viewpoint-east.org

Dagens anteckning – 30 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Ett litet blad singlar ner från ett träd i Planty och landar på asfalten med en liten blöt suck. Kraków har sålunda svepts in i de första höstregnet, lagom till att höstterminen ska dra igång på stadens universitet. Det regnar förhållandevis ofta i Kraków. Man kan givetvis inte jämföra regnets frekvens med det som försiggår längs med den norska kusten, eller för den delen i Göteborg, men regnmolnen söker sig av någon anledning gärna hit. Kanske beror det på att de lätt halkar ner för Beskiderna hit. Kanske beror det på att Kraków ligger i en dalgång som är skiljelinjen mellan bergen och slätten norr om stan. Eller så tycker regnet bara att Kraków är vacker och vill passa på att ta sig en extra lång titt på stan. Hur det än förhåller sig så hänger de gärna häromkring.

Men trots allt regnade är Kraków inte uppkallad efter regn. Namnets härkomst är dock svår att precisera, men vissa menar att Kraków kan syfta på dess grundare, kung Krak. Men frågan är om han någonsin har funnits, ty han är mest troligt en legend. Andra teorier säger att det kommer från alla kråkfåglar som gärna vistas i vår stad. Som bekant säger krak-krak-krak. Var -ów kommer in i bilden vågar jag inte uttala mig om.

Mig veterligen finns det inte många platser som uppkallats efter regn. Flera av er sträcker nu säkert upp handen, som en lydig student, och säger “regnskogen” i munnen på varandra. Men visste ni att ni inte behöver åka till andra sidan jordklotet för att hitta platser som kan vara uppkallade efter regn? Nä, tänkte väl det, ty även jag var till helt nyligen också ovetande om att Lettland och Litauen kan ha fått sina namn efter regn. På lettiska och litauiska kallas regn nämligen för “lietus”, som har sin rot i urbaltosvaviskan, och betyder “att hälla”. Enligt den lettiska lingvisten Konstantin Karulis kan alltså de båda ländernas namn kunna härledas till det ordet. Tydligast syns det kanske i Litauen, som kallas för Lietuva på litauiska. Lettland heter Latvija på lettiska, och här syns kanske inte släktskapet särskilt tydligt.

Men denna teori av Karulis kan säkerligen ifrågasättas. Andra källor hävdar till exempel att Litauen kommer från ordet “leičiai” som var undersåtarna i Storfurstendömet Litauen från mitten av 1200-talet till första hälften av 1500-talet. Varifrån letternas namn på sitt land härstammar från kan jag för tillfället inte uppbåda energi till att undersöka. En regnig dag, som dagen har varit, är nämligen ett krävande tingest.


Dagens anteckning – 21 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , , , , , , , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Man kan ju tycka att det är lite märkligt att ett av de epos som anses vara bland de mest inflytelserika för den polska folksjälen, bär den föga polska titeln “Konrad Wallenrod”. Men så handlar den också om motstånd inifrån ett härskande förtryck. “Konrad Wallenrod” skrevs år 1828 av den polska nationalskaden Adam Mickiewicz (1798-1855), under en tid då de ryska härskarna hade förvisat honom bort från sina hemtrakter kring Vilnius till det centrala Tsarryssland. Mickiewicz valde att förlägga berättelsen till 1400-talets litauiska storfustendöme och handlar om den unge litauern Alf som tillfångatas av en tysk riddarorder. Alf upofostras att glömma sin litauiska identitet och bli trogen riddarna, men vid sin sida har han sin mentor Halban, som ser till att ingjuta litauisk nationalism i den unge Alf. Alf lyckas sedan fly från riddarna och återvänder till sitt folk. Där blir han förälskad i en litauisk flicka, de gifter sig och här skulle sagan kunna ha slutat lyckligt. Men så kommer det en vändning på berättelsen som får allt att förändras.

Alf försvinner. Han är som uppslukad av jorden. Det visar sig dock att han i själva verket har gjort karriär i den tyska riddarordern som tidigare hade tillfångatagit honom och nu finns han bland de högsta rangerna och kallas Konrad Wallenrod. Men det ingen vet är att hans mål är att förgöra riddarordern innifrån. I eposets sista scen har han förmått de kuvade litauerna att resa sig och bekämpa riddarordern, vilket medför att de slaktas av riddarna. Alf blir avslöjad och konfronterad av riddarna. Eposet slutar med att Konrad, eller Alf, tar gift tillsammans med sin fru och segnar död ner till marken.

Många menar att verket hade stor betydelse för polackernas uppror mot Tsarryssland, men alla är inte odelat positiva till verkets betydelse. Alf eller Konrad är ju knappast en hjälte som man enkelt tar till sitt hjärta. Han är en förrädare ur två perspektiv. Det fanns de som menade att hela verket var en studie i förräderi, och vissa, med ukrainske författaren Ivan Franko (1856-1916) i täten, menade att hela Mickiewicz produktion handlade om förräderi. Men det var ju ett påstående som knappast stod oemotsagt.

Med tanke på “Konrad Wallenrod” unika position i det polska medvetandet är det inte konstigt att verket också blivit opera, som jag nu ska få uppleva i konsertant form. Operan skrevs av Władysław Żeleński (1837-1921) och hade premiär i Lviv år 1885. Żeleński var mycket influerad av fransk opera, som för tiden var känd för sin omfångsrika iscensättning, dekor och antal sångare. Lviv kunde dock inte åstadkomma en så pass omfattande uppsättning som Żeleński tänkt sig, och mycket fick skalas ner. Bland annat kunde man inte uppbåda en harpa, så pianisten Ignacy Jan Paderewski (1860-1941) fick rycka in och framföra de delarna på piano istället. Operan fick ganska bra kritik och kunde senare sättas upp i Kraków och ambitionen var att den skulle ges i Warszawa. Men där tog det stopp, då den tsarryska censuren hade börjat ana ugglor i mossen. Dessutom hördes allt mer kritiska röster mot operan och vissa menade att inte riktigt vara en opera, utan snarare en tonsatt dikt. Det var alltså särskilt librettot som kritiserades, medan musiken ansågs hålla måttet. Och nu ska jag alltså få höra den framföras av Krakóws filharmoniska orkester under ledning av dirigenten Krzysztof Słowiński.


Dagens anteckning – 17 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Under flera dagar har en långbent gestalt gäckat polisen och djurvårdare i Kraków. Den har synts från bilfönster när den hoppat över vägen. Den har nyfiket, eller möjligen något förvirrat, kikat in genom fönstren till hus. Den har suttit på spårvagnsspåren och mumsat på gräs, innan den slutligen förvirrade in sig på en skolgård i Nowa Huta och omhändertogs. Men vem är det nu som som skuttat runt på detta sätt i Małopolskie? Det är möjligt att ni inte kommer att tror mig, men den snabbfotade och långbenta gestalten var, och fortfarande är i allra högsta grad, en känguru. Likaså är det också möjligt att polisen inte trodde sina öron när de i måndags fick in de första rapporterna om en lösskuttande känguru utanför Kraków. Ett djur som självfallet inte hör hemma i Polens djurvärld, även om det är rikt på diverse lustigkurrar.

Den förrymda kängurun ska vara hemmahörande på en gård i Maszyce strax norr om Kraków, där det är troligt att den har fått utstå olika sorters handpåläggning av nyfikna barn. Inte undra på att den beslöt sig för att rymma.

Nåväl, dramatiken med kängurun från Maszyce fick mig i alla fall att komma till insikt om hur oerhört fattig jag är på kunskap om detta djur. Att den kan skutta snabbt, upp till 50 km/h, visste jag förvisso, men jag var helt okunnig om att det inom familjen känguru finns 65 arter. De större arterna kallas för kängurur, medan de mindre brukar kallas för vallaby. Jag kan så pass lite om detta pungdjur att jag inte vågar svära på vilken sort det är som gäckat polisen och djurvårdare under flera dagar, men mina lekmannaögon menar att den ser ut att vara något mindre än en större.

Kängurur är som sagt pungdjur, och det visste jag alldeles bestämt sedan tidigare, men jag hade ingen aning om att deras ungar föds som små embryon och kryper sedan för egen maskin in i mammans pung, suger tag i någon av hennes mjölkkörtlar och hänger sedan fast i den under två till tre månader innan den släpper taget om körteln och först då tittar ut ur pungen. Jag har aldrig tidigare funderat närmare på namnet “känguru”, och dess härkomst, men efter en enkel sökning visar sig även det var något av intresse. Ordet härstammar från språket guugu yimidhirr som talas av en folkgrupp med samma benämning, och som har hemvist i nordöstra Australien. Betydelsen av ordet är tydligen rätt och slätt “stor svart känguru”, men länge trodde vi västerlänningar att ordet betydde “jag vet inte”. Orsaken till denna märkliga feltolkning är sprunget ur en anekdot om upptäcktsresaren James Cook. När han landsteg i Australien år 1770 ska han, enligt anekdoten, ha frågat vad de kallade den där långbenta gestalten, och svaret blev “gangurru”. 50 år senare skulle en annan upptäcktsresande, Phillip K. King, ha snappat upp ordet “mee-nuah” om djuret, och man utgick därför från att Cook hade misstagit sig. Men senare forskning har visat att det var King som hade misstagit sig, ty det ord han hörde betydde “ätligt djur”.

Nu får vi hoppas att den gulliga lustigkurren som lyckats överlista flera av de senaste dagarnas infångningsförsök slipper att bli middag. Helst skulle man väl vilja att den fick återvända till Australien, men det är väl för mycket begärt.

Mig veterligen har den förrymda kängurun inte heller skuttat fram över det område som fotot visar, men någon sorts illustration var ju nödvändig att ha. Jag bifogar även ett foto på rymmaren själv, fångat av fotografen Tom Rollauer.


Dagens anteckning – 10 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Redan när jag skulle gå och lägga mig igår kväll läste jag de första rapporterna om att ryska drönare hade kommit in över polskt luftrum. Jag borde kanske ha blivit rädd, och legat sömnlös hela natten, men istället stängde jag mobilen och vände mitt medvetande mot sömnens avväpnade värld. Där befann jag mig ända till nattens slut. Några drömmar minns jag inte och sålunda finns det ingenting särskilt att rapportera därifrån.

När morgondagens ljus så äntligen fyllde mitt sovrum tog jag del av nattens händelser. Jag läste att polska flygvapnet med hjälp av allierade bara hade lyckats skjuta ner en bråkdel av alla drönare som äntrade luftrummet. Inte ens då upplevde jag någon rädsla. Snarare infann sig en sorts förnimmelse av att jag sedan över ett decennium anat att vi skulle ledas till denna punkt. Det borde nämligen stå klart för alla och envar att Ryssland vill ha en konfrontation med NATO, och att de eftersträvat det under mycket lång tid. Ja, faktiskt ända sedan början av detta århundrade.

Jag är inte heller särskilt förvånad över att Polen verkar ha tagits på sängen, ty vilket land har egentligen stått beredd när de provocerats eller blivit anfallna av ett annat land? Kanske finns det några enstaka tillfällen i historien där den anfallna stått rustade till tänderna, men sådana tillfällen har tydligen undgått att fastna i mitt minne. Men det tycks vara väldigt lätt att från skrivbordets trygga vrå sitta och fördöma naiviteten hos diverse makthavare, fast att det bara är mänskligt att försöka undvika att fästa blicken på ondskan, och våra makthavare är tack och lov människor.

Dessutom verkar det vara väldigt lockande att ägna sig åt att spekulera kring vad som kan hända nu, men något sådant tänker jag inte företa mig. Det finns tillräckligt många, och så att det blir över, som känner sig manade att beskriva sådana framtidsscenarier.

Jag vill däremot göra en notering om att världens medier idag helt misslyckats med att skildra vad som hände i Ukraina under natten. Hur 415 ryska drönarna flög in över ukrainskt luftrum och av dessa flög 60 mot Lviv. Hur över 40 kryssningsmissiler och en ballistisk missiler skickades från Ryssland mot Ukraina. Av dessa skulle 10 missiler flyga in över Lviv, och några slog också ner. Inte heller har media mäktat med att återge hur många satt sömnlösa i skyddsrum eller på sina toaletter. Något som många ukrainare gör varje natt, då det sedan årsskiftet har det varit en stadig uppgång av attacker mot Ukraina. Men det är nog på sin plats att förtydliga att jag inte menar att nattens kränkning av polsk luftrum skulle vara oväsentlig, ty den är en del av en allvarlig eskalering som har pågått under mycket lång tid.

Nå, jag hade ju, till skillnad från mina ukrainska vänner, fått en god natts sömn, så för att skingra tankarna en smula tog jag cykeln och for för att ta ett dopp. Men min blick sökte sig stundtals upp mot skyn. Inte i jakt efter drönare, utan i en tacksamhet över att jag känner mig trygg här. Något som jag önskar att alla ukrainare skulle få erfara, och det mycket snart.


Dagens anteckning – 7 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

Det är tyst i skogen, så när som på två nötskrikor som med sitt oartikulerade kraxande tycks ha en dispyt av oklart slag. Kanske har de något otalt om en nöt, vilket inte heller är helt omöjligt. Men det förefaller något åpet att kraxa om nötter här i skogen Wola Justowska. Nästan varje träd tycks kunna skänka något till de två gaphalsarna där borta i trädet. Men de vill kanske bara göra skäl för sitt namn, de två nötskrikorna.

På polska kallas nötskrikan för “sójka”, och de flesta polacker börjar nog tänka på en dikt av Jan Brzechwa när nötskrikor kommer på tal. Dikten handlar om en nötskrika som ska resa utomlands, men det visar sig vara en utmaning, ty nötskrikan hittar på olika förevändningar att stanna i Polen. Den kommer på att den måste köpa ägg i Łódź, flyga över Kraków och beskåda stadens vackra siluett, och slutligen åka till Warszawa för att söka visum. Efter ett år i staden bestämmer sig nötskrikan för att stanna hemma. Andra får besöka främmande länder, säger fågeln och avrundar med att resor till andra länder inte är för just den nötskrikan. Det måste ha varit en ganska opolsk pippi, för polacker tycks älska att resa till främmande länder.

Nåväl, det polska ordet “sójka” går möjligen att härleda till det urslaviska ordet “sьjati” som betydde att “lysa”, “glimma” eller till och med “flamma”. Namnet syftar alltså på nötskrikans eleganta fjäderdräkt, som inte alls tycks stämma överens med det där kraxandet. De talar helt enkelt olika språk, nötskrikans läte och dess mundering.

Men det är egentligen orätt att påstå att nötskrikan kraxar då det bara är ett av alla läten som den kan göra. Under tidig vår kan man till exempel höra den gå runt bland de vissna löven och gnola med ett djupt och lite lustigt visslande läte. Därtill kan den härma andra fåglar, så som exempelvis ormvråkens jamande. Första gången jag hörde en nötskrika jama som en ormvråk var faktiskt i Ivan Franko-parken i Lviv. Det var under mina första dagar som lektor i Lviv, och mellan olika introduktioner och kind- och på handen-pussar, tog jag en promenad i parken. Plötsligt hörde jag en plågad katt jama förtvivlat i en buske. Jag tog mig genast in i buskaget för att undsätta den olyckliga katten, som alltså visade sig vara en nötskrika som förskräckt flög iväg. Sedan dess har jag ett ömsint förhållande till nötskrikor, ty de påminner mig om den dagen i Ivan Franko-parken, som kan ha varit en av de lyckligaste dagarna i mitt liv. Fast det visste jag förstås inte då.

De två nötskrikorna i Wola Justowska har redan rett ut missförståndet dem emellan, och jag traskar lätt till sinnes vidare på den smala stigen. Trädens gröna löv ser ännu somriga ut, samtidigt som de gula löven prasslar under mina sandaler. Och jag tänker att det här kan nog också vara den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Det ska till att vara en nötskrika som kan påminna mig om något så enkelt.


Dagens anteckning – 5 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , , ,

(Läsningstid: 3 minuter)

En spårvagn skramlar fram på gatan Kalwaryjska i Podgórze, och passerar jäktat förbi stadsdelens största torg Rynek Podgórski. Men en gång i tiden, närmare bestämt mellan 1917 och 1936, låg det en räls som omslöt torget, och spårvagnen hade då för vana att svänga in på torget och treva sig upp mot torgets övre del, där Sankt Josef-kyrkan med sitt spetsiga torn pekar upp mot himlen. Om man vill se hur det såg ut då, för länge sedan, när spårvagnen rundade torget, kan man enkelt finna bildbevis på det, ty vid förra sekelskiftets början fanns det en mängd fotografer som dokumenterade varje kvadratmillimeter av Kraków. De flesta av dessa fotografer hade sin egen studio, och jag tänkte att vi kunde uppehålla oss en stund vid en av dessa, nämligen en viss Emilia Urbańczykówna, som lämpligt nog hade sin första studio just på Rynek Podgórski.

Emilia Urbańczykówna föddes troligtvis 1889 i en familj med en niohövdad barnaskara. Det är oklart vilket barn i ordningen hon var. När modern blev änka fick barnen se sig om efter försörjningsmöjligheter, och Emilia valde fotografyrket. På den tiden var det ett yrke som ansågs mycket lukrativt, eftersom praktiskt taget alla gick till en fotograf för att föreviga sin skepnad. Det finns dessvärre inte mycket information om hos vilken fotograf hon lärde sig skrået, men eftersom staden var full av fotografer var det nog en förhållandevis lätt sak att ordna. 1915 hade Emilia tillräckligt med medel för att köpa sig en studio på Rynek Podgórski 9. Det som gör Emilia beaktansvärd är att hon därmed blev den första kvinnan att öppna en fotostudio i Kraków, utan att komma från en familj med fotografer. Hon var därmed en pionjär i dess rätta bemärkelse.

Hennes rörelse fick snabbt mycket gott rykte och hon blev även vida omtalad som en skicklig porträttfotograf. Under en tid var hennes studio dessutom den enda i Podgórze. Hon skulle under flera år både bo och arbeta i huset vid Rynek Podgórski, men på 1920-talet sa hyresvärden upp hennes lägenhetskontrakt och hon köpte därför ett hyreshus på gatan Juliusz Lea i stadsdelen Krowodrza. Under några år företog hon sig varje dag den långa resan mellan Krowodrza och Podgórze, men till slut blev resorna för påfrestande och hon tvingades flytta sin studio närmare hennes bostad. Krowodrza var då en sömnig förort och affärerna gick trögt, vilket fick henne att byta adress för studion till den mer centrala gatan Zwierzyniecka, där hon skulle stanna fram till 1940. Hon gick bort nio år senare.

Emilia Urbańczykówna levde helt för sin konst och skaffade aldrig familj. Men trots att hon levde för sitt värv höll minnet av hennes kreativitet nästan helt på att blekna bort, om det inte vore för konsthistorikern Barbara Zbroja, som för något år sedan valde att lyfta fram Emilias gärning. Och genom hennes försorg fick jag sålunda kännedom om Emilia Urbańczykna.

Nedan ser ni ett foto på det gula hus vid Rynek Podgórski, där Emilia hade sin första studio, samt några porträtt fångade av henne. Dessvärre har jag inte funnit något foto på fotografen själv.


Dagens anteckning – 4 september 2025

Category: by sophie engström
Tags: , ,

(Läsningstid: 2 minuter)

Över träden skapar molnen sina formationer. Det förefaller nästan som om de vill efterlikna trädens siluetter mot den blå himlen. Mjuka toppar ibland. Understundom spetsiga och lite vresiga. Bakom sina stora och respektingivande kroppar har de gömt bergen, de jag alltid söker med blicken när jag färdas i landskapet häromkring. Vi har en slags relation på distans bergen och jag, ja, rent av ett särboförhållande. Men de gånger vi äntligen möts på riktigt uppslukas faktiskt jag helt av detta väldiga och belevade väsen. Bergtagen, skulle man kunna säga att jag blir. Men faktum är att jag dessvärre är fångad av bergen även när vi är avskilda från varandra på rådande sätt.

Förresten, “bergtagning” tycks vara ett av få ord som blott existerar i de skandinaviska språken, då det i norskan och danskan finns det direkta motsvarigheter till ordet. Men om man flyttar sin uppmärksamhet till de besläktade språken isländska och färöiska finner man snart att de inte tycks ha ett ord för bergtagning. På isländska finns förvisso “bergmál”, alltså “bergens mål/tal/språk”, men det ordet syftar ju på eko, vilket som bekant är något annat än att bli bergtagen. En fingervisning om hur svenskt, eller skandinaviskt, detta ord är får man om man söker på Wikipedia, där man kan notera att ordet inte finns representerat av något annat språk. Vad det nu säger om svenskar vågar jag emellertid inte gå in på.

Nu får jag innerligt hoppas att jag inte blivit bergtagen, trots att jag är svensk. Ty innebörden i ordet är ju att man är så pass förtrollad av bergens väsen att man blivit helt stollig. Förhoppningsvis har jag inte landat där, ännu.

Nå, idag syntes dock inga berg i horisonten, då molnen som sagt hade bäddat in dem i sin vita vadd. Jag fick därför helt ostörd följa Wisłas blanka och smidiga rörelser genom landskapet, utan att behöva slänga förstulna blickar bort mot bergen.