viewpoint-east.org

(Läsningstid: 2 minuter)

Trots att det är Bach-festival och allt vad det innebär, med differentierade framförande av Bachs musik (idag har jag exempelvis fått höra Goldbergvariationerna, BWV 988, framförd på Hammondorgel), så kan man inte komma från att man måste äta. På min tallrik landade det idag kluski śląskie, en slags schlesiska kroppkakor. Dessa små degknyten förälskade jag mig vid på ett besök i Katowice (när jag förresten skulle på en annan konsert, nämligen ett framförande av Arnold Schönbergs Verklärte Nacht (op 4) från 1899).

Nå, jag skriver ju att kluski śląskie är en slags “kroppkakor”, men jag antar att det är många som skulle ifrågasätta den jämförelsen. Kluski śląskie är, precis som de småländska och öländska kroppkakorna, en regional stolthet i Schlesien. Men många glömmer faktiskt att det även är en regional stolthet för vojvodskapet Opole (Śląskie är det polska namnet på Schlesien). Den historiska bakgrunden till denna maträtt är okänd, men man tror att de första kluski tillreddes någon gång på 1700-talet. Det var nämligen då som potatisodlingarna blev mer vanligt förekommande, och potatis är en viktig ingrediens i kluski śląskie. Motståndet mot potatis hade tidigare varit stort, men en svältperiod ledde till att man började odla potatis i allt större utsträckning.

I början var potatis och mjöl de huvudsakliga ingredienserna, men snart utvecklades detta lilla degknyte, och man tillsatte exempelvis ägg för att lyxa till dem något. Idag kan man hitta kluski med alla upptänkliga former av fyllning och färg.

Så hur gör man då kluski śląskie? Jo, koka först ett kilo potatis. Efter det att du har kokat dem tar du och mosar dem väl, samt tillsätter 200 gram potatismjöl, ett ägg och dessutom salt efter smak. Forma dem sedan till små bollar, och koka dem i ungefär två till tre minuter. Eller så gör du som jag, går till en affär och köper en påse frysta kluski śląskie, kokar upp. Men se upp, det är lätt att glömma saltet.

Alltnog, låt oss nu återgå till Bachs “Die Kunst der Fuge” (BWV 1080), som med sina 90 minuter av cirkliga piruetter, snart har vävt in mig i sin spinntråd.