålunda är varje dag i Polen som dagen efter Melodifestivalen i Sverige. Och då förstår ni nog hur pass livligt Chopintävlingen diskuteras.

Dagens anteckning – 30 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett litet blad singlar ner från ett träd i Planty och landar på asfalten med en liten blöt suck. Kraków har sålunda svepts in i de första höstregnet, lagom till att höstterminen ska dra igång på stadens universitet. Det regnar förhållandevis ofta i Kraków. Man kan givetvis inte jämföra regnets frekvens med det som försiggår längs med den norska kusten, eller för den delen i Göteborg, men regnmolnen söker sig av någon anledning gärna hit. Kanske beror det på att de lätt halkar ner för Beskiderna hit. Kanske beror det på att Kraków ligger i en dalgång som är skiljelinjen mellan bergen och slätten norr om stan. Eller så tycker regnet bara att Kraków är vacker och vill passa på att ta sig en extra lång titt på stan. Hur det än förhåller sig så hänger de gärna häromkring.

Men trots allt regnade är Kraków inte uppkallad efter regn. Namnets härkomst är dock svår att precisera, men vissa menar att Kraków kan syfta på dess grundare, kung Krak. Men frågan är om han någonsin har funnits, ty han är mest troligt en legend. Andra teorier säger att det kommer från alla kråkfåglar som gärna vistas i vår stad. Som bekant säger krak-krak-krak. Var -ów kommer in i bilden vågar jag inte uttala mig om.

Mig veterligen finns det inte många platser som uppkallats efter regn. Flera av er sträcker nu säkert upp handen, som en lydig student, och säger “regnskogen” i munnen på varandra. Men visste ni att ni inte behöver åka till andra sidan jordklotet för att hitta platser som kan vara uppkallade efter regn? Nä, tänkte väl det, ty även jag var till helt nyligen också ovetande om att Lettland och Litauen kan ha fått sina namn efter regn. På lettiska och litauiska kallas regn nämligen för “lietus”, som har sin rot i urbaltosvaviskan, och betyder “att hälla”. Enligt den lettiska lingvisten Konstantin Karulis kan alltså de båda ländernas namn kunna härledas till det ordet. Tydligast syns det kanske i Litauen, som kallas för Lietuva på litauiska. Lettland heter Latvija på lettiska, och här syns kanske inte släktskapet särskilt tydligt.

Men denna teori av Karulis kan säkerligen ifrågasättas. Andra källor hävdar till exempel att Litauen kommer från ordet “leičiai” som var undersåtarna i Storfurstendömet Litauen från mitten av 1200-talet till första hälften av 1500-talet. Varifrån letternas namn på sitt land härstammar från kan jag för tillfället inte uppbåda energi till att undersöka. En regnig dag, som dagen har varit, är nämligen ett krävande tingest.